Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: JAG ÄR UNDERVÄLDIGAD

Ibland tänker jag att en förutsättning för att vara intresserad av mode är att antingen vara, eller lockas av att vara, världsfrånvänd. Åtminstone var det världsfrånvändheten mellan sidorna i glossiga modemagasin som fick mig att börja läsa dem en gång i tiden. Det här var i samma veva som brittiska Vogue firade 90-årsjubileum och hade flera sidor vikta åt gamla medarbetare som Edith Sitwell, Cecil Beaton och Aldous Huxley, alla försedda med svartvit porträttbild och förälskade omdömen fällda av människor i deras omloppsbana. Tim Walker fotograferade Sasha Pivovarova framför ryska träslott och Erin O’Connor med pappersgäss. Vimmelbilderna fungerade som skyltfönster åt före detta rockstjärnors döttrar och adliga hipsters. Allt var helt sjukt på ett sätt som mitt femtonåriga jag älskade. Ingenting hade med mitt eget liv att göra, det fanns väldigt lite jag personligen kunde relatera till, ingenstans där jag kunde stoppa in mig själv. Vilket jag inte heller hade någon lust med. Jag läste för att glömma bort vem jag var.

Om jag hävdade att det är modemagasinen och inte jag som ändrats de senaste fem åren skulle jag låta som en Niklas Wahllöf-krönika och det vill jag inte, men när jag för första gången på ett par år plockade upp ett av de där klassiska, lite mossiga, annonsspäckade magasinen kändes skillnaden slående. Allt var fortfarande helt sjukt, men inte på ett fantastiskt sätt. Alexa Chung hade vunnit något sorts bäst klädd-pris och dedikerade det till ”all girls who dress like awkward boys”. På skönhetssidorna stod det om celluliter och hur man behandlar dem, vilket kostar flera tusen men egentligen inte går (båda dessa fakta framgick i texten.) Jag kände mig oerhört mycket som mig själv. Det vill säga ömsom deprimerad, ömsom irriterad.

Den där tröttheten hade ingenting att göra med modets etiska dimensioner; det var inte kritik av produktionsvillkor eller konsumtion som jag sökte och blev besviken när jag inte fann. Jag hyser visserligen visst personligt agg gentemot Alexa Chung och celluliter, men inte ens det hör till saken. Men en sak vill jag kunna kräva av ett modemagasin: att det inte är torftigt.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

ANNA HELLSTEN: ÄR VI REDO FÖR KJOL-PÅ-BYXA IGEN?

Jag hatar att köa. Så jag har aldrig hängt utanför H&M när designerkollektionerna släppts. Köa vid skrivbordet är dock en annan femma. Och jag behövde bara vänta en dryg halvtimme innan jag blev insläppt till Margiela-kläderna, de budgetanpassade tappningarna av hans signaturplagg.

Den jag helst ville ha – den förstorade ullkappan – var slut i alla storlekar. De andra grejer jag kollat in fanns bara i största storleken (jättetröjan) eller den minsta (kavajen med en kokostoppsliknande formation på axeln). Ett plagg fanns däremot kvar, i samtliga storlekar: kjolbyxan. En gubbbyxa med kortkort kjol utanpå. Ett av Margielas viktigaste och mest karakteristiska plagg. Varför ingen huggsexa om den?

Kanske för att den skriker så högt om en annan tid. Kjolpåbyxa kallade vi det, och det var gränslöst chict 1998. Jag hade aldrig råd med Margielas, men jag gjorde en egen variant med vida ullbyxor och en mörkgrå lårkort klänning. En modekunnig person i min bekantskapskrets utdelade den hittills enda komplimang hen gett mig för min klädsel. (”I dag syns det att du jobbar på  modetidning”, sade hen. Kanske det var ett konstaterande, snarare än en komplimang. Nåja.)

Därefter flyttades den snabbt från modets epicentrum till kompromissklädselns smakvrå: kläder som inte handlar om mode, utan om att dölja kroppen. För kjol på byxa var ju så förföriskt lättburet. Under omlottklänningens comeback cirka 2005-2006 var finska Nansos varianter populära på gatorna, men ytterligt sällan med bara ben eller strumpbyxor under, utan med uppvikta jeans. Klänningarnas starka signatureffekt gick visserligen förlorad, men det brydde bärarna sig inte om: det var varmt och skönt, och så kamouflerades rumpan. I samma veva blev det poppis att bära tajts under sommarklänningar, ett bruk som aldrig inhöstat modestatus men älskats likafullt. För kläder är ju inte bara estetik. De är funktion också. Och kjol-på-byxan är en av de mest förlåtande klädkombinationer någon kommit på.

Kan Margielas nyutgåva göra kjolpåbyxan salongsfähig igen? Själv har jag efter moget övervägande bestämt mig för att försöka igen. Med klapprande stövletter, med blekmatt puder, precis som då. Och den här gången har jag ju råd med originalet.

 

Rodeo

Mode, Nyheter

STICKAT PÅ HÖG NIVÅ

Nhu Duong SS13. Foto: Kristian Löveborg

Från hemslöjd till high fashion. Stickat har blivit högsta mode på catwalken. Men det är mer high tech och mindre myströja – nu stickar svenska designer i metall och neon.

Den stickade tröjan är ingen ovanlig syn i en helt vanlig garderob. Men faktum är att något så vanligt som just stickat nu genomgår en liten nyrenässans i modevärlden. Förra gången stickat fångade vår uppmärksamhet var när kändisar använde sin egen stickning som neurosbekämpning. Men den här gången handlar det gudskelov om något lite coolare än Gwyneth Paltrows hemstickade tröja. Den analoga trivselkänslan stickat tidigare dragits med har ersatts med avancerade tillverkningstekniker. För 2013 är stickat en del av den riktigt högpresterande high fashion-världen. På catwalken ser vi stickade skulpturala tröjor vart vi än vänder blicken, och nyligen jämställde modehuset Chanel stickat med många av sina andra couturehantverksmässiga traditioner som broderi, spets och hattmakeri, när de köpte upp den skotska nedläggningshotade stickningsverkstaden Barrie. Chanel räddade därmed inte bara två hundra jobb och en skotsk 140-årig bransch, utan investerade samtidigt i ett initiativ att uppdatera stickat för framtiden. New York Times beskrev Chanels investering i Barrie som det slutgiltiga beviset att det är dags att placera stickningstraditionen på en mer upphöjd nivå.

Stickningsmaskinen på Borås smart textiles prototype factory

Och även i Sverige kan vi beskriva stickat som en mer avancerad disciplin än vi sett det tidigare.
– Nhu kom och tittade på vår samling av metalltyger vi stickat hittills och fick inspiration att ta fram egna varianter, berättar Tommy Martinsson, stickningstekniker på Borås textilhögskolas stickningslabb om sitt samarbete med det svenska designstjärnskottet Nhu Duong. I Borås finns bland annat en av världens få stickningsmaskiner som kan sticka i metall (NASA har en likadan) – något som fick Nhu att kontakta Borås smart textiles prototype factory. Tillsammans har de för vårkollektionen 2013 tagit fram en stickad metall.
– Jag ville ta fram en metalljersey och blanda metallgarner med textila garner för att skapa plagg som kan blockera elektroniska fält och radioaktiva vågor, säger Nhu Duong.
– Metall har blandats med textila garner så att det blivit en slätstickning där en viss procent av garnet är metall helt enkelt. Jag blandade även metall med glow-in-the-dark-fibrer. Plaggen har en stor elasticitet med en skrynklig karaktär och är väldigt formbara. Ungefär 40 % av plaggen i min vårkollektion består av den stickade metallen.
Borås stickningsmaskin finns endast i fem exemplar i världen.
– Den n är särskilt utvecklad för att sticka med metall och andra stumma material, säger Tommy Martinsson.
– Vi stickar med stål, koppar, mässing, aluminium, glas och kolfiber.
Han berättar att en hel del modeskapare visat intresse för stickningsteknikerna de erbjuder, och förutom Nhu Duongs vårkollektion har Josefin Strid i år stickat en byxa till Ola Salo i en blandning av koppar och polyamid.

Ann-Sofie Back Atelje SS13.

Även Ann-Sofie Back har till sin vårkollektion för huvudlinjen Atelje stickat en avancerad klänning och kjol i Borås smart textiles-labb. Att ta fram plaggen, inspirerade av en sportsocka, krävde ett avancerat tillvägagångssätt där ett stort antal färger kombinerades på en och samma nålbädd.
– Tillsammans med deras fantastiska tekniker tog vi fram de rätta sticksätten, säger Anders Haal, designer tillsammans med Ann-Sofie på Ann-Sofie Back Atelje.
– Vi pushade tekniken, och personalen, och fick fram ett imponerande resultat efter en hel del svett.
Och så kan det nya intresset för stickat beskrivas. En tekniskt avancerad historia vi bara sett början på än så länge.

 

Texten publicerades i DN Söndag 26 november 2012.

Rodeo

Mode, Nyheter

GAMLA NUMMER AV RODEO EFTERLYSES!

Kära läsare, nu tänker vi be er om en liten tjänst. Vi saknar några gamla nummer av tidiga Rodeo till vårt arkiv och undrar om det finns någon där ute som möjligtvis kan ha några av de vi saknar. Om det är så att ni har några av de nummer vi söker så skulle vi bli superglada om vi kunde få/låna/kika i dem.

De nummer vi söker är:

2004:
nummer: 9, 10

2005:
nummer: 10, 11, 12, 13, 19, 20

2007: 

nummer: 2, 3

 

Misstänker ni att ni kan ha några nummer i källaren, ner och gräv! Vi fixar en present som tack för hjälpen. Hör av er till ida@rodeo.net. Tack!

Rodeo
Rodeo: Just nu