Jag tror jag sörplar parfymer. För arsenalen med flaskor jag haft hemma, som nu alltså är slut, har besått i:

Undercovers Holygrace. (luktar lite som en tant)

Comme des Garcons och H&M. (doftar saffran och trä)

Margiela utan titel (dock 30 ml-flaska). (luktar smutsigt gräs och gift)

Byredo Chembur. (lite ingefära, bärnsten och musk)

L’Artisan Parfumeur Dzongkha. (doftar av bark och svett, ungefär)

John Galliano No1. (luktar gammal sminklåda).

Nu är frågan vilka parfymer där ute som är bra, vad ska jag prova nästa gång? Funderar att gå all in på kändislinjen med Daphne Guinness Comme-parfym, kanske Tilda Swintons ingefärabomb…Eller kanske bara ”Jasmin och cigg”. Har även nu verkligen börjat fundera kring Muglers underbara klassiska Angel (hjälp!?) eller att kanske helt enkelt återgå till någon av mina favoriter ovan (Undercover, Margiela eller Galliano). Någon som har en sjukt bra doft att berätta om, får gärna ge det här! (Så att det inte slutar sinnesförvirrat med att jag lägger an den enda doft någonsin som gett mig spontana komplimanger från andra, Flowerbomb, the horror.)

Jonny Johansson på Acne har sagt, ”Allt jag vill göra är kvinnokläder för män”. Och har nu sett till att få göra som han önskar, nästan i alla fall: Chefredaktören på Candy magazine (världens enda/första modemagasin med fokus på transvestitism, transsexualitet, cross-dressing och androgynitet) Luis Venegas har skapat en minikollektion med tre ”tranny-plagg” tillsammans med Acne och Jonny Johansson.

Tranny-”kollektionen” består helt enkelt i tre vilda västen-skjortor (i både denim och siden) som kommer att säljas på Browns i London. Skjortorna är döpta efter karaktärer ur Dynastin: “Alexis” har en knytrosett runt halsen, ”Krystle” kommer med vida, stora ärmar och ”Sammy Jo” kommer med volanger på kragen. De är för både män och kvinnor. Eller är de?

Det här är en väldigt kul idé – om än lite väl få plagg – men bäst är att få Luis Venegas tankar bakom samarbetet. Han ville inte alls göra unisex-plagg, utan snarare skapa plagg med total könsförvirring:

” ‘Talking about the pieces we have created together, I knew form the beginning I wanted to play with the idea of adding feminine details to a classic denim shirt. I didn’t want the shirts to become “unisex”, in fact I wanted exactly the opposite. I wanted pieces that create a bit of gender confusion… Instead of the unisex statement “For men and women”, I tried to make people feel like “Is this for men or for women?”… Well, it is for all the many types of men and women worldwide on 21st Century. Or even simpler, the idea was creating something like tranny shirts for everybody. Something relevant and open-mined.’ ”

Kanske kan de använda de tankarna till någonting större nästa säsong.

Luis Venegas (som Anna Wintour).

Ur Candy Magazine. Ett nytt nummer kommer till hösten!

Nästa samarbete alltså. Det skapar väl glädje på alla fronter? Alltså alla typer blir glada: modefolket, fashion-tejen, stilfascisten, mamma, skofreaks, modenörden, b-kändisen, streeystyleslaven, de-som-vill-se-svensson-klä-sig-snyggare, modepojken, etc. De enda som nog blir lite besvikna är väl Acne…

Click here to view the embedded video.

Lisa skriver om Robyns fantastiska tolkning av Björk på Polarpriset igår. Otroligt vackert. Klänningen är uppenbart i bakgrunden men ändå fin, specialgjord av Ann Sofie Back. Hon har lyckats göra de där axlarna till ett signum. (Och Robyns signum? Att vara så sjukt jävla fantastisk)

Björk bar Bea Szenfeld. Den kreationen påminner mig på något vis om något annat (Sandra Backlund, Margiela).

Men det var i alla fall bättre än den lila jumpsuiten (lol). (Det hade dock varit fint om hon burit McQueen igen.)

Men Björk är ändå bäst, hon brukar ofta välja ”fel” typ av avantgarde, sådant som modefolk fnyser eller lägger huvudet på sne åt (som jumpsuiten t ex), det gillar jag. Hoppas hon fortsätter med det.

Det verkar ju som att H&Ms youtube kommer att släppa två teasers per dag fram till releasen nästa torsdag.

How very uttänkt av dem att dels 1) bygga upp en nyfikenhet och spänning inför något (designsamarbeten) som inte har lika starkt genomslag längre (att nämna modekedjor som ej gjort samarbete är svårare än tvärt om?) och 2) få gratis marknadsföring. Flera dagar i rad. Precis som jag ger dem här nu. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite kul. (Precis som Johan Renks Karl Lagerfeld-reklam fortfarande är kul) Det jag hört är: Man kommer bli förvånad?

Det, dock, mitt norra modeöra faktiskt kan tolka in nu jämfört med igår är: att herrösten i video #2 absolut är Alber Elbaz. Jag är i stort sett hundra på det. Det han säger är även ett budskap som Elbaz skulle komma med, som Lanvin står för. Rösterna verkar alltså ej har något med personerna de filmar att göra. Och kanske inte heller med kollektionen, ens. Vad försöker de göra mot oss här egentligen?? Skapa buzz, såklart.

Lynn Yaeger anordnar ett teparty med sina likar.

PUSS.

Ni vet väl att det varje måndag ligger tips på vidare läsning bland en skörd internationella modenyheter HÄR?

Det här är videos som cirkulerar på internet, utskickad av H&M själva. Vem tror vi gömmer sig bakom den utspökade utklädnaden? Jag tror att det bara är för att förvilla oss?

I vilket fall har man ju väntat på att de ska presentera det nån gång snart. Smart av dem att göra det i september istället för som förut, i april.
Och kanske både en dam- och en herrdesigner? Men som sagt tror jag att personerna i dessa teasers bara är skådisar. Eller?

Enligt kommentarerna på Facebook är det Thomas Maier (Bottega Veneta) och Carolina Herrera (utspökad) vi ser. Och ja, det är sjukt likt Carolina Herrera.

Det går dock rykten om att H&M skulle komma att teama med ”Taiwans Chanel”, Shiatzy Chen. Vem satsar på den idén?

Eller – med tanke på budskapet i dessa videos, att broarna mellan högt/lågt rasar och att man ska handla smart – kanske ska H&M helt enkelt lansera sin egen designerlinje? (högoddsare)

<3

Jag tänker ofta på det jag en gång såg i en dokumentär om Yves Saint Laurent: 5 avenue Marceau 75116 Paris. Han blev filmad under skapandet av sin sista couturekollektion. Jag ska inte låtsas som att Yves inte var påtagligt skröplig, det var inspelat bara något år innan han gick i pension, och ca åtta år innan han dog. Men Yves verkade trots sin dåliga hälsa lägga all sin tid på och jobba alldeles för hårt med kollektionen. Men det fanns ett stort team till hjälp såklart.

Det jag minns bäst är när han skulle göra en cocktailblus. Efter att ha tagit en urringad blus i organza och satt på volanger och puffärm, ville han också ha brodyr. Med skakande händer gick han in och rotade i arkivrummet till han fann en gammal bleknad tygbit med brodyr från Dior-tiden på 50/60-talet. Den föreställde knippen av blommor. Det var den han ville ha, han gav den till sina sömmerskor och brodyrexperter. Ett litet tag senare kom en sömmerska och sökte upp Yves i ateljén, med en besviken uppsyn och den gamla brodyrbiten i handen. De kunde inte göra den här brodyren sa hon, den var från 50-talet. De visste inte hur de skulle bära sig åt. Det fanns inte så tunn tråd att tillgå längre. Det var couturekunskap som gått förlorad.

Tillslut blev det en kompensation med en annan brodyr (små körsbär) och resultatet blev en typsik YSL-blus:

Kollektionen finns att se på Style.com.

Det jag skulle komma till var att de två YSL-dokumentärer jag sett (där den andra handlade mer om hela hans liv) var fantastiska. Och om en månad går en helt ny upp på bio: Yves Saint Laurent – Den stora kärleken har biopremiär den 15:e oktober. Filmen kommer kresta kring den starka kärleken mellan Yves Saint Laurent och hans f.d. partner, Pierre Bergé – och hur deras kärlek utgjorde grunden i modehuset YSL. Filmen grundas på unika intervjuer med bland annat Bergé och visar klipp ur arkiven. Jag tror det kan bli minnesvärt.

Här är han mitt i skapandet av Yves Saint Laurents första kollektion i eget namn, 1961/1962.

När det blir inne att gå osminkad (kanske var tredje år eller så?), varje gång det kommer på tal, får jag skrämda känslor inombords. Jag brukar snabbt argumentera hårt mot: Att det är så fruktansvärt tråkigt, icke-kreativt, och TYPISKT att man ska vara ”naturlig” etc osv. Fast egentligen, egentligen så gömmer jag ju mig bakom smink. Jag kan inte bära en ”naturlig look”. Och jag vill inte vara den muppen med kladdig kajalpenna i en grupp av fantastiskt naturligt vackra, naturliga gudinnor. (i mina ögon).

Därför vill jag promota mycket smink så ofta som möjligt – varje gång det dyker upp en snygg lösning där man är välkommen att kladda på ännu mer tar jag gärna emot.

Men sedan gillar jag ju smink också för de uppenbara Comme des Garcons-vibbar man kan skapa med make: finns ett ansikte, egentligen? Möjligheterna är öppna att tänka på helt andra sätt och skapa sig i ny version varje dag. Att det är ett val man gör. Och inte bara i smink, alltså.

På samma sätt som en ”naturlig look”-trend för fejan ofrivilligt ger mig kalla kårar tror jag det var av samma anledning jag blev obekväm av höstens mode. Jag blev på något vis störd när jag förstod att den inbillade kurviga hemmafrulooken med retro Mad Men-klänningar var höstens stora trend. Och att nyskapande Prada var den som befäste den mest.

För mig är new look-stilen, tragiskt nog, en ”naturlig look”. (Självklart är egentligen den stilen, precis som ”osminkad”, lika skapad och tillgjord men det här syftar på de normer vi har inbygda). Det är en kvinnlig look. Folk uppfattar den som verklighetsförankrad och ”sann”. Och det finns inget utrymme för att vända på folks perspektiv i den, det är en look så självklar och vacker – likt ”osminkad”. Du vet vad du har framför dig: En [oftast väldigt tilldragande] kvinna.

Många tycker att det kurviga Mad Men-modet är en bra look för kvinnan, en look som i allmänhet alla kvinnor gillar, tillåtande. Men i själva verket ställer den väl enormt höga krav. Jag måste leva upp till att vara en kvinna i den looken, det finns inget som tillåter mig att vara något annat.

Det är därför jag får lite ångest tror jag. Och det är därför jag i dessa fall hellre förespråkar det unisexa likt Damir Doma eller Jil Sander. Rad Hourani och Nakkna tillhör kanske de mest könsupplösande fallen. Idag är inte ett könlöst mode asexuellt likt Sixten Herrgårds overall en gång var – det finns en sexualitet där, men det är en sexualitet man själv äger. (Céline däremot, det är rätt asexuellt, och inte unisex för mig.)

Veckans upplaga av Krönikör Björks alltid lika fantastiska och bitska krönikor handlar om att unisex ytterst är ett sätt för mode att ”tvinga folk att banta” (jag vet att han medvetet tar i hårt här, och det är så man skriver en bra krönika). Att vurmen för unisex handlar om att vara smal. Jag tänker: om man väljer att se på det unisexa ur den synvinkeln så är det självklart helt sant, men det är också samma synvinkel där hela modebranschen som bekant handlar om att ha smal kropp.

För mig så är det unisexa ett mode som inte tilltalar ett visst kön och som står för ett öppet och ett kreativt sinne. Och trots att det har 40 år på nacken tycker jag det både förändras och utmanar. Idag ligger grunden till det unisexa delvis i att föra in tidigare feminina drag och låta dem bli unisexa (kanske är det en förklaring till att modevärlden helt plötsligt vill erövra hemmafruklänningen, den sista feminina aposteln?) som t ex högklackat och mjuka, draperade plagg. Det unisexa tycker jag handlar om en frihet. Och kanske lyckas den även lösa upp den hårda knut som sitter runt den manliga könsrollen. Ville bara påpeka det.

Tod Lynn & Damir Doma.