Det var en enorm blandning av viljor som gick ett långt tåg från Union Square till Zucotti Park/Wall Street, med skyltar, trummor, trumpeter, megafoner, banderoller och symbaler.

Polisen ville efter ett tag inte släppa in fler på Broadway, som var avspärrad för syftet. Så därför tog vår del av tåget en omväg mitt bland bilar i trafik för att nå resten. Allt var egentligen väldigt rörigt. Åsikterna var spridda till varför vi ens var där. Inte direkt några raka led. Ingen skulle drömt om att sjunga Internationalen. Eller ens kunnat första raden. Det vanligaste slagordet var nog “We are unstoppable – another world is possible”. Kanske egentligen den amerikanska drömmen om ett annat liv. Någon sa att det var mer en “parade” än en “march”.

På New York Times visar de bilder från alla våldsamma konfrontationer. Jag varken såg eller kände våldsam stämning, bara det gnagande att polisen inte alls var där för att skydda oss, vår mötesfrihet, utan för att skydda vår odefinierbara motsats genom att se till att vi blev undanstökade någon gång.