Jag köpte precis en långklänning. En lång klänning snarare än en långklänning, men ändå. Jag ska nämligen delta vid en promoveringshögtid om en månad. Det ska vara kyrka och latin och procession och bankett. Och klädkoden är högtidskläder, vilket för oss med dubbla X-kromosomer innebär fotsid klänning. (Eller folkdräkt, men kom igen.) För män gäller frack, med en västkulör före klockan sex och en annan därefter. (Och doktorerna från de filosofiska fakulteterna förväntas bära en huvudbonad bestående av tvinnade grytkryddor under middagen, men den detaljen sätter vi upp på ett annat konto.)
När jag själv var student skydde jag alla högtidsövningar som hot shots och klamydia, från baler till mösspåtagning. Jag hann fylla 25 innan jag var på det klara över skillnaden mellan en smoking och en frack. Den här gången underkastar jag mig det hela, om inte annat av något slags masochistisk nyfikenhet, men det är ändå svårt att komma ifrån funderingen över varför just universitetsväsendet är så inne på klädformalia. Där frack och långklänning traditionellt markerat avstånd mellan socioekonomiskt åtskilda människor är plaggen idag inte samma hårda statusmarkör: att arrangera exempelvis bröllop med strikta klädkoder ägnar sig ju sannerligen inte bara den besuttna borgarklassen åt numera.
Inte minst skär det sig liksom med de aktiviteter som leder fram till ceremonin: en forskarutbildning som leder fram till avhandling är något som i allra högsta grad syftar till självständigt tänkande, till att göra något ingen annan gjort – åtminstone inte på just det här sättet. Det vore ju mer logiskt om en sådan fest uppmuntrade fritänkande och omfamnandet av just de där fristajlande klädkoderna som etikettexperterna hatar: som den underbart liberala ”festfin”, till exempel. Det är ju modernt att visa så kallad personlighet. Varför måste högtidligheten fortfarande sitta i en frackväst och fållhöjd?
Jag tänker på när Björk bevistade den urkonservativa Oscarsgalan i en knälång klänning med en låtsassvan draperad runt överkroppen. Jag tänker att det fortfarande är ett modigare modestatement än många av oss fattade.