Jag vet inte varför jag har så lite tålamod för teater just nu. Kanske är det för att popstjärnor känner att de måste anlända i ett ägg till en gala, kanske är det för att galna outfits har varit de rigeur sedan Jeremy Scott vinkade hejdå till 90-talet med en show med Dynasty-tema.

New York har dock aldrig haft rykte om sig att vara en stad för teatermode även om det har funnits hos downtowndesigners med rötter i klubbvärlden – amerikanskt mode är i grunden en snabb och praktisk lyx. Därför blir det ofta lite knasigt när amerikaner ska göra teater.

Den här krönikan gick därför under arbetsnamnet ”Oj vad du tog i, och oj vad det blev fult”. Det var ungefär de orden som formades i mitt huvud när jag såg bilder från Thom Brownes första damkollektion, en visning som kombinerade bollkjolar, jättelika ögonfransar och nunnetema.

Sedan kom Marc Jacobs och vände på klacken och bara ”nu är det strikt som gäller!” i något slags dålig mix av Balenciaga och Prada. Var det teater? Ja. Var det fint? Nej.

Kanske var det intressanta med New York egentligen att veckan drog upp vad som möjligtvis kommer bli säsongens två teman. Det är som om Jil Sanders haute couture möter sportmaterial-kollektion har ynglat av sig och gett upphov till två trender: couture eller sport

För uppdateringen av sportiga plagg var kanske den tydligaste trenden från New York, något som syntes hos såväl Jason Wu, Altuzarra och Alexander Wang. ”Extreme sportswear” sa Wang om sin kollektion, något som nästan kändes som en ändring av fokus från couturesilhuetten till själva sportmaterialen. Sedan att Junya Watanabe har gjort det förr kan vi ju tänka på som en detalj.

Om man vill vara snäll kan man se Marc Jacobs kollektion som ett fortsatt intresse hos modeskapare för att uppdatera den klassiska modesilhuetten, ta den damiga looken och göra den modern med kontemporära material eller, som i Jacobs fall, en lite vågad fetischestetik (gummi, någon?). Men det som var så spännande med Jil Sander-kollektionen för våren 2011 var att den i grunden var åtråvärd. I slutändan var det snygga kläder – om än inte direkt lättburna, vilket vi nu får se när de har nått kändisvärlden. Just den delen hade Jacobs missat i sin karikatyrmässiga variant av old school-feminitet.

Jag vill just nu se kläder där jag kan se tjejen framför mig gatan, på klubben, i mataffären och tänka ”bra look”. Det kanske är ett tecken på att jag är lite modeskadad att det var exakt detta jag tänkte när jag såg Jil. Inte ”det där skulle se snyggt ut på Tilda Swinton på Golden Globes”. Jag såg framför mig hur mina kompisar skulle dra på sig en stor stel, randig klänning för att gå ner och ta ett glas vin på den lokala baren. De skulle se fabulous ut.

Den New York-kollektion som kändes mest så för mig var Proenza Schouler. Den kommer aldrig hamna på röda mattan, men den kommer sitta på den mest stilsäkra tjejen i kvarteret. Jag tror på mer couture i vardagen.