Krönika

den där tårtan

Okej, bara några snabba ord från mitt håll om Makode Linde och detta tårtperformence på Moderna Museet (eftersom jag just tydligen höll en monolg på facebook och nån sa – skaffa en blogg. Och det har jag ju).

Man ser ju poängen här. I den här tårtperformancet påvisar Linde en odynamisk konstvärld, som består av och existerar för rik, övre medelklass, som samlas tillsammans och, ehum, smaskar tårta och riktigt känner hur de kulturella kapital-poängen susar genom kroppen. Mys mys på någon konstinstitution framför något riktigt dyrt konstverk som egentligen inte angår någon och finns i en värld som egentligen inte släpper in den som inte har ”rätt” förutsättningar, följer rätt mekanismer eller producerar konst som trycker på ”rätt” knappar hos de som redan myser där inne. Koloniala jämförelser görs, och att deltagarna äter av tårtan påvisar bara poängen – de är så säkra i sin konstvärld att de med säkerhet kan glädjas åt och delta i denna bisarra tårtfest med rasistiska undertonder.

Och såklart påvisar verket också en rasism, i hur performancets deltagare (publiken) med lätthet flabbar åt (och äter av!) den ”skojiga svarta kroppen” precis som vita kolonialmakter gjorde på den tiden.

Och samtidigt (och nu kommer min lilla bloggtanke här) finns en till dimension.Vad använder konstnären för att göra sina poänger? Som min vän Benjamin sa: här vill man till slut diskutera vem som gör konst av vad, på vilken bekostnad, vad det innebär, vad det kan leda till.

Medlet här är en kvinnas kropp i form av en tårta, en i blackface dessutom, och som ovanpå detta är formad som och blir uppskuren på ett sätt som genast för tankarna till kvinnlig omskärelse(vilket detta verket, enligt Linde, inte handlade om). Helt enkelt blir den svarta kvinnans kropp här ett MEDEL när en konstnär ska göra sina poänger i ett verk. Kvinnokroppen är alltid ett medel att användas. Varför kan inte den svara kvinnokroppen få tillhöra den som faktiskt äger den, varför måste alltid den användas när någon (en manlig  svensk konstnär?) vill vara subversiv? Är det verkligen där konsten befinner sig?

Jag antar nu, att antigen vill Makode Linde genom att presentera en kvinnokropp i blackface som en vara att konsumera och njutas av konstpubliken – oavsett hur ont det gör – kommentera konstens och konstnärers roller idag. Som jag skrev tidigare. Men då ser jag ändå bara hur han använder en (könsstympad!) kvinnokropp till något slags medel att göra poänger med. Denna kropp, en ständig spelplan.

Eller så vill kanske Makode Linde här kommentera utsatthet, våld och rasism som drabbar just svarta kvinnor, kanske könsstympade svarta kvinnor. Kanske ser vi också en sådan kommentar i den lysande röda kakan på dessa leende människors tallrikar. Det är kvinnokroppen som ligger där, redo att ätas. Den deltagande publiken följde precis i konstnärens iscensättning. Men att förvandla dessa kvinnors utsatthet till kakor? Jag ser det nästan som en egotripp från konstnärens sida. På bekostnad av dessa kvinnor.

Så. Jag frågar mig. Att med den svarta kvinnokroppen som medel göra ett tårtperformance – är det stor konst idag? Det känns rätt deppigt i sådana fall.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
  1. Lisakarlsson skriver

    bästa agnes

    Svara

  2. Nicholas skriver

    Bra poäng. Fick denna tanke nu bara: tänk om konstverket var ett sätt att skildra utsattheten hos de mest utsatta (fel kön, fel hudfärg, fel sida av iland/uland-maktbalansen)? Finns det någon mer sårbar och mest misshandlad (i ordets alla bemärkelser) än den svarta afrikanska kvinnan? Tårtskepnaden kan ju ses som en absurd symbol för att vara något som andra festar på och utnyttjar, något som skövlas och förbrukas. Om det är detta som konstnären vill visa (jag har ingen aning) så tror jag att det hade varit mindre effektfullt om tårtan varit manlig istället för kvinnlig (fast det hade varit ganska effektfullt/provocerande då också). Det intressanta är att besökarna/performancedeltagarna faktiskt, som du påpekar, äter av tårtan! Istället för att bli förfärade och börja reflektera över kolonialism, rasism och kvinnors utsatta situation. De går rakt i fällan så att säga, och Sveriges mäktigaste kulturkvinna fattar tårtspaden och skär en bit utan betänkligheter – detta känns som det verkligt tragiska, och det verkligt intressanta med konstverket, tycker jag. Hon hade lika gärna kunnat, jag vet inte, lägga en filt över tårtan och fälla en tår.

    Svara

  3. Fredrik skriver

    Jag vet inte vad jag ska tycka faktiskt… Jag gillar ju Makode som person såklart.. När den här bilden dök upp på Aftonbladets hemsida så blev man ju lätt chockad och man tänkte direkt att det måste vara ett missförstånd.

    Det känns som en bild som kunde tagits i början av 1900-talet. Men jag gillar såklart idén bakom konstverket. Men som sagt.. vet inte hur jag ska förhålla mig som vit, svensk man. :-(

    Svara

  4. Anonym skriver

    Instämmer med föregående talare. In the words of John Lennon: Woman is the nigger of the world.

    Svara

  5. melbournetime skriver

    Haller med er, Agnes och Nicholas. Bilden ar ju bara helt fantastisk! Dessa fiiiiina kulturmanniskor som star dar och skrattar sa fint mot kameran och ater av den goda tartan. Battre kan det ju inte bli?? Om inte annat sa ur marknadsforingssyfte sa har ju Makode lyckats..!

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
april 2012
m ti o to f l s
« Mar   Maj »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30