New yorks brandkår. 

Amerikanska Vogue väljer att plocka in Annie Leibovitz och uppmärksamma hjälparbetarna under Sandy-katastrofen. Så här. 

Vogue har samlat in sjukt mycket pengar till Sandy relief och det är såklart hedersvärt att de vill hylla hjältar. Men på skalan hur smaklöst det går att att göra ett modejobb har de nog nått…en åtta.

Vad representerar modellen som står i vårens senaste inne på intensivvården? Står och hänger på den truck som hjälpsoldater fyller med mat till behövande? Traskar med brandmän genom vattenpölar? (där brandmännen blir blöta, inte modellerna)

Nästa gång kanske blir en fotografering på fältet i Afghanistan.

Det är stor skillnad på detta, och att göra det så här.

Jag känner: hade de här bilderna tagits för fyrtio år sedan kanske man skulle tyckt de var vackra och lite skamsna idag. 2013 blir det lökigt och tio gånger mer pinsamt…

Det ryms liksom en smärtsam distans till världen i att göra modebilder på det här viset. Eller?

Elkraftverket.

Polisstyrkan.

Intensivvården.

Nationalgardet.

Kustbevakningen.

GRATTIS till Ann-Sofie Back, som perfekt nog vann Årets Designer på ELLEgalan igår för BACK. Vi fick se henne motta priset av prinsen Carl Philip. Bara den överlämningen är värd att tacka för att ha fått uppleva. He he.

GRATTIS också till Diana Orving som Årets Blickfång! Glömmer aldrig hennes visning på Operan eller de 44 looks hon gav oss under den otroliga visningen på modeveckan som följde. Hon är fruktansvärt talangfull.

Och Rodeo-favoriterna Saif Bakir och Emma Hedlund på Common Affairs som blev Årets Nykomlingar (deras story om hur de varit chefdesigner på Kanye West finns i senaste Rodeo), och modist Malinda Damgaard som Årets Accessoardesigner: Grattis. De är grymt bra. Tack Elle för det, och för festen.

 Beyoncé HBO Documentary special teaser.

Det är lätt att reagera som jag inför det där, GQs senaste omslag och listning av kvinnor efter sexighet. Och bli besviken på världen. På männen. Bli besviken på Beyoncé.

MEN – och det här mennet är viktigt – vi ska inte glömma vad Bey har gjort för kvinnor. Hon är en feminist in all her right. Låtar som Independent Woman eller hela album som Survivor räcker som exempel på det. Bara där har vi två enorma feministiska gärningar. Hon är dessutom alltid sin egen chef. Hon styr allt som rör sin karriär enligt de villkor hon sätter upp.

Jag längtar till 16:e februari när Beyoncés självbiografiska dagboksfilm har premiär. Jag längtar till Beys nya album, som kommer under 2013. Jag sitter redan nu och älskar låten Destiny’s Child just återförenats för att släppa (!), Nuclear:

 Destiny’s Child new single – Nuclear.

Men vad jag aldrig längtar till är ett av Terry Richardsons nya “alster”. (= bilder med övergreppet som verktyg genom kameran).

Eller att få se det nya numret av GQ, m fl.

Min förhoppning är att tidningar som GQ och dess likar blir nästa att gå Slitz öde till mötes. Vi behöver bara vänta på det. Snart kommer även de anses så pass “stenålders” att tjejer som Bey vägrar ställa upp. Och då får de lägga ner. Who run the world? Girls. Vi behöver bara höra det oftare.

Alexander McQueen~1998.

Men denna Alexander McQueen tänkte jag bara säga: Hej, jag snart är jag tillbaka här.