Men risk för att den höga Acne-frekvensen i bloggen den senaste tiden blir på gränsen… vill jag ändå inflika en kul sak att lägga märke till, att Acne, efter sin London-presentation av höstkollektionen 2009/10, numera finns representerade på style.com. …Därmed har alltså det första svenska modet tagit sig in på världens största och mest besökta plats/arkiv för modebevakning. (Vilket, btw, får mig att återigen undra varför inte Ann Sofie Back finns där??)

Anledningen att Acne nu finally fått göra entré där är nog förutom att Acne rent internationellt modemässigt blir bättre för varje säsong, även på grund av en liten ganska oansenlig kapselkollektion av Lanvindenim ihopsatt inne på Acnes designkontor… Lanvindenim ledde till tre sidor i (style.com-ägaren) Amerikanska Vogue…som säljer över en miljon ex varje månad. (Och saken var väl biff.)

Tycker dock inte man kan se så tydligt på style.com-bilderna exakt hur kollektionen ser ut.. Men, nu har Acne fotat sina AW09 lookbook-bilder och skickat och jag lägger såklart upp de här…se nedan. (Bildbomb..)

Acne Womens Main a/w 2009/10:

^Läderjackväst målad på av konststudenten Susanna Serrander.

^Möbeltygstyget

^Smyckeskollektionen är skapad av Michael Zobel.

^Den där helt galna & underbara stelt “tappade” klänningen

Skor (lika bra jag lägger upp typ alla, men inte i alla färger):

^Eileen

^Judd High

^Metropolitan

^Chelsea

^Belville

^Dahna

^Tanami

^Kara

^Atacoma

^Above New

^Shank

^Draw

^Gun

^Pistol

^Joli

^Griffin

^Le Pas

^Toujour

Det var det hele. Herrkollektionen ligger nog bäst i ett separat inlägg…senare.

Se mer bilder från presentationen här.

UPDATE (mer bilder):

Rodarte-systrarna brukar inspireras av filmer (de är ursprungligen riktiga filmnördar från Pasadena, vårkollektionen tog fasta vid Star Wars) men nu var det i stället suddiga svartvita fotografier av Ari Marcopoulos som inspirerat:

The Cut kallade kollektionen för en “organisk Balenciaga” i sin livetwitter, och det verkar vara en bra beskrivning. De har tagit massa olika tyger av läder, chiffong, plast och siden, printat med tryck från stenar och marmor, och satt ihop med hudfärgat och stickat till naturlika små klänningar.

Rodartes klänningar är på något vis alltid känslosamma, de är insprängda med motsatser och sammansatta på ett vis som inte går att förutspå eller följa med ögat. Likt naturen kanske, är inget till synes särskilt logiskt i deras design men på något vis blir resultatet alltid det ändå.

Deras klänningar är dessutom tidvis uppbygda av detaljer helt i överkant men inte på så vis att det nödvändigtvis skulle bli bättre om något skalades ner. Just det där ologiska i uppbyggandet är själva fröjden för ögat, en lockande värld som de (lyckligtvis) lyckats förlora sig i de senaste tre kollektionerna.

Och, som style.com’s Laird skrev, systrarnas unika o fantastiska sätt att skapa på var även vad som vägde upp att kollektionen tråkigt nog (faktiskt) endast bestod av en massa miniklänningar. (De långa klänningarna var ju en av höjdpunkterna med vårkollektionen!)

^Håret var sprayat.

^Fint hur klänningarnas linjer återkom i sminket.

^Nicholas Kirkwood hade gjort bootsen.

^Fingrarna var silver, precis likt stolarna, som var insvepta i silverfolie.

^Kristen Dunst var där, i Rodartes spindelnät från aw08.

^Hon fotade lite. (har hon en blogg?)

Kvinnan är från en bergsby i Österrike. Hon innehar mer normala modellåldern 25 år. Eller, hon blev ursprungligen ett namn ungefär nio år sedan som 16-åring, men försvann strax innan myndighetsdagen. Hon har dykt upp igen det senaste året efter att ha varit borta ett långt tag(pluggat).

Tyckte (läs ganska långt ner här, för den som orkade ta sig ner dit) att hon var en blandning mellan Kristen McMenamy och…någon annan. Vet ej riktigt vem ännu. Och helt fantastisk.

Vilket tydligen redan var långt gången konsensus. (Jag var nog alltså den sista att påpeka det). För på marsnumret av Vogue är hon på framsidan:

Vilket ju måste vara en kommentar till ett gammal Vogue-Italia-Kristen-nummer från -92.

Vilket är finast? Kanske Iris ändå, trots att de gamla Chanel-accessoarerna är bättre. Fast man ser i jämförelsen ett exempel på hur för mycket photoshop-piff kan ge en effekt av…för mycket photoshop-piff. Kristen-omslaget känns mer “fo real” och det är ju bara till dess fördel (modernt).

 Källan är Invogue-bloggen.

…var nog kanske inte den här, eller liknande, som man skulle kunna tro. Den läskigaste bilden måste nog ändå vara…

Ewww kliv bort. Från Marc Jacobs.

Jag förstår inte varför Racel Zoeboten jämt ska envisas med att stoppa in halva munnen i Marcs på bild. (Det är inget någon vill se)

Som kompensation var hon i alla fall rätt fin(snarare än vanligt då), i Marcs vårkollektion.

Hellu.

Ok, så Marc Jacobs aw 09 handlade tydligen om 80-tal, New York, och neonets mästare Stephen Sprouse.(!)

Helt utan tanke på recessionen säger han, vill han återskapa den tiden då New York och Manhattan var häftigt och nyskapande (och det fortfarande var livsfarligt att hamna på fel gata). Perioden innan Vänner förstörde allt, som någon smart person kommenterade här en gång. Men istället att återigen återuppliva den “jag bryr mig inte”-grunge som Marc själv lanserade på 90-talet, dyker han rakt in i den absolut fulaste delen av 80-talet.

Det här är inte chict. Och det (mesta) är inte modernt. Men det är absolut fantastiskt galet och underbart ändå. Marc visar återigen men på ett nytt sätt hur mode inte behöver vara varken tidsenligt, ‘snyggt’ eller chict för att vara just mode. Och om det är bra mode blir en personlig fråga, men en sak är säker, det här var i alla fall inte tråkigt.

Vi kan ta de bästa(värsta) blåsorna först:

Och sedan, om man nu ska definiera saker som snyggt,

Sammanlagt var det 65 looks, så jag kan inte lägga alla här. Jag hänvisar hit.

65 looks innebar tydligen även 65 modeller i det här fallet. Och samtliga hade en unik hår och make(!) vilken var otrolig, verkligen 80-tal. Älskar maken. (Påminner mig om mig själv, när jag försöker se modern ut blir allt bara 80-tal, fast jag brukar aldrig gå ut så). Men håret alltså, så jäkla underbart fult. Fantastiskt, det finns inga ord.

Det är underbart hur en designer kan göra en medvetet ful kollektion mitt uppe i en recession. Han menar själv att den inte har något att göra med recessionen, att han “bara ville ha lite kul“, men den har allt att göra med recessionen. Förutom att kollektionen refererar till ett årtionde då konjunkturen befann sig på sin absolut högsta topp – precis innan sin stora baksmälla–, refererar han samtidigt till en tid då fattiga konstnärer och ‘kreatörens skapandelust’ styrde staden New York framåt.

Dessutom, en till sak som kan ses som en kommentar till hur nutidens mode fungerar: Ingen vanlig person kommer någonsin (som inte har sitt på det riktigt torra) i sådana här ekonomisk mörka tider ha råd med ett endaste plagg ur kollektionen. Men det gör inget, för det är bara att gå ner till närmaste Beyond Retro och leta i den mest förträngda delen av butiken, där kommer finnas en ställning superfreakade partyblåsor/kavajer i brokadlurex som ger dig looken exakt en av de bilderna överst. Ett sätt att “följa catwalkstilen” som ju varit det enda för de flesta, under högkonjunktur likväl som ekonomiskt svart hål; budgetvarianter har stått i ‘gatumodets’ centrum. Den här kollektionen säger mycket om hur mode uppfattas och hur systemet fungerar idag, och är en rejäl kommentar till tragglandet kring osäkerheten att ‘kunna sälja’ även i en lågkonjunktur. ?  Vad tycker ni?