Dries van Noten är visningen där Kate Lanpear och Hamish Bowles (redaktörer på respektive världens två största modetidningar) sitter på andra raden. På första raden ser du Bill Cunningham och Walter van Beirendonck. (själv stod jag längst bak)

Förväntan vad lite extra hög innan visningen: Nu när alla, verkligen alla, gör “eye-popping” prints både under de säsonger som gått och denna säsong, vad ska då Dries van Noten, han som alltid haft prints som sitt signum, göra?

Svaret blir inga prints. Eller självklart får vi mönster, men bara sådana som vi tidigare känner: rutor och blommor. Och borta är det där 60-talet vi sedan länge sett oss mätta på, fast inte helt, många ärmar och former bär fortfarande referenser till Dior och Balenciaga och couturens gyllene tid.  Men mycket subtilt, inte alls uppenbart, utan Dries låter referenserna smälta in med designen istället för att vara den uppenbara utgångspunkten.

Det jag fastnar för är den, jag kan inte kalla det annat än feminina attityd vi får av rutorna. Det är inte ansträngt eller framtvingat på något sätt: det här är Dries van Noten när han är som bäst. Blandningen av blommor, skria tyger, feminina detaljer och rutor (som för tankarna till grunge) känns både obeprövad och självklar. Det här är plagg menade att bäras. Skulle någon i lokalen (och då menar jag visningslokalen fylld med modebranschens alla självutnämnda proffs) ha haft på sig en av dessa looks rakt av från modellens kropp, hade hen garanterat varit mest välklädd i rummet. En självskriven favorit för framtiden. Är Dries van Noten vår tids Yves Saint Laurent? Ja, det tror vi va?

Se bilder av hela kollektionen t ex på style.