Mode, Mode/man

Sist på att vara sist på bollen men….

shorts

Angående denna debattartikel från i måndags.  Shortsmän på stan nej tack. 

Varje sommar pratar vi om detta. I P1 morgon nyligen gick shortsdebatten ca så här: Ena parten (den unga killen med modekoll) sa: ”Det är snyggt”. Andra parten (äldre kille utan vidare koll??) sa: ”Det är fult”.

Och ungefär där kan väl ribban få ligga. Nån tycker det är snyggt. Nån inte. Folk kommer vara varma, folk kommer bära shorts, shortsen kommer vara korta, långa, fula, inte fula, Raf Simons kommer fortfarande göra supersensuella shorts med små slitsar i… Det finns kvinnor som bär shorts, det finns män som bär shorts. Och inte. Ena dagen känner jag för kjol, andra…….jaaa ni fattar.

Förut var det tabu för män att ej bära baddräkt.

MEN NOW BATHE WITHOUT TOPS ON ***MANY*** PUBLIC BEACHES!!!
”Trunks do little för faulty posture”… ”Newspaper is no substitute for top”… ”Topless pair goes for a stroll”…”Back from a cool and topless swim” (I senaste avsnittet av Radio Rodeo förutspår vi ju btw den manliga baddräktens comeback? Vad tror ni?)

Här ser vi. Historien ger oss svar. Att bryta mot stilregler kommer fortsätta att dela och uppröra folket. Det är det som är poängen.

Bara ett PS:

Det sista stycket i ovan nämnda debattext går så här:

Muttkorta shorts på damer i staden är för övrigt inte heller passande, oavsett ålder, såtillvida man inte saluför specifika tjänster som kräver att handelsvaran exponeras.”

En medveten, obehaglig, provokation gällande miniplagg. Jag förstår att texten skämtar, för jag har träffat skribenterna, och de är härliga. Men…Jag älskar miniplagg. Minikjolar och minishorts. Yas. Men!!!! visste ni detta: När man skriver muttkorta på smartphone autocorrectar den till myrkottar! Myrkottar!

Här är myrkottar:

mykotte maya_x2008_2_4_4_7_22 Leigh-Kelsey-cut 2475605_1200_755 pangolin aventuras-frank-jungla-nacho-medina-cuesta_3_1567037

Så mycket mer kul än att skriva om korta plagg visst?? Jag menar vem bryr sig om om shorts eller kort kjol när MYRKOTTAR finns?? Kom ihåg var du hörde det först. Det är mycket mer intressant att ägna sin tid åt myrkottar. It will break.

Som min kompis M sa: namnstilen vad du äter+hur du ser ut = så bra namnstil. Jag skulle heta Sojalarv.

Det var allt.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Mode, Skönhet

you may now kiss

Flickvänner i Meadham Kirchhoff.

Jag trodde aldrig att jag skulle gilla ryska mijadärskan Dasha Zhukovas mode/konsttidning Garage. Men det senaste numret, med tema Homosexual wedding, är svårt att inte fastna för. De tar en väldigt tydlig ståndpunkt samtidigt som de tillfredsställer alla design- och konstbesatta modemagasinsslukare med rätt mängd glansighet.

omslaget ser vi en gravid ”Harry the Hare”, tillsammans med sin make, ”Frederick the Fox”. De är klädda i Jil Sander respektive Prada och copyn lyder ”A very modern tale”.

Det bästa med numret tror jag nog är modebilderna You may now kiss av Alex Sainsbury. Med konstnären och geniet Yayoi Kusamas prickar och hennes performanceverk från 1968 – Homosexual wedding – som ingång har de fotat olika par i den nyaste modekollektionerna från unga London-designers. ”The purpose of this marriage is to bring out into the open what has hitherto been concealed”, sa Kusama om sitt Homosexual wedding-verk, ett verk där där ett par i ”bröllopskläder” var ett par i ett plagg vari båda fick plats. Eftersom ”kläder ska föra människor närmare varandra, inte separera dem”, som hon sa.

Yayoi Kusama har alltid använt prickar i sina verk (alias ”The princess of polkadots”). Hon gör det ofta på ett sätt som både som i en frenesi uppmärksammar, och samtidigt utraderar, det de täcker. Gör det en del av oändligheten.

Marc och George i Missoni.

Nat och Coco i David Koma.

Coco och Nat i Mother of pearl (Maia Norman, Damien Hirst fru, är designern)

Pojkvänner i Giles.

Harmony i Maarten Van Der Horst, Delfina Dellettrez.

Nicole i Maarten Van Der Horst.

Scarlett och Harriett i Kenzo.

 

Kanske känns det här inte alls subversivt idag, men tyvärr är det ju det. Nyligen lagstadgade Ryssland om ett förbud mot Pride-festival i Moskva inom de kommande 100 åren (!), alltså fram till 2112. Idag spelar Sverige en fotbollsmatch mot Ukraina, ett land vars huvudstad Kiev nyligen fick ställa in sin Pride-festival, för det gick så här.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

Hur många år efter är jag

 

Ungefär sjuttitolv år efter alla hipsters: har jag fastnat för stilen som är någon slags punk/hiphop goes pop/tokyo plus trance/got. Jag tror helt enkelt att jag är femton år.

Tur att stilen inte finns till salu. För en lyxivardagenlapp med alldeles för mycket ägodelar är det samma sak att visualisera sig . En attityd, yes?

 

 

TVÅ BOMBARJACKOR ; EN VINTAGE KIRZIA ; MÅLAD RYGGSÄCK + JACKA AV CLAIRE BARROW ; SKOR AV BOL$HIE ; CLAIRE BARROW IGEN ; NÅN FAB TOKYO STREET STYLE ; CLAIRE BARROW ; UR EN GAMMAL THE FACE ; MODE FRÅN FAVORITERNA LESPAGNARD, JW ANDERSON, CHRISTOPHE LEMAIRE OCH LOUISE GRAY.

ANDRA STILINSPIRATIONER:

vet ni vad klockan är? god natt. xx

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

W, Dazed & Confused och Vogue: vikten av att ta ställning

Överst: W magazine november 2011. Under: Dazed & Confuseds juninummer med kinesiska konstnären Ai Weiwei på omslaget, till höger: reportaget ”A rose in the desert” ur amerikanska Vogue mars 2011. Bild tagen av mig.

På tal om vad som just nu sker i Syrien (i vissa städer kan du inte gå utanför dörren utan att bli skjuten; dödstalet bland syriska oppositionella har nu överskridit 3000) och på tal om att W magazine har låtit konstnären Ai Weiwei formgiva deras omslag via datorlänk från Kina (han får inte längre lämna Peking utan tillstånd) så är här en text som jag skrev tidigare i år (i juni) på samma ämne:

På modesiten Showstudio.com finns ett videoklipp från 2008 filmat av fotografen Craig McDean. Temat är mode och politik. Han har tagit med sig sin mobilkamera som han verkar rycka upp i tid och otid där han rör sig i modevärldens innersta krets, och ställer till alla de största namnen inom modevärlden samma fråga: Går mode och politik ihop?

Det vanligast förekommande svaret verkar vara att nej, de har inget med varandra att göra och nej, de borde inte beblanda sig heller. Bara Miuccia Prada, designern bakom Prada (och den som brukar kallas modevärldens största orakel) känns vid att det måste finnas ett samband.

Så spolar vi fram till nutid. Vi plockar upp det senaste numret av det brittiska mode- och popkulturmagasinet Dazed & Confused. Och det kan inte kallas annat än just – högst politiskt. Omslaget pryds av den nu sedan 63 dagar (and counting) fängslade kinesiska konstnären Ai Weiwei. Bilden, dessutom, är tagen för två år sedan precis efter sjukhusvistelsen som följde efter att Ai hade blivit misshandlad av kinesisk polis när de (framgångsrikt) försökte förhindra Ai Weiwei att vittna i en rättegång för den politiska aktivisten Tan Zuorens räkning.

Numret innehåller en intervju med Ai Weiwei som gjordes av en tysk journalist bara fem dagar innan konstnären blev gripen (jag rekommenderar att läsa den!). Och i övrigt är också numrets hela övergripande tema politisk aktivism: I allt från reportage om Burma, Tunisien, Jasminrevolutionen och den arabiska våren, till intervjuer med fotografen och aktivisten Dan Budnik och det är även en känsla som genomsyrar modejobben i tidningen.

Samtidigt, för knappt tre månader sedan, publicerade en annan modetidning, närmare bestämt den största av dem alla – amerikanska upplagan av Vogue – ett stort porträtt på den Syriska diktatorn Bashar al-Assads fru Asma al-Assad. Hon beskrivs som glamourös, ung, väldigt chic, och den ”fräschaste och mest magnetiska av alla presidentfruar” – bara i första meningen. I artikeln får vi läsa hur fantastisk hon är, hur hon tar itu med fattigdomen i Syrien, ett land som beskrivs som ”det säkraste landet i Mellanöstern”.

^Asma al-Assad tillsammans med Syriens diktator Bashar al-Assad i årets marsnummer av Vogue. Leka med barnen! Visst har de det mys!

Vogue la till och med upp denna story på sin webbsite och försvarade den enträget. Ända tills ungefär det läget då protesterna i Syren börjat inkludera inte bara tusentals fängslade och döda protestanter utan även familjer i massgravar i Daara. Så försvann den spårlöst.

Det modetidningen Vogue in i det sista höll till försvar för publiceringen var att ”de inte dömer”. De tar inte ställning. De är en modetidning, och denna kvinnas liv kan vara intressant för deras läsare.

Att Vogue inte såg svårigheterna i artikeln, misstänker jag är samma anledning som ligger bakom modemänniskornas perplexa ansiktsuttryck i den där mode & politik-filmen från 2008: Det är helt enkelt inte moderiktigt att ta ställning. Det är démodé (översättning: unket, antikt, urmodigt) som Karl Lagerfeld skulle säga, och faktiskt säger i en intervju med New York Times nyligen (”I hate the idea of the politically correct, because it is very démodé”).

Och egentligen: vem gjorde det innan Jasminrevolutionen? Hur många diskuterade Mubaraks eller al-Bashars förtryckande regim? Jag misstänker att den här tanken om att ta ställning = démodé är anledningen till att vi ser Volvo-chefer stå och skaka hand med kinesiska politiker på Himmelska fridens torg. Och att vi ser den tyska kulturnämnden tillsammans med den kinesiska regimen sätta upp konstutställningar i Beijing på ämnet ”Upplysningstiden” (ironiskt, non?), medan konstnärer som Ai Weiwei försvinner spårlöst från den kinesiska jordens yta.

Vad jag menar är att mode är visst politik. ”A rose in the desert”-storyn i Vogue är sex sidor av politiskt statement rakt igenom (även om de verkar tro att de bara ”berättar en historia”) medan Dazed & Confused är ett helt nummer fyllt av politik.

Vad jag menar är att modevärlden borde inse detta. Att man kan inte göra ett helt nummer av en tidning med uteslutande vita, tonåringsmagra modeller på bild (eller uteslutande etablerade, vita män som tar bilderna för den delen) utan att det är politik.

Vi är medvetna om att modevärlden inte sällan drivs av en utomsvävande, pulserande, vibb som är svår att greppa. Det är i den som många tycker (som kaiser Karl här ovan) att eftertanke inte kan ingå. Det är démodé att försöka påvisa någon slags rätt>fel i modet, därför att mode ska ständigt finnas på gränsen mot provokation och det ska undersöka, utmana vår världsbild. Men vad visar det senaste numret av Dazed & Confused? Att för att utmana måste man våga ta ställning för något – i detta fall konsten. I dagens läge tror jag det är här vi befinner oss, i ställningstagandet för något vi verkligen kan stå för och något vi brinner för – mer än det simpla i att bara berätta en historia utan att förhålla sig själv till den.

Så låt oss slippa Vogues tillrättalagda miner och medhårsstrykande mode. Låt oss slippa allt det pseudoglada modet, det poserande, det som till varje pris vill få oss att instämma i samma kör… Det jag tror på är lite mer eftertänksamhet, ställningstaganden, och rätten att klaga och vara kritisk även när det gäller mode. Mode är en dröm javisst, men det kan också vara verklighet i alla högsta grad.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Avantgarde via Anglo-Saxon Attitude

Foto: Steven Meisel. Modell: Stella Tennant.

Man fastnar genast för det här omslaget, Vogue Italias septembernummer. Bilden är helt enkelt fantastisk. Korsetten är en referens till Ethel Granger, kvinnan som blev känd för att ha kortsetterat sig ner till världens minsta midja. Men bilden handlar såklart inte om att lyfta fram Granger som något slags föredöme eller ideal (måste jag ens påpeka detta), bilden får oss snarare att fundera kring vad det handlar om att vara avantgarde inom kultur, konst, mode idag. När det verkar som att det mesta antingen ska behaga eller provocera. Sammanhanget handlar även, såklart, om vår plötsliga 50-talsvurm och om den tidens ideal jämte vår tids skönhetsideal. (Men behandla vår tids ideal det gör å andra sidan allt som hamnar på ett Vogue-omslag, på ett eller annat sätt).

Ethel Granger var provocerande då, men egentligen var hon bara väldigt hängiven sin sak. Det intressanta ligger väl i det, att om Ethel Granger var något utöver en fetischist, så var det helt klart avantgarde.

Eller. Så visste stylisten Karl Templer bara inte vad i helv han skulle ta sig till med den där fula (ursäkta mig) Prada-kappan. Skojar bara. Den är inte så ful, egentligen. Jag hade bara svårt att se den i något som helst modernt sammanhang. Tills nu.

PS. Tänkte nu passa på att klämma in detta:

Ethel Granger började tydligen redan på 30-talet bära mängder med piercings på flera ställen i ansiktet. Och modellen här Stella Tennant, blev först känd för sina piercings. Det var tidigt 90-tal och hon bar en ring i näsan och en i naveln.

Och som för att sluta cirkeln var det även Meisel som plåtade henne den där allra första gången, det blev bilderna som sedan skickade henne rakt in i Avedons Versace-kampanjer :

Anglo-Saxon Attitude hette de fantastiska sidorna, i brittiska Vogue 1993. Isabella Blow stylade och castade. I jobbet syns också en av Alexander McQueens första klänningar.

Här: Stella Tennant i Alexander McQueen anno 1993. Det måste alltså vara en klänning ur hans debutkollektion som, som den berömda historien går, Isabella Blow köpte i sin helhet för 250 pund. (Bredvid Tennant syns förresten den rätt så irriterande Plum Sykes, på den tiden modeassistent på Vogue, numera författaren bakom Bergdorf Blondes, den hemska boken som gav upphov till denna hemska genren: ‘chic lit’)

Den där näsringen alltså, får mig förresten att tänka på nya stjärnskottet bland modeller, Billie Turnbull. (som tydligen även ägnar sig åt egna: konstprojekt) Här ur senaste numret av Dazed & Confused. Jag kommer uppenbarligen för alltid tillhöra de där som har en svag punkt för punk… :

Håll ögonen öppna efter Billie.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
oktober 2014
m ti o to f l s
« Jun    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031