Mode

W, Dazed & Confused och Vogue: vikten av att ta ställning

Överst: W magazine november 2011. Under: Dazed & Confuseds juninummer med kinesiska konstnären Ai Weiwei på omslaget, till höger: reportaget ”A rose in the desert” ur amerikanska Vogue mars 2011. Bild tagen av mig.

På tal om vad som just nu sker i Syrien (i vissa städer kan du inte gå utanför dörren utan att bli skjuten; dödstalet bland syriska oppositionella har nu överskridit 3000) och på tal om att W magazine har låtit konstnären Ai Weiwei formgiva deras omslag via datorlänk från Kina (han får inte längre lämna Peking utan tillstånd) så är här en text som jag skrev tidigare i år (i juni) på samma ämne:

På modesiten Showstudio.com finns ett videoklipp från 2008 filmat av fotografen Craig McDean. Temat är mode och politik. Han har tagit med sig sin mobilkamera som han verkar rycka upp i tid och otid där han rör sig i modevärldens innersta krets, och ställer till alla de största namnen inom modevärlden samma fråga: Går mode och politik ihop?

Det vanligast förekommande svaret verkar vara att nej, de har inget med varandra att göra och nej, de borde inte beblanda sig heller. Bara Miuccia Prada, designern bakom Prada (och den som brukar kallas modevärldens största orakel) känns vid att det måste finnas ett samband.

Så spolar vi fram till nutid. Vi plockar upp det senaste numret av det brittiska mode- och popkulturmagasinet Dazed & Confused. Och det kan inte kallas annat än just – högst politiskt. Omslaget pryds av den nu sedan 63 dagar (and counting) fängslade kinesiska konstnären Ai Weiwei. Bilden, dessutom, är tagen för två år sedan precis efter sjukhusvistelsen som följde efter att Ai hade blivit misshandlad av kinesisk polis när de (framgångsrikt) försökte förhindra Ai Weiwei att vittna i en rättegång för den politiska aktivisten Tan Zuorens räkning.

Numret innehåller en intervju med Ai Weiwei som gjordes av en tysk journalist bara fem dagar innan konstnären blev gripen (jag rekommenderar att läsa den!). Och i övrigt är också numrets hela övergripande tema politisk aktivism: I allt från reportage om Burma, Tunisien, Jasminrevolutionen och den arabiska våren, till intervjuer med fotografen och aktivisten Dan Budnik och det är även en känsla som genomsyrar modejobben i tidningen.

Samtidigt, för knappt tre månader sedan, publicerade en annan modetidning, närmare bestämt den största av dem alla – amerikanska upplagan av Vogue – ett stort porträtt på den Syriska diktatorn Bashar al-Assads fru Asma al-Assad. Hon beskrivs som glamourös, ung, väldigt chic, och den ”fräschaste och mest magnetiska av alla presidentfruar” – bara i första meningen. I artikeln får vi läsa hur fantastisk hon är, hur hon tar itu med fattigdomen i Syrien, ett land som beskrivs som ”det säkraste landet i Mellanöstern”.

^Asma al-Assad tillsammans med Syriens diktator Bashar al-Assad i årets marsnummer av Vogue. Leka med barnen! Visst har de det mys!

Vogue la till och med upp denna story på sin webbsite och försvarade den enträget. Ända tills ungefär det läget då protesterna i Syren börjat inkludera inte bara tusentals fängslade och döda protestanter utan även familjer i massgravar i Daara. Så försvann den spårlöst.

Det modetidningen Vogue in i det sista höll till försvar för publiceringen var att ”de inte dömer”. De tar inte ställning. De är en modetidning, och denna kvinnas liv kan vara intressant för deras läsare.

Att Vogue inte såg svårigheterna i artikeln, misstänker jag är samma anledning som ligger bakom modemänniskornas perplexa ansiktsuttryck i den där mode & politik-filmen från 2008: Det är helt enkelt inte moderiktigt att ta ställning. Det är démodé (översättning: unket, antikt, urmodigt) som Karl Lagerfeld skulle säga, och faktiskt säger i en intervju med New York Times nyligen (”I hate the idea of the politically correct, because it is very démodé”).

Och egentligen: vem gjorde det innan Jasminrevolutionen? Hur många diskuterade Mubaraks eller al-Bashars förtryckande regim? Jag misstänker att den här tanken om att ta ställning = démodé är anledningen till att vi ser Volvo-chefer stå och skaka hand med kinesiska politiker på Himmelska fridens torg. Och att vi ser den tyska kulturnämnden tillsammans med den kinesiska regimen sätta upp konstutställningar i Beijing på ämnet ”Upplysningstiden” (ironiskt, non?), medan konstnärer som Ai Weiwei försvinner spårlöst från den kinesiska jordens yta.

Vad jag menar är att mode är visst politik. ”A rose in the desert”-storyn i Vogue är sex sidor av politiskt statement rakt igenom (även om de verkar tro att de bara ”berättar en historia”) medan Dazed & Confused är ett helt nummer fyllt av politik.

Vad jag menar är att modevärlden borde inse detta. Att man kan inte göra ett helt nummer av en tidning med uteslutande vita, tonåringsmagra modeller på bild (eller uteslutande etablerade, vita män som tar bilderna för den delen) utan att det är politik.

Vi är medvetna om att modevärlden inte sällan drivs av en utomsvävande, pulserande, vibb som är svår att greppa. Det är i den som många tycker (som kaiser Karl här ovan) att eftertanke inte kan ingå. Det är démodé att försöka påvisa någon slags rätt>fel i modet, därför att mode ska ständigt finnas på gränsen mot provokation och det ska undersöka, utmana vår världsbild. Men vad visar det senaste numret av Dazed & Confused? Att för att utmana måste man våga ta ställning för något – i detta fall konsten. I dagens läge tror jag det är här vi befinner oss, i ställningstagandet för något vi verkligen kan stå för och något vi brinner för – mer än det simpla i att bara berätta en historia utan att förhålla sig själv till den.

Så låt oss slippa Vogues tillrättalagda miner och medhårsstrykande mode. Låt oss slippa allt det pseudoglada modet, det poserande, det som till varje pris vill få oss att instämma i samma kör… Det jag tror på är lite mer eftertänksamhet, ställningstaganden, och rätten att klaga och vara kritisk även när det gäller mode. Mode är en dröm javisst, men det kan också vara verklighet i alla högsta grad.

Agnes Grefberg Braunerhielm
Promotion

Avantgarde via Anglo-Saxon Attitude

Foto: Steven Meisel. Modell: Stella Tennant.

Man fastnar genast för det här omslaget, Vogue Italias septembernummer. Bilden är helt enkelt fantastisk. Korsetten är en referens till Ethel Granger, kvinnan som blev känd för att ha kortsetterat sig ner till världens minsta midja. Men bilden handlar såklart inte om att lyfta fram Granger som något slags föredöme eller ideal (måste jag ens påpeka detta), bilden får oss snarare att fundera kring vad det handlar om att vara avantgarde inom kultur, konst, mode idag. När det verkar som att det mesta antingen ska behaga eller provocera. Sammanhanget handlar även, såklart, om vår plötsliga 50-talsvurm och om den tidens ideal jämte vår tids skönhetsideal. (Men behandla vår tids ideal det gör å andra sidan allt som hamnar på ett Vogue-omslag, på ett eller annat sätt).

Ethel Granger var provocerande då, men egentligen var hon bara väldigt hängiven sin sak. Det intressanta ligger väl i det, att om Ethel Granger var något utöver en fetischist, så var det helt klart avantgarde.

Eller. Så visste stylisten Karl Templer bara inte vad i helv han skulle ta sig till med den där fula (ursäkta mig) Prada-kappan. Skojar bara. Den är inte så ful, egentligen. Jag hade bara svårt att se den i något som helst modernt sammanhang. Tills nu.

PS. Tänkte nu passa på att klämma in detta:

Ethel Granger började tydligen redan på 30-talet bära mängder med piercings på flera ställen i ansiktet. Och modellen här Stella Tennant, blev först känd för sina piercings. Det var tidigt 90-tal och hon bar en ring i näsan och en i naveln.

Och som för att sluta cirkeln var det även Meisel som plåtade henne den där allra första gången, det blev bilderna som sedan skickade henne rakt in i Avedons Versace-kampanjer :

Anglo-Saxon Attitude hette de fantastiska sidorna, i brittiska Vogue 1993. Isabella Blow stylade och castade. I jobbet syns också en av Alexander McQueens första klänningar.

Här: Stella Tennant i Alexander McQueen anno 1993. Det måste alltså vara en klänning ur hans debutkollektion som, som den berömda historien går, Isabella Blow köpte i sin helhet för 250 pund. (Bredvid Tennant syns förresten den rätt så irriterande Plum Sykes, på den tiden modeassistent på Vogue, numera författaren bakom Bergdorf Blondes, den hemska boken som gav upphov till denna hemska genren: ‘chic lit’)

Den där näsringen alltså, får mig förresten att tänka på nya stjärnskottet bland modeller, Billie Turnbull. (som tydligen även ägnar sig åt egna: konstprojekt) Här ur senaste numret av Dazed & Confused. Jag kommer uppenbarligen för alltid tillhöra de där som har en svag punkt för punk… :

Håll ögonen öppna efter Billie.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Helt vanligt

Jun Takahashi på Undercover presenterade kläder för hösten som ser helt vanliga ut. Som vanligt , dock, är de inte riktigt det när man tittar i detalj. Vad är det för material på den där kappan egentligen? Vad är byxerna gjorda av? Hur sitter sömmarna ihop, var börjar och var slutar dragkedjan? Det känns som guerilladesign på nåt sätt. Han slänger in nya idéer om plagg och kläder där man kanske aldrig skulle kollat efter dem. I helt vanliga plagg.

Men man kan också se det så här: När man vet att det är Jun Takahashi som gjort det, då kollar man extra noga.

Men det är lite kul i alla fall, man börjar tänka typ Har jag någon gång sett nån gå klädd så där? Är den där parkasen i sidenchiffong eller bomullscanvas? Och jo, varför inte sätta nylonfoder på en koftcape?

Håret och sminket ser helt vanligt ut. Kläderna också, bekväma, enkla (det mesta) att kränga på sig. Men det är ingen vanlighet man sett förut?

Och precis som om Undercover vägrar lyssna på vad alla andra gör eller ser på saker så var modellernas öron förvandlade till kristallkronor. Eller är det strassörhängen, eller vad är det?

Älskar förresten hur Undercover förra hösten lät Takahashis fru Riko presentera hela kollektionen – framför projektioner av olika ”dagliga” miljöer.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm

Tidningsskörd

Det är mindre än en månad kvar till val. Och nu dyker de svenska magasinen upp, de nummer som publiceras inför valet. King och Café väljer samma omslagsmodell, Fredrik Reinfeldt.

King och Café är herrtidningar och därmed har de Reinfeldt på omslaget för att han är…man?

Det är inte svårt att tänka sig att om även det rödgröna blockets stadsministerkandidat vore man som också gillade öl, fotboll och Filippa, skulle även han fått ett omslag. Men nu är det ju en kvinna. Och därmed omedelbart ointressant. (Fast vad vet jag. King och Café kanske bara föredrar Da Buzz snarare än The Boss.)

Men det jag tänker på är varför inget magasin riktat mot kvinnor sätter Mona Sahlin på omslaget? Kanske för att det inte finns något svenskt magasin för kvinnor som utstrålar ”power” eller sofistikering. Eller kanske att inget modemagasin vill ta i ämnet politik.

Man undrar varför är det inte verkar vara intressant för den enorma skörden i kategorin kvinnliga magasin att vi har vår första riktiga kvinnliga stadsministerkandidat (femtio år efter världens första kvinnliga stadsminister, på Sri Lanka, 1960).

Kanske tackade Mona nej till Tara, Amelia eller Vecko Revyn. Likt Hillary Clinton tackade nej till Vogue för att Anna Wintour vägrade (sägs det) låta henne bära byxor, tänker jag mig. De blir för fåniga, helt enkelt.

Men jag tycker bara det känns väldigt fattigt.

Lyckligtvis, i allt detta, finns Nöjesguiden – de gör två omslag för september:

Agnes Grefberg Braunerhielm

Nu eller då?

Uppifrån: Marc Jacobs, Prada, Chanel, Gucci, Dries van Noten, Bottega Veneta, Dolce & Gabbana, Burberry, Michael Kors.

Bilderna till vänster är höst/vinter 2010. Till höger ser vi looks av samma märke men ur kollektioner som är 10-15 år gamla.

Det är style.com som rotat i arkiven och grävt fram dessa självrefererande visningskopior, eller klassiker och ”returning to the roots” som style så ridderligt kallar dem. (Troligtvis för att de inte vill känna sig för taskiga.)

Nu är frågan vilken version vi skulle välja. Blir det till höger per automatik mer modernt eftersom det är lite retro? (Och vad är egentligen det för resonemang?)

Jag väljer dock höger-looken i nästan hundra procent av fallen…Sorgligt nog. Förutom i tre: Marc Jacobs (där är vänster helt enkelt ännu mer retro – och därför mer modernt??), Chanel (om det stämmer att vänsterlooken är fuskpäls – väljer man ju alltid fusk framför äkta), och Dries van Noten (även om vänsterlooken nästan känns alldeles för uppenbart glossy och city-chict modern  – så har nog kjolen från 2000 lite för mycket gardin över sig)

Kanske är det ytterligare ett bevis på att en revival ändå aldrig lyckas bli lika snygg eller intressant som ursprungslooken. Kanske är det också skillnaden mellan att bara kopiera eller faktiskt göra något nytt. Särskilt när du kopierar dig själv. Tänk själva framför spegeln på morgonen – det är skillnad mellan att ha en särskild stil eller känsla man gillar, eller bara att vakna varje dag och kopiera sig själv. Vem gör det?

Agnes Grefberg Braunerhielm
Agnes B

Agnes Grefberg Braunerhielm bloggar på rodeo.net om mode och är tillsammans med Elin Unnes chefredaktör för magasinet Rodeo.

Kontakta Agnes på: agnes@rodeo.net.

Editor-in-chief at Rodeo magazine. Contact: agnes@rodeo.net

Kalenderarkiv
september 2014
m ti o to f l s
« Jun    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930