Få saker är så skadliga för människokroppen som elitidrott. Madelaine Levy skriver i Aftonbladet om chimären med den hälsosamma atletiska kroppen; muskelspel till ett pris av utslitning, neurodegenerativa sjukdomar och tablettmissbruk. Idrottens idealbild är minst lika farlig som modets.

Det stämmer ju, självklart. Redan den ärliga benämningen “elitidrottare” röjer vad vi har att göra med, kroppar och prestationsförmågor vars ouppnåelighet mytologiseras likt supermodellers och popstjärnors. De är inte som oss, de är bättre. “Övermänsklig” är ett rumsrent ord i sammanhanget.  Men idrotten är folklig på ett sätt som mode och pop inte är. Den skär med ett långt bredare blad genom åldrar och klasser och sporthjältens framgång låter sig förklaras med regler som är lätta att förstå, svåra att känna sig hotad av; på den olympiska stadion är vi alla Darwin. Det atletiska idealet, menar Levy, har ett falskt rykte som uppbyggligt i kontrast mot underhållningsindustrins skörlevnadsromantiska.

Samtidigt vill man invända att idrottsstjärnorna inte ens i OS-tider har ett inflytande som går att jämföra med mode- och musikindustrins. Att sångerskor och modeller krasst sett inte behöver vara smala, medan den atletiska kroppen har ett (om än konstruerat) syfte: fysisk prestation. Eller att träningen, tuktandet och missbruket förvisso rent privat är en tragedi för idrottaren som aldrig blir elit, men att träning per se troligen ändå är att rekommendera framför självsvält.

Man kan diskutera om vi som konsumenter av sportunderhållning har ett ansvar att inte göda ett klimat där idrottsstjärnor bryter ner sina kroppar för att få kyssa en guldmedalj. Man kan diskutera i vilken utsträckning vi har den makten. Men att ställa upp olika ideal mot varandra blir i slutändan meningslöst, en Sisyfosuppgift. Den vältränade kropp som hamnar på tidningsomslag är bara en variant av det smala ideal som genomsyrar hela samhället.