Mode

Versus drar vinstlotten – ?

Womens wear daily säger oss idag att Alexander Wang kommer bli Balenciagas nye man.

Samtidigt får vi veta att den tidigare mest favorittippade för Balle-jobbet, britten Christopher Kane, har lämnat sitt uppdrag på Versaces underlinje Versus, och Donatella plockar in J.W. Anderson istället.

Det känns väldigt konstigt att konstatera att i denna cirkus går Versus vinnande ur tältet?

Eller kanske vi, om nu Nicolas Ghesquière, som gör sin sista dag på Balenciaga idag, får sin egen linje, tja, imorgon?

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Mode

Kvinnlig manlig modell

Casey Legler är namnet på den första kvinnan att bli signad modell på Ford Models men.

Efter att Australiens stolthet Andrej Pejic fortsätter göra succé som både manlig och kvinnlig – men mest kvinnlig – modell var det här något vi bara väntat på.

I en fantastisk videointervju med TIME (som jag nu spelat kanske femton gånger) berättas det dessutom att hon inte bara är eftertraktad som manlig modell – hon är också grym på att bära upp klänning och klackar. Något hon lärt sig från de bästa: sina queen friends.

Samtidigt släpper Hedi Slimane sin första herrkampanj för Saint Laurent Paris. Modell är dock Saskia de Brauw, i vanliga fall signad på Viva women’s board. Plaggen kan just nu förbeställas för både dam och herr. Lite som när han gjorde Dior Homme.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

ATT Chers nya clubbsingel heter Woman’s World

Lyckan är gjord??

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

Lite mer om de där Margiela-grejorna

Jag lovade ju att skriva lite mer om den där Margiela-kollektionen som släpps på torsdag på H&M.

Nog redan överhypead, men likväl. Det är ju inte vilka plagg som helst som Maison Martin Margiela tagit fram med H&M.

Det är ”re-editions” som sträcker sig så långt bak som den ursprunglige Martin Margielas första kollektion, vår/sommar -89, som visades i Antwerpen 1988. Som vi alla vet lämnade Martin Margiela sitt modehus nån gång runt 2007-2008, så det här är som en sista chans för oss att köpa versioner på hans gamla grejor till ett ok pris. (Man kan ju sondera vintagemarknaden också, men chansen är inte så väldigt stor att hitta nåt, även om jag iofs en gång hittade tatueringstoppen från våren 1989 för 50 dollar…)

Modehuset Margiela har, enligt vad jag läst mig till, försökt att producera så exakta kopior som möjligt med H&M på allt från strumptröjor till in-och-utvända jeans. Allt för att kunna erbjuda sina kanske mest ikoniska plagg till stor publik. Och stärka sitt varumärke så klart. Nu blir Margiela plötsligt känt för en mycket bredare publik än någonsin.

Men låt oss ta det från början och kolla tillbaka lite på de där gamla plaggen? Jag ska försöka att inte blaja på så mycket – så att det här inlägget faktiskt går att läsa. Men här kommer några föregångare jämte re-editions ur kollektionen som släpps imorgon:

1988-1989.

Så. Vi börjar där allt startade. 1988. Vår/sommar 1989. Martin Margielas första kollektion som han presenterade i någon källare i Antwerpen. Vi ser lappen som användes i plaggen då, överst, och Graca Fisher under visningen i en av Margielas kända första tatueringströjor.

Martin Margiela hade då precis avslutat tre år som Jean Paul Gaultiers närmste assistent. Och vad är en av Gaultiers [bland många] signum idag? Jo, hans transparenta tribualtatueringströjor. 1988 ser vi dem hos Margiela. Vem var först? Det vet jag inte. Men vad vi ser är Margielas första lek med trompe l’oeil, en av hans återkommande signaturer. Och imorgon kan vi köpa den där första tatueringströjan på H&M, fast inte transparent utan i nån puderbeige färg. Precis här över ser vi H&Ms till vänster och Margielas första version ur s/s 1989 till höger.

 

 

 

 

Den här kavajen var kanske det som stack ut mest när Margiela gjorde sin debut. Ni minns ju 80-talet, eller, har i alla fall sett bilder på det. Kvinnor och män gick runt med vaddar stora som taxar på axlarna. Den här kavajen har avsmalnade axlar, åtsmitande, de går till och med inåt istället för att breda ut sig. Ni kan förstå hur märkvärdig den uppfattades då.

Det här är ett av Margielas mest ikoniska plagg, jag tror de fortfarande gör versioner på den här kavajen. (Och, som ett instick, de vita kryssen sydda som manschetter gör den inte direkt mindre perfekt.) Varje gång någon frågar mig om det är värt att köa den 15:e tänker jag att jag ska skriva ut en bild på den här och trycka den i ansiktet på hen. (Eller nä, något mindre våldsamt, men ni förstår.)

Kavajen allra överst är alltså ur kollektionen 1989 och ovan syns H&Ms version för 999:-.

I visningen våren 1989 trampade modellerna iklädda Margielas tabi-skor i röd färg innan de gick ut på catwalken, där golvet var täckt med vitt tyg. Tyget trycktes med fotavtryck och användes sedan till att skapa plagg i nästa kollektion. 

Höst/vinter 1990. En tröja med konstruktionen på utsidan. (Ur visningen överst, H&Ms version nedan.)

Höst/vinter 1990. En tröja med konstruktionen på utsidan. (Ur visningen överst, H&Ms version nedan.)

En gammal bild ur i-D där några kvinnor bär Margiela ur tre säsonger: S/S 1989, A/W 1989 och S/S 1990

.

Höst/vinter 1991. En tröja ihopsydd av strumpor.

 

I mitten syns en bild av en instruktion som Margiela gav då, hur man själv kan sy ihop den där strumptröjan (och H&M-upplagan syns på båda bilderna nederst här ovan, de andra är vintage Margiela). Precis så här jobbade ju Margiela – gav gamla plagg nytt liv genom att sy ihop dem till nya. Gamla jeans kunde bli en kappa, dockklänningar en blus, några bälten en jacka (som syns i herrkollektionen av H&M-samarbetet).

Jag tycker det är kul att H&M gör strumptröjan, men samtidigt ser man också hur väl genomförd Margielas ursprungliga är i jämförelse (tröjorna överst). Hälarna placerades då nogsamt på axlar, armbågar, byst, och sticker tydligt ut och gör sig påminda. H&Ms kostar 799:-.

Vår/sommar 1990 var den första visningen i Paris, och hölls i närheten av en gammal skruttig lekpark i Bastille. I publiken satt en ung Raf Simons, som bestämde sig där och då att genast lämna karriären som industridesigner och istället göra mode. Idag är han chefdesigner på Dior… 

Höst/vinter 1992. En klänning gjord av innerfoder.

Höst/vinter 1992 igen. En av Kate Moss första visningar? Hon bar den här klänningen av ullfilt med råa kanter. Alla modellernas hår färgades rött. Den där bilden av Kate blev ganska känd, så kanske inte förvånande att denna klänning blev en del av samarbetet.

Om den här kollektionen skrev New York Times ”Mr. Margiela has evolved into a master of cut without abandoning his Deconstructivist roots.” Det handlar i grunden om skärningen hos Margiela. Han var känd för sina ”konstiga” plagg, men det är aldrig plagg som bedrar bäraren. Du blir inte löjlig. Han är för smart för det, och skärningarna för prefekta. Ska bli intressant att se hur H&M klarar det?

Btw: 1997-2003 var ju Margiela inte för intet chefdesigner för Hermés. Och de kollektionerna var helt perfekta.

Hösten 1994 – ett år efter sin första, kaxiga ”retrospektivkollektion” – gjorde Margiela Doll’s wardrobe. En dockgarderob. Här förstorades dockkläder upp till mänsklig storlek. H&Ms Margiela-dockkofta är den vita till höger. Margiela petade här i ögat på vår uppfattning av vem och vilka kläder kan vara till för. Alla Margielas kollektioner präglades av en form av finurlig humor, skulle jag vilja säga.

Som t ex:

Dunetäckekappan. Nu hoppar vi till hösten 1999. Annars kommer det aldrig bli slut på det här inlägget.

Vid den här tidpunkten hade Margiela verkligen blivit det mest hyllade modehuset bland den initierade skaran. Den här kappan presenterades i en stor glasmonter inne på Barney’s i New York. Du fick två ”påslakan” med på köpet, plus ett i plast för regniga (eller snöiga) dagar. Hos H&M tror jag man får ett extra påslakan i grått och att ärmarna på kappan faktiskt går att plocka av.

Hösten 1998 presenterades kollektionen på femton marionettdockor i mänsklig storlek.

 

Istället för en visning med mänskliga modeller tog de in dockmästare som lät de specialgjorda marionetterna traska ner catwalken iklädda den nya kollektionen. Plaggen befann sig för övrigt i endast två dimensioner. Typ. På galgen hängde de helt och hållet platt, först när de träddes på en människa fick de sin form. En diskussion om det mänskliga i kläder, kanske.

Och så – 00-talet:

 

Höst/vinter 2000. Här förstorade Margiela upp vanliga plagg till en storlek italiensk 78. Man kan ju tänka sig vilka problem det ställde till för maskiner och mönsterkonstruktörer som är vana vid mänskliga storlekar. I kollektionen ingick också en tröja som stickats så den såg ut att ha används i decennier, med uttöjda armbågar och säckiga axlar.

Kanske illustrerades det bäst av Mark Borthwick i Purple:

Någon kanske minns it-bubblan btw. Det gick inte så bra för Margiela år 2000. Just i denna veva köpte Diesels ägare Renzo Russo upp modehuset Margiela. Han gjorde det för att han älskade häftigt mode. Han ville vara en del av Margiela. Det säger kanske allt om början på slutet. Margiela blev för inne för sitt eget bästa. Renzo Russo hade stora expanderingsplaner, och ca tio år senare var Margiela dött. Idag fungerar det dock som ett väldigt roligt märke om man vill plåta något annat än Céline-mode. Som moderedaktör älskar jag [även] dagens Margiela. Men det har lite eller inget att göra med ursprunget. På gott och ont –  Martin Margiela har troligtvis slutat som modeskapare för att han inte har något att säga längre. Allt är sagt – och det finns i hans livsverk. Vi har bilderna och texterna att läsa in oss på. (Och nu H&M-kollektionen att köpa in oss på, om det känns nödvändigt.)

Vår/sommar 2005, Chloe Sevigny i Purple, och H&Ms re-edition på samma klänning. Det ser ut som att den kramar dig ovanifrån. Alt. ligger på dig som en avsvimmad påse potatis.

Så, nu måste jag nog sätta punkt. (fast känner jag mig själv rätt kommer jag nog uppdatera med lite till av det jag kommer på, imorgon, jag tycker inte riktigt jag är klar, eller redigerad nog, ska jag vara ärlig. well.)

Men för att sluta hos mannen själv, Martin. Han är ju känd som den osynliga designern. Aldrig har ett officiellt porträtt tagits på Martin Margiela. Men han finns ju faktiskt.

Blunda nu om du inte vill få illusionen förstörd. (Fast jag tror det nog redan är för sent.)

Här är fem bilder på Martin Margiela:

(Här i en t-shirt från kollektionen a/w 1990 btw)

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

….

 

Ursäkta

…??!?!?

 

Det här är Karlie Kloss under ”Thanksgiving”-delen av Victoria’s Secrets visning förra veckan.

Jag trodde aldrig att hatet mot Victoria’s Secrets…..”mode”…..shower…. kunde anta högre proportioner.

Men tydligen. THEY WENT THERE.

Så här i efterhand har dock samtliga inblandade insett allvaret i det otroligt taffliga i att återskapa översexualiserade representationer av amerikansk ursprungsbefolkning. För att sälja nån billig leopardtrosa. Det kommer inte hända igen. Karlie Kloss i den där skruden kommer också klippas bort ur i tv-sändningen av visningen som ska sändas nån gång snart (och drar typ en kvarts miljard tittare). Thank god.

Så. Kan vi hoppas att de därmed kommer sluta att även återskapa översexualiserade representationer av, jag vet inte, kvinnor i allmänhet till nästa år?? Skojar. Jag skulle nog satsa mina pengar på att det snarare blir mer cirkus, mer slängkyssar och mer änglavingar (och revben).

PS,

Någon som minns Victoria’s Secret ~ circa 1997? De gamla visningsbilderna påminner om att det finns grader i helvetet. Otroligt hur ens öga anpassar sig.

Laetitia Casta på Victoria’s Secret-visningen 1997. Då förstod man att det inte behövdes en extra cirkus.

Ett litet vykort till dagens VS från Native Appropriations.

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
november 2012
m ti o to f l s
« Okt   Dec »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930