Mode

Drömmen om en värld utan Terry

tr

 

Detta hände. Igen.

F.d. modellen, numera undersköterskan, Charlotte Waters har gått ut och berättat om vad hon blev utsatt för när hon som tonåring plåtades av porträtt- och modefotografen Terry Richardson. Jag orkar inte ens skriva ut här vad det är hon berättar.

Jag drömmer istället om en värld utan Terry Richardson. Jag drömmer om en värld där Terry Richardson aldrig skulle få en helsida i tidningen att bortförklara varför han utnyttjar sina modeller sexuellt.  Jag drömmer om en värld där Terry Richardsons bilder aldrig skulle få flera helsidor i magasin, tidningar, reklamkampanjer eller böcker, när det uppenbarligen finns fler än ett vittnesmål om hur han tar sina bilder.

tr3

Vid det här laget vet världen mycket väl vad Terry Richardson utsätter sina kvinnliga, okända, modeller för, de som det inte spelar någon roll om han förnedrar, utnyttjar eller antastar. För ingen bryr sig. Mot en man som Terry, vem lyssnar på dem? Vad är de värda i den här världen? Terry fortsätter att anställas som fotograf. Och om och om igen bekräftas det att de tjejer som blivit utsatta för honom betyder ingenting.

Så. Det jag undrar är väl detta:

Hur många anklagelser kan Terry Richardson få riktade mot sig innan han blir arbetslös? Det här är inte, som han kallar det, en häxjakt. Det är faktum, att i historien av creepy fotografer toppar Terry Richardson listan av vider. Det är bara att googla på antalet tjejer som trätt fram och berättat om hans ”arbetsmetoder” – vilka helt enkelt går ut på att utnyttja eller ofreda sina modeller sexuellt – och du kommer tappa all luft i kroppen. Du kommer tänka: ”Hur kan någon som han inte vara inspärrad?”. Eller, åtminstone, bojkottad.

tr3

Dessutom är det, kan man väl säga, vidrigt på ytterligare en nivå i hur han faktiskt använder själva övergreppet som verktyg genom kameran. Som sin estetik. Allt syns ju där. Bilderna där han kommer i en clueless tonårig flickas ansikte är något han med stolthet visar upp. Det säljer för miljoner till andra [män? troligtvis?] med miljoner på banken. Och Terrys ”förbjudna bilder” bidrar i sin tur till att han får plåta stora kampanjer (där man knappt ser att han tagit bilden) och kändisar (Obama inräknat).

Hur länge kan han få fortsätta innan världen säger nej? Vägrar ställa upp på den världsordning som leder till att han är en hyllad fotograf? Det finns ingenting i hans bilder. Varenda bild Terry Richardson tar handlar om honom själv och hans kuk.

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Konst, Krönika, Kultur

den där tårtan

Okej, bara några snabba ord från mitt håll om Makode Linde och detta tårtperformence på Moderna Museet (eftersom jag just tydligen höll en monolg på facebook och nån sa – skaffa en blogg. Och det har jag ju).

Man ser ju poängen här. I den här tårtperformancet påvisar Linde en odynamisk konstvärld, som består av och existerar för rik, övre medelklass, som samlas tillsammans och, ehum, smaskar tårta och riktigt känner hur de kulturella kapital-poängen susar genom kroppen. Mys mys på någon konstinstitution framför något riktigt dyrt konstverk som egentligen inte angår någon och finns i en värld som egentligen inte släpper in den som inte har ”rätt” förutsättningar, följer rätt mekanismer eller producerar konst som trycker på ”rätt” knappar hos de som redan myser där inne. Koloniala jämförelser görs, och att deltagarna äter av tårtan påvisar bara poängen – de är så säkra i sin konstvärld att de med säkerhet kan glädjas åt och delta i denna bisarra tårtfest med rasistiska undertonder.

Och såklart påvisar verket också en rasism, i hur performancets deltagare (publiken) med lätthet flabbar åt (och äter av!) den ”skojiga svarta kroppen” precis som vita kolonialmakter gjorde på den tiden.

Och samtidigt (och nu kommer min lilla bloggtanke här) finns en till dimension.Vad använder konstnären för att göra sina poänger? Som min vän Benjamin sa: här vill man till slut diskutera vem som gör konst av vad, på vilken bekostnad, vad det innebär, vad det kan leda till.

Medlet här är en kvinnas kropp i form av en tårta, en i blackface dessutom, och som ovanpå detta är formad som och blir uppskuren på ett sätt som genast för tankarna till kvinnlig omskärelse(vilket detta verket, enligt Linde, inte handlade om). Helt enkelt blir den svarta kvinnans kropp här ett MEDEL när en konstnär ska göra sina poänger i ett verk. Kvinnokroppen är alltid ett medel att användas. Varför kan inte den svara kvinnokroppen få tillhöra den som faktiskt äger den, varför måste alltid den användas när någon (en manlig  svensk konstnär?) vill vara subversiv? Är det verkligen där konsten befinner sig?

Jag antar nu, att antigen vill Makode Linde genom att presentera en kvinnokropp i blackface som en vara att konsumera och njutas av konstpubliken – oavsett hur ont det gör – kommentera konstens och konstnärers roller idag. Som jag skrev tidigare. Men då ser jag ändå bara hur han använder en (könsstympad!) kvinnokropp till något slags medel att göra poänger med. Denna kropp, en ständig spelplan.

Eller så vill kanske Makode Linde här kommentera utsatthet, våld och rasism som drabbar just svarta kvinnor, kanske könsstympade svarta kvinnor. Kanske ser vi också en sådan kommentar i den lysande röda kakan på dessa leende människors tallrikar. Det är kvinnokroppen som ligger där, redo att ätas. Den deltagande publiken följde precis i konstnärens iscensättning. Men att förvandla dessa kvinnors utsatthet till kakor? Jag ser det nästan som en egotripp från konstnärens sida. På bekostnad av dessa kvinnor.

Så. Jag frågar mig. Att med den svarta kvinnokroppen som medel göra ett tårtperformance – är det stor konst idag? Det känns rätt deppigt i sådana fall.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

W, Dazed & Confused och Vogue: vikten av att ta ställning

Överst: W magazine november 2011. Under: Dazed & Confuseds juninummer med kinesiska konstnären Ai Weiwei på omslaget, till höger: reportaget ”A rose in the desert” ur amerikanska Vogue mars 2011. Bild tagen av mig.

På tal om vad som just nu sker i Syrien (i vissa städer kan du inte gå utanför dörren utan att bli skjuten; dödstalet bland syriska oppositionella har nu överskridit 3000) och på tal om att W magazine har låtit konstnären Ai Weiwei formgiva deras omslag via datorlänk från Kina (han får inte längre lämna Peking utan tillstånd) så är här en text som jag skrev tidigare i år (i juni) på samma ämne:

På modesiten Showstudio.com finns ett videoklipp från 2008 filmat av fotografen Craig McDean. Temat är mode och politik. Han har tagit med sig sin mobilkamera som han verkar rycka upp i tid och otid där han rör sig i modevärldens innersta krets, och ställer till alla de största namnen inom modevärlden samma fråga: Går mode och politik ihop?

Det vanligast förekommande svaret verkar vara att nej, de har inget med varandra att göra och nej, de borde inte beblanda sig heller. Bara Miuccia Prada, designern bakom Prada (och den som brukar kallas modevärldens största orakel) känns vid att det måste finnas ett samband.

Så spolar vi fram till nutid. Vi plockar upp det senaste numret av det brittiska mode- och popkulturmagasinet Dazed & Confused. Och det kan inte kallas annat än just – högst politiskt. Omslaget pryds av den nu sedan 63 dagar (and counting) fängslade kinesiska konstnären Ai Weiwei. Bilden, dessutom, är tagen för två år sedan precis efter sjukhusvistelsen som följde efter att Ai hade blivit misshandlad av kinesisk polis när de (framgångsrikt) försökte förhindra Ai Weiwei att vittna i en rättegång för den politiska aktivisten Tan Zuorens räkning.

Numret innehåller en intervju med Ai Weiwei som gjordes av en tysk journalist bara fem dagar innan konstnären blev gripen (jag rekommenderar att läsa den!). Och i övrigt är också numrets hela övergripande tema politisk aktivism: I allt från reportage om Burma, Tunisien, Jasminrevolutionen och den arabiska våren, till intervjuer med fotografen och aktivisten Dan Budnik och det är även en känsla som genomsyrar modejobben i tidningen.

Samtidigt, för knappt tre månader sedan, publicerade en annan modetidning, närmare bestämt den största av dem alla – amerikanska upplagan av Vogue – ett stort porträtt på den Syriska diktatorn Bashar al-Assads fru Asma al-Assad. Hon beskrivs som glamourös, ung, väldigt chic, och den ”fräschaste och mest magnetiska av alla presidentfruar” – bara i första meningen. I artikeln får vi läsa hur fantastisk hon är, hur hon tar itu med fattigdomen i Syrien, ett land som beskrivs som ”det säkraste landet i Mellanöstern”.

^Asma al-Assad tillsammans med Syriens diktator Bashar al-Assad i årets marsnummer av Vogue. Leka med barnen! Visst har de det mys!

Vogue la till och med upp denna story på sin webbsite och försvarade den enträget. Ända tills ungefär det läget då protesterna i Syren börjat inkludera inte bara tusentals fängslade och döda protestanter utan även familjer i massgravar i Daara. Så försvann den spårlöst.

Det modetidningen Vogue in i det sista höll till försvar för publiceringen var att ”de inte dömer”. De tar inte ställning. De är en modetidning, och denna kvinnas liv kan vara intressant för deras läsare.

Att Vogue inte såg svårigheterna i artikeln, misstänker jag är samma anledning som ligger bakom modemänniskornas perplexa ansiktsuttryck i den där mode & politik-filmen från 2008: Det är helt enkelt inte moderiktigt att ta ställning. Det är démodé (översättning: unket, antikt, urmodigt) som Karl Lagerfeld skulle säga, och faktiskt säger i en intervju med New York Times nyligen (”I hate the idea of the politically correct, because it is very démodé”).

Och egentligen: vem gjorde det innan Jasminrevolutionen? Hur många diskuterade Mubaraks eller al-Bashars förtryckande regim? Jag misstänker att den här tanken om att ta ställning = démodé är anledningen till att vi ser Volvo-chefer stå och skaka hand med kinesiska politiker på Himmelska fridens torg. Och att vi ser den tyska kulturnämnden tillsammans med den kinesiska regimen sätta upp konstutställningar i Beijing på ämnet ”Upplysningstiden” (ironiskt, non?), medan konstnärer som Ai Weiwei försvinner spårlöst från den kinesiska jordens yta.

Vad jag menar är att mode är visst politik. ”A rose in the desert”-storyn i Vogue är sex sidor av politiskt statement rakt igenom (även om de verkar tro att de bara ”berättar en historia”) medan Dazed & Confused är ett helt nummer fyllt av politik.

Vad jag menar är att modevärlden borde inse detta. Att man kan inte göra ett helt nummer av en tidning med uteslutande vita, tonåringsmagra modeller på bild (eller uteslutande etablerade, vita män som tar bilderna för den delen) utan att det är politik.

Vi är medvetna om att modevärlden inte sällan drivs av en utomsvävande, pulserande, vibb som är svår att greppa. Det är i den som många tycker (som kaiser Karl här ovan) att eftertanke inte kan ingå. Det är démodé att försöka påvisa någon slags rätt>fel i modet, därför att mode ska ständigt finnas på gränsen mot provokation och det ska undersöka, utmana vår världsbild. Men vad visar det senaste numret av Dazed & Confused? Att för att utmana måste man våga ta ställning för något – i detta fall konsten. I dagens läge tror jag det är här vi befinner oss, i ställningstagandet för något vi verkligen kan stå för och något vi brinner för – mer än det simpla i att bara berätta en historia utan att förhålla sig själv till den.

Så låt oss slippa Vogues tillrättalagda miner och medhårsstrykande mode. Låt oss slippa allt det pseudoglada modet, det poserande, det som till varje pris vill få oss att instämma i samma kör… Det jag tror på är lite mer eftertänksamhet, ställningstaganden, och rätten att klaga och vara kritisk även när det gäller mode. Mode är en dröm javisst, men det kan också vara verklighet i alla högsta grad.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Avantgarde via Anglo-Saxon Attitude

Foto: Steven Meisel. Modell: Stella Tennant.

Man fastnar genast för det här omslaget, Vogue Italias septembernummer. Bilden är helt enkelt fantastisk. Korsetten är en referens till Ethel Granger, kvinnan som blev känd för att ha kortsetterat sig ner till världens minsta midja. Men bilden handlar såklart inte om att lyfta fram Granger som något slags föredöme eller ideal (måste jag ens påpeka detta), bilden får oss snarare att fundera kring vad det handlar om att vara avantgarde inom kultur, konst, mode idag. När det verkar som att det mesta antingen ska behaga eller provocera. Sammanhanget handlar även, såklart, om vår plötsliga 50-talsvurm och om den tidens ideal jämte vår tids skönhetsideal. (Men behandla vår tids ideal det gör å andra sidan allt som hamnar på ett Vogue-omslag, på ett eller annat sätt).

Ethel Granger var provocerande då, men egentligen var hon bara väldigt hängiven sin sak. Det intressanta ligger väl i det, att om Ethel Granger var något utöver en fetischist, så var det helt klart avantgarde.

Eller. Så visste stylisten Karl Templer bara inte vad i helv han skulle ta sig till med den där fula (ursäkta mig) Prada-kappan. Skojar bara. Den är inte så ful, egentligen. Jag hade bara svårt att se den i något som helst modernt sammanhang. Tills nu.

PS. Tänkte nu passa på att klämma in detta:

Ethel Granger började tydligen redan på 30-talet bära mängder med piercings på flera ställen i ansiktet. Och modellen här Stella Tennant, blev först känd för sina piercings. Det var tidigt 90-tal och hon bar en ring i näsan och en i naveln.

Och som för att sluta cirkeln var det även Meisel som plåtade henne den där allra första gången, det blev bilderna som sedan skickade henne rakt in i Avedons Versace-kampanjer :

Anglo-Saxon Attitude hette de fantastiska sidorna, i brittiska Vogue 1993. Isabella Blow stylade och castade. I jobbet syns också en av Alexander McQueens första klänningar.

Här: Stella Tennant i Alexander McQueen anno 1993. Det måste alltså vara en klänning ur hans debutkollektion som, som den berömda historien går, Isabella Blow köpte i sin helhet för 250 pund. (Bredvid Tennant syns förresten den rätt så irriterande Plum Sykes, på den tiden modeassistent på Vogue, numera författaren bakom Bergdorf Blondes, den hemska boken som gav upphov till denna hemska genren: ‘chic lit’)

Den där näsringen alltså, får mig förresten att tänka på nya stjärnskottet bland modeller, Billie Turnbull. (som tydligen även ägnar sig åt egna: konstprojekt) Här ur senaste numret av Dazed & Confused. Jag kommer uppenbarligen för alltid tillhöra de där som har en svag punkt för punk… :

Håll ögonen öppna efter Billie.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Helt vanligt

Jun Takahashi på Undercover presenterade kläder för hösten som ser helt vanliga ut. Som vanligt , dock, är de inte riktigt det när man tittar i detalj. Vad är det för material på den där kappan egentligen? Vad är byxerna gjorda av? Hur sitter sömmarna ihop, var börjar och var slutar dragkedjan? Det känns som guerilladesign på nåt sätt. Han slänger in nya idéer om plagg och kläder där man kanske aldrig skulle kollat efter dem. I helt vanliga plagg.

Men man kan också se det så här: När man vet att det är Jun Takahashi som gjort det, då kollar man extra noga.

Men det är lite kul i alla fall, man börjar tänka typ Har jag någon gång sett nån gå klädd så där? Är den där parkasen i sidenchiffong eller bomullscanvas? Och jo, varför inte sätta nylonfoder på en koftcape?

Håret och sminket ser helt vanligt ut. Kläderna också, bekväma, enkla (det mesta) att kränga på sig. Men det är ingen vanlighet man sett förut?

Och precis som om Undercover vägrar lyssna på vad alla andra gör eller ser på saker så var modellernas öron förvandlade till kristallkronor. Eller är det strassörhängen, eller vad är det?

Älskar förresten hur Undercover förra hösten lät Takahashis fru Riko presentera hela kollektionen – framför projektioner av olika ”dagliga” miljöer.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
februari 2016
m ti o to f l s
« Aug    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
29