Just nu syns hundratalet Prada-plagg på display, i The Mets årliga modeutställning i New York. Sida vid sida med ikoniska Schiaparelli. Och samtidigt i Milano visar Miuccia Prada en kollektion inte direkt gjord för ett museum.

Det hon gör nu är inget som skulle sticka ut i en museiemonter. Det är helt och hållet basic. Sportigt och asexuellt. Så enkel att Prada med lätthet stoppat in ett par kvinnliga modeller i den här herrkollektionen, och de bär exakt samma look som männen: samma silhuett, samma återkommande byxor, jacka och skjortaktig topp och samma skor (platta, öppna slip-in sandaler, med eller utan strumpa).

Fast det är endast tjejerna som bär päls dock. Och man hatar ju det faktum att ett pälsföretag säkert sponsrar och därför slänger Prada in skiten i varenda visning.

Men. Utställningen på The Met har fått kritik för att den visar Prada-plagg som finns just nu att köpa i butik. Bättre reklamkampanj har man ju svårt att tänka sig: de plagg du försöker kränga återfinns på ett av världens mest renommerade museum. I utställningen syns till och med kläder ur höstkollektionen som inte ens börjat säljas ännu, och skor som är tillräckligt samtida att många modemänniskor som går dit säkert har dem på sig.

De samtida Prada-plagg som ställs ut just nu på The Met är spektakulära. De sticker ut så pass mycket att de funkar i en utställningskontext.

Men den nya herrkollekion för vår/sommar 2013 som nu visades i Milano i veckan platsar inte på The Met. I alla fall inte idag.

Vi ser ingen spektakulär del, ingen överströsslad accessoar, inget ful/snyggt mönster eller okristlig skärning.

Istället består vårens Prada-herr av konforma plagg – det är 70-tals-sportigt loungewear “med en minimalistisk udd”, och det bärs av båda könen. Och av av alla åldrar, bokstavligen: i visningen syntes några äldre män sida vid sida med de små pojkarna. Och plaggen ser både bekväma och dyra ut.

Men det är inte exakt vad vi är vana vid från Prada. Den sedvanliga “eye-catchern” är borta. De “förnedrande” och kufiska inslagen som Prada brukar sätta sina män i verkar vara som bortblåsta till förmån för en asexuell vibb. Förra kollektionen var en drift men manlig makt och manlighet, genom att helt enkelt överdriva den på gränsen till satir. Är det här ett liknande grepp, fast tvärt om? Att helt enkelt klä bort allt som utstrålar manlighet – men inte genom att ställa det som en antites till kvinnlighet.

Kollektionen har tydligen retat upp en del kritiker. Tim Blanks frågar sig småirriterat om Prada faktiskt försöker säga något om jämlikhet eller om hon bara visar en trist upprepning som i slutändan handlar om att sudda ut olikheter.

Showstudio menar att om inte det här var just Prada, skulle ingen ge denna kollektion ett andra ögonkast – det är blankt och slätstruket, sportigt som vi sett det förut.

Style.com tycker dock att just inslaget av  kvinnliga modeller ändå gör kollektionen intressant. Men det verkar samtidigt råda oklarheter kring varför Prada castade kvinnliga modeller från fösta början, och vilken betydelse det hade för kollektionen. Var det den bärande tanken, att looken skulle vara unisex?

Style skriver att det var ett sista-minuten-beslut med kvinnliga modeller. Alltså ej den ursprungliga tanken, det ursprungliga konceptet. Men jag läser också att Prada inför kollektionen inspirerats av Tom Ford för Gucci, hösten -96. Då gjorde Tom Ford precis samma sak: han visade lika dana looks för män som för kvinnor. De delade på bland annat kostymer i röd sammet och kritstrecksrandigt, en vit-skjorta-vit-byxa-look, och stora pälskappor i beige och svart:

Tom Ford själv kom ut så här, definitvt osande av sexig-70-tal-unisex:

(Visningen är btw mysig att titta på.)

Men den störtsta skillnaden mot Tom Ford är ju dock uppenbar, och avgörande: Tom Fords unisexlook handlar uteslutande om sexyness. Pradas är könlös, ålderslös, inte det minsta anspelande sexig. (Men till skillnad från Tom Ford har det heller aldrig varit Pradas grej.)

Så, efter detta blaj – hur ska vi tolka det senaste mode som Prada här erbjuder? Som vanligt när Prada gör en u-sväng, funderar vi som betraktare mer kring Miuccia Prada själv än någonting annat. Vi förstår att hon tröttnat på att vara dekorativ. Och det hon säger är att du bara behöver dessa åtta helt vanliga plagg i din garderob – och oavsett vem du är har du en färdig uniform. Så inte undra på att modemänniskorna värjer sig mot detta. Den tanken är svindlande tråkig.

Och man funderar på hur The Met-utställningen kan ha påverkat Pradas skapande. Det här är inte en kollektion iögonenfallande nog att den kan plockas rakt in i en monter och stirras på av en museibesökare. Eller göra ett enormt intryck på en streetstyle-bild. Och samtidigt kan man inte ta ifrån Prada att den här kollektionen sätter fingret på någonting – i silhuett, skärning och någon form av modern form, som inte berättar något för oss om bärarens ålder, kön eller rikedom. De här plaggen blir ju nästan skrattretande lätta att kopieras av all världens kedjor. Kanske kan det bli en kollektion för framtida, historiska museiutställningar. För vem vill ändå skapa plagg som platsar där direkt?