Vad är väl en Dior-visning utan PETA. Shame on you!!! var slagordet så fort en pälsbeklädd dök upp. De amerikanska moderedaktörerna stannade i små grupper och huddlade innan de gick ut från Tuileries – de hjälpte varandra att vända sina pälsjackor ut-och-in. Helt livrädda skuttade de sedan snabbt in i sina svarta bilar parkerade utanför. De franska och brittiska redaktörerna iklädda päls å sin sida, stannade och gjorde en liten dans framför demonstranterna.

Diors visning var för a selected few (inte mig). Musken dånade och var R’n'B, bra faktiskt. Bland annat flickebarnet Rihanna och låten med ny innebörd, Umbrella.

Diors visning hölls i ett tält i fantastiskt vackra slottsparken till Tuilerie-plataset mitt i Paris. Sanden på marken har ett nästan vitt sken, en streetstylefotografs dröm. Så jag förvandlades till en.

Och jag kände streetstylefotografhetsen när Kate Lanphear från Elle dök upp. Hon tittade på mig och ropade till att jag såg rolig ut (nog för mina gamla Demeulemeester-skor med kurvad klack där bland alla streetstyleplåtisar i ryggsäck. Och det var mer som en fråga “Ser inte du…kul ut?”). Jag svarade genom att gömma mig bakom kameran, kände hetsen. Mäste. Fota.

(Gillade hennes skor, gissar Sergio Rossi.)

För övrigt kan jag rekommendera om du gillar streetstyle från modeveckor, att Stylesightings och Wayne Tippett är ganska roliga. (De fotar ibland sådant som aldrig skulle klara Sartorialstens hårda gallring.)

På väg till Bruno Pieters visning gick jag totalt vilse i tunnelbaneuppgångarna. Jag visste inte vilken jag skulle ta, totalt stressskakis, men så plötsligt uppenbarar sig något extremt blont och långt där bland de mörka tunnlarna. Jag känner genast igen Ida Pyk från Elle trots att vi aldrig pratat förut, och ber om hjälp. Det visar sig att hon också är vilse. Men med dubbel hjärnkapacitet lyckas vi chansa rätt…

Väl utanför visningen blir hon genast uppsnappad av Yvan the Facehunter som förutom sin blogg även spelar in ett TV-program för MTV. På sig hade Ida en hemgjord t-shirt med sin sin egen bild från the Sartorialist och texten Yes I’m on the Sartorialist. I övrigt bar hon exakt samma stass som hon gjorde på bilden.

Väl därinne smygfotade jag denna kvinnan. Men det gick inget vidare. I vilket vall kunde jag inte identifiera skaparen bakom hennes fantastiska jacka men lite onödig bonusinfo så bär hon till den de treradiga Ann Demeulemeester-skorna jag stalkat sedan i somras (och hetsat Maria på Modette till att reaköpa*stolt*).

Paris blev min fästmö idag. Eller kanske lurar staden mig till kärlek, med solen som stannar uppe till efter klockan sju. De har fått skymningen nu, parisarna, och det är på gränsen till vår här, fåglarna flyger upp och himlen känns sådär hög. Älskar att den tiden varar så läge i Sverige. Kortare sommar men, våren är bättre.

Fast, måste säga att Paris är det vackraste som finns. I alla fall var den det idag, för mig. Och alla franska kvinnor, de går precis som Diane Keaton i Annie Hall (hemligheten) och har långa tunga sladdriga kappor och platta boots. Så fina.

Tyvärr är mina bilder från modebussen (som åker mellan visningar) ganska suddiga. (Det här var påväg till Rick Owens.)