Kane, från en atombombsresort till Nancy Reagan i Vita Huset, förtryckta lolitor, och sorgsna brudar ofrivilligt bortgifta till religiösa sektledare.

Vissa (jag) gillade inte atombombstrycken. Mest eftersom Kane inte kommenterade dem. En del kanske tycker att det är upp till oss att betrakta och själva se något djupare, men jag befinner mig nog i någon backlash och tycker att ingenting får större värde än när vi tillskriver det. Prada blir ju ibland inte bättre än hennes kommentarer efter showen backstage. När Kane trycker Hiroshima på tiotusenkronorsklänningar och är tyst blir jag arg. Det verkar inte som att han bryr sig om meningen i vad han själv skapat. Dock kan jag förstå honom nu, atombombsklänningarna är kanske så uppenbara att kommentera att det skulle falla platt (och skrämma bort kunder).

Nancy Reagan

Nu går han i alla fall framåt. Han ger oss ett par ord som gör hela skillnaden, han säger att Nancy Reagan är utgångspunkt, och ovanpå det förtryckta sorgsna brudar som blir intvingade i giftermål med onda sektledare som redan har fjorton [olyckliga] fruar. Att han säger detta är ju ganska riskabelt. För vem vill vara det liksom?

Jo kanske alla, om Kane menar att det ser ut så här. Rutigt, bustiereffekter och oklanderliga skärningar. Han har sagt hur han älskar cirkeln och sfären som form. Det är fortfarande tydligt hur hans design och rent ut sagt underverk till klänningar byggs via cirkeln – trots att allt är rutigt.

Han säger: “Youthful beauty being kept down” och “Think Jonestown”.

Jonestown refererar till sektbyn tillhörande Folkets Tempel och sektledaren Jim Jones där över 900 amerikaner begick massjälvmord (vissa hävdar att det var påtvingat) 1978. (resultatet)

Så, han tar bilden på Nancy Reagan och gör henne till sorgsna flickor som ska tvingas in i ett sektäktenskap (och kanske massjälvmord).

Nancy Reagan kallades Queen Nancy mot slutet av Reagans tid då det ryktades att hon var den i Vita Huset med all egentlig makt. Men hon jämfördes också med Marie Antoinette:  Nancy blev kanske mest känd för sin garderob och stil (tänk den uppskattning Michelle får dag) och sitt förhållande med Sinatra. Men också hur hon under den kraftiga recession och lågkonjunktur som Reagans ogenomtänkta ekonomi ledde landet in i ändå genomförde en ingående uppglammning av Vita huset (hon var van vid hollywoodglamour) för miljontals dollar. Och fortsatte att spendera på allt från kläder till porslin. Hon utmålades som att sitta på sitt slott och äta sin kaka och spendera medan landet var i finanskris och skuldsatt med en triljon dollar – för att Usa spenderat pengar de inte hade. Amerikanska staten la alla pengar på försvar och sänkte samtidigt skatterna. Känns det igen? George Bush? Irak? Finanskris? Kan man säga att kollektionen är en kommentar till hur vi lever i 80-talet igen, utan att visa något 80-talsmode?

Om vi är Nancy har vi den egentliga makten i en värld som bara säger: let them have cake. Let them ALL have cake, all the time. Alla säger att vi kan fortsätta spendera, faktum är att det är just vad som ska ta oss ur den här knipan. (Var inte det vad som satte oss iden?)  Vi följer det. Konsumrerar som fan. Som aldrig förr, trots finanskris. Men, om vi ska tro de sorgsna flickorna iklädda Kanes rutor – vi, säger han, är ju alla bara rent metaforiskt intvingade in i en sekt och ett ofrånkomligt [metaforsikt] massjälvmord. Vi spenerar kol på oss. Överexcessen och modeveärldens Marie Antoinette-beteende har oss i vårt grepp. Världen går under. Atombomskrig eller tre graders temperaturhöjning, sak samma. Vi vet vad som vänta i slutet. (Men vi är medvetna omdetta = vi är inte så oskyldiga som vi först kan se ut.) Ett ganska mörkt budskap från en så ljus kollektion.

On a side note, angående tidigare atombomsklänningar:

Anledningen till att Folkets tempel från början flyttade från Kalifornien till sydamerikanska Guyana och bildade Jonestown sägs har varit tron på ett hotande kärnvapenkrig (kalla kriget etc).

Reagan-admninstrationen var verksam då Kalla kriget tog slut och Sovjet föll samman.  Vägen till fred kom ur tidiga överenskommelser mellan de två att sluta rusta och börja avveckla kärnvapnen.

Nu är jag kanske helt ute och cyklar i allt detta, vem vet. Förlåt för den osammanhängande historielektionen. Men det är i alla fall vad de där tre orden från Kane skulle kunna ge. En strålande kollektion är det, men också, men lite vilja, en koppling och en kommentar till världen?

(On a side-side note å andra sidan, lyckas Alexander McQueen säga allt det där + mer utan att yttra ett ord.)