BACK höst/vinter 2013.

Du måste gå in och se videon av Back-visningen. Det är svårt att förklara så att det går fram annars tror jag, hur musikproducenten Erik Haal gjorde något jag tror aldrig skett under en modevisning: Som soundtrack hörde vi, från backstage, en “kör” av skrikande, jublande, och hotfullt growlande män.

Allt inleds med ett mullrande “Ann-Sofie, Ann-Sofie, Ann-Sofie” som får alla närvarande att hoppa till under tiden som de första modellerna börjar gå ut. Publiken skrattar sådär förvånat och osäkert som bara en modepublik kan. Därefter tar en version på “tja-la-la-la-la” vid, en ramsa vi senast känner från hejarläktaren under sport-evenemang respektive SD:s valvaka. Och så fortgårt mansgrowlandet genom hela visningen.

Mansrösterna, eller “kören”, ackompanjeras av en rätt suggestiv och “hotfull” musik.Det skapas en ljudbild av en samling män (kanske huliganer?) som, om du som kvinna eller gay hörde på avstånd en sen kväll, skulle ha förstånd att fly från. Eller i alla fall i högsta mån undvika. Även själva catwalken skvallrar om fara: den utgörs av ett svartgult band som i vanliga fall säger åt oss att hålla oss borta.

Och den svartgula catwalken ligger heller inte långt borta från huligan-vibben i sin likhet med en supporterhalsduk. Sådana syns också i själva kollektionen, i svart, rött och gult lyder de BACK FOR GOOD, precis som de logoförsedda t-shirts och t-shirtklänningar som inleder visningen.

Om vi konstaterat att själva visningen gav en hotfull stämning, finns ingen sådan känsla i själva kläderna. I visningsbeskrivningen läser vi att arbetskläder är Backs stora inspiration för aw 13. Vi ser byxor med stora fyrkantiga fickor och en tydlig inspiration från arbetarbyxor, vi ser material som grov ull, nät, fleece, flanell och ullfrotté, men också guldpaljetter som glänser kalejdoskopiskt, och avklädda klänningar i perforerat funktionsmaterial.

Känslan slutar på något sätt i att den här kollektionen blir en avslappnad och feminin tappning på kläder som i vanliga fall befinner sig i starkt manliga sammanhang: bland supporters och grovjobbsarbetare.

Blir det en feministisk gärning att göra guldpaljetter av mansgrowling i grupp? Ja. Men, å andra sidan, finns här något förakt mot arberatklass? Mot de män i varselkläder vi gick förbi på väg till visningen, de vars jobb bland annat innebär att strö ut sand och rensa bort snömodd, som ingen lägger märke till  men som gjorde möjligt för modepubilken att alls ta oss över från Berns och korsa Norrmalmstorg, där visningen hölls i någon gammal död klädbutik.

Nej, inte som jag ser det. Snarare, anser jag, existerar kollektionen i sådana fall på bekostnad av modets besatthet av status och beroende av klassystem, och kan, om du vill det, fungera som ett fuck you  åt den rika och idealiserande värld där dessa förakt säkerligen frodas (ursäkta min bitterhet, men let’s be frank?). Något som denna modevärld (och denna ironi ingår såklart) säkert inte ens själva kommer fatta när de förälskar sig i den här kollektionen.

Samtidigt: visst framstår jag som “smart modeskribent” när jag konstaterar detta, ett väldigt uppenbart faktum. Jag tror jag “står över” den idiotiska delen av modets ytlighet, och jag tror faktiskt jag är så pass vänster som jag identifierar mig genom det. Men visst existerar mode även för den som inte vill ingå i allt det där dravlet med status och dyra plagg och kvadratmeter av luft mellan låren. Det finns smart mode, som håller en konstnärlig nivå, haken är bara att vi inte möts av det tillräckligt ofta.

Dessutom – varje år äger “en modevisning för betongälskare” rum, alltså en modegala för arbets- och varselkläder. Så vi ska inte gå och tro att arbetskategorin befinner sig utanför modesystemet. Och, de ligger långt före gällande kjol/kilt-bärande för män… (Betonggalan är btw säkert ett företagsjippo, vilket helt enkelt är precis i linje med modevärlden! Skoja.)

Men för att återgå till ämnet: Att det här är en av BACKs bästa och starkaste både visningar och kollektioner som Stockholm någonsin förärats med kan vi konstatera.

Samtidigt bör jag tillägga en enorm DISCLAIMER HÄR: att jag för alltid kommer vara partisk på ett eller annat sätt. Jag räknar många på BACK som mina vänner. Något som nu heller inte kan undgå någon då jag skymtar i den senate lookbooken till och med.

BACK höst/vinter 2013. 

På några plagg syntes mängder med badges. Vad jag kunde ursilja från där jag satt bestod de bland annat av en bild av vacker vagina och en sorglig teckning av den manliga motsvarigheten.