Framgångsrik modell, poet, artist och nu skådespelerska. I helgen tävlar Ania Chorabik om priset för bästa biroll i St Tropez International Film Festival. Rodeo har träffat henne och pratat sjuka ideal, inre styrka och framtid – livet helt enkelt.

När Ania Chorabik, mest känd som framgångsrik modell, fick sms:et om att hon var nominerad till priset för bästa biroll på St Tropez International Film Festival för sin roll i filmen Sommarstället trodde hon att någon skojade. Det lät helt enkelt för bra för att vara sant att hennes långfilmsdebut, som inte ens har fått svensk premiär ännu, skulle uppmärksammas i en fransk filmtävling. Men informationen stämde, och imorgon avslöjas vinnaren på röda mattan i den franska lyxorten.
Vägen hit har varit brokig, och Ania har fått prova på ett smörgåsbord av både yrken och känslor.
I Sverige är hon mest känd för sin modellkarriär. Hon blev upptäckt på väg till basketen som 16-årig juniorlandslagsspelare.
– Jag satt på Slussen i träningskläder och uppsatt hår och såg allmänt grabbig ut när det kom fram en man och gav mig sitt visitkort. Jag har tänkt en del på det där mötet, och på slumpen. När han kom fram var jag väldigt misstänksam. Han frågade hur lång jag var och jag blev aggro och svarade typ ”Vadårå?” Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att han ville att jag skulle bli modell. Visst var jag lång och slank, men framför allt var jag stark, med ett sexpack på magen och Madonna-armar.
Den omåttligt kaxiga 16-åringen gick så klart direkt till träningen och körde hela ”jag ska bli supermodell och åka till Milano”-grejen. Nästa dag ringde hon agenturen och blev inbokad på ett möte.
– Jag klädde upp mig till tänderna i det jag själv tyckte var skitsnyggt: En tajt, knälång kjol med en silverdrake på, mina Air Max och ett sportigt linne. Sedan gick jag dit och var superkaxig.

Det visade sig vara helt fel taktik. Några veckor senare kom ett brev där det stod att hon inte hade blivit antagen. Från att ha varit stark och stolt började Ania fundera över vad det var för fel på henne. Hon stod framför spegeln och granskade sig själv – och bestämde sig för att musklerna måste bort.

Två månader senare blev hon upptäckt igen, av en annan agentur. Folk i hennes närhet var oroliga över vikten, men i modellbranschen var hon helt plötsligt perfekt. Åren som följde är välkända bland dem som har någorlunda koll på de svenska modellerna. Ania gjorde jobb för Mario Testino, Corinne Day, Steven Klein, Moschino, Paul & Joe, Isabel Marant, Vouge.
– Jag är smal idag, men då vägde jag flera kilo mindre. Jag hade fuckat upp allt som hade med mat att göra, och det påverkar så mycket annat i livet. Branschen tyckte att jag såg fantastisk ut, men för mig var det en kamp varje dag. Som mamma till en dotter är jag rädd för den här utvecklingen. Jag hade kärleken och styrkan att klara mig, att ta mig ur det, men det är det inte alla som har.

När Ania var 20 hade hon redan börjat tröttna på den där världen hon hade suktat efter så starkt som en avvisad 16-åring. Hon tjänade pengar, men ville ha något mer. I Paris råkade hon halka in i de mer konstnärliga kretsarna, bland fotografer och regissörer.
– Det handlade mer om vad man sade och mindre om hur man såg ut. För mig var det så otroligt befriande. Det är ju värsta Paris-klyschan egentligen, en cocktail av galenskap. Men en dag fick jag bara nog. Jag orkade inte leva det där livet längre. Det blev för destruktivt.

Under tiden i Paris skrev Ania mycket. Hon plitade ner tankar på servetter, i anteckningsblock, överallt. De små texterna sparade hon i en låda, och när hon kom hem till Sverige igen kom hon i kontakt med förläggaren Eva Fallenius. De bokade in ett möte, Ania babblade oavbrutet i tre timmar och Eva svarade med att säga ”Jag vill publicera dig.” 2011 kom debutboken Cement Pond, som bygger på alla de där anteckningarna om ett stökigt modelliv och trasiga förhållanden.
– Jag trodde att hon skämtade. Det ska ju vara svårt att få ett bokkontrakt? Men det var fint att få göra något meningsfullt av alla de här dagarna av galenskap.

Att kalla Ania Chorabik för renässansmänniska är nästan en underdrift. På cv:t finns – förutom en enastående modellkarriär – en lyckad musiksatsning med hitsinglar och spelningar i Ryssland och Japan, en utgiven poesibok och ett uppdrag som t-shirtdesigner. Det senaste tillskottet på meritlistan är den som intresserar henne mest – skådespelaryrket. Efter några mindre roller i kortfilmer och musikvideor fick hon för drygt två år sedan chansen att medverka i sin första långfilm. Nästa vecka har Sommarstället äntligen Sverigepremiär, och i helgen tävlar Ania alltså om titeln Best Supporting Actress på St Tropez International Film Festival.
– Jag skulle egentligen provspela för huvudrollen, men hade nyligen blivit gravid, vilket inte passar så bra för en rollfigur som super, knullar och röker hela filmen igenom. Så jag var ärlig, förklarade läget och tänkte att det kunde vara bra för framtiden att åtminstone ha träffat det här filmteamet.

I manuset fanns dock även en gravid tjej. Det var en liten och ganska tråkig roll, men efter Anias provfilmning bestämde sig regissörerna Marcus Werner Hed och Johan Von Reybekiel för att skriva om den specifikt för henne. Resultatet är Helena som väntar sitt andra barn. Hon är både stark och svag, ett socialt smörjmedel som gärna vill att allt ska vara bra – något som är svårt när allt spårar ur i den svenska midsommaridyllen.
– Jag kunde relatera mycket till hur man är som gravid, hur starka känslorna är. Helena är den enda nyktra på festen, och den enda som ser vad som är på väg att hända. I filmen är min relation dessutom hotad av en annan kvinna, och till slut brister det. Det är en fantastisk roll.

Just nu njuter Ania av att få tillbringa våren med sin dotter. Vida har hunnit bli ett och ett halvt och har ärvt sin både sin mammas polska temprament och hennes sociala sida. På middagarna där fyra generationer Chorabik-kvinnor träffas sitter Vida redan i barnstolen och babblar vilt.
Ania är också aktuell i två nya långfilmer, som båda spelas in under nästa år, och efter 13 år som modell blir hon fortfarande bokad till roliga jobb.
– Någonstans måste man se både modellandet och skådespelandet som en lek, och jag älskar att leka. Jag hoppas att jag aldrig tappar det barnsliga.

Text: Maija Mårtensgård
Foto: Christian Gustavsson

Tonårsångesten bor kvar i Hästpojkens texter, trots att medlemmarna har fyllt 30 och lämnat det allra stökigaste rockstjärnelivet bakom sig. Nu kommer bandets tredje skiva En magisk tanke, en mognare och mer avskalad historia än tidigare.

Text: Ida Grundström Nyberg
Foto: Johannes Helje/Pressbilder

Det har gått tre år sedan förra skivan kom, vad har ni gjort under åren?
Adam Bolméus: – Vi började om. Den här gången fanns det inget material som hade blivit över från tidigare inspelningar så vi fick börja på ruta ett igen. Dessutom turnerade vi mycket med de förra skivorna och vi skriver nästan ingenting när vi är ute och spelar, vi är inte så effektiva då.

Martin Elisson: – Adam kom till exempel med en vers som en byggsten till en låt och sedan långsamt, långsamt så satte vi ihop allt till en skiva. Och så har vi ju gjort annat också. Jag har pluggat lite och Adam har jobbat vid sidan om. Det har tagit tid.

Hur låter ni i dag jämfört med då?
Adam: – Jag tror att det vi vill göra har ändrats med tiden. Ett tag ville vi till exempel inte ha några lugna låtar, allt skulle vara ösigt. Nästa gång ville vi göra något helt annat. Det är jäkligt svårt för oss att förklara hur man formar en skiva från början till slut. Inspirationen kommer från flera olika håll. Vi tänker att det ska låta på ett sätt men i slutändan låter det ofta på ett helt annat. Låten måste själv få bestämma hur den ska bli.

Har era texter förändrats med åren?
Martin: – Nej, i grunden har det nog inte ändrats. Jag skriver kanske på ett lite mer nyanserat sätt nu, men grundfrågorna är desamma som när vi släppte första skivan med Bad Cash Quartet 1998. Däremot har jag skrivit mer om förhållanden och kärlek på den nya skivan än tidigare.

Känner ni att ni kan skriva om tonårsångest fortfarande?
Martin: – Jag vet inte, vad är tonårsångest då? Jag kanske är lite mer nyanserad nu och har lite fler infallsvinklar, men jag funderar fortfarande kring samma saker. Jag har fortfarande lika svårt att förstå vad som driver människor och vad det är som förväntas av en, hur man ska hitta sin plats.
Jag är ganska lik mig från tiden när jag började göra musik. Kanske är jag lite mindre osäker än vad jag var när jag var 18, men på vissa punkter har jag kvar samma tankar.

Martin, du skrev texten till Anna Järvinens låt Porslin som var med i Melodifestivalen. Var det något du har drömt om att få göra?
Martin: – Haha, nej! Jag skrev en text till min kompis Björn Ohlsson som har gjort musiken. Sedan  fick jag höra på omvägar att den skulle vara med i Melodifestivalen. Det är en jättebra låt och Anna gör den så bra och det är jätteroligt att den fick komma ut, men jag vet inte hur sådant där går till, jag hade inte sett Melodifestivalen sedan jag var sju eller något Men att döma av det lilla som jag hade sett kan jag inte säga att det är ett forum som jag drömt om att få vara med i direkt.

Du polisanmälde en stalker under tiden ni jobbade med den nya skivan. Påverkade det processen med albumet?
Martin: – Nej, det var inget som påverkade oss överhuvudtaget. Jag vet inte någonting om henne, men som jag tolkade det var det en tjej som riktade någon form av psykos mot mig. Det slutade med att hon var hemma hos mig och la meddelanden i min brevlåda, sa att hon skulle döda mig och att hon skulle skicka brevbomber till min lägenhet. Jag polisanmälde henne men drog senare tillbaka det eftersom jag inte orkade hålla på mer med saken. Sedan dess har jag inte hört av henne. Det var mest en väldigt surrealistisk situation egentligen, att till exempel gå runt på stan och veta att det samtidigt sitter en person och fokuserar så mycket hat mot mig. Det kändes konstigt, men inte bara på ett negativt sätt.

Foto: Joanna Nordahl.

Performancedans, konst, house och kickboxning. När Lune, aka Linnéa Martinsson, gör musik blandar hon gärna saker som vid första anblicken inte alls ser ut att passa ihop. Nu kommer hennes debutskiva Music & Sports.

Text: Ida Grundström Nyberg
Foto: Joanna Nordahl/Pressbilder

Hur länge har du gjort musik?
– Jag har lekt med musik sedan jag var liten, men jag började testa att skapa ljudbilder först efter gymnasiet. Jag flyttade till Bryssel och var där och jobbade och hängde i cirka ett år. Det var då jag började intressera mig för ljud på riktigt och skrev mina första egna låtar. Låtar och ljud som senare har blivit till det som hamnade på skivan och som är mycket av det som Lune är i dag.

Så din musik har alltid låtit på det här sättet?
– Den har nog alltid haft de här melodierna och de här texterna, men nu låter det på ett sätt som jag, Calle och Adrian (Adrian Lux och Carl-Michael Herlöfsson) har jobbat fram. Tillsammans har vi utvecklat mina idéer, vi har kompletterat varandra och hittat ett ganska specifikt sound. Eller en stämning snarare än ett sound.

Hur ser konstellationen Lune ut, är det bara du eller är ni fler?
– Jag är väl någon form av boss eftersom det är mina låtar och mina texter, men sedan jobbar jag ju med många andra: Adrian, Calle och kompisar och kollegor som jag känner från konst- och performancevärlden. Man kan säga att Lune är jag och gänget.

Känner du att du har fortsatt på samma musikaliska spår efter att du jobbat med Adrian Lux?
– När jag och Adrian började jobba så förstod vi rätt snart att det vi skriver låter väldigt olika men fungerar på ungefär samma sätt, bortsett från att jag gjorde det på gitarr och han gjorde det i house- och klubbmiljö. Jag kommer från ett håll där man gillar att röra på kroppen och dansa och jag är väldigt mån om att den känslan märks i min musik, att man kan röra sig till den. Och det är ju just det som Adrian håller på med. Vi möttes där och förtydligade de idéer vi hade. Jag tänker egentligen mest att jag vill göra något som jag själv skulle vilja lyssna på.

Du håller på med dans också, är det något du tänker att du ska involvera i Lune?
– Jag hoppas det! Lune är ett projekt som jag vill ha lust med länge och som jag vill ska hålla länge. Eftersom jag har jobbat jättemycket med dans och scenkonst är det självklart för mig att väva in det i det här också. Tanken är att Lune helt enkelt ska kunna vara det jag gör, ibland själv och ibland tillsammans med andra som håller på med en annan konstform än jag och som jag är intresserad av. Jag tänker också mycket på Lune som liveakt, hur jag ska utveckla det. Antagligen kommer jag att samarbeta med någon, kanske en polare. Eller så är det bara jag.

Du har gått gymnasiet på Kungliga svenska baletthögskolan. Den kulturen och housevärlden kring Sebastian Ingrosso som nu ger ut din skiva känns som två stora kontraster.
– Ja, men det är ju det som är intressant! Jag tycker att det är så extremt inspirerande att förena olikheter. Jag tycka att ju fler olika element som får vara med ju mer kittlande blir det att jobba med. Skulle man bara röra sig inom det som är ”släkt” så händer det inte så mycket, det blir ganska lamt. Jag tror att det hela tiden handlar om kontrasterna och att göra dem större, för att sedan försöka få ihop allt.
– Skivan heter Music & Sports och sport och musik är två av mina största intressen. Vid första anblick är det två saker som inte riktigt går ihop, men för mig är det jättenaturligt. Musik kan vara precis lika hett och svettigt som sport. Jag gör hellre det som jag har lust med utan att ta hänsyn till vad som skulle passa bäst. Jag måste vara egoistisk och ärlig, annars skulle jag inte kunna stå för det jag gjorde.