Strumpbyxor Wolford, body American Apparel

I vårens nummer av tidskriften Rodeo berättar Lykke Li för Anton Gustavsson om hur det känns att komma hem till en turnébuss med inga missade samtal, att bryta ihop efter spelningar då rösten sviker och behovet av att komma bort, ut i öknen. Nästa vecka släpps hennes nya skiva Wounded Rhymes. Här kan du läsa intervjun.

Lykke Li citeras av tabloiderna oavsett vad hon säger. Skivbolaget kallar henne Sveriges nya världsstjärna. Och snart kommer skivan hon själv beskriver som en färd rakt ner i helvetet. Rodeo har förhört vårens mest omsusade artist om resan från indieälskling till globalt popfenomen, ensamheten i turnébussen och att röka joints på premiärfester.

Text Anton Gustavsson Foto Annika Aschberg Mode Karin Smeds

Hon gör en teatral entré. Några sammanbitna steg uppför trappan, genom rökmolnet och strobljuset, innan hon stannar vid mikrofonen på scenkanten. Där står hon sedan, helt stilla, med ryggen mot sin publik.

Li Lykke Timotej Zachrisson är klädd helt i svart – en flygig blus, halvgenomskinliga tajts och höga platåskor – och samtidigt som första låten sätter igång börjar hon svänga med höfterna runt mikrofonen, allvarligt, spänt, koncentrerat. Till slut vänder hon sig om.

Det är på Kägelbanan i Stockholm i november, Lykke Lis första spelning i Sverige på flera månader och även den sista innan hon åker på pressturné ut i Europa och till USA för att sälja in sin nya skiva Wounded Rhymes. Förhandssnacket har varit minst lika ödesmättat som dansen på scenen. ’’Vi ger dig chansen att se Lykke Li live innan hon försvinner ut i världen. Det kommer att dröja länge tills hon står på en svensk scen igen’’, förkunnar skivbolaget inför spelningen.

Ganska exakt så har vi också lärt oss att betrakta Lykke Li. Hon är liksom alltid på väg bort. Medan tidevarven passerar långsamt i gamla Sverige festar hon i New York, turnerar i England eller vilar upp sig i Los Angeles. Oavsett om hon vill det själv eller inte är den där flyktigheten en del av Lykke Lis personliga mytbildning.

Vi träffas en eftermiddag i Vasastan. Det har regnat. Samma vecka ska Lykke bland annat jobba med en videoinspelning, fixa detaljer till nya skivans inlaga, ha Skypemöte med en illustratör i Australien samt bli fotograferad för ett antal tidningar. Hon rycker bara på axlarna. Det här är hennes liv.

DU HAR BESKRIVIT DEN HÄR SKIVAN SOM ’’EN DJUPDYKNING NER I MÖRKRET’’ I EN TIDIGARE INTERVJU. VAD ÄR DET FÖR MÖRKER?

– Det är ganska svårt att försöka ha ett normalt liv när man tillbringar all tid på turné, på hotellrum och flygplatser långt borta från något slags trygghet. Det känns konstigt att spela inför en massa skrikande människor och sedan gå och lägga sig i en sunkig buss. Varje kväll. Med inga missade samtal.

VILKEN TID I DITT LIV SPEGLAR TEXTERNA PÅ SKIVAN?

– I september 2009 hade jag turnerat nonstop sedan jag startade eget skivbolag för två och ett halvt år sedan. Jag minns att jag tänkte: ’’Vad som än händer så kommer jag inte att
göra en till spelning. Nu drar jag ur sladden.’’ Jag hade festat mycket i New York och insåg plötsligt att jag inte hade någonting. Jag var i ett väldigt sårbart stadium. Jag hade dykt in i en grej som gick åt helvete, och fick mitt hjärta krossat lite grann. Eller krossade mitt eget hjärta.

DET VAR EN RELATION SOM INTE FUNKADE?

– Ja, precis. Inte ens en relation. En kärlekshistoria. Alla kärleksrelationer är inte samboförhållanden, liksom. I alla fall bestämde jag mig för att jag inte orkade med New York, och jag ville absolut inte ha en vinter till i Stockholm. Så jag hyrde ett hus i Echo Park i Los Angeles. Jag cyklade omkring och körde en vit månad då jag bara åt gröna blad och fåryoghurt. Jag var ute i öknen mycket. Jag var den tysta gothen som satt och studerade människor på konstiga, sunkiga barer. Där någonstans började jag skriva låtarna till den här skivan.

I DINA TEXTER ÅTERKOMMER DU OFTA TILL DET TUNGA, NÄSTAN ÖVERSVÄRTADE. VAD HANDLAR DET OM?

– Det handlar om min verklighet. Jag är sån. Mina vänner brukar säga: ”Gud, vad du ska gå djupare än alla andra och analysera sönder allting”. Men jag har alltid haft en dragning till det mörka. Men det är också det magiska, tycker jag, saker som känns mer än bara… köttbullar.

VAR DU SÅ NÄR DU VAR LITEN OCKSÅ?

–Det är en klyscha, men jag har alltid känt mig annorlunda. Alla andra var glada små feer. Jag var Batman. Och när jag var 18, när det var som mest fylleslag bland mina vänner, då blev jag straight edge. Jag följde med ut ändå, stod i ett hörn och analyserade hur patetiskt livet är.

HAR DU FUNDERAT PÅ VAD DET BEROR PÅ?

– Jag tror att jag tvingades växa upp snabbt. Jag har inte fått några silverskedar eller bananskal. Jag är en känslig person, det går inte att beskriva det bättre än så. Jag sitter hellre tyst och lyssnar på andra och observerar.

DET GÅR LITE I KLINCH MED BILDEN AV DIG. JAG TROR ATT MÅNGA UPPFATTAR DIG SOM UTÅTRIKTAD.
– På scen, ja, men scenen är inte verklighet. På scenen kan jag göra vad jag vill, där har jag satt upp villkoren och håller i trådarna. Verkligheten är något helt annat. Där är man ett offer, ett löv i vinden.

DET ÄR SÄLLAN DU LER PÅ SCENEN. DU VERKAR ALLVARLIG.

– Jag är superkoncentrerad, det är som i Tjuren från Bronx. ’’Nu jävlar ska jag vinna över dem.’’ Det är en ganska läskig grej att gå upp framför en publik, där alla står med armarna i kors och betraktar en, och prata om det mest personliga. Det är inte en bekväm situation.

ÄR DU RÄDD ATT DET SKA GÅ DÅLIGT NÄR DU GÅR UPP PÅ SCENEN?
– Nej. Men det hände ju en rolig grej i somras på Way Out West, när jag tappade rösten mitt i konserten. Det är en sådan skräck. Det var helt sjukt – jag stod på scenen och efter tre låtar var min röst absolut borta. Fullsatt publik, premiärspelning med helt nya låtar, så mycket press. ”Shit”, tänkte jag. ”Vad ska jag göra nu? Jag kan inte gå av scenen. Jag har ingen röst. Det här är det värsta jag varit med om.” Det var bara att köra på.

DU HANTERADE DET ÄNDÅ RÄTT COOLT.
– För mig var det som en dödskamp. Sista dödsryckningen. En höna utan huvud som bara springer runt och sprattlar. Jag dansade mycket, det är mitt försvar.

VAD HÄNDE EFTER SPELNINGEN?
– Jag grät i en halvtimme. Sedan kom jag på att det faktiskt var ganska komiskt. Då blev jag skitglad istället och bestämde mig för att lägga det bakom mig. ”Om folk inte kan tycka om mig när jag är svag, då kan de dra åt helvete”, ungefär. Vi gick ut på backstageområdet, snodde en champagneflaska, slängde skedar i sjön och körde surra de bunda på golvet. Surra de bunda, du vet den här brasilianska dansen? Googla det. I alla fall, jag tror att jag är bra på det där med att ta ut känslorna. Först var jag helt förkrossad och tänkte att allt var slut. Sedan kom jag på att det just börjat. Det var coolt.

ÄR DET SÅ DU HANTERAR MOTGÅNGAR?
– Ja. Hur ofta bryter man ihop egentligen? Varje sådan grej, som en orgasm eller vad som helst, är en upp- levelse. Jag tror att man behöver den blodgenomströmningen.

Byxor Acne

HUR SKULLE DU BESKRIVA DIN NYA SKIVA WOUNDED RHYMES?

– Jag har tänkt att det här kan vara den sista skiva jag någonsin släpper. Skivindustrin är på väg ner i skiten, nästa skiva kanske bara är en mp3-kod. Därför ville jag göra ett album, och jag vill så gärna att folk ska se det som en enhet. Skivan är ett tidsdokument, ett nedslag i mitt liv. Dödslängtan, saknad, kärlekens vålnad… Och poplåtar.

VAD SÄGER DIN FAMILJ OM RESAN DU HAR GJORT DE SENASTE ÅREN?

– Karriären tycker jag det är ganska ointressant att prata med mina föräldrar om, sif rorna tar jag med revisorn. Och det är inte som att jag ringer hem till mamma när jag sitter och sippar champagne på Chateau Marmont i Los Angeles. Henne ringer jag när jag är trött på allt och sitter i skiten. Alla föräldrar får höra hemska saker.

DE FÅR HÖRA OM BAKSIDAN?

– Precis. Så de har nog varit ganska oroliga, tror jag. Jag tror att det är svårt för folk att förstå, men jag har verkligen jobbat i ett sträck i flera år. Jag är som en hustler som försöker styra mitt eget imperium.

DITT SKIVBOLAG TALAR OM DIG SOM ”VÅR NYA VÄRLDSSTJÄR- NA LYKKE LI”. KÄNNER DU DIG SOM DET?

– Jag vet inte. Hur ska man känna sig då? Jag kommer väl alltid att känna mig likadant. En förvirrad själ med inre konflikter.

DU HAR ALLTID VARIT UNG I BRANSCHEN. NU SER ANDRA UPP TILL DIG. BRITTISKA SÅNGERSKAN COCO SUMNER, STINGS DOTTER, HAR SAGT ATT DU ÄR EN AV HENNES STORA IDOLER.

– Ja, jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är bara surrealistiskt.

DINA FÖRÄLDRAR VAR STORA I SVERIGE MED DAG VAG OCH TANT STRUL, MEN PÅ DEN TIDEN NÅDDE SVENSKA ARTISTER INTE UT MED SIN MUSIK INTERNATIONELLT OM DE INTE VAR BJÖRN SKIFS. HAR DU REFLEKTERAT ÖVER DEN DÄR FÖRÄNDRINGEN?

– Ja, det är helt fantastiskt. Men jag har vuxit upp med en familj som varit väldigt global, som inte har sett sig själv som så knuten till en nationalitet. Jag har alltid tänkt att världen är en värld, att det bara är att försöka.

FOLK PRATAR OFTA OM DIG SOM EN VÄRLDSMEDBORGARE. TÄNKER DU SÅ?

– I varenda intervju jag gör i Sverige frågar journalister ifall jag känner mig som en världsmedborgare. Jag förstår inte vad som är så intressant med det? För mig är Stockholm egentligen som vilken stad som helst. Det är speciellt här eftersom man kan stöta på jävligt skumma typer, som ens gamla gitarrlärare. Men det kan jag göra i många andra städer också.

ÄVEN OM INTE DU KÄNNER SÅ ÄR DET MÅNGA HÄR SOM ÄR NYFIKNA PÅ VAD DU GÖR, LIKSOM, ”DÄR UTE I VÄRLDEN”. DET ÄR VÄL DÄRFÖR DET GÅR MYCKET RYKTEN OM DIG.

– Jag har inte hört några roliga rykten. Är de roliga?

TIDIGARE TALADES DET OM ATT DU FESTADE MYCKET. KÄNNER DU IGEN DIG I BILDEN AV DIG SJÄLV SOM EN PARTYMÄNNISKA?

– Jag tackar inte nej till en god fest. Men allting går i perioder. Just nu har jag inte haft det så, för jag har varit i Sverige och barerna är ju inte öppna så länge här. Jag har mest tittat på Gudfadern och ätit Ben & Jerry’s.

ÄR DET ETT LIV SOM TILLTALAR DIG?

– Jag gillar kontraster. Jag gillar att gå hemma i gummistövlar och lägga mig klockan nio, men jag gillar även att stå på bordet. Allt mellan himmel och jord har hänt. Men den sortens sjuka historier kanske man inte vill prata om i tidningar…

DET FINNS ETT RYKTE JAG MÅSTE FRÅGA DIG OM. NÄR DU VAR I STOCKHOLM I SOMRAS OCH VAR PÅ INVIGNINGSFEST PÅ FOTO- GRAFISKA MUSEET SÄGS DET ATT DU TÄNDE EN JOINT UTANFÖR ENTRÉN, OCH BLEV TILLSAGD AV VAKTEN ATT SLÄCKA DEN. ÄR DET SANT?

– Ja… Det är sant… Men vaddå, det var väl inte hela världen? Det var ju utomhus.

ÄR DET DÄR EN TYDLIG KONTRAST MELLAN SVERIGE OCH TILL EXEMPEL KALIFORNIEN?

– Ja, verkligen. Där kan folk röka en spliff medan de kör. Det är som natt och dag.

DET ÄR INTRESSANT ATT DEN SVENSKA DROGDEBATTEN ÄR SÅ LÅST. I RESTEN AV VÄRLDEN KAN DET FINNAS EN DISKUSSION, MEN I SVERIGE ÄR DET FORTFARANDE TOTALT ”NEJ”.

– Ja. För mig som inte dricker så mycket alkohol är det väldigt intressant att gå över Medborgarplatsen en lördag. Jag gillar inte när man ska förbjuda saker av tabuskäl. ”Det här är rätt. Det där är fel. Om man är minister och köper sex, så kan man visst komma undan.” Det är så många konstiga regler. Jag är för ett antivåldssamhälle. Det är vad jag tror på.

I en berömd artikel om Frank Sinatra förklarar journalisten Gay Talese hur Sinatra, som 1966 var en av världens mest kända sångare, blev en förebild för medelålders män över hela USA: ”He does not feel old, he makes old men feel young, makes them think that if Frank Sinatra can do it, it can be done; not that they could do it, but it is still nice for oth- er men to know, at fifty, that it can be done.”

Något liknande gäller Lykke Li. För unga kvinnor med en kreativ ådra, i synnerhet de som gör musik, symboliserar hon allt de nuförtiden kan uppnå här i världen. I teorin. Hade jag bara lite mer talang, eller lite högre ambitioner, eller var jag lite snyggare… då skulle det kunna vara jag som turnerade jorden runt, uppträdde hos Conan O’Brien och samarbetade med Kanye West. Kanske inte just jag. Men det är skönt att veta att det är möjligt.

Om de faktiskt tänker så, de 19-åringar som det finns så många av på Lykke Lis spelningar, är mer osäkert. Klart är att de ser på henne med enorm beundran när hon härjar runt i sin flygiga svarta klädsel på Kägelbanan, när hon hamrar vilt på cymbalen och alldeles särskilt när hon sjunger försiktigt, själfullt och mäktigt i spelningens mörka hjärta, Sadness is a blessing.

Kanske uppfattar de också det som händer i konsertens nästan allra sista ögonblick, just när sista låten tonar ut. Då händer det. Anspänningen släpper, under ett kort ögonblick. Då ler Lykke Li.

DU NÄMNDE ATT DET HÄR KUNDE BLI DEN SISTA SKIVAN DU GER UT. MEN I TIDIGARE INTERVJUER HAR DU SAGT ATT DU KOMMER ATT VARA SOM BÄST FÖRST OM TJUGO ÅR.

– Det kommer jag, men mina planer ändras så fort jag formulerat dem. Nu gör jag den här skivan, sedan kanske jag vill börja odla lotusblommor. Sedan tänker jag mig en storslagen comeback efter mitt white trash-stim. Min favoritröst är fortfarande den amerikanska folksångerskan Karen Dalton. En sådan röst kräver några år på nacken. Så absolut, jag blir bäst om tjugo år.

DÅ KOMMER RÖSTEN IKAPP SVÄRTAN?

– Så tänker jag.

ÄR DU TILLSAMMANS MED NÅGON NU?

– Det vill jag inte gå ut i medierna och prata om.

DET ÄR KOMPLICERAT?
– Ja.

HAR MAN RÄTT ATT MÅ DÅLIGT SOM POPSTJÄRNA, ELLER ÄR MAN BARA BORTSKÄMD DÅ?

– Det är det jag försöker bearbeta. Jag borde starta ett fackförbund: Rätten att må dåligt. Det finns vissa grundpelare som alla människor behöver, som en trygg punkt, gemenskap, kärlek. Att du har spelat på någon jävla festival gör dig inte till en lyckligare person.

TROR DU ATT FOLK FÖRSTÅR DET?

– Nej, det tror jag inte alltid är så lätt att förstå, men alla människor går igenom samma typer av problem. Man vill känna sig älskad och sedd för den man är.

KÄNNER DU DIG TRYGG I DET DU GÖR I DAG?

– Trygghet… det klingar fel i mina öron. Det handlar om en resa. Ett sökande. En ambition. En dröm.

HUR SER DINA AMBITIONER UT NU?

– Att fortsätta bli en bättre artist. Bli en bättre låtskrivare, bli en bättre musiker, bli en bättre vän, bli en bättre kvinna, bli en bättre älskare, bli en bättre… kock.

HUR MÅR DU?

– Jaa… I dag sov jag inte så många timmar, så i dag är jag lite trött. I går mådde jag jättebra, i morgon kanske jag har feber.

I DITT LIV, MENAR JAG.

– Det är en spännande tid nu. Jag är en lyckligt lottad person.

HAR DU KOMMIT FÖRBI PERIODEN AV HEARTBREAK?

– Det är ingenting man bara kommer igenom, det är något man bär med sig. Man blir som ett ärr eller en tatuering rikare av varje erfarenhet. Jag har accepterat det.

FINNS DET NÅGOT DU SAKNAR I LIVET?

– Ett hus i bergen. Det skulle vara så jävla skönt. Verkligen. Ett hus i bergen och ett inre lugn.

VAR DET SÅ DU KÄNDE NÄR DU HYRDE DEN DÄR STUGAN I ECHO PARK?

– Verkligen. Jag saknar det. Allting var i trä, jag hade ett litet piano och en trädgård med apelsinträd och utsikt. Så, ja, det vill jag ha. Och fem personliga assistenter.

Lykke Lis nya album Wounded Rhymes släpps den 28 februari. Köp vårens nummer av Rodeo här.

Fotograf Annika Aschberg, CameraLink Stylist Karin Smeds, LinkDetails Hår Sherin Forsgren, LinkDetails Make-up Alexandra Olsson, Agent Bauer Fotoassistent Gustav Almestål Modeassistent Nike Fröhling Felldin Tack till Hedberg/Östling