Benjamin Rask

Är ett klädintresse nödvändigt för ett modeintresse?

Under min uppväxt i den mellanstora småstaden var mode för många något konstigt. Kanske inte skräckinjagande men ändå lustigt och överflödigt. Visst gick det att vara lite intresserad av design eller möjligtvis kläder men att köpa en modetidning var uteslutet. Jag tillhörde länge motståndsrörelsen, ung och förvirrad fann jag en väntad tillflyktsort i mammas gamla Vogue. Plaggen i sig spelade nog aldrig någon roll – det var ju ingenting jag någonsin skulle kunna ha på mig. Där fanns något annat, en mystik, en amoral, spännande kvinnor som rökte ciggar, hängde med ännu mer spännande män utan tröja. Bilder som skvallrade om andra människor, andra platser och andra sätt att leva.

En del år har gått – modet är nu som det populärt kallas folkligt. Kedjor som förut sålde kläder prånglar nu ut mode. Våra popkulturella stjärnor är inte längre bara musiker eller skådespelare utan även modearbetare. 90-talets redaktionsassistenter har blivit chefsredaktriser och är som bekant lika uppvaktade för sin klädsel som för sina arbeten.

Jag har aldrig varit särskilt utlevande i min klädstil. Då och då har jag ambitioner för den, vill se fin ut men inte trendig. När jag gick på gymnasiet vore det höjden av lycka att bli kallad för trendig, nu känner jag ingen som vill se trendig ut även fast nästan alla jobbar med mode. Det finns hos mig liten lust att se ut som mode, att vara det.

Det har alltså skett en förskjutning, när massan vill klä sig i Paris och Milano vill jag tänka Madame Grès eller Lucien LeLong. Mitt modeintresse har intellektualiserats vartefter det som förut var udda nu blivit vardagsmat. Kanske handlar det bara om medelklassens fåfänga försök till positionering, ett självvalt utanförskap.

Nu för tiden vill jag allt oftare ha enkla kläder på mig, vanliga byxor och en vanlig tröja. Allt det jag svurit på att kämpa emot har jag blivit – tråkig och en smula ointresserad. De kläder som verkligen är intressanta är ändå för dyra, förmodligen kommer de inte ens att gå i produktion. Ändå tar tanken på att vara intresserad av mode utan att älska kläder emot. Förlorar inte de designer jag tycker om sin legitimitet om inte ens jag, en beundrare, känner särskilt stor lust att bära deras kläder?

 

 

 

 

 

Taggar: ,

_Marcella Mravec

Kommentera

2011.11.08 18:11

Vi måste ta ansvar, men till vilket pris?

Likt andra människor tänker jag då och då på vad livet är, vem jag svarar till och vilka ansvar jag har. Kanske ser jag en föreställning eller en film, läser någon bok eller går till terapeuten för att få vägledningar, skänker pengar till välgörenhet för att stilla ett samvete. De existentiella funderingarna är djupt förankrade i vår kultur. Tvivel på livets och människans vara eller icke varande är väl dokumenterade i våra klassiker, genom dem uppmuntras vi också att fortsätta söka svar.

Ganna Chyzhevska har på bara några veckor kommit att bli en av de mest omtalade demenssjuka personerna i Sverige, hon är i 90-årsåldern och det har talats om att hon ska utvisas till sitt hemland Ukraina. Där har hon inga anhöriga, vissa påstår till och med att hennes chanser till vård i hemlandet är små. Ganna utvisas för att hennes sjukdom är svår, det finns dåliga utsiker för henne att bli helt frisk i Sverige.

Vellinge kommun har gjort sig ökända som en av de mest flyktingkritiska kommunerna i Sverige. I 25 år lyckades politikerna vägra migrationsverkets vädjan att ta emot flyktingar, något som fick ett slut för två år sedan då åtta ungdomar, visserligen under ljudliga protester, flyttade in i byn Hököpinge. Nu är det dags igen, sju nya ungdomar ska hysas in i tillfälliga baracker på en skolgård i väntan på att ett permanent boende byggts i närliggande Falsterbo, även denna gång ackompanjerat av ramaskri.

Ganna anses vara oekonomisk – ett förlustprojekt. Därför vill en del människor, med Tobias Billström i spetsen, skicka hem henne. Hade hon fått stanna i Sverige skulle hennes sjukdom förmodligen ha krävt vård ända in i döden. Ungdomarna som flytt sina hemland för att komma till Sverige kallas bråkiga, kanske kan kriminaliteten öka i det skånska lilla samhället. Deras tillfälliga barackbostäder har också kritiserats av de närmsta grannarna för att de kan få huspriserna att sjunka.

Fredrik Reinfeldt gillar att tala för oss om ansvar. Kanske är det hans favoritord. Ansvar är fint, ansvar är något alla bör sträva efter. Ibland får jag intrycket av att Fredrik vill att ansvaret ska utmärka svensken och hennes leverne.

Jag har svårt att se vad ansvarsbegreppet verkligen innebär. Är det ansvarsfullt att vara nyttig? Är jag som arbetar, även fast jag mycket hellre skulle resa eller studera, ansvarsfull? Kanske är det nyttigheten och ansvaret som är meningen med livet. Men i nyttan och ansvaret finns ingen plats för de som inte kan vara lönsamma individer, ingen plats för de hopplöst utslitna, fattiga eller kravställande.

Med ett tomt inre liv tänker människan få kritiska, solidariska tankar. Högst troligen finns ingen mening med livet och kanske har konsten, musiken och teatern som uppgift att skjuta upp den stund då vi kommer till den insikten. I bästa fall kan de även få oss att ta ett steg utanför oss själva för att inse att det främsta ansvaret är det vi har gentemot varandra som människor. Finns inte medmänsklighet och öppenhet finns ingen grogrund för god politik, än mindre en känsla för verkligt ansvar.

 

Taggar: , , , , ,

_Marcella Mravec

1 Kommentar

2011.11.02 09:30

Tyckandets tilltalande kraft

Jag har tröttnat på mycket av det internet utgörs av, till en viss del det Rodeo är. Det pågår ett konstant kacklande och babblande på hemsidor och bloggande. Tusen miljoner unika röster med egna brinnande budskap. Detta har fått mig att undra om ingen längre behöver bli upplyst eller informerad.

Twitter är en webbaserad tjänst för att förmedla budskap begränsade till 140 tecken, ungefär tre korta meningar. Tjänsten har på många sätt, inte olikt den några år äldre tjänsten bloggen, förändrat och utvecklat sättet privatpersoner, media och företag använder sig av internet. Bland annat som informationsförmedlare, nöjeskanal och opinionsbildare. Tidigare i veckan talade både professorn Gail Ramsay under Dramatens temakväll Den arabiska våren, om just de sociala medierna roll i den revolution som utspelats i några nordafrikanska länder. Därigenom har folket samlats, organiserats och bildat en opinion stark nog att både skrämma och avsätta diktatorer.

Siten stalkholmed.tumblr.com verkar typisk för hur internet mår i dag. Bilder, som föreställer unga män, läggs upp och ska sedan bedömas av sidans besökare. Fin, ful, snygg eller för vanlig. Här är det snabb kategorisering som gäller, ingenting tar tid – snabba beslut och åsikter gäller. I dag har våra 15 minuter i rampljuset reducerats till fyra ord i ett kommentarsfält, en kille får kommentaren ”Riktig combat-look, grr”.

När jag häromdagen försökte förklara fenomenet Twitter för en kollega reagerade han med att ifrågasätta hur mycket åsikter en så kort bit text egentligen kan innehålla. Räcker inte 140 tecken endast till att uttrycka gillande respektive ogillande?

Jag vill inte ha de senaste årens internetutveckling ogjord. Att relationen mellan konsument och producent blivit diffus, i dag är många både skapare och läsare av innehåll, är intressant och nyttigt. Däremot finns det en fara i att vi i allt större utsträckning ägnar oss åt tyckande istället för tänkande och reflekterande.

De definitiva uttalanden som varje dag görs på internet ter sig för mig leda ett steg längre ifrån den fina egenskapen att kunna revidera sina åsikter. Min twitterfeed måste snart ha nått mättnadsgränsen för uttalanden till fördel eller nackdel för olika ståndpunkter.

Jag är trött. Jag är trött på ändlöst debatterande, allt jag vill ha är en balans mellan åsiktsutbyte och information. Saklig, kunnig och intresserad information. Sådant jag i nuläget jag varken behöver ta ställning för eller emot. För jag tror att om vi är pålästa och inte tvingar oss till snabbt värderande kommer vi i vårt åsiktsskapande vara än mer skarpare när det väl behövs i vår del av världen.

 

 

Taggar: , , , , ,

_Benjamin Rask

2 Kommentarer

2011.10.26 16:59

Äkthetens förgänglighet

De otroliga berättelserna är Youtubes födebröd, de flesta videor jag får visade för mig föreställer djur eller barn som gör något ovanligt och beundransvärt. Ofta stannar berömmelsen där, ibland vandrar den vidare till gammalmedia som tv och startar en karriär för huvudrollsinnehavaren. Att granska äktheten i den här typen av filmklipp är inte ovanligt. Nyss utsattes stjärnskottet Lana Del Rey för drevet efter att man konstaterat att ett stort skivbolag legat bakom hennes video till internethitten Video Games.

När jag gick på mellanstadiet hade Joakim Hillson en stor hit med den semifeministiska Vacker utan spackel i vilken han stolt proklamerar att naturliga tjejer är hans melodi – sminkade bimbos göre sig icke besvär! Jag och mina klasskompisar tyckte att detta ställningstagande var heroiskt och stort, den snygge killen tog modigt spjärn mot tidens så kallade skönhetsideal.

Reaktionerna efter att det framkommit att Lana Del Rey inte är ett självskapat fenomen – bestörtning, ilska och en känsla av att ha blivit lurade – rör mig inte särskilt mycket, kanske bevisar det bara att människan står och faller med sin naivitet. Det är däremot något annat i skriverierna om Del Rey som irriterar mig. Om en del av uppståndelsen handlar om hennes autencitet rör en minst lika stor del hennes antaget påfyllda läppar. Ohämmat har det på Twitter, i musikbloggar och i kommentatorsfält hånats, smutskastats och beklagats sig.

Att i dag diskutera äkthet och naturlighet är överflödigt. Mycket av det som väcker uppmärksamhet i vår västkultur balanserar på en fin gräns mellan fantasieggande vanlighet och det konstruerade. Vare sig det gäller porr, resemål eller internetfenomen. Vi är själva medverkande i att ständigt flytta fram gränserna för vad som ser tillräckligt hemmagjort och genuint ut för att passera som intressant.

Samma sak gäller för så kallade naturliga skönhetsideal, det är sorgligt att så många är kvar där jag och mina klasskompisar var i elvaårsåldern. Alla utseenden är reflekterade och skapade, medvetet eller omedvetet, ofta sker det på samma sätt utifrån förväntningar och önskemål, det finns inget oförstört eller ursprungligt.

Jag och många andra med mig har sagt det förut, och nu igen: låt bli att komma med pekpinnar och tillrättavisande kommentarer. Det är ni som diskuterar kvinnliga bantande kändisars vikt som skapar illamående och osäkerhet, hämmande självmedvetenhet och kroppshat. Ta ett steg tillbaka och ni ska nog se att världen och dess kvinnor klarar sig rätt bra utan ert förmanande, även om det bara gäller något som världsligt som en film på Youtube.

 

Taggar: , , , ,

_Benjamin Rask

4 Kommentarer

2011.10.19 16:09

En nagel i ögat på den snobbiga modevärlden

Kanye West första modekollektion var ointressant och passformen var usel. Men var den verkligen så mycket sämre än allt annat i Paris? Modevärldens snobbism inför nykomlingen är smaklös och orimlig, skriver Rodeos Benjamin Rask. Och det kanske är här Kanye West blir intressant – som en nagel i ögat på den snobbiga modevärlden.

Uteslutning är en människans skyddsmekanismer: att slå något eller någon ifrån sig, i  egenskap av potentiellt hot, har skett och sker om och om igen. Kanske är det heder eller status som man vill behålla. Denna människans skuggsida har Kanye West, till vardags artist, fått erfara de senaste dygnen.

Paris, första oktober. Den nyss nyblivna designern har precis bugat efter sin debutvisning. Mor och dotter Fendi, Olivier Theyskens, systrarna Olsen och Azzedine Alaïa är några av de, i sammanhanget, tunga namn som kommit för att bevittna spektaklet. Kanye Wests visning är redan ett event, en händelse som lockat insiders och dragit uppmärksamhet. Men i modepressen anas en viss bitterhet. Det är främst på Twitter den syrliga kritiken framförs. De flesta anser att man bör bliva vid sin läst istället för att pröva sina vingar på annat håll. Många gör det tydligt att Kanye inte är en del av modevärlden, och så bör det förbli.

Personligen uppskattade jag inte kollektionen, varken estetiskt, eller på ett idéplan, framstår Wests debut som intressant. Precis som många påpekat var passformen de facto usel. Däremot är hans ekonomiska kraft ett faktum, de skor han formgett i samarbete med Louis Vuitton sålde snabbt slut och hans namn väcker uppmärksamhet i otaliga sammanhang. Att en bransch som allt oftare bygger på marknadsföring skjuter detta från sig, som ett bortskämt barn är lustigt. Den snobbism som nu blir mer tydlig än vanligt är smaklös och orimlig.

Efter visningen publicerade branschtidningen Womens Wear Daily Kanyes så kallade försvarstal, en text där han ödmjukt ber om att bli tagen på allvar och med tålamod. Självklart tillåter hans starka ställning på andra arenor honom att här visa sig svag, men där finns en ärlighet och en stark önskan om bekräftelse som är beundransvärd. Tim Blanks påpekar i sin recension för Style.com att Kanye West är ett sant, på gränsen till fanatiskt, modefan – jag vet inte hur många historier som cirkulerar om hans försök till att få praktikplatser på modehus eller en plats vid en designutbildning utan någon framgång. Att denna vilsna man ska motta grumlig kritik av en påstådd öppen och tillåtande modevärld är lustigt.

Den tomhet jag känner inför Wests kläder är densamma som jag känner inför många av de kläder som visats under modeveckorna från många etablerade modehus. Vad skiljer dem egentligen åt? I jämförelsen blir det tydligt att de gamla namnen lever på historia och den skavande nykomlingen blir hackkyckling. Förhoppningsvis kan framtida försäljningssiffror leda till acceptans och visa på de faktiska spelregler modevärlden rättar sig efter.

_Benjamin Rask

2 Kommentarer

2011.10.05 17:52

Vad gör modet för dig?

Många modearbetare går med tyngt samvete, något luktar illa men ingen kan säga exakt vad. Att det är en bransch som ofta får utstå kritik och tvingas förklara sig påpekar Linda Leopold i sin senaste ledare för magasinet Bon (nummer 58, 2011). En ursäkt, eller kanske snarare tröst, finner Leopold i att modet ofta har varit, och är, en tillflykt för de freaks och geeks som inte platsar någon annanstans. Att modet också spelat en viktig roll i kvinnors frigörelseprojekt med Yves Saint Laurents ”Le smoking”, eller att det varit ett forum för genusfrågor – med Givenchys transexuella modellmusa Lea T som exempel.

Att modet gjort allt detta kan jag inte förneka, men vad branschen i dag egentligen gör för de utomstående är tveksamt. De kollektioner som just nu visas under modeveckorna framstår varken som en grund för vidare eftertanke eller en provokation som möjligtvis kan leda till reflektion. Gamla trotjänare som Margiela och Hussein Chalayan framstår snarare som dåliga parodier av sina forna jag än som progressiva modedesigners. I kölvattnet efter åttiotalets avantgardister får vi inte förloras i tanken på att modeskapare fortfarande är lika utvecklande eller ifrågasättande.

Trots att de ansvariga modeskaparna har en icke-heterosexuell sexualitet blir det som sedan visas oftast beklämmande heterosexuellt och platt. Kanske går det inte att ge kläder en sexuell tillhörighet men jag vågar i alla fall påstå att de ofta befäster könsroller. Ingenstans bland Marnis styva toppar, Helmut Langs spaghettibandslinnen eller Calvin Kleins beige klänningar finns det som första gången ryckte tag och väckte något i mig.

Kanske är det läge att ta modet för vad det egentligen är och inte tillskriva det fler goda egenskaper. Har vi egentligen något att förlora, mer än vår självständighet, på att låta kläder bara få vara kläder ett tag? I en tid då designerhus genomsyras av cynisk kommersialism är det lätt att använda skygglapparna som chic accessoar. När få skapar med revolution i tanken är ett kollektionskoncept endast en flyktigt befriande tanke, inte så mycket mer.

Om det nu är så att modet för stunden upplever en svacka – kamrat, tappa inte hoppet! Erkänn kläder och mode för de kommersiella produkter de är och finn andra intellektuella stimuli i andra kulturyttringar. Så länge vi, modets gate keepers, tillåter oss och vågar kritisera. Bara det finns ett motstånd kan det finnas ett hopp om kläder som i framtiden för oss framåt istället för att lämna oss stampande i samma gamla sura champagnepölar.

Taggar: , , , , , , , , ,

_Benjamin Rask

2 Kommentarer

2011.09.28 16:43

Anders Borg – en modedoldis med makt

I dagarna skedde det till synes omöjliga – Anders Borg fick tillsammans med världsekonomin än större medieutrymme. Uppmärksamheten gäller den höstbudget regeringen presenterade i går. Världen står som bekant mitt uppe i en ekonomisk kris och kulturen får då ofta ta ett steg tillbaka. Detta märktes även av i kulturbudgeten, en efterlängtad pensionsreform för scenarbetare uteblir och flera museer får lägre anslag än begärt. På DN kultur skrev flera teaterchefer i går hur deras verksamheter lider, och även i fortsättningen kommer att göra det. Anna Grip, konstnärlig ledare på Cullbergbaletten kallar situationen för ”skrattretande” medan Birgitta Svendén från Kungliga Operan menar att om förändringar även i fortsättningen uteblir är politiker tvungna att ta ställning till om Sverige över huvud taget ska ha klassisk balett och opera på hög nivå.

Lyckligtvis är Sverige inte värst, det har i veckan skrivits om chocksänkta kulturbudgetar i andra delar av Europa. Storbritanniens kulturbudget bantas till exempel med 30 procent och i Nederländerna med 25 procent.

Modevärlden är mitt uppe i att presentera det senaste för våren 2012, kläderna vi förväntas åtrå och konsumera. Stockholm, New York, nu i dagarna London, senare Milano och till slut Paris. Jag sköljs över av mode fatigue när jag under en lunch förstrött försöker orientera mig bland catwalkbilder och visningsrecensioner. Samma tanke om och om igen: detta är bara kläder. Tröjor, blusar, kjolar, byxor och en hatt – olika plagg i olika färger och mönster, men inget mode. För mode är förnyelse och ifrågasättande, känslor och politik. Samtliga kollektioner jag hittills sett har lidit av avsaknaden av detta som förvandlar tyg och tråd till mode.

En del av den svenska höstbudgeten där det faktiskt fokuseras på större satsningar är inom designbranschen. Det heter att svensk form ska föryngras – äntligen har Borg med gelikar insett att svenskt mode går att exportera och framför allt: tjäna pengar på. I budgeten heter det att ”svenskt mode bör uppmärksammas såväl ur ett närings- och handelsperspektiv som ur ett kulturpolitiskt perspektiv”. Man påpekar att design ibland finns i gränslandet mellan bruksplagg och renodlad konst.

Kanske får det mig att framstå som både torr och tråkig men jag har en stor oförståelse för den iver som finns för att kalla mode för konst, jag tycker att kläder måste ses som den kommersiella produkt de faktiskt är. I det här fallet vill Anders Borg förmodligen bara komma åt ännu en exportvara, inte främja kreativiteten bland och synligheten för unga designer som det kanske verkar. Dessutom föredrar jag att själv kunna gå till Dramaten eller på Operan, jag värdesätter friteatrars verksamhet och kultursatsningar utanför innerstan långt högre än en parisares möjlighet att köpa Acne.

Kulturen mår bra om den stimuleras från olika håll, att ha en öppen syn på vad och hur kultur kan vara är mer än nyttigt, korsbefruktningarna mellan konsterna är livsnödvändiga för att hålla liv i en föredragen utveckling. Att mode på senare år inte bara av akademiker och allmänhet utan även politiker, får vara en del av kulturbegreppet är såklart fantastiskt. Dock måste värdesättande av textilexporten över scenkonsterna ifrågasättas.

I arbetet inför en kollektion samlas kulturhistoriska referenser; konst, litteratur, dans och teater utgör ofta tändstiftet för det kreativa arbetet bakom en kollektion. När jag själv intervjuat designer efter visningar har de ofta nämnt konstnärer och andra kulturutövare som viktiga inspirationskällor. Vad Anders Borg måste inse är att han spelar en viktig roll för att göda det arbetet. Han och hans kollegor kan indirekt avgöra om Whyreds nästa kollektion kommer att stanna vid en byxa och en rock eller om den kommer att aspirera på att vara riktigt mode.

Bild startsidan: En scen ur Cullbergbalettens jubileumsföreställning från 2007.
Foto: All Over Press.

Taggar: , , , , , , ,

_Benjamin Rask

Kommentera

2011.09.21 08:26

Måste man älska alla kvinnor?

Det finns i vissa sammanhang en vilja att peka ut vilka som är bra eller dåliga feminister, att skilja de som anses göra rätt från dem som gör fel. Ofta pekas någon ut som dålig feminist för att ha uttryckt kritik mot en annan kvinna i någon fråga. Detta har fått mig att ställa frågan: måste en sann feminist ställa sig bakom alla kvinnors beslut och göranden?

Kvinnokampen har i Sverige varit levande i över hundra år. Med förgrundsgestalter som Fredrika Bremer, Ellen Keys och Elin Wägner drevs krav på kvinnlig rösträtt, frågan om lika löner har gjorts relevant för riksdagspartier samt till viss del avtraumatiserat skilsmässan till många kvinnors befrielse. I modern tid har detta inneburit att vi har kvinnliga företagsledare, högt uppsatta kvinnliga politiker och kvinnor som på ett eller annat sätt skapar eller figurerar i media.

Rodeos Ida Therén väckte uppmärksamhet när hon i en krönika i ETC i  ifrågasatte uttalade feminister som gifter sig, hon undrade om det verkligen var genomtänkt att med en sådan ideologi träda in i en traditionell relationsroll som giftermålet.

I dag i Sverige innefattar feminismen inte bara normativa kvinnor utan även ickeheterosexuella kvinnor och män, ismen svävar alltså över begrepp som biologiskt kön. Att nu kunna inse att även de underlägsna i rådande könsmaktsordning kan bidra till att upprätthålla den är en naturlig del i utvecklingen. Att vara kvinna eller ickeheterosexuell befriar dig inte från beslut eller åsikter som är patriarkatet till gagn.

Jag ställer mig inte bakom de som hånar Isabella Löwengrip av vilken anledning det nu än kan vara. Samtidigt ställer jag mig inte bakom hennes åsikter, jag kritiserar exempelvis gärna hennes syn på arbete och människor. Detta gör mig inte till en sämre feminist. Precis som Ida Theren har jag svårt att se varför någon i min närhet skulle se giftermålet som ett verkligt alternativ. Att ifrågasätta de kvinnor som gifter sig gör mig inte heller till en sämre feminist. Däremot krävs självklart en öppenhet för att se strukturella orsaker till att se minoriteters benägenhet att agera till gagn för patriarkatet.

Att ge politiska frikort till någon utifrån kön eller sexualitet är ohållbart. Det fanns en tid då sammanhållningen stod över allt men i dag lever vi i en liberalkapitalistisk värld som välkomnar vem som helst så länge denna är företagsam och går att tjäna pengar på. Den låter gärna kvinnor, bögar och flator komma in i styrelserum och i maktens korridorer, så länge de inte blir för besvärliga eller krävande. Just därför är den sanna feministen den som vågar syna bland de egna leden, den som inte stirrar sig blind på kön och på så vis glömmer den egna kampens egentliga värden.

Foto startsidan: All Over Press

 

 

 

 

Taggar: , , , , , , ,

_Benjamin Rask

2 Kommentarer

2011.09.07 16:55

Do you bant?

Den svenska matkulturen upplever en underlig tid, lunchrum, middagsbord och 7/11 är inte längre platser för att äta utan för att behandla kroppen.

Min morgontidning skrev häromveckan om hur en Salad Nicoise anpassas efter tre olika dieter, något som alltså förväntas intressera en stor del av Sveriges befolkning. Lägg till lite här, dra bort lite där och du äter medvetet utan dåligt samvete. Det är inte längre en fråga för den moderna svensken att gå på diet eller inte, valet står nu istället mellan vilken viktminskningsmetod som går i linje med den egna personen och livsstilen.

Parallellt med vår fascination för kontrollerad och reglerad kost finns intresset för excesserna: vi vältrar oss i larm och rapporter om fetman som farligaste folksjukdomen och de flesta dokumentärer på tv verkar handla om feta och lytta människor. Ju mer vi går på diet desto fetare verkar de i USA bli.

William Banting, född 1796 och död 1878, led av kraftig övervikt som resulterade i ledproblem, svårigheter att gå på toaletten och nedsatt hörsel. En läkare föreslog förändringar i kosten som bot – färre kolhydrater och mer protein fick således Banting att rasa i vikt med bättre hälsa som följd. Att banta blev ett modeuttryck i dåtidens England efter att William publicerat en broschyr om sin viktminskning och blev på så vis en av västvärldens första dietister.

I dag är det inte ovanligt att olika dieter namnges efter sin upphovsmakare (Atkins, Fedon Lindberg och Fredrik Paulún har i Sverige blivit synonymer för GI-metoden) eller ett företag (Naturdiet, Viktväktarna, Svarta lådan etc.). Viktminskningsmetoder distribueras i dag av företag – marknadsföring är alltså det som i dag främst styr vem som bantar hur. Kostråd från någon dammig myndighet har svårt att hålla jämn takt med nya rön och framstår förmodligen som ganska trista och typiskt svenska i jämförelsen.

Det vore historielöst att påstå att det aldrig tidigare funnits idealkroppar eller sätt att nå dem. Men den samtida kroppen har på ett sorgligt vis blivit till ännu ett av de projekt den moderna människan ömsom skamset ömsom förväntansfullt åtar sig. Med hjälp av konsumtion ska kroppen tyglas. Paradoxalt nog är att banta att släppa kontrollen – någon säger åt dig vad du får äta när, ett lamslaget folk får ännu ett hjälpmedel för att leva livet. William Bantings metoder verkar oskyldiga i jämförelsen, där fanns en tro på kroppen som istället bytts ut mot en syn på den som sjuk, svag och fet. Den ska tuktas och hållas på plats i en ständigt eskalerande kamp för att bota och utrota det ursprungliga livet.

Foto på startsidan: All Over Press

Taggar: , , , , , ,

_Benjamin Rask

Kommentera

2011.09.01 14:29

Det är så lätt att bli distraherad

Det är mitt i sensommaren, jag sitter nyvaken i soffan och rebellerna har tågat in i Libyska Tripoli. På fyran skrapar någon Triss.

Delvis bygger vår syn på det goda livet på en idé om ett sömlöst liv, inget får liksom skava. Vi har någon att städa våra hem, ta hand om våra barn, tvätta och stryka det vi smutsat ned, någon att välja vilka kläder vi ska köpa och vilka böcker vi ska läsa. En idé om det moderna livet som svårare, stressigare och mer krävande gör det för många okej att anlita städerskor, barnsköterskor och personliga tränare. Lyx i dag innebär att distanseras från livet, det som förut kännetecknade det är i dag icke önskvärt. Vi strävar ständigt efter att bli frånkopplade, fullkomligt avkopplade.

Åtalen mot några av de ansvariga för upproren i England har i dagarna inletts. De två unga männen Perry Sutcliffe-Keenan och Jordan Blackshaw, uppmanade via Facebook under tiden det brann som värst i London till riots i sina respektive stadsdelar. Perry gjorde det när han var full och bad om ursäkt dagen efter och till Jordans sammankomst kom ingen. Båda dömdes häromdagen till fyra års fängelse var. Strax efter hyllades domen av Kina, landet som aktivt arbetar för att inskränka befolkningens tillgång till internet och de sociala medier som varit så betydelsefulla för upproren i de nordafrikanska länderna under våren.

Från den så kallade arabiska våren via upproren i London, den extrema svältkatastrofen i nordöstra Afrika till de senaste dagarnas framgångar för motståndsrörelsen i Tripoli. Mycket händer i en värld av förändring, just som det alltid gjort. Det är långa händelseförlopp, framsteg och misslyckanden.

Det är lätt att bli distraherad, vi flyr processerna och får god hjälp på vägen. Under Sovjettiden bestod en stor del av mediabevakningen av nöjesjournalistik och personporträtt för att ta fokus från de ledandes tveksamma metoder. I dag varvas korta nyheter med inslag om sommarmat, intervjuer med kändisar och lite lotter i morgonprogrammen. Lifestyle är vårt slagord.

Få intresserar sig för bakomliggande faktorer till unga människors missnöje, för långa händelseförlopp tråkar ut. Faktiska domar eller besked om rebellgruppers lyckade erövringar är konkreta och lugnande, läget under kontroll och ordningen återställd. 
Men hela livet är en process och processer är sällan bekväma eller lyxigt förpackade. Vi kan inte helt utesluta det som leder fram till välbefinnandet och ordningen, än mindre kan vi ta oss själva ur det skeendet.

Taggar: , , , , , ,

_Benjamin Rask

Kommentera

2011.08.24 09:14