Dries Van Noten Fall Winter 2013. Foto: Firstview.

Kaos utanför Dries.

Okej så modeveckan inleddes kanske inte splendid för mig den här säsongen. Inte heller för Dries van Notens pr-kontor. Vi var kanske uppåt hundra personer som trängdes utanför Hôtel de ville, viftandes med inbjudan (som om det skulle hjälpa) men aldrig blev insläppta. Det var brandsäkerheten som hade lagt sin dom över oss. Förtvivlan utbröt. Jag såg några som till och med grät ner i sina Céline-väskor.

Nåväl, det gav mig tid att hämta biljett hos Issey Miyake och fika med fina Ingmari.

När jag väl kom hem och slog mig ner framför (okej, kastade mig över) datan stack det till. Dries van Noten har gjort en fantastisk kollektion, återigen, och jag önskar jag hade kunnat varit där inne för att se det.

“There are boys and girls, there is night and day, but above all there is love.” Så säger Dries till Style.com. En mer perfekt beskrivning av kollektionen är svårt att ge.

Min take får bli något sånt här:

De senaste två säsongerna, inom mode i stort, har det pågått en konversation om flickan och föreställningen av som som symboliserar ung femininitet. Tänk rosa, volanger, rosetter, bakelser, glitter och diamanter, my little pony-färger och kläder som tilltalar en inre prinsessa… Jag har lockats av det, mycket just för att flickan annars är en sån skydd och avskydd kliché.

I Dries van Notens nya kollektion ser vi, eller i alla fall jag, hur han sammanför de många rosa-dyrkande flickornas favoriter som fluff, broderier, skira tyger och diamanter med det manliga skrädderiet, det som kännetecknas av att vara medvetet lite för stort, rymligt och bekvämt, och inte “krama de feminina formerna”. Ett skrädderi som kallas “manligt” men som absolut bara existerar för kvinnor, naturligtivs, och egentligen inte har ett piss med män att göra (längre).

Självklart är det 1920-talet som måste manat fram detta ur Dries. Men hur han sätt ihop de olika attributen med varandra är bara otroligt vackert att se.

Det här var bara väldigt flummigt skrivet av mig. Jag tycker vi hoppar direkt till bildbomben istället.

MIN FAVVO.

Dries Van Noten Fall Winter 2013. Foto: Firstview.

Se/läs mer t ex här.

Nu måste jag skynda mig iväg. Märta har kommit hiiiit! Missa EJ hennes grymma streetstyle-bilder, HÄR.

T ex denna episka bild som jag tror är en på pricken skildring av Anna Wintours inre:

Dries van Noten är visningen där Kate Lanpear och Hamish Bowles (redaktörer på respektive världens två största modetidningar) sitter på andra raden. På första raden ser du Bill Cunningham och Walter van Beirendonck. (själv stod jag längst bak)

Förväntan vad lite extra hög innan visningen: Nu när alla, verkligen alla, gör “eye-popping” prints både under de säsonger som gått och denna säsong, vad ska då Dries van Noten, han som alltid haft prints som sitt signum, göra?

Svaret blir inga prints. Eller självklart får vi mönster, men bara sådana som vi tidigare känner: rutor och blommor. Och borta är det där 60-talet vi sedan länge sett oss mätta på, fast inte helt, många ärmar och former bär fortfarande referenser till Dior och Balenciaga och couturens gyllene tid.  Men mycket subtilt, inte alls uppenbart, utan Dries låter referenserna smälta in med designen istället för att vara den uppenbara utgångspunkten.

Det jag fastnar för är den, jag kan inte kalla det annat än feminina attityd vi får av rutorna. Det är inte ansträngt eller framtvingat på något sätt: det här är Dries van Noten när han är som bäst. Blandningen av blommor, skria tyger, feminina detaljer och rutor (som för tankarna till grunge) känns både obeprövad och självklar. Det här är plagg menade att bäras. Skulle någon i lokalen (och då menar jag visningslokalen fylld med modebranschens alla självutnämnda proffs) ha haft på sig en av dessa looks rakt av från modellens kropp, hade hen garanterat varit mest välklädd i rummet. En självskriven favorit för framtiden. Är Dries van Noten vår tids Yves Saint Laurent? Ja, det tror vi va?

Se bilder av hela kollektionen t ex på style.

VI SÅG: Dries van Noten vår/sommar 2012.

VI ÄLSKADE: Det mesta. Vad fanns att inte älska? Printsen av James Reeve-fotografier. Jackorna i hampa. Silhuetten inspirerad av spansk couture när den är som bäst (aka Balenciaga). Resultatet är modernt men utan att verka kommers-pleasing.

MEN VARFÖR: Blusarna med puffärm känns lite passé. Även om det är en Dries-klassiker. Och alla solglasögonen går en på nerverna efter ett tag.

I TANKEN FASTNADE: Att Dries kanske är den som kan tolka denna envisa 50-tals couturetrend mest angeläget av alla. (Vi som trodde det var Raf där ett tag.)

PÅ FRONT ROW: Ingen moderedaktör missar idag en Dires-visning… Så, Anna et all.

SIGNATURLOOKEN VAR: Byxor med couturehänvisande volanger fram och jacka med insvängt liv.

FÄRGSKALAN: Vitt, svart, blått, guld, grönt, ett stänk rosa.

VI KOMMER PLOCKA UPP: Couturebuskapet, återigen. Hampajackorna med och jackorna broderade detaljer, byxorna med volanger, de fantastiska printsen av citylandskap av James Reeve som även Dries hade återskapat i en kjol med frägglada stenar. Fast egentligen: alla Dries-prints.

Dries van Noten visade i ett garageliknande lager komplett med graffiti på väggarna. Kanske var det för att påpeka att kollektionen var för staden… (Hur många gånger har man inte använt den termen det senaste decenniet: “urban chic” .)

WWD hyllar det så mycket att de nästan går av på mitten, hänvisar uppspelt till en “handsome woman” och kallar det avslappnat, glamouröst och, yes, väldigt verkligt. Och självklart var det en fantastisk visning – Dries van Noten har på senare år stått för de mest moderna kollektionerna och idéer kring en nutida kvinna. Det finns likheter med Yves Saint Laurent, kanske inte i looken men i känslan, och i Sverige med Rodebjer.

Plaggen var så nära perfekta det blir, otroligt fint skurna med helt galet handarbete i pärl- och paljettbroderier där ytor glittrade i 3D-effekter.

Jag undrar dock om vi inte redan sett överdimensionderade smokingjackor och paljettbyxor redan (det är i alla fall en stil som varit inne i Sverige länge?). Och jag tyckte att soundtracket till allt detta ljusa, lätta, vita, silke och bomull, “Dog days are over” med Florence And The Machine (vilket lät som “dark days are over”) var lite väl in your face. Det är svårt att helhjärtat gilla kollektioner som bara erbjuder/säger/skriker “optimism” och inget mer…

Även om det var så vackert, och en bra uppföljning till stilen på den fantastiska höstkollektionen.

Men är verkligen “verkligt” vad som catwalken är till för? Och varför går alltid den beskrivningen hand i hand med “citychic”?

^Mina tre favoritlooks. kimonon, kinesiska kjolen, och den pärlbroderade jackan.

Ett annat tecken på att van Noten går en ny, “citychic” väg är lanseringen av sin första denim…som såg fin ut.