Mötet med Jason Schwartzman

Har ni sett Marie Antoinette, Sofia Coppolas film med Kristen Dunst? Det är en extraordinär film, och Jason Schwartzman är det bästa med den. Hans roll som den töntiga och tafatte kung Ludvig var något av det bästa med filmåret 2006. Och hans nya Darjeeling Limited är dito med filmåret 2007.
Jason Schwartzman är inte bara skådespelare, med Darjeeling debuterar han som manusförfattare och han har släppt sitt första soloalbum Coconut Record under eget produktionsbolag. Tidigare var han trummis och låtskrivare i Phantom Planet, bandet som gör introlåten ”California” till tv-såpan OC. Dessutom är Francis Ford Coppola hans morbror, Sophia Coppola och Nicholas Cage hans kusiner.
Jason Schwartzman kommer in i intervjurummet iklädd blå skepparjacka, svart skjorta med en dalahästbrosch i silver, mörka jeans, bruna Bridgeport Hush Puppies och randiga strumpor med håret i en perfekt mörkbrun page samt skäggstubb. Dessutom är han extremt liten, ungefär 168 cm lång. På en gång börjar han entusiastiskt att prata och vad jag inte vet är att han skulle fortsätta att prata konstant under 45 minuter. Att faktiskt få in en fråga blev en utmaning.

Jason: – Åh vad kallt det är ute. Men det är trevligt ibland. Blir du ledsen när det blir mörkt så tidigt?

Ehm, ja, när det blir mörkt klockan tre är det ju inte så kul.
- Månader av det måste verkligen vara deprimerande. Fast sedan på sommaren blir det ju ljust dygnet runt. Jag skulle ha svårt att sova då, det måste vara jättesvårt att sova när det är ljust ute.

Är det första gången du är i Sverige?
- Nej, jag har varit här en gång förut. 2002, i augusti. Jag var här med mitt gamla band och gjorde lite press. Det var så tråkigt att vara här med bandet, jag fick inte göra något av det jag ville göra!

Så vad ska du göra denna gång? Hinner du något innan du åker?

Jason tar fram en liten lapp ur fickan på sin blåa skepparkavaj. Han har där komponerat en lång handskriven lista.
- Jag åker på lördag morgon. Det finns så mycket jag vill göra! Stockholms museum ska ju vara så bra. Jag vill gå till Nordiska. Där finns det saker i spets eller hur? Och sedan ”Gamla Stan” ? Old town? Så vill jag se Moderna. Och jag ska till Pet Sounds och köpa skivor och hänga i baren! Jag har hört att ”Söder” ska vara cool.

Bor du i Los Angeles?
– Japp. Jag tänker aldrig flytta därifrån. Hela min familj bor där och jag står nära dem. Trots att jag är 28 år så tillbringar jag nog tre eller fyra nätter i veckan hemma hos mamma. Alla mina instrument och min inspelningsstudio är hos mamma, så jag är där hela dagarna och skriver musik. Men jag är inte en del av Hollywood, jag hänger inte med några skådespelare eller på några klubbar. Jag gillar inte den delen av LA. Jag brukar gå hem till mina kompisar från high school som jag bott granne med hela livet och hänga med dem om kvällarna.

När det gäller familj, är det något jag tänkte på i Darjeeling – det märks att du och Wes Anderson och alla skådespelarna blev väldigt tighta, nästan som en familj. Hur viktigt är det för ditt jobb att stå så nära de du jobbar med?
- Ja, hela Darjeeling handlar ju om brödraskap och familj. Jag skrev manus tillsammans med familj; Roman Coppola, som ju är min kusin, Wes Anderson och jag blir som tre bröder när vi umgås. Hela idén med att vi skrev manus ihop var att det skulle bli en väldigt personlig och ärlig film. Manuset är helt baserat på våra egna erfarenheter och vi avslöjade så mycket hemligheter för varandra när vi skrev det, åsikter och erfarenheter som vi aldrig skulle berätta för någon annan.

När vi filmade i Indien var det ett litet filmcrew, vi använde riktiga miljöer utan att konstla till dem eller bestämma hur de skulle se ut. Vi försökte använda oss av så pass lite smink, ljussättning och garderob som möjligt. Och vi var på ett riktigt tåg!
Jag är alltid den som förföljer alla på en filminspelning och ställer för mycket frågor. Jag vill veta vad alla har för favoritfilm, eller vad de åt till frukost eller hur olika manicker de jobbar med fungerar. Ibland kan folk tycka att det är jobbigt för jag gör folk mycket mindre effektiva. Alla sitter och snackar istället för att jobba..

Hur började ni skriva manuset för Darjeeling?
- Wes sa till mig att han hade en idé till en film han ville skriva med mig. Men han hade ingen riktig idé, han visste bara att det skulle vara tre bröder på ett tåg i Indien. Det var ju en bra början..för grejen var hur vi skulle skriva manuset, nämligen att jag, Wes och Roman möttes och skrev helt baserat på saker som hänt oss på riktigt. Väldigt personligt alltså.
Det tog två år att få manuset klart och vi skrev alltid hemma hos Wes i Paris. Var sjätte vecka åkte jag och Roman till Paris och stannade i kanske fyra eller fem veckor och skrev. Vi kunde sitta i ett rum och bara prata i åtta timmar och Wes tog konstant anteckningar. Det kändes som om filmen redan inträffat och vi bara försökte lägga pusslet, lista ut hur det hade gått till. Vi hade ingen tidspress så vi kunde fortsätta hur länge som helst, vi hade hur många Hotel Chevalier-delar som helst och vi spelade in massor av stora scener i Indien som klipptes bort. Vi ville att det skulle bli tomma luckor för publiken att fylla i själva.

Ja, till exempel undrar jag varför du aldrig hade skor på dig i filmen?
- Jag vet inte! Wes sa till mig att jag inte skulle ha några skor. Det var jobbigt. Och han vägrade att berätta anledningen, han ville behålla det för sig själv. Så vad tror du? Vad du än tror så är det rätt! Det är vad vi försökte göra med filmen, låta publiken skapa en egen fantasi kring karaktärerna och handlingen. Bill Murray är till exempel inte med i början bara för att det ska bli corky. Alla sådana där smågrejer är knuta till större saker som vi tog bort.

Så, blev det en spirituell resa för er tre manusförfattare tillslut?
- Jaaa…men jag hatar folk som åker till ett annat land och sedan kommer de hem och säger ”jag är en ny man, jag har nya värderingar om livet och jag hatar USA, jag är helt inne på typ Tibet nu” . Jag funkar inte så. Varje gång jag reser bort och känner att jag lärt mig något nytt så gör det mig mer förvirrad kring något annat. Det går jämt ut, kan man säga. En ny insikt leder alltid till en ny förvirring.

Ska du skriva något mer?
- Åh, ja, det skulle jag vilja göra. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle skriva om.
Jag skriver mest musik just nu. Jag har precis gjort ett album! Jag gjorde det hemma hos en kompis, det tog en vecka att göra. Jag hade det hemma och spelade det för kompisarna, jag ville inte ge ut det. Om jag signades till ett stort skivbolag skulle jag bli tvingad att åka på turné och göra press…Och det hade jag ingen lust med. Men min lillebror tjatade på mig att ge ut det. Så tillslut så sa jag fuck it, och startade mitt eget skivbolag, Young Baby Records, där jag säljer skivan via iTunes. Jag gjorde även 2500 faktiska kopior, men hade inte råd att göra ett snyggt omslag. Så istället tar jag med mig min polaroidkamera lite överallt och tar foton på mig själv eller saker jag ser och skickar med en polaroidbild med varje beställt ex av skivan. För man måste ju få ett omslag om man betalar 10 dollar.

Vad lyssnar du på för musik?
- Åh allt möjligt, jag älskar svensk musik. The Cardigans påverkade mig mycket när jag växte upp. Deras trummis, Bengt va? Han är galet bra. Jag äslskar The Hives, Ceasars’s, Teddybears, Jens Lekman, Sahara Hotnights. Sverige är grymt.

Ska du på rödamattanpremiären av Darjeeling på fredag?
- Ja, det är klart, både jag och Wes! Nu är jag så hungrig, jag måste ha lite nötter!
 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
januari 2008
m ti o to f l s
« Dec   Feb »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031