Bonusbild.

En till: Stella Tennant med Michele Hicks för Versace Versus, cirka 1994.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Avantgarde via Anglo-Saxon Attitude

Foto: Steven Meisel. Modell: Stella Tennant.

Man fastnar genast för det här omslaget, Vogue Italias septembernummer. Bilden är helt enkelt fantastisk. Korsetten är en referens till Ethel Granger, kvinnan som blev känd för att ha kortsetterat sig ner till världens minsta midja. Men bilden handlar såklart inte om att lyfta fram Granger som något slags föredöme eller ideal (måste jag ens påpeka detta), bilden får oss snarare att fundera kring vad det handlar om att vara avantgarde inom kultur, konst, mode idag. När det verkar som att det mesta antingen ska behaga eller provocera. Sammanhanget handlar även, såklart, om vår plötsliga 50-talsvurm och om den tidens ideal jämte vår tids skönhetsideal. (Men behandla vår tids ideal det gör å andra sidan allt som hamnar på ett Vogue-omslag, på ett eller annat sätt).

Ethel Granger var provocerande då, men egentligen var hon bara väldigt hängiven sin sak. Det intressanta ligger väl i det, att om Ethel Granger var något utöver en fetischist, så var det helt klart avantgarde.

Eller. Så visste stylisten Karl Templer bara inte vad i helv han skulle ta sig till med den där fula (ursäkta mig) Prada-kappan. Skojar bara. Den är inte så ful, egentligen. Jag hade bara svårt att se den i något som helst modernt sammanhang. Tills nu.

PS. Tänkte nu passa på att klämma in detta:

Ethel Granger började tydligen redan på 30-talet bära mängder med piercings på flera ställen i ansiktet. Och modellen här Stella Tennant, blev först känd för sina piercings. Det var tidigt 90-tal och hon bar en ring i näsan och en i naveln.

Och som för att sluta cirkeln var det även Meisel som plåtade henne den där allra första gången, det blev bilderna som sedan skickade henne rakt in i Avedons Versace-kampanjer :

Anglo-Saxon Attitude hette de fantastiska sidorna, i brittiska Vogue 1993. Isabella Blow stylade och castade. I jobbet syns också en av Alexander McQueens första klänningar.

Här: Stella Tennant i Alexander McQueen anno 1993. Det måste alltså vara en klänning ur hans debutkollektion som, som den berömda historien går, Isabella Blow köpte i sin helhet för 250 pund. (Bredvid Tennant syns förresten den rätt så irriterande Plum Sykes, på den tiden modeassistent på Vogue, numera författaren bakom Bergdorf Blondes, den hemska boken som gav upphov till denna hemska genren: ‘chic lit’)

Den där näsringen alltså, får mig förresten att tänka på nya stjärnskottet bland modeller, Billie Turnbull. (som tydligen även ägnar sig åt egna: konstprojekt) Här ur senaste numret av Dazed & Confused. Jag kommer uppenbarligen för alltid tillhöra de där som har en svag punkt för punk… :

Håll ögonen öppna efter Billie.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes Grefberg Braunerhielm

Bottenskrap

Två saker som hamnar under kategorin, ungefär, ”jag-tror-inte-att-det-kan-vara-sant,-och-jag-tvättar-mina-ögon-med-coca-cola-men-smärtan-försvinner-inte” inom modevärlden den här veckan måste vara debatten kring ”slavörhängena”, och Joan Rivers nya tv-satsning…

”Slavörhängena”, som ändå  måste ta hem första platsen, är Vogue Italias verk, där de ville belysa den nya trenden med ”ringar i öronen”. Rubriken lödSlave earrings” och i texten beskrev de det som ”If the name brings to the mind the decorative traditions of the women of colour who were brought to the southern Unites States during the slave trade, the latest interpretation is pure freedom. Colored stones, symbolic pendants and multiple spheres. And the evolution goes on.” …..

Självklart (och tur är väl det) utbröt läsarstorm, inlägget togs bort (fast, först justerades det, där endast rubriken förändrades till ”Ethnic” vilket bara gjorde saken värre) och nu har också chefredaktör Franca Sozzani herself gått ut och bett om ursäkt. ”We apologise for the inconvenience. It is a matter of really bad traslation from Italian into English”, säger hon. Och vad jag kan förstå så är alltså det italienska ”alla schiava” ett slags godtagbart adjektiv i Italien. Där schiava betyder slav. När vi säger typ gladiatorsandaler säger de alltså salvsandaler, ungefär. Men det värsta är egentligen beskrivningen, ”the women of colour who were brought to the southern Unites States during the slave trade”…..som är sjuk på alla nivåer och totalt historielös. Men det är väl kanske inte förvånande att detta kan komma från landet Italien, där rasism frodas i det öppna.

Jag kan tycka att samtidigt som det är viktigt att man tar avstånd mot just den här typen av beskrivningar i ”modereportage” kan det också kännas rätt så tomt med all denna starka kritik just här. För man skulle ju gärna se mer och konstant kritik (och gärna intern sådan) mot upprätthållandet av en ”vit norm” som tycks regera i varje modetidning man slår upp… Bra med kritik här alltså, men var är den i vanliga fall? Vogue Italia är också kända för att de, i alla fall, försöker göra något åt den ingrodda rasismen som bitit sig fast även i modevärlden de senaste åren. Franca har bloggat mycket om det och Vogue har bland annat gjort ett ”Black Issue” (deras mest sålda nummer någonsin) och lanserat särskilda avdelningar som ”Vogue Black” och ”Vogue Curvy”. Det är bra att de tar upp det, men det blir samtidigt helt missriktat där de snarare via dessa ”undantag” vidmakthåller en struktur i en norm som är vit och smal.

Och om vi går bortom detta fall, och tänker modebilden och skildringen av mode i allmänhet, känns det som att vad modevärlden egentligen behöver är att slappna av lite och inte vara rädda för att ställa sig utanför ett format som byggts upp kring vad som kan kallas ”mode”. Begreppet mode är inte en designad produkt som säljs, det är inte en igenkännbar form eller något som kommer enligt en specifik inramning. För mig är mode en närvaro och en attityd, som antingen finns där eller så finns den inte. Och det har egentligen ingenting att göra med hur modellerna ser ut eller om kläderna ens är bärbara eller ej. Men det är såklart: det har blivit en sådan industri.

Jaa…det var en utsvävning.

Vad jag skulle komma till som bottenskrap del två var detta: Joan Rivers, som jag i vanliga fall älskar, ska tydligen lansera ett nytt tv-program där hon kommer utvärdera kändisars modeval. Kläder alltså. Hon brukar vara bra bitsk på sådant. Men bara det att den här gången heter programmet: ”Celebrity or Streetwalker?”. Man bara???? Tydligen ska alltså mode bedömas utifrån smygtagna bilder på prostituerade kvinnor som varvas med smygtagna bilder på kändisar, som båda har har sina ansikten täckta. En panel bestående av bland annat Kelly Osbourne får sedan bedöma om personen på bilden är: ”kändis eller hora?”. Visst, Joan Rivers är komiker, men i mina ögon har hon dragit det för långt här. I slutändan handlar det om ett objektifierande och förnedrande av kvinnor som redan pågår så bra här i samhället och inte direkt bör späs på. För man misstänker ju att publiken inte kommer att fatta satiren i det hela, utan det blir ju snarare som en legitimisering av ett sätt att se på kvinnor. Dessutom är det att vidare utsätta samt nedvärdera dessa ”streetwalkers” ännu mer.  Läs Rachel Lloyd i The Huffington Post, som börjat samla in namnunderskrifter i protest mot programmet.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Shake ups

Ok så del ca hundratolv i dilemmat Dior/Galliano/Tisci/Givenchy: nu skriver Womens Wear Daily (som sällan brukar sprida rykten utan att vara säkra) att ingen annan än Marc Jacobs är den just mest troliga att placeras på jobbet som chefdesigner på Dior.

Till Louis Vuitton i sin tur ska LVMH plocka in Phoebe Philo från det så älskade Céline. (Vem som får dra lasset att ta över Céline framgår inte.)

Cathy Horyn regerar snabbt på nyheten med att å sin sida lämpa fram massor med andra förslag till LVMH på vem som skulle passa fint på Dior: hennes bästa tips är Christopher Kane, Raf Simons eller Sébastien Peigné. (jag gissar på att Diors vd liksom redan tänkt på det där)

Min första tanke är att det ändå vore skönt om det här gick igenom. Jag skulle gärna byta ut Marc Jacobs Louis Vuitton (som jag i ärlighetens namn tycker har blivit rätt så astrist, stelt och torrt) mot något nytt. Jacobs verkar ju vara så bra på att referera till allt möjligt på en gång: varför inte låta honom sätta klorna i Dior?  Detta för att man vill ju att Tisci ska stanna där han är, den saken är klar.

Philo till Vuitton känns i sammanhanget askonstigt, alltså med tanke på hur personligt distinkt hennes stil är. Skulle hon bara plocka med det hon gör på Céline till Vuitton? Och hur kan någon annan plocka upp där hon lämnar och fortfarande hålla Céline-klanen nöjd?

Louis Vuittons mode har å andra sidan känts mycket som bara lite underhållning – emedan de säljer ännu mer väskor. Om LVMH nu skulle ta in Philo är det kanske ett tecken på att de faktiskt vill att de där snuskrika kunderna också ska börja bära Vuittons kläder också.

Men men. Att spekulera känns egentligen lite fånigt. Vi får väl vänta och se. Vad som händer är för mig mest intressant ur perspektivet hur modehistorien skrivs. De beslut som tas i de här vändorna blir rätt rejält avgörande i ur den framtida modebilden kommer bli. Vad vi kommer gå och glo på på modemuseum, illustrera med i modemagasinen och så vidare.

 

Och i det här sammanhanget går det inte att inte tänka på John Galliano. Hans dom faller snart (den 8:e september), och i Frankrike har det nu uppdagats en del i samband med här fallet. En sak som faller i nytt ljus är detaljerna kring dödsorsaken för Steven Robinson, Gallianos bästa vän och närmsta medarbetare som gick bort för tre år sedan. Tydligen dog inte alls Robinson av en hjärtattack, som var den ”officiella storyn”. Den egentliga dödsorsaken var, kanske ej förvånande, en drogöverdos. Robinson hade närmare sju gram kokain i blodet när han dog för att vara korrekt, och en viss Alassane Seck – det vill säga dealern som sålt honom kokainet – dömdes senare för dråp på Robinson. John Galliano vittnade själv i målet mot Seck, ett fall som hölls under yttersta diskretion för att det annars skulle både förstört både Diors rykte och – tydligen – även avslöjat massor av andra kända ”stora namn” inom kulturvälrden som likt Robinson och Galliano frekvent köpte Alassane Slecks ”tjänster”. Nu har det emellertid läckt ut att en av dessa var Frankrikes kulturminister François Baudot. Han begick självmord förra året vid 60 års ålder.

 

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
augusti 2011
m ti o to f l s
« Jul   Sep »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031