Foto: Steven Meisel. Modell: Stella Tennant.
Man fastnar genast för det här omslaget, Vogue Italias septembernummer. Bilden är helt enkelt fantastisk. Korsetten är en referens till Ethel Granger, kvinnan som blev känd för att ha kortsetterat sig ner till världens minsta midja. Men bilden handlar såklart inte om att lyfta fram Granger som något slags föredöme eller ideal (måste jag ens påpeka detta), bilden får oss snarare att fundera kring vad det handlar om att vara avantgarde inom kultur, konst, mode idag. När det verkar som att det mesta antingen ska behaga eller provocera. Sammanhanget handlar även, såklart, om vår plötsliga 50-talsvurm och om den tidens ideal jämte vår tids skönhetsideal. (Men behandla vår tids ideal det gör å andra sidan allt som hamnar på ett Vogue-omslag, på ett eller annat sätt).
Ethel Granger var provocerande då, men egentligen var hon bara väldigt hängiven sin sak. Det intressanta ligger väl i det, att om Ethel Granger var något utöver en fetischist, så var det helt klart avantgarde.
Eller. Så visste stylisten Karl Templer bara inte vad i helv han skulle ta sig till med den där fula (ursäkta mig) Prada-kappan. Skojar bara. Den är inte så ful, egentligen. Jag hade bara svårt att se den i något som helst modernt sammanhang. Tills nu.
PS. Tänkte nu passa på att klämma in detta:
Ethel Granger började tydligen redan på 30-talet bära mängder med piercings på flera ställen i ansiktet. Och modellen här Stella Tennant, blev först känd för sina piercings. Det var tidigt 90-tal och hon bar en ring i näsan och en i naveln.
Och som för att sluta cirkeln var det även Meisel som plåtade henne den där allra första gången, det blev bilderna som sedan skickade henne rakt in i Avedons Versace-kampanjer :

Anglo-Saxon Attitude hette de fantastiska sidorna, i brittiska Vogue 1993. Isabella Blow stylade och castade. I jobbet syns också en av Alexander McQueens första klänningar.

Här: Stella Tennant i Alexander McQueen anno 1993. Det måste alltså vara en klänning ur hans debutkollektion som, som den berömda historien går, Isabella Blow köpte i sin helhet för 250 pund. (Bredvid Tennant syns förresten den rätt så irriterande Plum Sykes, på den tiden modeassistent på Vogue, numera författaren bakom Bergdorf Blondes, den hemska boken som gav upphov till denna hemska genren: ‘chic lit’)
Den där näsringen alltså, får mig förresten att tänka på nya stjärnskottet bland modeller, Billie Turnbull. (som tydligen även ägnar sig åt egna: konstprojekt) Här ur senaste numret av Dazed & Confused. Jag kommer uppenbarligen för alltid tillhöra de där som har en svag punkt för punk… :
Håll ögonen öppna efter Billie.
2011.08.28 20:47
Om du någonsin undrar varför vi älskar dig: Läs det här inlägget. Ingen gör det så tydligt, så bra, så självklart som du och det här inlägget är -ännu- ett fantastiskt exempel på det.
synd då att punk hatar vouge och all annan elitistisk skit :)
Gillade inlägget så mkt att jag tänkte ”måste skriva nåt”. Men vet liksom inte vad jag ska skriva, så jag väljer att … hålla med Anna, helt enkelt.
[...] via agnes braunerhielm. [...]
Anna och Ulla-Marie, ni är för fina och för bra för mig. Tack snälla.
Corinne: Det är sant. Men åt fanders med Vogue o all elitskit säger jag då ! :)
Väl skrivet. Billie är förövrigt sjukt trevlig också, träffade henne på Dazed fotograferingen, tvivlar inte en sekund på att hon kommer att gå långt.
Speciellt efter I-D och September-numret av Dazed som har fått folk att öppna upp ögonen utöver alla East London bor och dv mindre magasin.
Fast Ethel såg ju inte ut så där för att hon ville vara avant garde. Hon var inte ”hängiven” av fri vilja. Det var hennes man som tvingade henne till det. Läs t ex här: http://shine.yahoo.com/channel/beauty/ethel-granger-woman-with-world-s-smallest-waist-inspires-vogue-italia-cover-2543496#photoViewer=1
Mer tragiskt än imponerande.