[...] veckans krönika ger sig Daniel Björk in i modekritikdebatten. Det tycker jag att ni ska läsa! Spara / dela med [...]

Spot on!

Jag har själv funderat i dessa tankebanor länge, kändes fint att någon satte ord på det åt mig.

Personligen anser jag inte att en modeblogg är journalistik (så länge skribenten inte bedriver seriös, journalistisk verksamhet på den, vill säga). De allra flesta tjejer besöker en modeblogg för att de vill inspireras och informeras om kommande trendnyheter och guldkorn. Varför skulle jag besöka en blogg som berättar för mig vad som är fult, fel och vilken designer som misslyckats. Jag vill ju ha inspiration och få nya idéer när jag surfar runt i bloggosfären, det får jag inte om någon sträcker en pekpinne genom skärmen, knäpper mig på näsan och berättar för mig vad som är “fult” istället för vad som är “fint”.

Skillnaden mellan att recensera litteratur och att recensera mode är uppenbart – jag ser ett helt plagg eller en hel kollektion och kan därmed själv bilda mig en uppfattning om vad jag anser om designen. Ser jag ett bokomslag eller konsertannons är det omöjligt för mig att bilda mig en uppfattning om boken eller konserten innan jag själv tagit del av dess innehåll. Det går absolut att recensera mode, men då hellre visningar, precis som Agnes gör, eller kommande kollektioner. Men att sitta och berätta vad som passar sig och inte passar sig, det vore att dumförklara sina läsare.

Jag tror att vi måste skilja på renodlade modebloggar och modejournalistik (även om modejurnalistik, som exempelvis hos Karolina eller Agnes kan bedrivas i bloggform). Vill du ha svensk modejournalistik finns Rodeo. Och Bon. Och faktiskt ELLE. I viss mån DV, och framförallt P1 Stil, som är ett förbannat bra och informativt program. Ett bredare spektra av kulturjournalistik som inriktar sig på mode tror jag faktiskt inte att det här lilla landet är i behov av.

jag håller inte riktigt med.. eller liksom visst att det var att sparka in en öppen dörr, men mest kanske för dig och branschen. texten publicerades i ng som har väldigt många läsare som läser dessa modebloggar, som kanske inte stannar upp och reflekterar över beroendeförhållandet mellan journalisterna och företagen tex. jag ser en poäng i att påminna om “trovärdigheten” i detta rapporterande och “hajpande inför kommande produkter” där alla är kompisar med alla och får kläder och festinbjudningar skickade tills sig (oavsett bransch egentligen)

Till stor del håller jag med dig. Det är absolut mer intressant att analyser varför de kritiktomma bloggarna är de största. Däremot blev jag själv lite besviken av din krönika då den avslutades med en av de tröttaste klichéerna i mannaminne – om du inte gillar det, gör det bättre själv då! Den känns som en väldigt uttjatad replik när en bok, en skiva eller en film fått dålig kritik. Snart börjar vi väl påstå att alla modejournalister har en misslyckad designerkarriär i bagaget. I övrigt håller jag hur som helst med dig.

Håller med “hm”. I detta fallet publicerades artikeln i en tidning som sträcker sig långt utanför modebranschens kretsar, till de som vanligtvis inte läser artiklar som behandlar detta ämne. Det Parisa gör som är så bra är att hon för ut debatten till gemene man. Visst det kan verka som en självklar sak för någon som jobbat med/inom mode en längre tid. Men för unga killar och tjejer som söker information om vad “bra mode” är genom diverse bloggar el dyl så kanske det inte är lika självklart. Tror Parisas artikel kan få många ögon att öppnas för att våga ge kritik och framförallt också till att förstå att modebloggarna tyvärr inte alltid hyllar saker för att de verkligen gillar dem, utan att det i Sverige finns en viss ryggdunkarkultur inom mode där folk mest “tycker det är kul att någon i alla fall gör något”.

In my eyes the lack of a critical twang lessens the actual validity of the things being written about. Why certain pieces work, the consideration of the cuts, the detailing, interplay between pieces which form a look, colour nuances…
One Editor I know gave me a nice piece of advice – stating that in order to really be able to write about something (and indeed be successful at any chosen field) you have to think of it as a ‘trade’ in which you have a toolbox of skills to apply. If your toolbox is empty then how can you ever be able to operate properly. Fill that toolbox with skills and you can really begin to justify why you do what you do. The only way to get those tools though is to learn as much as you can about your field from the basics of writing to the techniques, backgrounds, theory of your chosen subject.
Sadly the downside of blogs is that those who indulge in that field, in the main, might not have had the opportunity to gain experience as a result of shadowing the silver foxes. That applies too to styling, photography, design and writing itself. That lack of experience contributes significantly to why the quality of content is so weak today.

Tycker jämförelsen mellan teknik och modejournalistik är mycket relevant bara av de personliga erfarenheter jag har av det förra, teknikbög som jag är. Där består merparten av informationen av hypande av produkter, vilket är precis varför jag själv läser de bloggarna. Kritisk teknikjournalistik är i sammanhanget inte efterfrågat eller särskilt eftertraktat.

På senare år har någonting hänt inom teknikbloggarna som faktiskt gör att man kan kritisera dem på samma sätt som det vanliga gnället om “vill haaaa”-modebloggarna, och det är ju såklart unboxingmomentet – där fanboys packar upp den senaste Nokia-telefonen ur sin kartong med samma seriositet och ha-begär som en modebloggare som kastar sig över den senaste Jimmy Choo-kollektionen utan vidare matnyttigt innehåll.

Jag ser dock inte riktigt något problem i någon av dessa företeelser, de är gjorda ur en konsumtionsvinkel av diehardfans för diehardfans. Det kan vara den mest objektiva “journalistik” som finns där ute, eftersom den är beskrivande men uppenbart trånande. Det finns inte så mycket utrymme för en dold agenda.

Problemet som modejournalistik har är att det tillskillnad från teknikjournalistiken har ett påtvingat ok att beskriva vad man kallar en konstform och inte en konsumtionsbransch. Litteraturjournalistiken har ju bland annat löst ett liknande problem genom att helt enkelt inte kommentera eller recensera konsumtionslitteratur och då format ett konsensus kring vad som ska betraktas som adekvat litteratur – värdig nog att kallas konst (väldigt förenklat och kanske lite orättvist av mig).

Personligen tycker jag film och tv-journalistik däremot är lite mer elastisk i sin bevakning och inte har något problem att å ena sidan kommentera stora blockbusters å andra sidan ge utrymme för mindre nichade produkter. Man blandar och ger helt enkelt, både högt och lågt.

Men för att komma tillbaka till modejournalistiken, som jag inte vet särskilt mycket om och inte heller är så insatt. Kan det inte vara så att modejournalistiken lider av en nervositet i sin bevakning på grund av att agendan sätts hos de stora modehusen, och inte av konsumenten? Att modehusen och larger than life-designers bestämmer vad som är relevant för säsongen och åsikterna som kommer från de som bevakar dem inte riktigt är relevanta för någon? Det blir mer av en “what Katie did next”-rapportering från catwalks än personliga åsikter, i stil med “så här ska mannen se ut i höst enligt Tom Ford” etc. Detta kan ju jämföras med film och tv-journalistikens “det här är NBC:s lineup för våren”, och såna artiklar är som vi alla vet relevanta men ganska ointressanta om det inte finns någon medföljande journalistisk kommentar. Det är det som skiljer ett pressmeddelande från en journalistisk artikel.

Och på det sättet saknas väl kanske ett rum att debattera, kritisera och analysera mode? För mycket respekt för skaparna och för lite egna åsikter?

Avslutningsvis, bara för att höra någons åsikter om en tanke jag har haft ett tag. Jag har aldrig sett någon kommentera pris på mode, är inte det ganska intressant om vi för sakens skull jämför med exempelvis teknikbloggar? Pris är högst relevant inom teknikbloggar, och det ger journalistiken ett naturligt momentum (eller drivkraft) att kunna kommentera produkten ur ett konsumtionsvärde. “SonyEricsons nya blabla har en mängd intressanta funktioner och bra användarlösningar, men är på tok för dyr. En tusenlapp lägre i pris och den hade varit en strålande produkt” är en ganska vanlig typ av kommentar jag läser på mina töntiga bloggar. Varför sker inte detta i modebloggar? Är det fult att prata om pris när det kommer till mode?

Hej alla.

hm och JJA: Jag sitter inte med de absoluta svaren i denna fråga och det är också möjligt att Parisas artikel kan få upp ögonen på en del unga okritiska människor, absolut. Jag är bara lite trött på att man utifrån modebloggar, som uppenbarligen är en del av ett stor fält av allehanda röster inom modebranschen, försöker säga något om modejournalistik. Liksom, när görs det utifrån bokbloggar som Bokhora? Bokhora kritiseras, absolut, men man osynliggör inte all den litteraturkritik som faktiskt existerar och argumenterar enligt linjen “Vad är felet med litteraturkritiken? Bokhora hade bara 2 kritiska inlägg av 200!”

Kanske är det så att det här måste sägas om och om igen (alltså det som Parisa säger) men HAR verkligen inte folk hört det här innan?

Jag har skrivit tidigare om att modebloggarna, dvs de som mer är livsstilsbloggar (och som Parisa hänvisar till explicit), är Sveriges kompensation för att vi inte har några paparazzikändisar. Det är därför Alexa Chung säljer slut en klänning från Whistles när hon plåtas i den här i UK, medan det är Elin Kling som får alla att springa och köpa nåt i Sverige.

Självklart borde den makten granskas, men det handlar inte det minsta om huruvida de är kritiska eller inte.

Pony the trap: I totally agree with everything you’re saying. True criticism is a tool that helps make the content better and the field sharper. And you are definitely right in that a lot of blogs are operating under the assumption that “I have great taste, I can write about fashion.”

Lord: Absolut, unpacking är totally en del av detta. Har inte direkt sett massa kritik mot teknikjournalistiken i stort pga det.

Pris kan vara en issue nån gång, när det handlar om typ Balmains t-shirt med hål i för 10000 kr så höjdes en del ögonbryn.

Du efterfrågar ett forum för att debattera, analysera och kritisera mode. Jag tycker att det finns, men att det kanske borde beredas mer utrymme för det på kultursidorna.

Till “u” vill jag bara säga: haha, touché!

_____

Vidare. Jag tror jag reagerar på allt det här för att folk alltid verkar tycka att det är något suspekt att skriva hyllande och hajpande hos mode. Kan inte modebloggarna bara få vara en del av modebilden? Som jag själv iofs tycker är ointressant, men som uppenbarligen är den mest populära formen av modebevakning.

Dessutom, trots att det finns en hel del kritiska röster om mode (ärligt talat, jag tror det finns mer i Sverige än i de flesta andra länder, underligt nog) så osynliggörs dessa ständigt. Jag menar ingressen till Parisas artikel: “En filmrecensent kan bli bjuden på en pressvisning och sedan såga filmen. Och litteraturkritiker har gjort sig kända för att vara hänsynslösa, men får fortfarande böcker på posten. Så vad är modekritikernas problem?” Men artikeln handlar sen om modebloggar. Varför? För att om man såg till hela bilden och inte bara friskrev sig genom att “Man måste samtidigt vara noggrann med att peka ut skillnaden mellan modebloggare och modejournalister.” så skulle bilden bli mer nyanserad.

Men som sagt, jag håller med Parisa i mycket. Och jag tycker nog att modebloggarna kunde våga sig på lite kritik då och då. En gång när jag kritiserade Acne för att de hade bytt identitet så ofta (från ironiker, till smutsig hårdrockar-känsla till fashion) att jag var osäker på om de hade någon kärna, var det enda som hände att de bjöd in mig för att få höra min syn på Acne och Acne Paper. När det gäller svenska företag tror jag i ärlighetens namn att det skulle bli väldigt lite konsekvenser. Men å andra sidan får jag ju väldigt få freebies skickade till mig eller erbjuds resor…

[...] och oundvikligt snack om den där modekritiken (läs dagens vettigaste inlägg i debatten, Daniels Björks krönika.) Sen hälsade jag på Pamela på hennes nya kontor (som är fyllt av fina Ida [...]

[...] Fler skriver om Parisas text, läs Karolina och Michaela och Lisa och Daniel. [...]

Jag tycker rent direkt och instinktivt att det borde finnas utrymme för både kritisk modejournalistik och mer rent underhållande, lättsam och “glammig” modebloggning. Då kan man välja att vara en del av bägge, en av de båda och som läsare vet man vad man “får” så att säga om man läser Sofis snapshots, och du läser inte där för att få djuplodande referenser till kollektionernas inspirationer i tidigare mode, eller kritik större än “jag gillar det” eller “passar inte riktigt min stil”. Är man bara tydlig med om man mest sysslar med lättsmält vardags, fest, bild-bonanza-mode bloggande så är det väl okej. Det är en viss skillnad trots allt (tycker jag) på en modeblogg där personen (Sofi alt Kling) är rätt mycket produkten som visas upp jämfört med ett modereportage i DN som tar upp höstens kollektioner bland svenska designers… Eller?

Problemet i att jämföra med teknikjournalistiken är ju att det är den sämsta och mest korrupta journalistik som finns. Är modebloggandet lika slarvigt köpt? Eller var parallellen orättvis mot modekritiken?

http://highbrowsic.tumblr.com/post/563766636/bla-bla-bla-jag-laste-15-hp-modevetenskap-lol-pa

Man använder banne mig inte frågetecken efter indirekta frågor. Lär man sig inte detta på JMK? Får man inte sina fiskar varma av någon redaktör (tänkt Gus i sista säsongen av the wire) om man bryter mot denna regel?

Gör en pudel!

Lyssnade både på P1 intervjun och läste din text åvan och tycker att du har rätt i det du säger. Men man måste kunna argumentera för och emot när man är en seriös skribent. Att stå fastklistrad på enda sidan vidgar inga vyer.
Jag anser att man kan vara rätt kritisk dock mot den vardaglig stilen i allmänhet. Folk klär sig så förbannat tråkigt, och för den delen dåligt, idag. Det är bara den lilla skaran mode och kreativt intresserade, som med sina egon och uttryck lyckas skapa outfits som säger något om vilka de är, samt att estitk är en viktig faktor för att kunna leva ett drägligt liv.
Ni som är journalister, ni som har en röst som folk lyssnar på och repsekterar, dela med er av er kunskap och sprid ord där ni förklarar vad estitik och bra smak är till den allmänna människan, så att vi kan leva ett vackrare liv tillsammans. Det är vad ert jobb borde handla om! Och då behövs ett kritiskt öga och ett analyserande och argumenterande ord!

[...] få exempel i Dagens Media. Senare på våren återupplivas debatten av P1 och Nöjesguiden. Daniel önskar att man inte skulle behöva slå in så många öppna dörrar och föreslår att man ska fråga sig [...]