Personligt

”And no I’m nothing like I’ve ever known”

Amy Amy Amy. Jag har varenda en av hennes låtar inpräntade i mitt hjärta.

Jag kan inte säga så mycket mer.

Utan jag citerar (länk till Kulturnytt!) den lysande Liv Strömquist (köp hennes böcker, t ex Prins Charles känsla förguds skull, HÄR) som säger ALLT i:

Winehouse: En serie om Amy och Duffy.

Det var en gång två flickor, olika som få
fast de var Engelska soulsångerskor båda två.
En var ljus och blond och fin.
Den andra var svarthårig och åt kokain

De var olika i humöret som en bipolär.
En var gullig och en var till besvär
Egentligen sysslade de med samma grej,
alltså sjöng sextiotalslåtar och var en snygg tjej.

Först tyckte alla om Amy – hon var så kittlande politiskt inkorrekt.
Men sen blev hon så freakad att hälften hade räckt.
Alla som sa att hon var psyko fick vatten på sin kvarn.
Hon var som ett för gammalt emobarn.

Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.

Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.

Därför var det så bra att Duffy gav ut sin musik.
Hon sjöng likadant men var inget freak.
Hon hade likadant smink, men var en bättre person.
Hon var helt enkelt Amy i en renare version.

Duffy gjorde jättebra låtar, de kunde man sätta på
på jobbet om man jobbade på reklambyrå,
i sin I-pod när man köpte bostadsrätt,
eller på parmiddagen när man serverade efterrätt.

Man kunde lyssna när man powerwalkade för att bli smal,
när man softade på kontoret efter att ha avskedat personal,
på en myskväll med tjejen och tända ljus,
eller när man letade på blocket efter Höganäskrus.

Duffy var som ett brev från nån man ville höra av.
Amy var som ett inkassokrav.
Efter applådderna sa Duffy tack.
Amy var inte ens där, hon var och köpte tjack.

Det är inte konstigt att man föredrar en tjej som mår bra,
det får man lära sig redan i Psykologi A!
Undermedvetet föredrar man framtida barn som är glada.
Det handlar om biologi och… yada yada

Så tänk nu noga på …om
Vem av de två du vill vara som.
Välj själv: Joyeux ou triste?
Med vänlig hälsning Liv Strömquist!


 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Vilken jvla helg.

Jag lovar: att genom mitt liv stå för och organisera mig kring de värden jag tror på. De värden som redan och flera gånger besegrat det största hatet som världen någonsin sett.

Följ EXPO som reder ut detta hatet, och skapar möjligheten för oss att frigöra oss från det.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Diana Vreelands hår

Har aldrig reflekterat över att Diana Vreelands frisyr var så sjukt perfekt lagd. Kolla de tre små spetsarna vid öronen (!) och den där glänsande uppsättningen. Ryktet gick att om man stötte mot D.V.’s hår sa det ”klonk”. Anna Wintours page? Kan nog slänga sig i väggen va.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Bildregnet från Paris, del 1, faller nu

Okej. Paris, älskar verkligen den staden.

Hotellrummet hade balkong. På kvällen när vi först kom in tyckte jag i all iver att det här var det typ vackraste jag sett.

Jag försökte såklart ”klä upp mig” (när man är i Paris etc). Fem sekunder efter denna bild bytte jag till svart sjok.

Det var riktigt hett ute. Vi försökte med att hitta isglass. Men fick nöja oss med snögubbesticksen Mr Freeze.

Här från Iris van Herpen Haute Couture. Vi var nöjda över att se alvungen Tanya Dziahileva göra någon slags comeback (hon öppnade även Jean Paul Gaultier sedan). Hennes look = en sann diva.

Visningen var ett stort steg framåt för van Herpen och väl sammansatt, även om en del saker kanske ändå var lite ojämna (och gamla, alltså tidigare visade, men hon var ju bara på gästschemat – orimligt att då skapa 25 helt nya looks, alla med samma höga, nivå får man anta)

På front row satt en kvinna i glittring VISA-klänning (med chip!) från JCDC. Det måste man älska. Så till den grad att man blir en creepy person som smygfotar folk.

De som såg mitt tidigare inlägg från van Herpen-visningen kanske förstod att jag fastnade extra mycket för medusa-klänningarna i någon slags plexi. (Fråga mig inte hur de är gjorda)

Och det som var lite mer av vardagsplagg var också väldigt vackert:

Jag har intervjuat Iris van Herpen ett par gånger. Intrycket jag fått är en väldigt vänlig och sympatisk och smart person. Dock ser det ofta ut som om hon ska falla ihop – men det vi kan nog förstå varför. Jag kan visa lite mer om dessa 3D-utskrivna plagg senare.

Vi hann förbi ynka två utställningar. Men de höll en hög nivå och vi gav oss gott om tid på varje. Den första var Hussein Chalayan på Les Arts Décoratifs.

Museet hade gett Hussein Chalayan carte blanche, alltså var utställningen (på två plan) utformad i stort sett helt av Chalayan själv. Kanske därför var den också bättre än de andra modeutställningar jag sett på samma ställe. Det enda som är synd med Arts Decoratifs Mode & Textile-utställningar är att i stort sett alla föremål (dvs kläder, oftast) står bakom glas och i mycket dov belysning. Det kan alltså vara svårt att faktiskt få en djup upplevelse av plaggen. Men: inte lika mycket så där här gången. Chalayan hade dessutom sett till att skriva ut ordentliga noter om plaggen – och (!) – detta var nog första gången som de faktiskt även fanns på engelska.

^Är detta ett möblemang? Nej det är kläder.

På utställningen var det lätt att drabbas av den där känslan igen att Chalayan i själva verket är en konstnär som bara valt mode som sin uttrycksform. Och ibland var han varken modeskapare eller konstnär utan forskare. Men det är nog så att man inte kan sätta en etikett på honom. Ok nu bladdrar jag, jag ska i alla fall återkomma till den här utställningen här.

Utanför Ritz smygfotade vi när stjärnan från Fashion television Jeanne Beker intervjuade arkitekten Peter Marino vars modekoppling (förutom hans sjyssta gettup, vilken han tydligen la sig till med rätt nyligen efter ett liv i jeans) är att han brukar rita Dior- Chanel- och Louis Vutton-butiker.

Vi hann med lite shops också. Här är vi på Lanvin. Där var allting var väldigt fult, kass kvalitet och löjligt dyrt (trots att det var rea). (Varsågoda för den recensionen)

Vi gjorde någonting väldigt bra när vi tog oss till Musee Bourdelle och Madame Grès-utställningen. Det var helt magiskt. Man fick se säkert hundratals klänningar och plagg ur Alix Grès långa karriär (1942-1986 har jag för mig – hon drog sig tillbaka 1988 och dog 1993 90 år gammal). Som varje modefreak är man småbesatt av Grès men jag har aldrig sett hennes plagg på nära håll förut. Känslan det lämnade var ju att allt annat kan slänga sig i väggen, cirka.

Och det blev än mer tydligt hur många stora modehus idag hämtar sin estetik hos Grès (både Rodarte och Lanvin är två bleka härmapor).

Hon var président på Chambre Syndicale de la Couture från 1972 och framåt. Hon introducerade en pret-a-porter-kollektion under sitt namn först år 1980, så hela hennes karriär bestod i Haute Couture.

Fokusen på utställningen var de plisserade och draperade plaggen i jersey och sidenjersey – riktiga handkonstverk och förstummande vackra i all sin enkelhet.

Och, det var också så vackert att utställningen ägde rum bland konsten och de mastodonta sekelskiftesskulpturerna inne på Musee Bourdelle, fd ateljé och hem åt skulptören Antoine Bourdelle. Det kändes helt rätt att se plaggen i den kontexten – bland annan konst. Det blev tydligt hur väl plaggen passade in bland konstverken på plats.

Obs att dessa plagg alltså är gjorda i jersey.

Willy Maywald fotar en modell i klänningen 1954.

Foto av Arik Nepo 1938. Grès jobbade då för modehuset Alix. (Huset drevs av couturieren Julie Barton, som dock bytte namn på sitt hus till Alix – då att hon fann sin nya assistent Alix Grès så otroligt talangfull.)

Det är en utställning jag kan återkomma till också. Bonustrivia dock: På många, många, av klänningarna stod det Proveniens: Hamish Bowles. Vougeredaktören som älskar mode.

Gud, hittills har jag ej fått med hälften här? Kollektionerna? I detta inlägg. Jag får återkomma.

Men i övriga snabbtips från Paris:

Vi hängde på café Brebant.

Till Chez Jeanette gick vi mer än en gång…Gemytligt och populärt och gott och franskt och bra veg och billigt – och god service på det (supertips).

Vi beundrade denna favoritbyggnad i Paris. Funderar kring att gå dit någon dag på en show?

Fötterna tog oss överallt.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Tilda Swinton av Tim Walker

I augustinumret av W. Wow.

Tim Walker brukar ofta med hjälp av galen rekvisita bygga upp världar i sina fotografier. Något som inte behövs när man fotar Tilda Swinton..

Jag ska nog köpa tio nummer på kredit och tapetsera väggar och tak med dessa.

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
juli 2011
m ti o to f l s
« Jun   Aug »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031