Ok, jag är på bättringsvägen! Från mitt livs influensa. Ändå tur att jag inte är i Paris den här säsongen – men samtidigt synd för det känns som en rolig säsong.

Men: Tekla är där! Så hennes upplevelser kommer förhoppningsvis synas snart här. Sist jag hörde från henne satt hon front row på Gaultier och log. Jättemycket.

Så länge, snabbt några favoriter ur skörden hittills:

JUNYA WATANABE
Inte helt förvånande är Watanabe en personlig favorit för denna bloggen. Personlig som i att jag kan lätt se Watanabes kläder existera i mitt liv och det enda som saknas är då en extra nolla på slutet av årsbeskedet. Watanabes kläder tillhör alltså inte en drömsk värld, inte för mig, utan jag tror snarare de skulle passa in i livet som det ser ut.
Det som samtidigt är fantastiskt med Watanabe är att han och hans team tycks hacka (för att använda ett modeord) sin väg in i världen av klädesplagg. Du trodde du sett en exempelvis trenchcoat eller kavaj i alla versioner och skärningar möjliga, men så hoppsan dyker Junya Watanabe upp och ger dig tio helt makalösa och nytappningar på rad. Han blick utgår liksom inte från gängse överenskommelse hur verkligheten ser ut utan han modifierar och pusslar ihop den på eget sätt, och bevisar samtidigt hur det är vi som bygger upp ramarna för allt vi har omkring oss. Gud vad detta lät cheesy. Egentligen måste Watanabes plagg upplevas på riktigt. De gör sig inte så jättekul på bild men är så välskuret att du aldrig kommer nöja dig med mindre efter det.

JEAN PAUL GAULTIER
Jag säger bara: graffiti!!! Slut.

Nej men seriöst har jag två problem med Jean Paul Gaultier: Jag älskar JPG och jag hatar JPG. Han förtjänar alla Peta-demonstranter han kan få (men inte de som slänger saker). Det jag inte klarar av är alltså hans kärlek till päls.
Men hans oproblematiska förhållande till pälsindustrin visar samtidigt på den tendens som väl ändå är central hos Jean Paul Galtier: han är ogenomtänkt rakt på sak. Hans kläder är alltid en fest. Och vi förväntar oss inget annat. Men samtidigt märks det att han aldrig gått designskola skulle jag säga, i hur han konsekvent verkar undvika att gräva djupt med sina kollektioner. Snarare låter han helt och hållet känslor och idén kring smak – därmed gimmicks – styra. Man får tycka vad man vill om det. Jag gillar att han står för något annat än God Smak och hur kollektionerna aldrig någonsin lyckas se moderna ut. Det är inte heller poängen men kollar man varje plagg för sig är de så klart det. Förutom pälsen då.  Plus det där om välskurna plagg gäller även här, även om det (precis som med Junya Watanabe) inte är huvudpoängen med ett Gaultier-plagg är skärningen alltid i en klass för sig.

COMME DES GARÇONS
Ok ingen är förvånad här heller att denna blogg är ett Comme-fan antar jag. Men den här kollektionen, precis som den innan, är helt enkelt fantastisk. Visst?? Det finns nog mycket att säga här och närbilder att studera. Jag tror jag får återkomma när alla recensioner från de som faktiskt var på plats dykt upp. Jag fick nästan dåndimpen när jag först bläddrade igenom de här bilderna (min tidigare feber kunde slänga sig i väggen).

MANISH ARORA
Jag får säga det igen? Graffiti!!!

Åh jag måste erkänna mig vara ett Arora-fan. Och nu blir han bara mer och mer, vad ska man säga, verklighetsbaserad? Kanske är det för att han nu kan gå loss totalt i sitt jobb på Paco Rabanne som hans egen linje bara blir mer lättburen. Men med det sagt ingår de här kläderna i den drömvärld jag nämnde förut. Jag får alltså lust att vara någon annan stans när jag ser det här, existera i en tillvaro där Manish Aroras kläder inkorporeras utan ifrågasättande. Och här får vi dessutom det bästa av så många modevärldar: gatumode, couturesilhuetter, massa prints och färg och överdåd och applikationer som inkluderar röda läppar med cigg i mungipan.

BALENCIAGA
OK 80-tals galore? Snedbena? Rymdaxlar? Glitterprintade tröjor? Det känns som att benvärmare och leggings (vi fick glittriga pösbyxor i stället) var allt som saknades på Balenciaga för att få en kopia av kanske modehistoriens mest skydda look. Men det är något med den här kollektionen. Förutom hur välskuren den är och sådär (såklart): är det inte första gången Nicolas Ghesquière visar prov på humor? Av sorten glimten i ögat. Jo jag tror det. Han visade för guds skull i en gammal skyskrapa från 70-talet och kallar sin kvinna för spion. Hon har på sig tröjor med texten “JOIN A WEIRD TRIP”. Och jag tror det bara kan leda till goda ting för framtiden.

RICK OWENS

Ännu en lågoddsare, men Rick Owens fortsätter att göra kläder som ingen annan. De tre senaste kollektionerna har ju varit något nytt, ett steg in i den vackra couturevärlden. Men nu går han vidare – genom att utforska brutalitet. Slutresultatet kan egentligen beskrivas som ett mishmash, samtidigt som en sammanhållen känsla faktiskt når fram. Men hur ska den beskrivas? Rick Owens har tydligen sagt att han själv inte ens kan sätta fingret på vad kollektionen ska betyda eller vart den kommer ifrån. Uppenbarligen har han slutat ifrågasätta hur han skapar och låter snarare resultatet forma ett ifrågasättande i större utsträckning. Dessutom verkar Rick Owens värld (liksom den hos hans protege Gareth Pugh) vara en plats utan män. He he. Och, som parantes: bäst är Rick Owens också så här, när det blir brutalt och Owens verkar finnas i en värld även utan modemänniskor som vill se ut som fåglar och sånt.