1979, när Woody Allens film Manhattan precis skulle gå upp på biograferna, frågade New York Times-journalisten Natalie Gittelson honom i en intervju om han gjort några framsteg efter tjugotvå år i psykoanalys. ”It’s very slow”, svarade han. ”But an hour a day, talking about your emotions, hopes, angers, disappointments, with someone who’s trained to evaluate this material – over a period of years, you’re bound to get more in touch with feelings than someone who makes no effort.”

Anstränga sig, alltså. Woody Allens inställning till sin psykoanalys liknar faktiskt väldigt mycket min inställning till hudvård. Jag har för närvarande sju masker som jag använder i princip dagligen. Jag läser recensioner av AHA-serum för att döda tid när jag åker tunnelbana. Jag blandar mitt eget ansiktsvatten.
Och det går långsamt. Eventuella förbättringar går oftast obemärkt förbi. I takt med att jag blivit allt mer intresserad av själva processen att få bättre hy har jag ironiskt nog intresserat mig allt mindre för resultat. I brist på rutiner – riktiga rutiner, där någon annan kräver något av mig – har jag skapat ett artificiellt uppdrag, visserligen ett helt meningslöst men som är precis lagom krävande för att jag ska orka ta itu med det varje dag. Jag anstränger mig.

I slutet av Manhattan får Woody Allens karaktär en novellidé där hans inställning till terapin ekar: “People in Manhattan are constantly creating these real unnecessary neurotic problems for themselves that keep them from dealing with more terrifying unsolvable problems about the universe.” Det finns de som lider av psykisk ohälsa och det finns de som lider av svår akne – ingen jämförelse i övrigt – men det Woody och jag ägnar oss åt när vi pysslar om hjärnan eller ansiktet är bara självupptagenhet, påhittade och onödiga problem för att slippa uppehålla oss vid det som ligger utanför vår makt, samtidigt som vi får en känsla av att vi gjort något. Åt vad? Tja. Det vill jag helst inte svara på.