Det första jag tänkte när jag såg streamen av Pradas höst/vinter 2013 igår kväll, var hur mycket det, precis de första tio sekunderna, inte liknade en modevisning.

Jag tänkte mig hur man tog av den första modellen hennes accessoarer: skärp och skor, och såg henne gå långsamt och barfota genom det seceneri som byggts upp i Pradas huvudkvarter (säkert skapat i samabete med Rem Koolhaas). Bara med den lilla justeringen, och det skulle genast framstå som ett performance.

Men nu är det såklart inte det, publiken är en helt annan och har samlats där för ett helt annat syfte, ett syfte där betydelsen av t ex Pradas accessoarer helt klart ligger i centrum.

Men det kändes svårt för mig på min kammare, och säkert för många andra med mig, att inte känna Pradas presentation krypa in under skinnet. Hur känslan, kvinnligheten och fantasin helt blev överordnade kläderna.

Jag lyckades till och med förlika mig med de fula väskorna (jag som alltid stör mig när väskor slängs in i modevisningar för att pleasa marknaden). De tillförde kanske till och med något till bilden av att hon, kvinnan i den här kollektionen, bar på ett bagage, hon är på väg från någonting, mot någonting, fylld av känslor, ett förflutet och kanske till och med en kamp. Hon bär sitt gamla arméunderställ under den tunga, urringade cocktailklänningen. Den har en asymmetrisk fåll som inte hör dit, ett vemod som sträcker ut sig över en uppklädd kväll.

Självklart skriker hela uppställningen Hitchcock, hans krypande stämning och melankoliska hjältinnor med ett tydligt och betydande förflutet. Man kan väl också känna av 30-talets deppiga mellankrigstid, någon slags uppgivenhet som inte ens den kan skvallra om den hemska tid som låg framför.

Förutom det ser varenda tjej såklart ut som Miuccia Prada själv, med det slickade håret på sne och någon nonchalant uppknäppt blus till sin kjol. Läpparna stänkta av vin.

Visst är det pretto att läsa in så här mycket i en modevisning. Men Prada gör det svårt att låta bli, jag erkänner det.

Nice med Esther de Jong! (men urk_päls_urk)

och Kirsten Owen.