Uppifrån: Marc Jacobs, Prada, Chanel, Gucci, Dries van Noten, Bottega Veneta, Dolce & Gabbana, Burberry, Michael Kors.
Bilderna till vänster är höst/vinter 2010. Till höger ser vi looks av samma märke men ur kollektioner som är 10-15 år gamla.
Det är style.com som rotat i arkiven och grävt fram dessa självrefererande visningskopior, eller klassiker och “returning to the roots” som style så ridderligt kallar dem. (Troligtvis för att de inte vill känna sig för taskiga.)
Nu är frågan vilken version vi skulle välja. Blir det till höger per automatik mer modernt eftersom det är lite retro? (Och vad är egentligen det för resonemang?)
Jag väljer dock höger-looken i nästan hundra procent av fallen…Sorgligt nog. Förutom i tre: Marc Jacobs (där är vänster helt enkelt ännu mer retro – och därför mer modernt??), Chanel (om det stämmer att vänsterlooken är fuskpäls – väljer man ju alltid fusk framför äkta), och Dries van Noten (även om vänsterlooken nästan känns alldeles för uppenbart glossy och city-chict modern – så har nog kjolen från 2000 lite för mycket gardin över sig)
Kanske är det ytterligare ett bevis på att en revival ändå aldrig lyckas bli lika snygg eller intressant som ursprungslooken. Kanske är det också skillnaden mellan att bara kopiera eller faktiskt göra något nytt. Särskilt när du kopierar dig själv. Tänk själva framför spegeln på morgonen – det är skillnad mellan att ha en särskild stil eller känsla man gillar, eller bara att vakna varje dag och kopiera sig själv. Vem gör det?
2010.04.12 13:51


För att fira Lady Gagas födelsedag – eller i alla fall ha det som ursäkt – tänkte jag bara lägga upp en grej.
Lady Gaga är född samma år som jag och som min vän (och gamla Rodeo-kollega) Johanna K. Vi är faktiskt nästan exakt jämngamla alla tre, uppdelat mellan ungefär hundra dagar.
Johanna tog kontakt härom dagen med mig och ville specifikt diskutera Lady Gaga, hon hade en del att säga om henne och Jonas Åkerlunds video till “Telephone”.
Jag hade i gengäld inte så mycket genomtänkt att svara med, förutom att skylta med min redan (välkända?) fascination för Lady G. Något som jag inte direkt är ensam om att ha (man kan ej värja sig?).
Men jag vill gärna dela med mig vad vi sa. Vad Johanna sa. Mycket handlar det om ifall Gaga bara är ett gäng gående accessoarer och Madonna-referenser utan varken tanke eller innebörd, eller inte. Varning för mycket gaggande om Lady Gaga alltså, och väldig internvarning.
Bör kanske tilläggas: en av sakerna som Johanna skriver om kritiskt for a living är musik, samtidigt som hon flänger mellan Malmö, Damaskus, Beirut, LA.
Jag representerar de villkorslöst Gagaavantgarde-älskande modemänniskorna. (Förresten har det blivit något fel med typsnittet som jag ej kan fixa. Ha överseende.)
Johanna K__Ok. Jag såg videon till “Telephone” först nu – efter alla rykten om att MTV skulle ha beslutat sig för att vägra visa den?
Agnes B__Vad??
JK__Det lät rimligt först, eftersom tidigare Gagavideor blivit efterredigerade, men efter att ha sett 9-minuters verket känns det verkligen inte som att det någonsin var aktuellt på riktigt att faktiskt bannlysa den. Tycker att den är extremt ofarlig. Min youtubeingång visar dock en varning, en ruta där jag måste kryssa i att jag är 18.
AB__OJ. Nej det har jag inte hört. Och fattar ej vad de skulle behöva varna för eller MTV-bannlysa för?? Ciggsolglasögonen? Eller kanske tjejhånglet. Bara: FARLIGT! För det kan ju inte vara det där med massmordet.
JK__Kanske att Gaga är utan trosor i början, där när hon klättrar på cellgallret.

AB__JA men just det ja. Hon visar ju fittyn. Hotet mot civilisationen as we know it. Fast den är blurrad. (Undrar om det är meningen att vi ska fundera över vad de två kvinnliga guardsen säger precis innan: “Told you she didn’t have a dick“?)
JK__En rolig sak är hur videon till ”Video Phone” verkligen var Beyoncé featuring Lady Gaga medan videon till ”Telephone” är så extremt mycket Lady Gaga featuring Beyoncé. De har kastat om vem det är som bestämmer och sätter tonen.
AB__Ja det måste varit villkoren. Att de själva fick vara stjärnan i sina respektive videos. I ”Video Phone” är det helt självklart att Beyoncé ÄGER. Gaga tar sig någon slags mycket förminskad Beyoncépersona, eller Beyoncéstil i den videon, och här är det tvärtom, Beyoncé gör Gagastilen, med kläderna, sminket, knäppa dansen och lite smått morbida grepp. ”Telephone” rockar ju bäst, både som video och låt!

JK__Det där är intressant eftersom Beyoncéstilen varit ett så mycket mer självklart inslag på hitlistornas översta placeringar under senare år än vad slafsiga tjejer har varit. Men att det nu verkligen börjar vända.
AB__Öh, vänta nu. Slafs? Vasaru?
JK__Sett till slafset är det ju inte heller förvånande att de väljer en smutsälskarman som regissör. Jonas Åkerlunds första video åt Gaga tror jag var ”Paparazzi”. Den är lika förvriden som den här, men ”Telephone” har ju Michael Jackson-videolängden och de inlagda replikerna. Jag tror det är storyn i videon jag har problem med mycket mer än sångerskornas looks. Om man nu har världens två största Billboardartister i sin lilla hand, varför väljer man att göra ett Thelma & Louise-referat av dem? Var det den nyaste referens regissören kunde komma på?
AB__Öh, mm. Jag har ingen direkt koll på Jonas Åkerlund. Mer än att jag vet att han gjort Madonna-videos etc. Och reklamen för MQ. Jag blockerade dock allt från Madonnas American Life-tid då det begav sig, för jag var då fortfarande så heartbroken att hon övergett looken från Frozen-videon. Den bästa looken! (minus hennatatueringarna) Men…VAD menar du med ‘slafset’? “Telephone” är ju så sjukt snygg.

JK__De flesta Jonas Åkerlund-filmer har ju kretsat kring samma rockliv, men förut fanns också stunder där han kopplade sina videor till ett nu istället för kitsch. Som Prodigys ”Smack My Bitch Up” eller alla flaggorna bakom Madonna i hennes ”American Life” - det var precis under Irak-invasionen och ingenting mer hände i videon än att olika världsflaggor fick vara bakgrund åt M medan hon sjöng, USA:s flagga kom allra sist, när resten av jordklotet redan flaggat förbi, som för att visa att det finns fler länder och fler liv än det amerikanska.
Beyoncé och Lady Gaga är två listregerare som hade varit så otroligt starka symboler om de tilläts snudda vid någonting känsligt eller känslostarkt men jag tycker att alla hyllningar till dem och skildringar av dem går ut på att noggrant undvika känslor.
AB__Hm. Du har en poäng. Med Madonna-videon i jämförelse. Men det kan väl vara känslor även utan att göra ett sådant statement? När jag såg Telephone-videon tänkte jag mig den bara som en, typ, hyllning till Quentin Tarantino? Med kanske lite väl mycket produktplaceringar av Richard Branson-telefoner och dateingsidor online. Men vi fans ska ju kunna se videon gratis också.
Och Thelma och Louise-grejen, ok lite halvt cheesy, men gillar ändå som en referens till starka kvinnor. Det finns ju inte så många sådana på film att dra referenser till. Jag tycker det är så fint för jag får känslan att de vill göra den här videon för oss, för fansen, hur vi delar den med oss gratis över hela internet och blir helt uppspelta.
Tycker du inte att de ÄGER i den här videon? Jag tycker det… Bara: ciggsolglasögonen. Där har de mig fast.



JK__Tidningen Vibe debatterade med Perez Hilton i veckan över vem som egentligen är världens största popstjärna just nu, av Gaga och Beyoncé. Perez radade upp statistik över hur många fler arenor Lady Gaga säljer ut i dagsläget, hur mycket snabbare hennes singlar blir listettor och så vidare. För mig är det ganska fånigt att påstå att Gagakarriären skullle ha haft ens en fjärdel så stort inflytande som Beyoncé Knowles hunnit ha under sin poptid. Däremot är de jämförbara symboler för varsin Billboard-era, och varsin verklighet för radiolyssnande tonåringar att leva i.

AB__Mmm, frågar du mig så är ju Beyoncé störst, hon är liksom drottningen. Hon och hennes man är kunglighet. Men det är ju rätt logiskt så, hon har varit med så länge. B kammade väl dessutom hem 6 Grammys nu på senaste Grammys, det har aldrig hänt att en kvinna gjort någonting liknande – någonsin?
Grammys ökade också sina tittarsiffror med ungefär 35% - till samma nivå som American Idol drar varje vecka – de har sagt att det troligen var för det där med Michael Jackson i 3D men säkert också pga att Beyoncé, Lady Gaga och Taylor Swift stod i programbladet. De tre tjejerna är väl de största artisterna just nu, och de är ju väldigt särpräglade på var sitt sätt – men du måste ändå erkänna att Beyoncé och Gaga är rätt lika stilmässigt? De står väl för samma saker? Varför så mycket agg mot just Gaga?

JK__Beyoncé kommer från ett extremt positionerade som the girl next door. I princip varenda hitsingel hon haft, solo eller med Destiny’s Child, har handlat om vilken “sorts tjej” hon är, eller ännu hellre vilken “sorts tjej” hon verkligen inte är – jag är inte en tjej som går omkring i inga kläder (“Nasty Girl”), jag är inte en tjej du kan hänga med utan att fria (“Single Ladies Put A Ring On It“), jag är inte en tjej som blir ihop med killar som inte är street (“Soldier”).
Gaga däremot gör ju sitt allra bästa för att övertyga oss om att hon inte har några ideal över huvud taget. Att hon knappt är en verklig människa. Hon är en artist som aldrig behöver stå till svars för någonting därför att hon aldrig utgett sig för att stå för ett enda litet budskap, meddelande eller statement. Inte konstigt att alla ni modemänniskor älskar henne! Hon är modets absoluta dröm – den ansiktslösa, ständigt formbara klädgaljen som världens alla modekontor samt Jonas Åkerlund kan ösa attiraljer över.
AB__Mmm. Eller…Hörrdudu, vänta nu…
JK__Under alla Gagas tidigare jobb som pianospelande svarthårig barsångerska, skivbolagsanställd och låtskrivare blev hon slagen på fingrarna av sina chefer för att aldrig vara tillräckligt kommersiell för dem – som om NÅGON klarade uppgiften att vara tillräckligt säljande under åren efter Napster – och till slut tog hon igen det genom att klä ut sig till ufo och nynna fram jättebra melodier med texter som aldrig i livet skulle få för sig att mässa om hur lyssnaren borde leva sitt liv.
När jag intervjuade Gagas producent RedOne förklarade han deras framgångar med en mening som jag inte har kunnat få ur huvudet sedan dess. Han sa: “jag tror det handlar om hur folk mår”. Detta om hits som “Just Dance”, “Poker Face”, “Bad Romance“, “Telephone”. Han skyllde succérna på lågkonjunkturen.
Jag vet inte hur det där uttalandet kunde ta mig så hårt men sedan dess har jag inte kunnat följa modevärldens Gagahyllningar, se Jonas Åkerlund-kitsch, eller lyssna på radiolistornas upprepade vigselakter mellan David Guetta-produktioner och Akon-refränger. Det handlar inte om att jag nödvändigtvis tycker låtarna är särskilt dåliga eller kläderna särskilt fula. Jag tycker bara inte om bilden de tillsammans målar upp av vilken poptid vi just nu lever i.

AB__Men….det behöver inte vara en dålig sak? Att Gaga är utan budskap i sina låtar? Jag tror inte att man dansar till ”Single Ladies” för att man identifierar sig med att man är en “tjej som man tar på allvar” och gifter sig med, utan för att man tycker det är kul att dansa med sina tjejkompisar till en bra låt. Spela roll om man är singel, gift, eller tillsammans med en idiot. Jag tror att BK är musik som tjejer kan identifiera sig med, inte på grund av texten utan på grund av själva musiken, noterna. (Förutom HALO möjligtvis, där det kanske är både och.)
Sedan Lady Gaga: Hela hon bara utstrålar ju, absolut inte ideal (för vem vill utstråla ideal?), men individualitet, oförutsägbarhet, en ingen-säger-till-dig-vem-du-är-grej. Du kan vara crazy men behöver inte vara djup! Du kan vara för mycket och in your face. Tjejer behöver inte titta på dig och tänka “så där vill jag se ut” utan det handlar om att förmedla en känsla till människor. Som individer.
AB__När man ser henne så förväntar man ju sig något så fruktansvärt avantgarde, typ Björk? men så öppnar hon munnen och ut strömmar hennes Bad Romance-pop som alla tar till sig oavsett om de försöker värja sig.
Många brukar säga att det inte handlar om musiken med Gaga, men jag tror allt i slutändan handlar om musiken. Den är villkoret för Gaga-manin. Det vid sidan om är bara ett grepp att lansera en artist på, med fokus på vår törst efter spektakulärt mode.
Jag tror inte RedOne ställer sig varför-frågor egentligen, (han jobbar väl på kommersiell instinkt) jag tror bara han sitter och smörjer sitt krås. Gaga, hon är konststudenten som brukade skriva låtar till Pussycat Dolls. Det är samma låtar, men inte åt Pussycat dolls. Utan åt Gaga. Och det är i alla fall nåt…
Men det jag gillar är att hon uppmuntrar till att vara en individ, vilken kändis har gjort det på sistone? Hon får ju till och med ARMANI, den perfekt idealiserade och sofistikerade kvinnans URKÄLLA att skapa någonting sådant här:
och det är värt något i min bok. Det är nog försa gången Go Fug Yourself kallar något från Armani för en “futuristic prom rave murder sparkle cable installation”.
Och The Fame Moster, den uppdaterade delen på Fame, är väl faktiskt bra på riktigt? Med “Bad Romance”, “Telephone” och, särskilt, “Speachless”? Den sista tycker jag påminner lite om The Ark när de var som bäst.
JK__Hey, Agnes! Don’t read all this bitterness into me! Själva förutsättningen här är att vi diskuterar musik som man dansar med till sina tjejkompisar, inte djupanalyserar. Noll noll noll fel med det. Så klart. Det hindrar dock inte att de hitsen, medvetet eller ej, kan säga något om en tidsera.
The girl next door var inte en djup eller bra förebild med många viktiga statements men hon hade i alla fall viljan att faktiskt HA ett ideal. Motsatsen, Lady Gaga, står för en mer modekorrekt världsbild och det är antagligen därför du försvarar henne MEN det enda jag säger är att det är obehagligt att höjden av eskapism slår igenom just nu. Att de medverkande i Lyxfällan måste lyssna på höjden av eskapism, att Lady Gaga-kaoset är som allra mest säljbart just nu medan moralpopen regerade för fem år sedan. Jonas Åkerlund älskar det säkert. Armani älskar det säkert. Om jag aldrig hade pratat med RedOne den där Los Angeles-morgonen hade säkert också jag ryckt på axlarna åt det.
Det du säger om The Fame Monsters högre låtskrivarkvalitet så JA, absolut. Där i ligger själva grejen. Gaga KAN komponera men hon väljer att tona ner det, väljer att RedOne-isera sig, väljer att lansera en överexponerad recession chic. Alla som hört henne live vet att hon är en råbegåvad musiker men hon står tillbaka från de produktioner hon hade kunnat göra och fryser hitlistorna i ett stillastående sound. Varför beskrivs den taktiken genomgående som smart, rätt och beundransvärd? Känslan jag får av hennes karisma är att vara fattig, men tröstäta. Tröstäta stora mängder mode, snarare än att etablera den mer långvariga comfort man kan få av en mer genomtänkt stil. Genom den här taktiken fyllde hon ett dessertbehov som fanns exakt vid den exakta tidspunkten av hennes lansering. Cherry cherry boom boom.

2010.03.28 21:36
Okej eftersom jag fått så många frågor tänkte jag ge den rosa hårfärgens förklaring i några korta steg.
Först: bilden på huvudet jag la upp allra först.

Det här var alltså mitt hår precis efter frisören. Där jag färgat det. Hon gjorde en rosa infärgning och använde sedan ett balsam som endast består av rosa färgpigment. Jag fick med mig lite hem i en gummihandske. Det verkar endast säljas på salong dock.
Sedan,

I Paris. Så började färgen försvinna lite. Särskilt när mitt pigmentbalsam tillslut tagit slut.
(Nu blir det jag jag som posar på bilder hära men vad gör man inte för en hårguide)
Väl hemma,

Så tyckte jag att nästan all rosa färg gått ur. Egentligen inte om du frågar mina oroliga mamma men jag tyckte det.
Så jag gick in på

Hairdyegallery.co.uk. Alltså älskar denna sidan. Där kollade jag in hur de olika märkena på färgglada hårtoningar blir. Det går inte direkt att hitta dem på Åhléns men jag visste att Blue Fox säljer Directions Hair Dye.
Så jag gick till Blue Fox. Blev nostalgisk där inne. Aaah.
Köpte i vilket fall färgerna

Pastel pink
och

Carnation pink.
Och en såndär penselborste.
Så igår morse gick jag upp lite tidigare och tog en kopp, blandade en mycket liten del Carnation pink med kanske 2/3 Pastel pink-färgen och 1/3 balsam. För att späda ut styrkan lite. Tvättade håret, handdukstorkade håret, kladdade på med borsten i hårbotten och med händerna över hela håret. Väntade kanske en kvart. Tvättade ur.

Färgen blev inte lika bra som hos frisören men det blev ok. Här är en photobooth-innan & efter. Det syns ändå en skillnad? Hade jag tagit mindre balsam hade det nog blivit starkare.
Dock så kan kanske tilläggas att färgfördelningen inte är superjämn, med det gör inget.

Jag har även lärt mig av alla dessa självporträtttaganden att jag kanske borde sminka mig mindre som om det vore kväll på dagen. Ja ja.
Inspirationen, förutom att det var en trend för typ tre år sen, kom bland annat från;

Italienska Vogue november 2009.

Lisa Milberg of course.

Zosia på en Marc Jacobs-visning för tre år sedan.
Rodeo från maj 2009. Hår av Ali Prizadeh, make Anya de Tobon och foto Andreas Öhlund.
Att vara barnslig.
Så de här bilderna har redan figurerat överallt redan men ändå:
Lula tro det eller ej. För något nummer sen.

Förra numret av Pop.

Löshåret på Giles visning.

Katie Shillingford på Dazed & Confused. Egentligen vill man ju ha det sådär utblekt men tänkte att det kanske blir ett senare projekt.

Så ursprungskällan. Agnes Varda. Som långsamt blir gråhårig.



2010.03.19 15:21
Ok, så två tillägg till mina sena fredagskvällsblogginlägg förut:
Först så var väl mina tankar kring Prada inte särskilt genomtänkta, precis som hennes inte heller ger mig den känslan denna gång (…). För att få det bättre formulerat kan man ju vända sig till Cathy Horyn:
“But were those pointy or ruffled-covered bosoms really about diversity? Not only were many of the clothes structured, with long sleeves and a waist set where it naturally belongs, but they also recalled the early 1960s and rigid rules of charm. A number of dresses, with firm bodices and matronly pleats, seem designed to evoke a stultifying existence.
The problem is Ms. Prada doesn’t know what to do with these older forms other than offer them. And the clichés and social attitudes have been thoroughly explored, so why now? Some of the clothes, especially the cable knits and slick-looking coats, may have an appeal, but the thought process did not seem very sophisticated.”
Det var väl allt som behövde sägas egentligen.
Det som alltså irriterade mig var att modevärlden verkade applådera någonting som bara var tillbaka till ruta 1 för mig. De “kurviga modellerna” som i själva verket var vanliga modeller för fem (eller tjugofem) år sedan. Kläderna (som kvinnor bar för femtio år sedan) som gav “kvinnligheten”, vilket känns som en otroligt förlegad term.

(och så tygmönstret då, som ser ut som Mango f/w 2007)
Visst är det oändligt bra att just hon går från sina 15-åriga zombiemodeller mot något annat. Men det hade känts mer befogat utan en sådan här kollektion. De få moraliska delarna som kan/bör tillämpas i mode borde inte ligga i TREND-facket utan vara en självklarhet (jag tänker då på exempelvis mångfald, miljömedvetenhet, insyn i företaget med arbetares villkor, ålder och omsorg kring modeller etc…).
Sedan, Jil Sander. Egentligen så tycker jag att det var Rafs allra minst inspirerade Jil Sander-kollektion. Men jag fastnade ändå för den. Kanske är det enkelheten i sammanhanget i mode just nu – på något sätt var det fint och skönt med plagg (och skor) som både jag, min mamma, och, ja, valfri (och även icke modeintresserad) kvinna kan ta på sig och bara känna sig och se ut som en väldigt säker person. (Men självklart skulle vi matcha med byxor och sådär. Men ni förstår)

Två mörka modeller (sagolika 22-åriga Joan Smalls, och 18-åriga Rose Cordero) och två östasiatiska modeller (Ming Xi och Feifei Sun) gick visningen. Typ enda gången det hänt på Jil Sander någonsin – Jippi.
2010.03.01 00:04
Kane, från en atombombsresort till Nancy Reagan i Vita Huset, förtryckta lolitor, och sorgsna brudar ofrivilligt bortgifta till religiösa sektledare.
Vissa (jag) gillade inte atombombstrycken. Mest eftersom Kane inte kommenterade dem. En del kanske tycker att det är upp till oss att betrakta och själva se något djupare, men jag befinner mig nog i någon backlash och tycker att ingenting får större värde än när vi tillskriver det. Prada blir ju ibland inte bättre än hennes kommentarer efter showen backstage. När Kane trycker Hiroshima på tiotusenkronorsklänningar och är tyst blir jag arg. Det verkar inte som att han bryr sig om meningen i vad han själv skapat. Dock kan jag förstå honom nu, atombombsklänningarna är kanske så uppenbara att kommentera att det skulle falla platt (och skrämma bort kunder).


Nancy Reagan
Nu går han i alla fall framåt. Han ger oss ett par ord som gör hela skillnaden, han säger att Nancy Reagan är utgångspunkt, och ovanpå det förtryckta sorgsna brudar som blir intvingade i giftermål med onda sektledare som redan har fjorton [olyckliga] fruar. Att han säger detta är ju ganska riskabelt. För vem vill vara det liksom?
Jo kanske alla, om Kane menar att det ser ut så här. Rutigt, bustiereffekter och oklanderliga skärningar. Han har sagt hur han älskar cirkeln och sfären som form. Det är fortfarande tydligt hur hans design och rent ut sagt underverk till klänningar byggs via cirkeln – trots att allt är rutigt.




Han säger: “Youthful beauty being kept down” och “Think Jonestown”.
Jonestown refererar till sektbyn tillhörande Folkets Tempel och sektledaren Jim Jones där över 900 amerikaner begick massjälvmord (vissa hävdar att det var påtvingat) 1978. (resultatet)
Så, han tar bilden på Nancy Reagan och gör henne till sorgsna flickor som ska tvingas in i ett sektäktenskap (och kanske massjälvmord).
Nancy Reagan kallades Queen Nancy mot slutet av Reagans tid då det ryktades att hon var den i Vita Huset med all egentlig makt. Men hon jämfördes också med Marie Antoinette: Nancy blev kanske mest känd för sin garderob och stil (tänk den uppskattning Michelle får dag) och sitt förhållande med Sinatra. Men också hur hon under den kraftiga recession och lågkonjunktur som Reagans ogenomtänkta ekonomi ledde landet in i ändå genomförde en ingående uppglammning av Vita huset (hon var van vid hollywoodglamour) för miljontals dollar. Och fortsatte att spendera på allt från kläder till porslin. Hon utmålades som att sitta på sitt slott och äta sin kaka och spendera medan landet var i finanskris och skuldsatt med en triljon dollar – för att Usa spenderat pengar de inte hade. Amerikanska staten la alla pengar på försvar och sänkte samtidigt skatterna. Känns det igen? George Bush? Irak? Finanskris? Kan man säga att kollektionen är en kommentar till hur vi lever i 80-talet igen, utan att visa något 80-talsmode?
Om vi är Nancy har vi den egentliga makten i en värld som bara säger: let them have cake. Let them ALL have cake, all the time. Alla säger att vi kan fortsätta spendera, faktum är att det är just vad som ska ta oss ur den här knipan. (Var inte det vad som satte oss iden?) Vi följer det. Konsumrerar som fan. Som aldrig förr, trots finanskris. Men, om vi ska tro de sorgsna flickorna iklädda Kanes rutor – vi, säger han, är ju alla bara rent metaforiskt intvingade in i en sekt och ett ofrånkomligt [metaforsikt] massjälvmord. Vi spenerar kol på oss. Överexcessen och modeveärldens Marie Antoinette-beteende har oss i vårt grepp. Världen går under. Atombomskrig eller tre graders temperaturhöjning, sak samma. Vi vet vad som vänta i slutet. (Men vi är medvetna omdetta = vi är inte så oskyldiga som vi först kan se ut.) Ett ganska mörkt budskap från en så ljus kollektion.

On a side note, angående tidigare atombomsklänningar:
Anledningen till att Folkets tempel från början flyttade från Kalifornien till sydamerikanska Guyana och bildade Jonestown sägs har varit tron på ett hotande kärnvapenkrig (kalla kriget etc).
Reagan-admninstrationen var verksam då Kalla kriget tog slut och Sovjet föll samman. Vägen till fred kom ur tidiga överenskommelser mellan de två att sluta rusta och börja avveckla kärnvapnen.
Nu är jag kanske helt ute och cyklar i allt detta, vem vet. Förlåt för den osammanhängande historielektionen. Men det är i alla fall vad de där tre orden från Kane skulle kunna ge. En strålande kollektion är det, men också, men lite vilja, en koppling och en kommentar till världen?
(On a side-side note å andra sidan, lyckas Alexander McQueen säga allt det där + mer utan att yttra ett ord.)
2009.09.22 00:10