Krönika, Skönhet

Är ett klädintresse nödvändigt för ett modeintresse?

Under min uppväxt i den mellanstora småstaden var mode för många något konstigt. Kanske inte skräckinjagande men ändå lustigt och överflödigt. Visst gick det att vara lite intresserad av design eller möjligtvis kläder men att köpa en modetidning var uteslutet. Jag tillhörde länge motståndsrörelsen, ung och förvirrad fann jag en väntad tillflyktsort i mammas gamla Vogue. Plaggen i sig spelade nog aldrig någon roll – det var ju ingenting jag någonsin skulle kunna ha på mig. Där fanns något annat, en mystik, en amoral, spännande kvinnor som rökte ciggar, hängde med ännu mer spännande män utan tröja. Bilder som skvallrade om andra människor, andra platser och andra sätt att leva.

En del år har gått – modet är nu som det populärt kallas folkligt. Kedjor som förut sålde kläder prånglar nu ut mode. Våra popkulturella stjärnor är inte längre bara musiker eller skådespelare utan även modearbetare. 90-talets redaktionsassistenter har blivit chefsredaktriser och är som bekant lika uppvaktade för sin klädsel som för sina arbeten.

Jag har aldrig varit särskilt utlevande i min klädstil. Då och då har jag ambitioner för den, vill se fin ut men inte trendig. När jag gick på gymnasiet vore det höjden av lycka att bli kallad för trendig, nu känner jag ingen som vill se trendig ut även fast nästan alla jobbar med mode. Det finns hos mig liten lust att se ut som mode, att vara det.

Det har alltså skett en förskjutning, när massan vill klä sig i Paris och Milano vill jag tänka Madame Grès eller Lucien LeLong. Mitt modeintresse har intellektualiserats vartefter det som förut var udda nu blivit vardagsmat. Kanske handlar det bara om medelklassens fåfänga försök till positionering, ett självvalt utanförskap.

Nu för tiden vill jag allt oftare ha enkla kläder på mig, vanliga byxor och en vanlig tröja. Allt det jag svurit på att kämpa emot har jag blivit – tråkig och en smula ointresserad. De kläder som verkligen är intressanta är ändå för dyra, förmodligen kommer de inte ens att gå i produktion. Ändå tar tanken på att vara intresserad av mode utan att älska kläder emot. Förlorar inte de designer jag tycker om sin legitimitet om inte ens jag, en beundrare, känner särskilt stor lust att bära deras kläder?

 

 

 

 

 

Rodeo
Promotion

Krönika, Skönhet

Vi måste ta ansvar, men till vilket pris?

Likt andra människor tänker jag då och då på vad livet är, vem jag svarar till och vilka ansvar jag har. Kanske ser jag en föreställning eller en film, läser någon bok eller går till terapeuten för att få vägledningar, skänker pengar till välgörenhet för att stilla ett samvete. De existentiella funderingarna är djupt förankrade i vår kultur. Tvivel på livets och människans vara eller icke varande är väl dokumenterade i våra klassiker, genom dem uppmuntras vi också att fortsätta söka svar.

Ganna Chyzhevska har på bara några veckor kommit att bli en av de mest omtalade demenssjuka personerna i Sverige, hon är i 90-årsåldern och det har talats om att hon ska utvisas till sitt hemland Ukraina. Där har hon inga anhöriga, vissa påstår till och med att hennes chanser till vård i hemlandet är små. Ganna utvisas för att hennes sjukdom är svår, det finns dåliga utsiker för henne att bli helt frisk i Sverige.

Vellinge kommun har gjort sig ökända som en av de mest flyktingkritiska kommunerna i Sverige. I 25 år lyckades politikerna vägra migrationsverkets vädjan att ta emot flyktingar, något som fick ett slut för två år sedan då åtta ungdomar, visserligen under ljudliga protester, flyttade in i byn Hököpinge. Nu är det dags igen, sju nya ungdomar ska hysas in i tillfälliga baracker på en skolgård i väntan på att ett permanent boende byggts i närliggande Falsterbo, även denna gång ackompanjerat av ramaskri.

Ganna anses vara oekonomisk – ett förlustprojekt. Därför vill en del människor, med Tobias Billström i spetsen, skicka hem henne. Hade hon fått stanna i Sverige skulle hennes sjukdom förmodligen ha krävt vård ända in i döden. Ungdomarna som flytt sina hemland för att komma till Sverige kallas bråkiga, kanske kan kriminaliteten öka i det skånska lilla samhället. Deras tillfälliga barackbostäder har också kritiserats av de närmsta grannarna för att de kan få huspriserna att sjunka.

Fredrik Reinfeldt gillar att tala för oss om ansvar. Kanske är det hans favoritord. Ansvar är fint, ansvar är något alla bör sträva efter. Ibland får jag intrycket av att Fredrik vill att ansvaret ska utmärka svensken och hennes leverne.

Jag har svårt att se vad ansvarsbegreppet verkligen innebär. Är det ansvarsfullt att vara nyttig? Är jag som arbetar, även fast jag mycket hellre skulle resa eller studera, ansvarsfull? Kanske är det nyttigheten och ansvaret som är meningen med livet. Men i nyttan och ansvaret finns ingen plats för de som inte kan vara lönsamma individer, ingen plats för de hopplöst utslitna, fattiga eller kravställande.

Med ett tomt inre liv tänker människan få kritiska, solidariska tankar. Högst troligen finns ingen mening med livet och kanske har konsten, musiken och teatern som uppgift att skjuta upp den stund då vi kommer till den insikten. I bästa fall kan de även få oss att ta ett steg utanför oss själva för att inse att det främsta ansvaret är det vi har gentemot varandra som människor. Finns inte medmänsklighet och öppenhet finns ingen grogrund för god politik, än mindre en känsla för verkligt ansvar.

 

Rodeo

Krönika, Skönhet

Tyckandets tilltalande kraft

Jag har tröttnat på mycket av det internet utgörs av, till en viss del det Rodeo är. Det pågår ett konstant kacklande och babblande på hemsidor och bloggande. Tusen miljoner unika röster med egna brinnande budskap. Detta har fått mig att undra om ingen längre behöver bli upplyst eller informerad.

Twitter är en webbaserad tjänst för att förmedla budskap begränsade till 140 tecken, ungefär tre korta meningar. Tjänsten har på många sätt, inte olikt den några år äldre tjänsten bloggen, förändrat och utvecklat sättet privatpersoner, media och företag använder sig av internet. Bland annat som informationsförmedlare, nöjeskanal och opinionsbildare. Tidigare i veckan talade både professorn Gail Ramsay under Dramatens temakväll Den arabiska våren, om just de sociala medierna roll i den revolution som utspelats i några nordafrikanska länder. Därigenom har folket samlats, organiserats och bildat en opinion stark nog att både skrämma och avsätta diktatorer.

Siten stalkholmed.tumblr.com verkar typisk för hur internet mår i dag. Bilder, som föreställer unga män, läggs upp och ska sedan bedömas av sidans besökare. Fin, ful, snygg eller för vanlig. Här är det snabb kategorisering som gäller, ingenting tar tid – snabba beslut och åsikter gäller. I dag har våra 15 minuter i rampljuset reducerats till fyra ord i ett kommentarsfält, en kille får kommentaren ”Riktig combat-look, grr”.

När jag häromdagen försökte förklara fenomenet Twitter för en kollega reagerade han med att ifrågasätta hur mycket åsikter en så kort bit text egentligen kan innehålla. Räcker inte 140 tecken endast till att uttrycka gillande respektive ogillande?

Jag vill inte ha de senaste årens internetutveckling ogjord. Att relationen mellan konsument och producent blivit diffus, i dag är många både skapare och läsare av innehåll, är intressant och nyttigt. Däremot finns det en fara i att vi i allt större utsträckning ägnar oss åt tyckande istället för tänkande och reflekterande.

De definitiva uttalanden som varje dag görs på internet ter sig för mig leda ett steg längre ifrån den fina egenskapen att kunna revidera sina åsikter. Min twitterfeed måste snart ha nått mättnadsgränsen för uttalanden till fördel eller nackdel för olika ståndpunkter.

Jag är trött. Jag är trött på ändlöst debatterande, allt jag vill ha är en balans mellan åsiktsutbyte och information. Saklig, kunnig och intresserad information. Sådant jag i nuläget jag varken behöver ta ställning för eller emot. För jag tror att om vi är pålästa och inte tvingar oss till snabbt värderande kommer vi i vårt åsiktsskapande vara än mer skarpare när det väl behövs i vår del av världen.

 

 

Rodeo

Krönika, Skönhet

Äkthetens förgänglighet

De otroliga berättelserna är Youtubes födebröd, de flesta videor jag får visade för mig föreställer djur eller barn som gör något ovanligt och beundransvärt. Ofta stannar berömmelsen där, ibland vandrar den vidare till gammalmedia som tv och startar en karriär för huvudrollsinnehavaren. Att granska äktheten i den här typen av filmklipp är inte ovanligt. Nyss utsattes stjärnskottet Lana Del Rey för drevet efter att man konstaterat att ett stort skivbolag legat bakom hennes video till internethitten Video Games.

När jag gick på mellanstadiet hade Joakim Hillson en stor hit med den semifeministiska Vacker utan spackel i vilken han stolt proklamerar att naturliga tjejer är hans melodi – sminkade bimbos göre sig icke besvär! Jag och mina klasskompisar tyckte att detta ställningstagande var heroiskt och stort, den snygge killen tog modigt spjärn mot tidens så kallade skönhetsideal.

Reaktionerna efter att det framkommit att Lana Del Rey inte är ett självskapat fenomen – bestörtning, ilska och en känsla av att ha blivit lurade – rör mig inte särskilt mycket, kanske bevisar det bara att människan står och faller med sin naivitet. Det är däremot något annat i skriverierna om Del Rey som irriterar mig. Om en del av uppståndelsen handlar om hennes autencitet rör en minst lika stor del hennes antaget påfyllda läppar. Ohämmat har det på Twitter, i musikbloggar och i kommentatorsfält hånats, smutskastats och beklagats sig.

Att i dag diskutera äkthet och naturlighet är överflödigt. Mycket av det som väcker uppmärksamhet i vår västkultur balanserar på en fin gräns mellan fantasieggande vanlighet och det konstruerade. Vare sig det gäller porr, resemål eller internetfenomen. Vi är själva medverkande i att ständigt flytta fram gränserna för vad som ser tillräckligt hemmagjort och genuint ut för att passera som intressant.

Samma sak gäller för så kallade naturliga skönhetsideal, det är sorgligt att så många är kvar där jag och mina klasskompisar var i elvaårsåldern. Alla utseenden är reflekterade och skapade, medvetet eller omedvetet, ofta sker det på samma sätt utifrån förväntningar och önskemål, det finns inget oförstört eller ursprungligt.

Jag och många andra med mig har sagt det förut, och nu igen: låt bli att komma med pekpinnar och tillrättavisande kommentarer. Det är ni som diskuterar kvinnliga bantande kändisars vikt som skapar illamående och osäkerhet, hämmande självmedvetenhet och kroppshat. Ta ett steg tillbaka och ni ska nog se att världen och dess kvinnor klarar sig rätt bra utan ert förmanande, även om det bara gäller något som världsligt som en film på Youtube.

 

Rodeo

Krönika, Skönhet

En nagel i ögat på den snobbiga modevärlden

Kanye West första modekollektion var ointressant och passformen var usel. Men var den verkligen så mycket sämre än allt annat i Paris? Modevärldens snobbism inför nykomlingen är smaklös och orimlig, skriver Rodeos Benjamin Rask. Och det kanske är här Kanye West blir intressant – som en nagel i ögat på den snobbiga modevärlden.

Uteslutning är en människans skyddsmekanismer: att slå något eller någon ifrån sig, i  egenskap av potentiellt hot, har skett och sker om och om igen. Kanske är det heder eller status som man vill behålla. Denna människans skuggsida har Kanye West, till vardags artist, fått erfara de senaste dygnen.

Paris, första oktober. Den nyss nyblivna designern har precis bugat efter sin debutvisning. Mor och dotter Fendi, Olivier Theyskens, systrarna Olsen och Azzedine Alaïa är några av de, i sammanhanget, tunga namn som kommit för att bevittna spektaklet. Kanye Wests visning är redan ett event, en händelse som lockat insiders och dragit uppmärksamhet. Men i modepressen anas en viss bitterhet. Det är främst på Twitter den syrliga kritiken framförs. De flesta anser att man bör bliva vid sin läst istället för att pröva sina vingar på annat håll. Många gör det tydligt att Kanye inte är en del av modevärlden, och så bör det förbli.

Personligen uppskattade jag inte kollektionen, varken estetiskt, eller på ett idéplan, framstår Wests debut som intressant. Precis som många påpekat var passformen de facto usel. Däremot är hans ekonomiska kraft ett faktum, de skor han formgett i samarbete med Louis Vuitton sålde snabbt slut och hans namn väcker uppmärksamhet i otaliga sammanhang. Att en bransch som allt oftare bygger på marknadsföring skjuter detta från sig, som ett bortskämt barn är lustigt. Den snobbism som nu blir mer tydlig än vanligt är smaklös och orimlig.

Efter visningen publicerade branschtidningen Womens Wear Daily Kanyes så kallade försvarstal, en text där han ödmjukt ber om att bli tagen på allvar och med tålamod. Självklart tillåter hans starka ställning på andra arenor honom att här visa sig svag, men där finns en ärlighet och en stark önskan om bekräftelse som är beundransvärd. Tim Blanks påpekar i sin recension för Style.com att Kanye West är ett sant, på gränsen till fanatiskt, modefan – jag vet inte hur många historier som cirkulerar om hans försök till att få praktikplatser på modehus eller en plats vid en designutbildning utan någon framgång. Att denna vilsna man ska motta grumlig kritik av en påstådd öppen och tillåtande modevärld är lustigt.

Den tomhet jag känner inför Wests kläder är densamma som jag känner inför många av de kläder som visats under modeveckorna från många etablerade modehus. Vad skiljer dem egentligen åt? I jämförelsen blir det tydligt att de gamla namnen lever på historia och den skavande nykomlingen blir hackkyckling. Förhoppningsvis kan framtida försäljningssiffror leda till acceptans och visa på de faktiska spelregler modevärlden rättar sig efter.

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net