Mode

Paco / Iggy

Jag läser hos bästa Caroline (aka Fifty Scents) att inte nog med det här att Iggy Pop är Paco Rabannes nya ansikte utåt för två nya parfymer (och dofterna har det besynnerliga namnet Black XS L’Excès): det kommer en reklamfilm också. Regisserad av Jonas Åkerlund.

Jag tror det görs för buzzen. Man ser det i bilderna. För att det ska skrivas inlägg som det här.

Paco Rabanne har ju även nyss återupplivats med indiske Manish Arora i spetsen. Helrätt mastodonta verk blev resultatet. Den som vill borde höra ett avsnitt av Stil om den tossiga Rabanne här.

som Lady Gaga redan haft på sig såklart

(här ger David Hasselhoff henne Best Female award under MTV europe-galan)

Och här, Francoise Hardy i en Paco Rabanne-jumpsuit någon gång på 60-talet. Men det bästa med den här bilden är såklart till vänster, gobben på bänken…

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Mode

En bra liten grej bara: Rodeo x Stadsmissionen

På torsdag lanseras Stadsmissionens och Rodeos gemensamma onlineloppis – bloppis.

Fram till julafton kommer man på rodeo.net/stadsmissionen kunna köpa plagg och accessoarer donerade av Rodeo.net, där alla intäkter går till Stadsmissionens arbete.

För den som vill prova plaggen, kommer de hänga i Stadsmissionens butik vid Nytorget i Stockholm. Men allt säljs via bloppisen online här på Rodeo.net.

Och hittar du inget som faller på läppen, men vill vara med och göra skillnad för alla de som lever i speciellt tuffa livssituationer här i Sverige ? Stöd Stadsmissionen här. Gör det.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

En grizzly på fredagen

Fint omslag när Rodarte gör sin egen version på A Magazine curated by.

Vilda djur som omslag på tidningar som ej handlar om djur är underskattat ändå.

Detta får mig att tänka på en fågel som bästa Sanna öppnade min värld för idag.

Blå-fotad sula.

Kanske lyckas övertyga de andra att det här är nästa omslag för Rodeo?

Kanske inte.


Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

det här med David Fincher som mannen bakom Män som hatar kvinnor

Det slog mig idag att jag faktiskt mår lite illa över tanken att det är Fincher som är personen bakom, när den viktiga karaktären Lisbeth Salander ska spridas över världen.

Jag menar att hon skulle kunna(t) bli och utvecklas till en riktigt betydande kvinnlig karaktär inom filmen. Amerikaniserad och därmed få genomslagskraft.

Hon är en kvinna som extremt sällan (menar alltså aldrig) gestaltats på den amerikanska storfilmsduken. En svenska dessutom. Men av någon anledning tror jag hon inte kommer vara mer än den vanliga hollywoodifierade kvinnan. Med piercings.

På omslaget av Vogues arty systertidning W.

Ok, jag ska inte säga något innan filmen har premiär. Men ett par utdrag ur den intervju med Rooney Mara (hon som spelar Lisbeth Salander i den amerikanska versionen av filmen) och regissören David Fincher som kan läsas i novembernumret av Vogue ger mig dåliga vibbar (i underdrift)… :

”Mara hangs on Fincher’s every word, her eyes lit with admiration. Their relationship, it quickly becomes clear, is charged with the electric current of the mentor-protégée crush, which is both touching and occasionally uncomfortable to watch. Daniel Craig, who costars as a crusading journalist named Mikael Blomkvist, says about their working relationship, “It’s fucking weird!”

When a waiter appears to take our order, we are all looking at our menus, but I see out of the corner of my eye Fincher nudging Mara. He says with quiet seriousness, “You can eat.” I look up to see her reaction. Mara rolls her eyes, and Fincher laughs. “You can have lettuce and a grape. A raisin if you must.” She orders a piece of fish and barely touches it.

She mentions a time Fincher said, “Go out and get really, really drunk and come in the next morning so we can take pictures of you.” He wanted to show Sony that she could look strung out. “And I did it!” says Mara. “Threw up all night!”

“Look, we saw some amazing people. Scarlett Johansson was great. It was a great audition, I’m telling you. But the thing with Scarlett is, you can’t wait for her to take her clothes off.”

Scroll, scroll, double-click. “I’ll show you this,” he says. “It’s pretty heartbreaking.” It is the scene in which Salander goes to the office of her new social worker, Nils Bjurman, played with shuddersome menace by Yorick van Wageningen, and it slowly dawns on her that he is a monster who has total control over her money and her life. The scene is agonizing to watch as it slowly becomes apparent that he is going to sodomize her. Nothing is left to the imagination. When I call van Wageningen, he brings up another difficult scene, one in which he rapes Salander. “Probably the most terrifying thing I’ve ever done,” he says. “I spent a day crying in my hotel room. I’m sure she did, too.” During the shoot, Mara said to him, “Please don’t ask me if I am OK, because I don’t want to think of you as a compassionate human being.” When I ask her how difficult shooting those scenes were, she says, “I don’t know how to describe it. I think, physically, it was hardest. I got really beat up. But I gave myself a few days and then I was fine.”

Perhaps because of this, Fincher seems a touch defensive about the choices he has made for his Salander. At dinner the night before, I used the word badass to describe Salander, and Fincher and Mara jumped all over me. “That’s a pose,” said Fincher. “It’s reductive to think of her that way. She’s not the Terminator. And you know, it’s not Dirty Harry, either. It’s way more feminine. Revenge is too easy.” Mara added, “Lisbeth lives by her own set of rules. She does the violent things she does for a reason, because it goes with her moral code.”

There is a scene in which Salander returns to Bjurman’s house knowing that she will be molested again—but videotapes it. “It’s a move on a chessboard,” says Fincher. “Somebody who is thinking in three dimensions as opposed to two. And it’s a compromise that she’s willing to make because it will free her. And then, of course, it gets worse than what anybody in the room could possibly imagine.”

”………” Jag orkar inte ens kommentera all den cyniska, gubbsjuka självbelåtna snubberi i det där.

Den amerikanska filmaffischen.

Vilken har mest power för er? För mig, den där hon inte är naken och ägd slash skyddad av en James Bond-arm. sorry.

Det var dagens ofullständiga fundering GOD NATT. X

Agnes Grefberg Braunerhielm

Sömmerskan bloggar

På Rena Kläders hemsida finns Sömmerskebloggen, en blogg som beskriver livet ur Anjus pespektiv, en 34-årig sömmerska i Indien.

Idag kl 18 håller Rena Kläder ett seminarium i Brygghuset på Norrtullsgatan 12 i Stockholm: Har modet modet att höja lönerna? Det är apropå den rapport som precis publicerats av Fair Trade center.

Det går också att läsa om det här på DN.se: Jag vill erbjuda mina barn en bra framtid och De tjänar sämst i världen. Den sistnämnda artikel syftar på sömmerskorna i Bangladesh, med en lön på cirka 300 kronor i månaden. (300 kronor per månad är inte en levnadslön för någon, inte ens i Bangladesh.)

^LÄS RAPPORTEN PÅ FAIR TRADES HEMSIDA.

/ Nu har jag egentligen inte tid att skriva mer härifrån, men here it goes ändå, ta det för vad det är: /

Varje plagg man köper har någon sytt. Oftast ett dussintal personer. Varje sömmerska har ansvar för en del av ett plagg. Det samma gäller all den här elektroniken. Om man minns det som kund, tror jag det blir mer naturligt att ställa frågor och krav på den man handlar hos.

Vi pratar stora företag här, men de vill faktiskt oftast inte vara monster. Men vinsten och företagets framgång kommer först, precis på samma sätt som att alla miljontals kunder världen över hellre köper nya kläder eller telefoner istället för att ge pengarna till välgörenhet.  Men jag tror att det kan finnas en balans i det här, och balansen handlar precis om att vi måste aktivt dela med oss och jämna ut tillgångarna.

När jag läser sömmerskans blogg, tänker jag på att det var inte länge sedan västvärlden befann sig i en liknande situation. Kanske inte lika omfattande misär och fattigdom som i Indien och Bangladesh, men nästan.

^GARMENT DISTRICT I NEW YORK.

När jag gick genom området nära The Bowery och SoHo i New York tänkte jag på det: alla de här små söta Carrie Bradshaw-husen – det var här ordet sweat shop bildades.

Husen byggdes runt 1860, och i varje liten lägenhet, som oftast hade två rum, bodde inte bara väldigt stora familjer (alla invandrare från Europa) utan där pågick även textilindustrin. I familjers vardagsrum trängdes sex dagar i veckan ett dussintals personer bland tyger, mönster, symaskiner, strykjärn, ånga och nålar och sydde plagg för varuhus som Macy’s eller Bloomingdales. Det tog ända fram till 1920-talet innan facklig organisation uppstod och dessa ”sweat shops”, som de kallades (då med faktiskt stolthet), flyttade ut ur hemmen och till stora fabriker där sömmerskorna kunde arbeta vid långa bord.

Dessa fabriker som idag är svindyra artists lofts. Eller konstgallerier. Och sweat shopsen är Manhattan-lägenheter man nog måste hosta upp en en och annan dollar för i månaden, även i Garment district. Och i Stockholm och Sverige vid samma var det troligtvis hundra gånger fattigare, trängre och smutsigare. Men poängen är att de människor som slet då har tagit oss ända hit. En kamp för bättre villkor i livet har gjort att vi kan göra något annat med våra liv, till exempel läsa, och exportera deras gamla slit ut ur landet. För sweat shopsen finns fortfranade kvar, bara inte där vi sitter nu. Längre. Den orimliga sliten bakom plaggen finns istället på en annan plats.

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
november 2011
m ti o to f l s
« Okt   Dec »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930