Kanske i senaste laget men…Carey Mulligan Oscars

Carey Mulligan brukar ju ha en ganska rolig rödamattanstil. Mycket färg. Så till Oscars bara: svart drömsk sak? Men så kollar man lite närmare…

Hennes Prada-klänning var beströdd med små – dockbestick? He. Både knasigt och kul och fint.

På Spirit-awards såg hon förresten också stilig ut i Kane f/w-10.

(och obs, hon är faktiskt 25 denna tjej och produkten av omfödelsen i en bra frisyr/klipp)

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Ang. textilindustrin igen

Rent spontant känner jag mig inte alls tillräckligt insatt för att skriva djupare i ämnet. Men jag kan ändå ge ett par fler tankar som svar på alla kommentarer som kom. För detta tas inte upp tillräckligt ofta, eller hur… Det här är lite jag som tänker högt, så jag varnar i förväg för en långdragen och kanske inte särskilt klar text.

Först tänker jag att man själv måste bestämma var man står. Är man själv ok med att den fattiga delen av världen måste stå för vår klädproduktion? Egentligen, ja, men bara om det är jobb under motsvarande villkor som skulle råda även i väst. Det var inte länge sedan vi hade fullskalig klädproduktion i Sverige. Precis som det också inte var särskilt länge sedan vi inte hade någon facklig organisation. Så länge villkoren blir sådana som vi skulle gå med på i vårt land – så är det bra att dessa arbetstillfällen ändå existerar i dessa länder. Eller hur resonerar du? Alltså; vi borde inte bojkotta klädkedjorna totalt och tvinga dem att lägga ner och sluta med denna verksamhet. Vi borde få dem att förändra den. Och som kunder har vi idag faktiskt ett stort inflytande.

Jag vet dock egentligen inte exakt hur vi på bästa sätt använder oss av vårt inflytande när det gäller detta. Vi måste stödja och intressera oss för de organisationer som sysslar med frågorna. Rena Kläder, Asia Floor Wages… Och kanske helt enkelt kan vi skicka uppmaningar direkt till klädkedjorna. Prata om det med vänner. Få upp en debatt. Skicka brev till SVT och be dem att i större utsträckning använda våra skattepengar och TV-avgiften till att göra sådana djupgående reportage i stil med det som Korrespondenterna gjorde – men längre än en halvtimme, fler, och oftare – istället för att lägga pengarna på åtta likadana Melodifestivalen per år.

Läs om att agera på Rena Kläder.

Det finns egentligen ingen lista man kan dra på klädkedjor och modehus som är ”reko”. Jag förutsätter att ingen är det fullt ut, om det inte ingår i deras namn och profil på något vis. (Exempelvis: Dem Collective eller Edun.) Det man kan tycka är att ju mindre ett företag är – rimligen så borde de ha bra koll. Men samtidigt har de mycket större press på sig att få in vinstmarginal.

Det finns många steg i klädproduktion. Att göra en kollektion kläder kan ju jämföras med en maträtt eller kosmetika – det är massor med olika produkter från olika håll som sätts samman. Det innebär en rad olika underleverantörer – från bomull till tyg, till färg, tråd, knappar, och så vidare, listan kan göras lång – och underleverantörer har i sin tur underleverantörer. Jag kan tänka mig att desto större företag, desto fler leverantörer, desto svårare att få en inblick i varenda en av dem.

Det är därför det är bra med EU, som ställer krav på staten att uppnå en viss typ av standard. Plagg sydda inom EU känns ju lite bättre, även om vi kunder inget vet om var tyget kommer ifrån, och, som någon kommenterade, så kan ju exempelvis stämpeln Made in Italy lika gärna betyda att maffian gjort plagget, eller illegala kinesiska arbetare som jobbar i bunkrar till slavlöner, eller som slavar, i Italien (ja det sker). Man kan inte räkna med att stater tagit ansvar bara för att de är med i EU (som den där dokumentären om barnhemmen i Bulgarien visat för oss i veckan t ex).

Men jag tänker exempelvis på Damir Doma som låter sin mammas fabrik i Tyskland sy alla hans plagg. Om det stämmer låter det ju som något med en felsäker reko-stämpel, att handla hans plagg.

Det finns även globala ramavtal, som kan tecknas mellan företaget och den organisation som företräder arbetarna – där det finns en sådan. Inom textilindustrin företräds arbetarna globalt och fackligt av ITGLWF – International Textile, Garment and Leather Workers Federation, som är en sammanslutning av fackförbund inom textil- och klädarbetesbranschen och som därför kan representera arbetarna på de fabriker som är fackligt anslutna. Ett ramavtal med dem ger alltså garantier på en viss form av kontroll. Det första globala ramavtalet för textilarbetare slöts 2007 mellan ITGLWF och det spanska företaget Inditex – som bland annat äger Zara. Läs mer om det här samt här.

När det gäller andra klädkedjor skriver Rena Kläder i ett pressmeddelande om levnadslöner från oktober 2009:

”En granskning av 25 skandinaviska klädkedjor visar att mycket få företag har insett att minimilönerna i de flesta produktionsländer inte är tillräckligt höga för att leva ett fullvärdigt liv av. Några av företagen kräver enbart att leverantörerna skall betala ut en minimilön till arbetarna.

Den svenska klädgiganten Hennes & Mauritz samt norska Voice AS ställer enbart krav på minimilön i sina uppförandekoder och är två av företagen som får sämst betyg i granskningen. De svenska företagen KappAhl, Gina Tricot och Lindex ställer heller inga tydliga lönekrav till sina leverantörer, de nöjer sig med att ”uppmuntra” sina underleverantörer att betala högre löner.

Två företag ses som föregångare i rapporten. Det norska fritidsklädföretaget Stormberg och det svenska klädföretaget Dem Collective har båda angivit levnadslön som ett krav i sina uppförandekoder och dessutom implementerat kravet hos sina leverantörer. ”

En minimilön i många länder är alltså fullständigt otillräcklig för att täcka basbehoven. Hur sjukt är det egentligen att denna uppdelning ens existerar  – minimilön vs levnadslön – och någon kan aktivt välja bort det senare?

(Man vill inte ens tänka på alla de snabba billiga kedjorna utomlands också – Primark, Gap, Uniqlo, Supré, River Island…)

Jag tänker på fina CR, som jag inte vet något om, men som kommenterade tidigare:

”min dröm är faktiskt att kunna göra något åt detta faktum. Bl.a! . Som designer hade jag tänkt att förändra många villkor för mina ”medarbetare” av just vinsten av de kläder de gör. Jag har en plan. Den är ett riktigt romantiskt drömscenario, men förbanne den kommer lyckas!!!! Grundtanken är ett givande kretslopp till alla medverkares behov. Bl.a att konsumenten ska kunna tillgodose sitt behov genom ett köp men med medvetandet att detta köp tillgodoser många övriga behov, så att kundens konsumtion inte blir något fult, inte något egoistiskt, utan något hållbart, givande, bidragande till en bättre värld – faktiskt, ja!
ack drömmar må de gå i uppfyllelse! ”

Och det låter ju som något vi vill se i framtiden!

Men sedan finns det en faktor till. Det kan egentligen inte fortsätta så här. Om all världens bomull och så vidare blev ekologiskt odlad imorgon och fabriksarbetarna började att jobba sju timmar per dag, endast veckodagar, och med en riktig lön – det innebär att det skulle bli färre plagg. Alltså; vi måste köpa färre plagg. För mer pengar.

(Samtidigt har jag hört att knappt någon köper något över den magiska gränsen 499 kronor på H&M.)

Eller, egentligen, innerst tänker jag så här: Återvinning. För även om all vår nuvarande klädproduktion blev både helt och totalt ekologisk och etiskt försvarbar så skulle den ändå utarma planeten något totalt på resurser. Så som det pågår nu. Tänker jag? Framtiden ligger då alltså i återvinning. Av det vi redan har tillverkat just nu.  Vi måste få in återvinning som grundstomme i industrins kretslopp. Det känns, i relation till allt det andra, som en så enormt framtida grej, men det borde egentligen införlivas så snabbt som möjligt.

Som sagt så vet jag inte alls så mycket kring detta, vill inte kalla mig insatt någonstans. Jag hänvisar till att klicka runt på Rena Kläder och läsa. Och rannsaka sig själv. Hur man väljer att ställa sig till allting. Och att jämt tala för förändring så fort det finns en öppning för det. Svenska Dem Collective har en liten förklaring kring hur deras produktion går till, och en lista över återförsäljare som riktar in sig på rättvisemärkt/ekologiskt.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Tilda Swinton luktar ingefära

Fina excentriska parfymhuset Etat Libre d’Orange, som under mottot Le parfum est mort, vive le parfum! gör väldigt speciella dofter (hur låter JASMIN ET CIGARETTE?) – men också på kändisstigen samarbetat med Rossy de Palma, har nu gjort en parfym med Tilda Swinton.

Skillnaden här ska dock vara att det var Tilda själv som via sin vänskap med Rossy kontaktade parfymhuset om att göra en parfym. Och att hon därför faktiskt (när har vi hört nåt sånt?) fått vara med och bestämma själva lukten och vad parfymören Mathilde Bijaoui i slutändan skapat.

Parfymen heter Like This. Och ska, likt Tildas hår, vara ‘ginger’. Alltså ingefära.  ”My son tells me it smells like Christmas” säger Tilda till WWD. Men vad hon egentligen ville ha var att den skulle lukta som hennes skotska hem. ”Like a Sunday afternoon spent sitting by the fire.” Så hon kan minnas det på alla sina resor och inspelningar.

Den beskrivs också dofta gul mandarin, pumpa, ‘odödlig blomma’, marockansk neroli, Grasse-ros, vetiver, heliotrop och mysk…

Och, angående ingefäran – det brittiska uttrycket ”to be ginger” betyder tydligen att man är passionerat med på någonting, man är game, så att säga. Eller lite vackrare ”It is in this willful and strong sense that she proclaims herself to be Ginger.

Namnet Like This kommer å sin sida ur en Rumi-dikt. Som vi kan läsa i Etat Libre d’Orange-bloggen. Och, javisst, höra Tilda Swinton själv läsa på deras hemsida… Gör det. (Klicka Tilda Swinton och sedan play-knappen.)

”When someone mentions the gracefulness
of the nightsky, climb up on the roof
and dance and say,

Like this. ”

Själva parfymen finnas att köpa i deras e-shop för 79 euro…


Samtidigt, en parantes, så har Swinton haft permiär för I am love, eller Io sono l’amore, ni vet filmen där hon spelar en rysk kvinna som gifter in sig i en rik italiensk släkt. Och ENDAST bär Jil Sander (förutom Hermès-väskor då).

På premiären i Milano i, vad jag gissar, Jil Sanders höstkollektion:

Och självklart är inte Jil Sander dummare än att sälja en specialutgåva på Swintons röda klänning, som hon bär under filmens mer passionerade del,  när hon börjar inleda en steamy kärleksaffär med en icke-aristokratisk man.

(För 600 euro.)

YOOX, som också sköter Jil Sanders e-shopping, finns en intervju med Tilda Swinton och regissören Luca Guadagnino om modet:

Why choosing Jil Sander designed by Raf Simons for Emma’s wardrobe?
L: I always loved Raf Simons’ work. I am in love with his artistry. That’s why.
T: Because the team at Jil Sander understood perfectly from the very outset that what we were looking for was an extremely subtle dialogue within the film with Emma’s wardrobe.

What does fashion mean to your professional and private life?
T : It means company, in a very practical way. I have the great blessing to have as my friends a number of inspired people, many of them artists, working in fashion. My collaborations with them is a very particular and joyful part of my work as a whole. I find, in their company, an energy and a kind of precision that is unique: something to do with the supremely personal aspect of fashion – how it calls up the spirit in all of us and dares us to be authentic.”

Agnes Grefberg Braunerhielm

The Local Firm öppnar tillfällig Propaganda store

På fredag och fram till den 16:e maj öppnar The Local Firm en tillfällig butik i Brunogallerian! Eftersom de sedan start haft ett så starkt och tydligt uttryck så kan det bli intressant att uppleva det i ett faktiskt rum.

(Namnet Propaganda kan man gissa kommer ur att de alltid hittar sin inspiration i det forna östblocket…he. )

Dessutom: Under de 8 veckorna butiken är öppen kommer det också att släppas vissa unika produkter som bara kommer att säljas på The Propaganda Store.

Under Intervju-delen på Rodeo finns också en liten fråga-svar med The Local Firm, angående det hela.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Märk att…

…Ann Sofie Back gett svar, angående den smala modellen?

Frågan: PÅ RODEO HAR DET I ETT KOMMENTARSFÄLT BLOSSAT UPP EN MINDRE DEBATT KRING ETT PAR MEN SÄRSKILT EN AV MODELLERNA I DIN SENASTE VISNING – ATT HON VAR SÄRSKILT BENIG OCH SKRÄMMANDE SMAL. VAD ANSER DU? HUR GICK CASTINGEN TILL? HAR MAN SOM DESIGNER INGEN STÖRRE VALMÖJLIGHET FRÅN AGENTURER ELLER ÄR DET SÅ ATT MODESKAPARE VILL HA SÅ SMALA TJEJER?  OCH DU ÄR JU INTE DIREKT KÄND FÖR ATT ALLTID ANVÄNDA PINNIGA ELLER ENS TYPISKA MODELLER, I SYNNERHET I BÖRJAN AV DIN KARRIÄR?
Ann Sofie: __I det här fallet ser hon för smal ut ja, det var olyckligt och inte något vi eftersträvar. Modellen ifråga öppnade Marc Jacobs visning i NY och hon är även modellen i Vivienne Westwoods kampanj. Vi gillade henne och bokade henne osedd tyvärr. När man har visning på lördagen i London så tvingas man ofta till detta eftersom att modellerna har castings med designers som kan betala mer och hinner inte alltid komma till en mindre designer. Alltså får man försöka lita på style.com, hur de ser ut där. Den här gången kom hälften av modellerna först 1 timme innan visningen. Då skall man prova looks och dessutom hinna med hår och make, därför sker tyvärr misstag i den stress som uppstår.

__Det är verkligen otroligt ironiskt. Jag använde vanliga människor som modeller från och med min examenskollektion på St Martin’s 1998 och senare i fyra år på mina visningar – först i Paris och sedan London. Jag arbetade även som stylist under den här tiden för Self Service, Purple och Dazed & Confused och använde endast kompisar och folk jag hittade på gatan som modeller.

__Jag skulle vilja påstå att jag gjort mer än den samlade svenska modebranschen tillsammans för att ifrågasätta rådande skönhetsideal. Problemet var bara att vissa tidningar helt enkelt inte publicerade bilder från mina visningar på grund av detta. Och om de valde att publicera bilder och skrev om visningen, så handlade det mesta i texten om att jag använde vanliga människor som modeller  – inte om min design. Ingen såg kläderna. Jag är ju först och främst intresserad av design, och valde till slut att använda mig av modeller istället – för att folk skulle titta på kläderna.
Jag överdriver verkligen inte om jag säger att detta har varit ett problem i hur vissa har uppfattat min design sedan dess, även om jag använt modeller nu sedan vår 2006.

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
februari 2016
m ti o to f l s
« Aug    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
29