• Start
• Trend
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Krönikör Björk
  • Veckans Mode
  • Tävlingar
  • Buzz
  • Intervju
  • Modevisningar
  • Modenyheter
  • Webb TV
• Skönhet
  • Rodeo Snygg
  • Skönhetsminnen
• Inspiration
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Hunnd
  • Pamela Bellafesta
  • Niotillfem
  • Johan Wirfält
  • Aplace
  • Festbilder
  • Porträtt
  • Lisa/Jon
  • Farnaz
• Bloggar
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Hunnd
  • Lisa/Jon
  • Farnaz
  • Aplace
  • Johan Wirfält
  • Pamela Bellafesta
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Niotillfem
  • Rodeo Snygg
• Info
  • Läs tidningen
  • Kontakta oss
  • Annonsera

Jag såg Zana från Garbage Dress.

Närbild på hennes skor. Jag gissar DIY. Den andra tjejens skor, jag gissar, United Nude?

Sist jag såg en kollektion av Walter Van Beirendonck var det presentationen av Sex Clown för ss 08. Där klädde han sina modeller i snoppkepsar, latex, Mr Pearl-korsetter och geishaliknande högklackade sandaler. Den presentationen, ifrågasättandet och humorn med sexighet, fetischer och könsroller, tillhör en av de bästa visningarna jag sett – så jag var ivrig att se ss10-visningen, WonderFur. (WvB döper alltid sina kollektioner.) Och han är även lärare i modedesign på Antwerpen Royal Academy of Fine Arts, där han själv och resten av Antwerpen Six gick ut för 22 år sedan.

Den här gången var visningen snäppet mer kommersiell, men visade också hur betydelsefullt varje element i en visning kan vara för att få fram och skapa ett budskap. Modellerna var streetcastade karlar, och de såg alla ut som designern själv; kralliga, skalliga, med håriga kroppar och ven ibland aggressiv uppsyn. Ja, vissa såg inte särskilt glada ut över att behöva bära rosaglittriga kavajer. Men det var nog säkert bara visningsnervositet. Egentligen såg både kläderna och modellerna ut som huliganer. Cargobyxor och pikétröjor, shorts och kavaj. Bortsett då från att det var tunna (gärna glittriga) material och i skrikiga blå, orage, gröna eller rosa neonfärger.

På något sätt var det  verkligen mode på riktigt. Det handlade inte om mode för den som vill inkludera ordet stylish i definitionen av sig själv utan snarare hur det kan bli och faktiskt är en förlängning att visa, eller förändra, vem man redan är.
Det där här-kommer-en-vouge-editorial-gående är kul, trots att det ofta kan bli änglisgt och säljfixerat. Och så här är det minst lika bra. Och jag kan säga att de ryckiga modemänniskorna i publiken fullkomligt älskade det och hoppade upp och ner och jublade i slutet. (Det kan ha berott på att vi var inne på en nattklubb och att modetechnon pluserade konstant öronbedövande genom golv och tak men i alla fall. Jag älskade det iaf.)

Och modellerna var halva grejen. På galjar i ett showroom eller på HugoBoss-ansikten skulle det inte blivit samma sak. Det får mig att fundera kring hur en kvinnlig motsvarighet skulle kunnat se ut.
 

Walter Van B i egen hög person.

Vad jag tror är Jean Paul Paula stod upp vid sin plats och filmade hela visningen i sina Margiela Star Trek-axlar.

Du ser aldrig Suzy Menkes utan sin laptop framför sig. Det här var innan visningen. (och, OBS FASHIONFLASH: SUZY MENKES har LIKADAN DATORVÄSKA som JAG!!) (från Muji/Åhléns) (MODEDATORVÄSKOR UNITE!)

När visningen satte igång var laptopen utbytt mot ett antckningsblock.

Snygga solglasögon.

(^Måste erkänna. Vid finalen var jag så koncentrerad och upptagen med att fota modellerna som radat upp sig på på scenen att jag helt missade hur ett dussin halvNAKNA sådana intog visningsytan framför. Låt mig aldrig vittna i en rättegång.)

WONDERVAN BEIRENDONCK!