Ok, så två tillägg till mina sena fredagskvällsblogginlägg förut:

Först så var väl mina tankar kring Prada inte särskilt genomtänkta, precis som hennes inte heller ger mig den känslan denna gång (…). För att få det bättre formulerat kan man ju vända sig till Cathy Horyn:

“But were those pointy or ruffled-covered bosoms really about diversity? Not only were many of the clothes structured, with long sleeves and a waist set where it naturally belongs, but they also recalled the early 1960s and rigid rules of charm. A number of dresses, with firm bodices and matronly pleats, seem designed to evoke a stultifying existence.

The problem is Ms. Prada doesn’t know what to do with these older forms other than offer them. And the clichés and social attitudes have been thoroughly explored, so why now? Some of the clothes, especially the cable knits and slick-looking coats, may have an appeal, but the thought process did not seem very sophisticated.”

Det var väl allt som behövde sägas egentligen.

Det som alltså irriterade mig var att modevärlden verkade applådera någonting som bara var tillbaka till ruta 1 för mig. De “kurviga modellerna” som i själva verket var vanliga modeller för fem (eller tjugofem) år sedan. Kläderna (som kvinnor bar för femtio år sedan) som gav “kvinnligheten”, vilket känns som en otroligt förlegad term.

(och så tygmönstret då, som ser ut som Mango f/w 2007)

Visst är det oändligt bra att just hon går från sina 15-åriga zombiemodeller mot något annat. Men det hade känts mer befogat utan en sådan här kollektion. De få moraliska delarna som kan/bör tillämpas i mode borde inte ligga i TREND-facket utan vara en självklarhet (jag tänker då på exempelvis mångfald, miljömedvetenhet, insyn i företaget med arbetares villkor, ålder och omsorg kring modeller etc…).

Sedan, Jil Sander. Egentligen så tycker jag att det var Rafs allra minst inspirerade Jil Sander-kollektion. Men jag fastnade ändå för den. Kanske är det enkelheten i sammanhanget i mode just nu – på något sätt var det fint och skönt med plagg (och skor) som både jag, min mamma, och, ja, valfri (och även icke modeintresserad) kvinna kan ta på sig och bara känna sig och se ut som en väldigt säker person. (Men självklart skulle vi matcha med byxor och sådär. Men ni förstår)

Två mörka modeller (sagolika 22-åriga Joan Smalls, och 18-åriga Rose Cordero) och två östasiatiska modeller (Ming Xi och Feifei Sun) gick visningen. Typ enda gången det hänt på Jil Sander någonsin – Jippi.