Film, Mode

The next black, framtiden för kläder (film)

Läder bryggt i glasbytta. Helt vegetariskt!

Kombucha. Det är en cool o go dryck? Inte bara. Det görs på någon slags jästsvamp. Som kallas SCOBY. Och skapar näringsrikt (och gott) te. Suzanne Lee gör det, men hon gör också kläder av kombucha-SCOBY. Hon odlar kläder. Eller snarare brygger. Som öl. Jackan ovanför ett exempel. Den är bryggd. På hennes hemsida Biocouture kan en läsa mer.

Tänk i framtiden när en kan odla sina egna kläder?? Jag smäller av.

HÄR finns till och med en instruktionsmanual:

Biocouture-Grow-your-own-material-recipe-creative-common-license

Allt detta och mer får man veta om i filmen The Next Black om framtidens kläder, som precis haft premiär på youtube. Perfekt att se i kväll innan jag somnar har jag tänkt.

The Next Black – A film about the Future of Clothing

Och här finns Suzanne Lees TED-talk: Grow Your Own Clothes(!)

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Mode

Beckmans examen 2014

Såååå, i måndags tog årets kull av modestudenter examen från Beckmans designhögskola här i Stockholm. Något en inte vill missa… Jag tycker fortfarande att det är kanske det roligaste med mode: vad är de sprillans nya modeskaparna intresserade av? Som alltid är det minst lika intressant om inte mer att försöka se själva processen (den viktigaste delen i att få fram en examenskollektion?) som fött kollektionen, någonstans i sammanhållningen av resultatet, likväl som själva kollektionen. Om ni förstår mitt snurriga resonemang.

Här är en supersnabb run through, jag har inte pratat med någon av eleverna utan utgår helt från vad jag såg och vad de skrivit i sina kollektionsbeskrivningar.

(i ingen särskild ordning):

Nhina Svensson – Blood and Water

Minnet (från i måndags) när den här kollektionen kommer ut är väldigt starkt i mitt huvud. En stenhård musik som överensstämmer med ilskan som den här kollektionen vill förmedla. Nästan varje modell bär ett baseballträ (som vore det en handväska), någon kanske hade kickboxningshandskar. På kjolar och klänningar syntes röda stänk. Spår av ”blod”? I alla fall uppenbart symboliskt. Jag kände att här är någon som är jäkligt förbannad och vill slå ner hela jävla skiten. (Känner igen mig i känslan)

Själv skriver Nhina Svensson att kollektionen tar form som ett utlopp för hur hon, genom hela sitt liv, blivit och blir utsatt för rasism och andra uttryck för hat i det svenska samhället:

Var kommer du ifrån – egentligen? Saknar du dina riktiga föräldrar?”

Blod är tjockare än vatten är ett välkänt talesätt men som adopterad klingar det falskt. Med ett utseende som avviker ifrån vad som uppfattas som typiskt svenskt får jag ofta personliga frågor om mitt ursprung av människor jag inte känner.

Att få höra ”tjing tjong kines!” ropat efter mig och att uppmuntras skratta åt grova asiatiska karikatyrer är vardagsmat. Men accepterbart? Kollektionen är en fysisk manifestation av verbala påhopp och av viljan att slå tillbaka.

Therése Lööf – Prinsessan och jag och alla andra:

Jag fascineras av det barnsliga och opassande. Sagoprinsessan står i centrum. Jag dras till det överdrivna hos henne, det pråliga och ytliga. Guld, glitter och krusiduller.

Min prinsessa är dock inte perfekt. Där finns något som skaver, något lite skrovligt i hennes yta. En ofullständighet.

Det handlar om ett utforskande av en värld som betraktas som ytlig och inställsam. Där fann jag äkthet och kärlek.

Therése Lööfs kollektion inleder hela Beckmans-visningen, vars setting påminner väldigt mycket om Alexander McQueens höst 2008-visning, ”The Girl Who Lived in The Tree”. Det är ett stort trägolv med ett ”träd” i mitten (en lysande struktur i plast) som modellerna går runt. Jag tolkar även Therése Lööfs kollektion som en hommage till The Girl Who Lived in The Tree.

Men i mina ögon är det när kollektionen ej liknar den som det blir intressant: Den spets som broderas ovanpå sidenplagg i fina organiska tryck till exempel.  

Marita Öhman – Cumulus:

Genom att studera, och finna inspiration i, egna samlingar av objekt och kuriosakabinett har jag skapat min kollektion som ska väcka den känsla av maximalism, mixen av material och repetitioner som för mig blev uppenbar.

Med hjälp av utsmyckningar och manipulation av material undersöker jag var gränsen går mellan plagg och accessoar. Får kollektionen, dess individuella delar, ett nytt högre värde om jag skapar dem som samlarobjekt?

Öhmans sätt att använda sig av stenar och all that glitters fångar din uppmärksamhet. Hon angriper också ”pråligt chic” på ett sätt en vanligtvis bara hittar hos Miu miu och Prada. Men en ska inte underskatta svårigheten i att få till bling-bling i balans mellan knas, prål och chic.

Jonna Ru – Resurrecting Fugaciousness

Det här kollektionen är sist ut på visningen (sorry för att jag kastar om hela tidsperspektivet här). Jag minns musiken som väldigt stämningsfull. Det jag funderar på är hur Fugaciousness kan förklaras och om det har något att göra med Mean Girls fugly? (Thefreedictionary skriver: fugaciousness - the lack of enduring qualities (used chiefly of plant parts) – dvs förgänglig?). I Rus beskrivning hittar jag inte svaret, eller gör jag? –>

”Jag fascineras av ruiner, av någonting som har varit men är övergivet. När höjder aldrig tar slut. När de försvinner in bland molnen. När himlen möter rymden. När man känner sig så liten och obetydlig och att universum bara fortsätter. Jag kan förtrollas av att se bilder av nebulosor och stjärnstoft. Gigantiska fluffiga moln i pastell mot den nattsvarta, glittriga rymden. Att allt pågår i oändlighet och för evigt. Jag avskyr oändligheten. I oändligheten blir allt förgängligt.

Ulrika_RuniusUlrika Runius – SS13AW13/14SS14 COLLECTING

Klankänslan som Ulrika Runius också pratar om i sin beskrivning (”Jag har undersökt hur mode behandlar de kollektiva aspekterna av våra sociala identiteter och skapat en klan”) var tydlig när modellerna kom in och ställde sig i en grupp, med ryggen mot publiken. Eller snarare: ett gäng. Det här är en grupp som hänger ihop, och hängerihop. Jag fastnar för teknikerna hon använder på denim.

Olivia_EdvinssonOlivia Edvinsson – Abstrucked

Olivia Edvinssons kollektion kom med en känsla av…kul! Min favvokänsla. Den förde ibland tankarna till Comme, på ett unikt och eget sätt. Snyggt var det också. Färgkombinationen svart/rosa/rött/vitt/blått…winning. De bästa kollektionerna finns det ibland inte så mycket att säga om.

Martin Karlsson – HSPTLZD

Det här är inte alla looks, vill minnas att de var ännu fler än sex stycken. Men känslan är sjukhus, mode på sjukhus, en grupp av pojkar klädda i sjukhusmode som du inte vet tillhör patienten, sjuksyster eller läkaren. En riktigt bra kollektion, jag vill se den här gruppen på bild genast.

Marin Karlsson:

”En avidentifiering sker av personen när den blir en patient. På samma sätt har jag överfört den transformeringen till modeplaggen som jag tar in i sjukhusmiljön; filtrerat, analyserat och behandlat för att få fram de prototyper som utgör min kollektion.”

Moa_SjostedtMoa Sjöstedt – ”I mitt slut finns vår början. Nu är det morgon”:

”Det sätt på vilket vi skapar spelar all roll, och i själva görandet skapas mening. Hur kan mode bli till genom en medvetet kollektiv process, och hur kan ett sådant mode presenteras? Utifrån en serie workshops vill jag i detta projekt undersöka och skapa möjliga alternativ till sammanhang att verka inom och arbetssätt att förhålla sig till.”

Kollektionen handlar alldeles uppenbart om processen. Moa Sjöstedt verkar ha gått på djupet i själva processen för att ta fram de här plaggen, som visades genom att modellerna kom två och två. Det fanns många intressanta saker att glo på här, vadderingar, material, snörningar och öppningar på oväntade ställen. Men det verkar ha legat lika mycket i förhållningssättet till själva processen, något som handlar om designerns upplevelse av skapandet?

Leonard_KocicLeonard Kocic – Reminiscencija:

”Kollektionen är baserad på hennes konst, person och look. En reflektion kring minnen av min mor. Jag har arbetat med rektangeln som bärare av minnen och som ram. Ett utrymme för det värdefulla.”

Leonard Kocic beskriver också sin kollektion som baserad på minnen. Han gör kanske den modemässigt allra mest moderna kollektionen, alltså den som pratar samma språk som mode i Paris gör just nu – och resultatet är något som skulle platsa i vilket (kvalitativt) magasin som helst. Han verkar vilja visa för världen att han kan minst lika bra som de anställda hos modeskaparne i de stora modestäderna. Samtidigt som det verkar vara en personlig redogörelse för vem han är som designer.

Rikard_WahlRikard Wahl – Homage:

Tidlöshet, enkelhet och klassisk elegans kombinerat med en stor portion lekfullhet och humor, är några av de kvalitéer jag tillskriver min släkts gamla klädmärke, som var verksamt från 30-till början av 90-talet. Jag har i detta projekt forskat i min bakgrund, och försökt härleda och föra samman den med mitt eget klädskapande. Resultatet är en garderob som ämnar att ge nytt liv till dessa egenskaper.”

Här handlar det också om minnen. Och humor och glädje. Jag blev oerhört glad av Rikard Wahls kollektion. En tiopoängare. Jag måste ta reda på mer om det klädmärke han refererar till. Så pass dålig grävande modebloggare är jag.

Lena_SvenssonLena Svensson – Wild at Heart

Lena Svensson blandar dam och herr. Hon skriver:

”Under mina år på Beckmans men också under min uppväxt har jag dragits till olika former av machokulturer. En fascination för traditionellt maskulina uttryck har blivit tydlig. Kanske är detta en motreaktion mot att jag i tidig ålder inte kände mig bekväm i uttalat feminina kläder och i hur först flickor sedan kvinnor förväntas bete sig.

Av den anledningen vill jag nu genom min kollektion utforska sätt att skapa en känsla av tillhörighet och trygghet även bortom könsstereotyperna.

Arbetsnamnet är taget från en fotoserie av Peter Lindbergh (1990) men syftar även till en film med samma namn. Det sätter också ord på hur det känns att inte riktigt passa in.”

Jag fastnar för silhuetterna och sättet att sätta samman plaggen med hjälp an öljetter. Det finns mycket att gräva i här. Denim i en form av jeans som liknar kjolar och förstärkta vader…Ovan syns inte alla looks, tyvärr, jag hittade bara dessa bilder. En kollektion att återkomma till.

Malin_UngaMalin Unga – Manifest: del 1-2.

Så här skriver Unga själv om sin kollektion:

Manifest: del 1 – ett tryckt dokument – tar dig igenom designprocessen. Manifest: del 2 – den fysiska kollektionen – ett av resultaten från denna process. Två delar, separata men ändå tätt sammanlänkade. Inte ett försök att hitta en designfilosofi, snarare ett bevis på att den redan existerar.

Hon vill alltså på något sätt få syn på de två olika delarna i en process som leder till en kollektion? Här har jag falerat. Jag borde pratat med Malin Unga. Väldigt mycket talang ser man i alla fall *analys*. En vill inte sluta att kolla på den här kollektionen, och i en gruppbild i en tidning (det är där min hjärna jämt befinner sig numera, den tänker ‘bild i tidning? bild i tidning? text i tidning?’) skulle det se riktigt bra ut tror jag.

Jenny_VejrichJenny Vejrich – Saarijärvi.

Vejrich beskriver själv att hon försöker fånga minnet av sin mormors stuga i Finland. Hon vill med patchworkteknik och matta och glansiga material ”fånga naturens spel mot stugans väggar”. Känslan av att vara där? Vad en ser när en är på plats? Utifrån akvareller som hon gjort själv baserat på minnet av stugan, har kollektionen tagit form.

SLUT på rapport! Mer info om Beckmans 2014-examen finns på: Beckmans.se/2014.

Examensutställningen pågår på Brahegatan 10 i Stockholm fram till den 26 maj. Gå dit och se för egna ögon om ni är i Stockholm, och slipp läsa allt det jag försökt krama ur min stressade hjärna ovan…

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

Drömmen om en värld utan Terry

tr

 

Detta hände. Igen.

F.d. modellen, numera undersköterskan, Charlotte Waters har gått ut och berättat om vad hon blev utsatt för när hon som tonåring plåtades av porträtt- och modefotografen Terry Richardson. Jag orkar inte ens skriva ut här vad det är hon berättar.

Jag drömmer istället om en värld utan Terry Richardson. Jag drömmer om en värld där Terry Richardson aldrig skulle få en helsida i tidningen att bortförklara varför han utnyttjar sina modeller sexuellt.  Jag drömmer om en värld där Terry Richardsons bilder aldrig skulle få flera helsidor i magasin, tidningar, reklamkampanjer eller böcker, när det uppenbarligen finns fler än ett vittnesmål om hur han tar sina bilder.

tr3

Vid det här laget vet världen mycket väl vad Terry Richardson utsätter sina kvinnliga, okända, modeller för, de som det inte spelar någon roll om han förnedrar, utnyttjar eller antastar. För ingen bryr sig. Mot en man som Terry, vem lyssnar på dem? Vad är de värda i den här världen? Terry fortsätter att anställas som fotograf. Och om och om igen bekräftas det att de tjejer som blivit utsatta för honom betyder ingenting.

Så. Det jag undrar är väl detta:

Hur många anklagelser kan Terry Richardson få riktade mot sig innan han blir arbetslös? Det här är inte, som han kallar det, en häxjakt. Det är faktum, att i historien av creepy fotografer toppar Terry Richardson listan av vider. Det är bara att googla på antalet tjejer som trätt fram och berättat om hans ”arbetsmetoder” – vilka helt enkelt går ut på att utnyttja eller ofreda sina modeller sexuellt – och du kommer tappa all luft i kroppen. Du kommer tänka: ”Hur kan någon som han inte vara inspärrad?”. Eller, åtminstone, bojkottad.

tr3

Dessutom är det, kan man väl säga, vidrigt på ytterligare en nivå i hur han faktiskt använder själva övergreppet som verktyg genom kameran. Som sin estetik. Allt syns ju där. Bilderna där han kommer i en clueless tonårig flickas ansikte är något han med stolthet visar upp. Det säljer för miljoner till andra [män? troligtvis?] med miljoner på banken. Och Terrys ”förbjudna bilder” bidrar i sin tur till att han får plåta stora kampanjer (där man knappt ser att han tagit bilden) och kändisar (Obama inräknat).

Hur länge kan han få fortsätta innan världen säger nej? Vägrar ställa upp på den världsordning som leder till att han är en hyllad fotograf? Det finns ingenting i hans bilder. Varenda bild Terry Richardson tar handlar om honom själv och hans kuk.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode, Modevecka, Världsturné

PARIS AW14 Exklusivt: Juergen Teller för Vuitton av Nicolas Ghesquière aw 2014

LV_FW14_JT20

Mica Arganaraz fotad av Juergen Teller för Vuitton av Nicolas Ghesquiére a/w 2014.

Igen: Premiären ägde alltså rum för någon timme sedan, den där modevärldens gulleälskling Nicolas Ghesquière precis inlett sin nya roll som chefdesigner på franska mastodonthuset Louis Vuitton.

Men innan dess, någon grå Paris-dag (ser det ut som) lät Nicolas Ghesquière fotografen Juergen Teller fota av Nicolas modellmusor i premiärkollektionen. Louis Vuitton var så snälla att skicka det hitåt.

Med bilderna (nedan) följer ett slags manifest från Ghesquière, om vad den här kollektionen egentligen handlar. Så här skriver han bland annat (och här har jag ändå strykit bort det mest pretentiösa…ehe) :

Den välbekanta garderoben talar till ett kollektivt omedvetande. Den vidrör vårt affektiva minne. Vi tröttnar aldrig på gamla säsongsplagg, de är trogna vänner: evigt är vi under deras förtrollning och vi känner glädje i att bära dem om och om igen.

En peppring av originella plagg skakar sedan om det redan bekväma. Dessa utpräglat moderna, påfallande eleganta nykomlingar öppnar upp den redan omtyckta garderoben till nya befruktningar och ett landskap av möjligheter.
   …
   Denna första kollektion berättar om expertis som möjliggörs genom innovativa tekniker. Den fokuserar på att markera, och står öppen för att omtolkas. Kollektionen står som ett levande bevis på att dagens vad vi kallar ‘tidlöst’ en gång sågs som nyskapande. I denna kollektion, är ‘tidlöst’ nu.

Vad Ghesquière vill med sin första kollektion utanför Balenciaga verkar alltså vara att skapa en ny form av tidlöshet. Som att starta ett helt nytt kapitel för mode. Inte helt olika hur Phoebe Philo tänkte med Céline för fem år sedan.

Nedan följer så en premiär av ganska stora mått:

Vuitton av Nicolas Ghesquière aw 2014-15, av Juergen Teller.

LV_FW14_JT1

LV_FW14_JT_01_MILOU

LV_FW14_JT2

LV_FW14_JT_02_MARTE

LV_FW14_JT3

LV_FW14_JT_03_DAPHNE

LV_FW14_JT5

LV_FW14_JT_04_JULIA1

LV_FW14_JT10 LV_FW14_JT_06_LINNELV_FW14_JT_07_AMALIELV_FW14_JT15 LV_FW14_JT_08_JULIA2LV_FW14_JT_09_KIRSTINLV_FW14_JT18LV_FW14_JT19LV_FW14_JT_10_MICALV_FW14_JT2LV_FW14_JT_11_MAGGIELV_FW14_JT_12_LIYALV_FW14_JT26 LV_FW14_JT27

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode, Modevecka, Världsturné

PARIS AW 14: Nicolas Ghesquière / Louis Vuitton / första bilderna

Post premiär: Det här kändes som ett destillat av Nicolas Ghesquières favoritlooks och alla de plagg och silhuetter han har hangup på, yes?

Bh9K7HVCMAAHOB1

Louis Vuitton Ready To Wear Fall Winter 2014 Paris Louis Vuitton Ready To Wear Fall Winter 2014 Paris Louis Vuitton Ready To Wear Fall Winter 2014 Paris Louis Vuitton Ready To Wear Fall Winter 2014 Paris Louis Vuitton Ready To Wear Fall Winter 2014 Paris

d416dabaa44611e38e4d0a7011810191_8 aab4d91ea44711e3bf9d12c01bfa12ed_8

Charlotte Gainsbourg och Cindy Sherman på paradplats såklart. 

Bh9LagxIIAA7ga2

Så glad. Och Cindy med.

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
november 2014
m ti o to f l s
« Jun    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930