The Local Firm öppnar tillfällig Propaganda store

På fredag och fram till den 16:e maj öppnar The Local Firm en tillfällig butik i Brunogallerian! Eftersom de sedan start haft ett så starkt och tydligt uttryck så kan det bli intressant att uppleva det i ett faktiskt rum.

(Namnet Propaganda kan man gissa kommer ur att de alltid hittar sin inspiration i det forna östblocket…he. )

Dessutom: Under de 8 veckorna butiken är öppen kommer det också att släppas vissa unika produkter som bara kommer att säljas på The Propaganda Store.

Under Intervju-delen på Rodeo finns också en liten fråga-svar med The Local Firm, angående det hela.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Märk att…

…Ann Sofie Back gett svar, angående den smala modellen?

Frågan: PÅ RODEO HAR DET I ETT KOMMENTARSFÄLT BLOSSAT UPP EN MINDRE DEBATT KRING ETT PAR MEN SÄRSKILT EN AV MODELLERNA I DIN SENASTE VISNING – ATT HON VAR SÄRSKILT BENIG OCH SKRÄMMANDE SMAL. VAD ANSER DU? HUR GICK CASTINGEN TILL? HAR MAN SOM DESIGNER INGEN STÖRRE VALMÖJLIGHET FRÅN AGENTURER ELLER ÄR DET SÅ ATT MODESKAPARE VILL HA SÅ SMALA TJEJER?  OCH DU ÄR JU INTE DIREKT KÄND FÖR ATT ALLTID ANVÄNDA PINNIGA ELLER ENS TYPISKA MODELLER, I SYNNERHET I BÖRJAN AV DIN KARRIÄR?
Ann Sofie: __I det här fallet ser hon för smal ut ja, det var olyckligt och inte något vi eftersträvar. Modellen ifråga öppnade Marc Jacobs visning i NY och hon är även modellen i Vivienne Westwoods kampanj. Vi gillade henne och bokade henne osedd tyvärr. När man har visning på lördagen i London så tvingas man ofta till detta eftersom att modellerna har castings med designers som kan betala mer och hinner inte alltid komma till en mindre designer. Alltså får man försöka lita på style.com, hur de ser ut där. Den här gången kom hälften av modellerna först 1 timme innan visningen. Då skall man prova looks och dessutom hinna med hår och make, därför sker tyvärr misstag i den stress som uppstår.

__Det är verkligen otroligt ironiskt. Jag använde vanliga människor som modeller från och med min examenskollektion på St Martin’s 1998 och senare i fyra år på mina visningar – först i Paris och sedan London. Jag arbetade även som stylist under den här tiden för Self Service, Purple och Dazed & Confused och använde endast kompisar och folk jag hittade på gatan som modeller.

__Jag skulle vilja påstå att jag gjort mer än den samlade svenska modebranschen tillsammans för att ifrågasätta rådande skönhetsideal. Problemet var bara att vissa tidningar helt enkelt inte publicerade bilder från mina visningar på grund av detta. Och om de valde att publicera bilder och skrev om visningen, så handlade det mesta i texten om att jag använde vanliga människor som modeller  – inte om min design. Ingen såg kläderna. Jag är ju först och främst intresserad av design, och valde till slut att använda mig av modeller istället – för att folk skulle titta på kläderna.
Jag överdriver verkligen inte om jag säger att detta har varit ett problem i hur vissa har uppfattat min design sedan dess, även om jag använt modeller nu sedan vår 2006.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Textilindustrins bakgård

Det här är värt att ta upp, även om det säkert redan finns förankrat där någonstans i de flestas medvetande.

Jag vet inte om ni någonsin sett en ‘Made in India’ eller ‘Made in Bangladesh’ i era klädesplagg. Kanske ‘Made in China’.

Inne på Zara, och andra klädkedjor där allting jämt är nytt känns det som – nyanlänt – där är det svårt att gå runt och inte börja fundera kring var alla dessa plagg kommer ifrån? Man blir mörkrädd, vill besöka de där fabrikerna. I veckan har SVT i programmet Korrespondenterna gjort det åt oss. De har besökt Bangladesh och Indien, där de flesta klädkedjor har sina fabriker. För att inte nämna många mellanpris- och även lyxiga märken. Hela skalan.

Bland annat får vi träffa Mino, som bor i ett plåtskjul ovanpå en soptipp, hon stiger upp klockan fem varje morgon för att sy ekologiska skjortor i tolv timmar per dag, varje dag i veckan (ja, med det menas ständigt). Hon tjänar 300 kronor i månaden – vilket inte är en levnadsduglig lön ens i Bangladesh… Levnadsduglig som i att kunna köpa mat, betala hyra för ett plåtskjul och ge barn skolgång.

Dokumentären finns just nu att se på SVT play. Den tar även upp den giftiga bomullsodlingen.

Två problem blir tydliga i dokumentären – för det första: Att det inte finns några fungerade fackföreningar i dessa länder. Det är alltså organisationer som Asia Floor Wages som behöver stöd – och som klädkedjorna själva skulle stödja, om du frågar mig. Varför händer inte det?

Sedan är det ju det där med att vi vill ha så billiga kläder. Att vi inte köper något för över 400 kronor. Istället för pris borde konsumenter ställa krav på mänskliga rättigheter… Rena Kläder, som många kanske känner till, är en organisation som jobbar med de här frågorna, och som har info kring hur man kan bli mer medveten om det.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Dag tjugoåtta | Paris | Miu miu |

Naiva, överdimensionellt dekorerade dockkläder på Miu miu. Ingen större överraskning kanske?

Dock fint ögonsmink och löshår-kombo.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Dag tjugoåtta | Paris | Hermès |

Mer lyxhusmode från Paris idag.

Jean Paul Gaultier skapar alltid som på gränsen(?) till pastischer hos Hermès. Jag tror inte han har så mycket annat val.

Den här gången sa den:  – Let’s go to work laides!

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
april 2014
m ti o to f l s
« Mar    
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930