Kultur, Litteratur

Det enda sättet att reagera på beskedet om att tilldelas Nobelpriset i litteratur

Doris Lessing när hon får besked om Nobelpriset, 2007.

”Detta har dom pratat om i tretti år?!”

Hennes son (med kronärtskocka i ena handen, lök i andra):

”Ah, a certain professor must have died”

Recension av känslan att få Nobelpriset i litteratur:

”One can get more excited than one gets…”

”I have won all the prizes in Europe, every bloody one” … ”It’s a royal flush.”

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Kultur

99-årig selfie

Anastasia, 13 år, uppfinner selfien år 1914.

Selfie selfie selfie. Det känns väldigt populärt att prata om just nu. Mer önskvärt, i alla fall, än att faktiskt bjuda på en.

Jag råkade komma över vad som sägs vara världens första spegel-selfie. Det är Anastasia, 13 år, som tar en bild på sig själv i spegeln år 1914, med hypermodern kamera. Och vi kan konstatera att det för oss idag så välkända selfie-fejset fyller, uppenbarligen, 99 år i år.

Tydligen skrev till och med Anastasia om händelsen, i ett brev till sin pappa:

Oct.28, 1914, 
”…I took this picture of myself looking at the mirror. It was very hard as my hands were trembling…”

Och om vi med selfie räknar att man faktiskt glor på sig själv samtidigt som man tar bilden, tar väl Anastasia, i det här ögonblicket, en av de första faktiska selfies vi känner till.

Och hon är inte vilken Anastasia som helst. Hennes fullständiga namn var Anastasia Nikolajevna Romanova, storfurstinna och prinsessa av Ryssland (hur skulle annars en trettonåring haft en kamera 1914??).

Legenden om Anastasia känner vi till: hon ska inte alls ha blivit mördad under ryska revolutionen som resten av sin familj, utan hon försvann utan ett spår. Det har visat sig att det är en myt…Anastasia dog med sin familj 1917. Men genom selfien lever hon kanske vidare? För varje dag föds det miljontals bilder av den genre, som Anastasia blev först med att utforska i sitt ryska, kungliga palats.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Politik/samhälle

Angående den där Fars Dags-trosan…

En viral urk-kampanj. Skärmdump från Metro idag.

En bästa vän till mig tipsade igår kväll om något som @danieleskils lagt upp på instagram. Sturegallerian, ett varuhus i Stockoholm, hade en Fars Dags-kampanj, som uppmanade oss till att köpa en trosa eller en bh och behaga far i.

Jag tyckte det var så pass vrickat så jag spred det. Metro hörde av sig. Hela grejen blev ”viral”.

Och det kunde man ju nästan räkna ut att den skulle bli. När Metro frågade mig om saken sa jag, bland annat, att den här kampanjen förde tankarna till den senaste tidens många pedofildomar. (Sturegallerian = helt rätt i tiden med andra ord) Ska något så här dumt bli viralt (som jag antar är tanken från början? för de kan väl inte mena allvar?), ska det vara under värsta tänkbara konsekvens, tänkte jag. Den här kampanjen för tankar till pedofili.

Kanske är det lite överdrivet påstående. Men förutom att sticka dem den elaka nålen sa jag även att jag inte tyckte rubriken ”Please, please him” känns tillräckligt fyndig för att man ska skratta åt det här. Det är bara en djupt störd och sorglig kampanj.
Det största problemet är det här: Underkläder finns inte här för att behaga män. Kvinnor finns inte här för att behaga män. Trots det får den här uppmaningen, ”behaga honom”, kvinnor jämt och ständigt höra i media och reklam. Och nu ska även Fars Dag handla om att en man – en pappa – ska behagas med en kvinnokropp..? Fräscht.
sturegallerian

Men vem är denna affisch tänkt att tala till? Är det inte barn som har en far? Jo. Och jag tror att den här kampanjen blir, i slutändan, mest en förvirrande sörja för alla de barn som är ute och letar present till sin pappa? Jag brukade själv, som barn, köpa fars dags-slips inne i Sturegallerian. Och skulle jag varit barn idag och gått in där skulle jag uppenbarligen mötas av uppmaningen att köpa trosor till mamma, som present till far, istället för en slips? Det är….. djupt störande.

Men, om vi som experiment försöker tänka oss in i hur de som kommit på detta har tänkt här (och det är inte lätt) tycks kampanjen insinuera att Fars Dag är dagen då ”mamma tackar pappa” för att han just, eh, är en pappa till sina barn. ? Blöörgh. Så fungerar inte samhället idag. Dagens nyblivna pappa behöver inget tack för att han tar ansvar. Det är självklart för en pappa likväl som en mamma. Låt ingen tuta i oss något annat, tack.

Dessutom – ett stort, enormt PS – är kampanjen ovan på allt hopplöst omodern i sin hetronormativitet. Långt i från alla pappor gillar kroppar som bär trosor och bh, liksom. Och väldigt få pappor skulle vara söta i den där bh:n.

Kvinnolobbyns nya, skitbra, kampanj Reklamera har anmält det hela till RO. Och kampanjen ska vara nertagen, enligt Sturegallerians talesperson (som verkar ha svårt att förklara varför den sattes upp över huvud taget).

Och en sak till bara: Vad innebär egentligen Fars Dag, idag? Pappornas dag? Förutom ett försäljningsjippo som, om du bor på Östermalm, försöker sälja din mamma, är det en dag då barn får chans att visa sin glädje för sin pappa och för all den omtanke han ägnar åt dem.  Så att skruva Fars Dag till att handla om att han ska få en kvinna i present…det var ju inte särskilt lyckat.
 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode

…”building the future of the brand while preserving its precious heritage”…?

'Schiaparelli And Prada: Impossible Conversations' Met Gala 2012

Bara en liten kommentar till igår:

Nicolas Ghesquière säger ju att han ser fram emot att bygga Vuitton som brand. Och samtidigt bevara dess dyrbara, värdefulla arv.

Visst det är bra med arv. Gamla sätt att se på saker är sånt vi blivit extremt dåliga på att bevara. Något samhället i panik verkar ha upptäckt rätt nyligen. Saker med en historia är mer värdefulla än någonsin, patina är eftertraktat (så länge det inte kommer i mänsklig form).

Men inom mode är man ju extremt trött på det här med arv som något dyrbart i sig, på det här med brands, på det där som får säljsiffrorna att slå volter.

Några godbitar ur Ghesquières forma Balenciaga-kollektioner…2000-2005.

När det kommer till Nicolas Ghesquière för Vuitton längtar jag inte ett dugg efter spektakulära visningar eller att köpa ikoniska väskor med LV-loggan uppdaterad av Ghesquière (eller någon konstnär som typ Murakami). Jag längtar efter idéer….och kläder. Jag önskar, egentligen, att Ghesquière kunde få sitt eget modehus. Eller att han kunde behandla Vuitton som vore det hans eget märke.

Ok att, när det kommer till Cristóbal Balenciaga och den gubbens konstanta sökande efter den perfekta ärmen, så var det trevligt att Ghesquière tog sig an ett anrikt hus. Men det finns inte så många andra modehus som lever upp till Balenciaga när det kommer till en härlig historia att liva upp, bevara, paketera och sälja för dagens kunder. När det gäller det [å andra sidan väldigt skickliga] väskföretaget Vuitton önskar jag att Ghesquière kunde få strunta i allt vad ARV är.

Ur Ghesquières forma Balenciaga-kollektioner…2006-2010.

Vad jag menar är: arvet finns bara där för att bidra med en unik aura till att sälja produkten. Om Ghesquière istället fick tänka helt fritt, utifrån sitt hjärta, och med sina ögon se på vad som händer runt om kring snarare än vad nån på 1800-talet hade för idéer kring riktigt praktiska och dyra resväskor, vad kunde vi inte få då? Kanske mode som på riktigt slog med i takten till tidens hjärta (ursäkta för cheesy metafor).

Anledningen är så klart att Ghesquière är speciell. Han är inte vilken modeskapare som helst.

På Balenciaga slutade Nicolas Ghesquière aldrig ligga i framkant under sina 15 år. Han förvandlade sig själv och Balenciaga-huset från ingenting (Ghesquière inledde sin karriär där med att göra licenserade begravningsuniformer) till modevärldens största inspiratör. Som varje skicklig modeskapare ser han alltid framåt, och har en mycket tydlig och individuell utgångspunkt. Men framför allt gör Nicolas Ghesquière kläder för en kvinna som är både framträdande och stark. Hon är verklig, modern och vital och inte ett romantiserat feminint ideal.

 Ur Ghesquières forma Balenciaga-kollektioner, 2010-2013. Ur Ghesquières forma Balenciaga-kollektioner, 2010-2013.

Jag påstår… att det är helt helt och hållet på grund av att han har haft just bilden av den kvinnan som utgångspunkt, hon som är riktigt auktoritär och smart, som han har lyckas styra modets strömningar så tydligt. På Balenciaga var han den som ledde vägen. Och där, särskilt hans tidiga år, hade han en känsla för hur en kvinna behövde, och ville, framställa sig själv. Hans vision på Balenciaga var så unik att modeskapande branschkollegor inte kunde göra annat än att följa efter.

Nu klagar jag inte över att han fått jobbet på Vuitton. Tvärt om, tänk om han gjort som han först hade tänkt och tagit en längre break? Jag uttrycker bara en lätt nervositet över att Ghesquière kanske kommer använda sin tid till att överse riktigt bra inkomstmarginaler, än att tänka på kvinnor. Men vi ska inte dra förhastade slutsatser. Förändring är bra. Progression är ännu bättre.

Några till favoriter ur Balenciagas Ghesquière-arkiv förresten:

 s/s 2006

s/s 2006

 s/s 2006

s/s 2006
 s/s 2006

s/s 2006

 s/s 2006

s/s 2006
 f/w 2006/07

f/w 2006/07

 f/w 2006/07

f/w 2006/07

 s/s 2004

s/s 2004

 s/s 2004

s/s 2004

 s/s 2004

s/s 2004

 s/s 2004

s/s 2004
 s/s 2004

s/s 2004

 f/w 2004/05.

f/w 2004/05.

 f/w 2004/05.

f/w 2004/05.

 f/w 2004/05.

f/w 2004/05.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode, Nyheter

Louis Vuitton blir Balenciaga (i alla fall nästan)

Nicolas Ghesquière.

“Louis Vuitton has always incarnated for me the symbol of ultimate luxury, innovation and exploration. I am very honored of the mission that I am entrusted with, and proud to join the history of this great Maison. We share common values and a vision. I can’t wait to join the team. Together we will build the future of the brand while preserving its precious heritage.” 

Igår bekräftades det från högt uppsatt håll: Nicolas Ghesquière, som nyligen hoppade av Balenciaga efter 15 år på posten som modevärldens kronprins, är klar som Marc Jacobs efterträdare på Louis Vuitton.

Modevärlden just nu skriker efter att få lägga ögonen på plagg av Ghesquière igen, och visst är det kul att han har fått ett enormt, rikt, hus att leka med. Men medan han fick göra precis vad han ville på Balenciaga (där han själv var delägare) hur lösa tyglar kommer han få på Louis Vuitton?

Vuitton är ett modehus som ändå är känt för en enda sak: sina väskor. Under Marc Jacobs har även deras konstsamarbeten blivit omtalade.

Kommer Vuitton våga att släppa tyglarna på Ghesquière och ge honom chansen att forma Vuitton till ett modehus som faktiskt kan tillhandahålla hans fantastiska känsla för kläder? (Vilket Balenciaga, i stor utsträckning, faktiskt även hade problem med.) Och hur kommer Ghesquière egentligen klara att lägga Balenciagas digra och, ja, helt sjukt fantastiska, arkiv på hyllan och bygga sin design utifrån Vuittons ”arv” av gamla resväskor?

SÅ MÅNGA FRÅGOR. Ghesquières första kollektion för Vuitton kommer visas i mars. Dags för nästa Ghesquière-era att börja, yey.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
september 2014
m ti o to f l s
« Jun    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930