Första säsongen av Johan Rencks senaste USA-projekt The Vikings är över, och var en så pass stor succé att en andra säsong är inplanerad. Att serien sänds på History Channel borgar för viss trovärdighet – men vad har vikingarna i serien egentligen på sig? Vi lät vikingaexperten Linda Wåhlander på Historiska museet i Stockholm bedöma kostymen. Här är hennes dom.
När Linda Wåhlanders kompisar som håller på med historisk reenactment – som att lajva fast ännu mer verklighetstroget (”De träffas och slåss på riktigt och sådant”) – fick se de första bilderna från Johan Rencks vikingaserie The Vikings suckade de.
– De tyckte inte alls att serien hade lyckats återskapa hur saker och människor faktiskt såg ut på vikingatiden. Men som vikingafantast känner man ändå att det är kul att någon äntligen uppmärksammar den här tiden – det finns hur många filmer och serier som helst om medeltiden, men väldigt lite om vikingatiden.
Det forskarna vet om hur vikingarna levde och vad de hade på sig är det som bland annat kan utläsas från arkeologiska fynd, som bilder på smycken och stenar.
Johan Rencks roll i arbetet var att regissera seriens tre första avsnitt, vilket innebär att han fick ansvaret för att sätta tonen för hur Ragnar, Floki, Lagertha och de andra beter sig – och för hur de ser ut. Kostymdesignern Joan Bergin säger sig ha forskat länge innan hon satte igång med klädskapandet, men på vissa områden tycker Linda att hon borde ha gjort hemläxan lite bättre.
– Skorna ser inte alls bra ut – det här ser ju ut att vara moderna skor! Med klack och sula. Vikingarnas skor var väldigt snygga faktiskt, vändsydda som små tofflor. Sådana små detaljer borde det inte vara så svårt för dem att ta reda på.
– Byxorna ser också lite för moderna ut, som ett par jeans nästan – och det fanns ju inte på vikingatiden. Det finns inte så många fynd av byxor, men man tror att man använde dels en smal variant och dels en puffbyxa. Puffbyxorna snörades åt både i midjan och nedanför knät.
Det första som slår en när man tittar på serien är allt skinn. 80 procent av alla kläder som vikingarna använder tycks vara gjorda av läder. Och visst använde vikingarna djurens hudar även i verkligheten, men kanske inte i så här stor utsträckning.
– De här läderkostymerna blir lite för mycket Mad Max. Det är klart att vikingarna använde sig av djurhudar när de gjorde kläder, men de sydde också mycket kläder av ylle i olika kvaliteter, och av av lin, siden och hampa. Vikingarna dekorerade också många plagg med pälsbräm, till och med fuskpäls ibland, och det ser man i i serien, säger Linda.

Travis Fimmel och Katheryn Winnick som Ragnar och Lagertha Lothbrok.
Kostymdesignern Joan Bergin har också kallat vikingarna för världens första metrosexuella män. Linda bekräftar att ryktet om att våra förfäder skulle vara smutsiga vildingar är överdrivet. Istället älskade de smycken och var noga med hygienen. Hur mycket man jobbade med utseendet berodde säkert på vilken status du hade i samhället.
– Vikingarna kammade sig antagligen väldigt noga – det ligger en kam i de flesta gravar. På bildstenar och smycken syns olika frisyrer. Både killarna och tjejerna flätade och smyckade frisyrerna, och tjejerna gjorde ofta en ”knuttofs” av håret. De kunde också bära håret utsläppt med ett band runt huvudet så länge de var ogifta. Många killar flätade sina långa skägg, det saknar jag i serien.
– Och var är pärlorna? Guldet? Prakten? Färgerna? De här bilderna visar en så dyster vikingatid. Vikingarna älskade färg! Man färgade tyger med hjälp av växter och importerade vackra material Vi tänker att rikaste personerna fick de plagg som lades i färgbadet först och alltså fick de starkaste färgerna som rött och blått. Sedan användes samma färgbad troligen så länge det gick. Alltså var nog pastellfärger vanligt också, men de bör ha tillhört dem som var lägre i rang. Färgerna var ett sätt att se skillnad på folk och folk.
Så vad blir då den slutgiltiga domen? Vår vikingaexpert Linda Wåhlander tycker att stämningen i serien är fin, berömmer tilltaget att sminka även de macho vikingamännen och gillar att Ragnars fru är sköldmö och får vara med i alla strider. Men rent modemässigt? Inte så lyckat.
– Kläderna får betyget 2 av 5 av mig, och jag hoppas att nästa säsong har snyggare kläder, mer pärlor och bättre skor.
The Vikings säsong 1 släpps snart på dvd, och finns att se streamad på HBO Nordic.
Text: Maija Mårtensgård
Foto: History Channel
_Rodeo
2013.05.21 13:48

Framgångsrik modell, poet, artist och nu skådespelerska. I helgen tävlar Ania Chorabik om priset för bästa biroll i St Tropez International Film Festival. Rodeo har träffat henne och pratat sjuka ideal, inre styrka och framtid – livet helt enkelt.
När Ania Chorabik, mest känd som framgångsrik modell, fick sms:et om att hon var nominerad till priset för bästa biroll på St Tropez International Film Festival för sin roll i filmen Sommarstället trodde hon att någon skojade. Det lät helt enkelt för bra för att vara sant att hennes långfilmsdebut, som inte ens har fått svensk premiär ännu, skulle uppmärksammas i en fransk filmtävling. Men informationen stämde, och imorgon avslöjas vinnaren på röda mattan i den franska lyxorten.
Vägen hit har varit brokig, och Ania har fått prova på ett smörgåsbord av både yrken och känslor.
I Sverige är hon mest känd för sin modellkarriär. Hon blev upptäckt på väg till basketen som 16-årig juniorlandslagsspelare.
– Jag satt på Slussen i träningskläder och uppsatt hår och såg allmänt grabbig ut när det kom fram en man och gav mig sitt visitkort. Jag har tänkt en del på det där mötet, och på slumpen. När han kom fram var jag väldigt misstänksam. Han frågade hur lång jag var och jag blev aggro och svarade typ ”Vadårå?” Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att han ville att jag skulle bli modell. Visst var jag lång och slank, men framför allt var jag stark, med ett sexpack på magen och Madonna-armar.
Den omåttligt kaxiga 16-åringen gick så klart direkt till träningen och körde hela ”jag ska bli supermodell och åka till Milano”-grejen. Nästa dag ringde hon agenturen och blev inbokad på ett möte.
– Jag klädde upp mig till tänderna i det jag själv tyckte var skitsnyggt: En tajt, knälång kjol med en silverdrake på, mina Air Max och ett sportigt linne. Sedan gick jag dit och var superkaxig.
Det visade sig vara helt fel taktik. Några veckor senare kom ett brev där det stod att hon inte hade blivit antagen. Från att ha varit stark och stolt började Ania fundera över vad det var för fel på henne. Hon stod framför spegeln och granskade sig själv – och bestämde sig för att musklerna måste bort.
Två månader senare blev hon upptäckt igen, av en annan agentur. Folk i hennes närhet var oroliga över vikten, men i modellbranschen var hon helt plötsligt perfekt. Åren som följde är välkända bland dem som har någorlunda koll på de svenska modellerna. Ania gjorde jobb för Mario Testino, Corinne Day, Steven Klein, Moschino, Paul & Joe, Isabel Marant, Vouge.
– Jag är smal idag, men då vägde jag flera kilo mindre. Jag hade fuckat upp allt som hade med mat att göra, och det påverkar så mycket annat i livet. Branschen tyckte att jag såg fantastisk ut, men för mig var det en kamp varje dag. Som mamma till en dotter är jag rädd för den här utvecklingen. Jag hade kärleken och styrkan att klara mig, att ta mig ur det, men det är det inte alla som har.
När Ania var 20 hade hon redan börjat tröttna på den där världen hon hade suktat efter så starkt som en avvisad 16-åring. Hon tjänade pengar, men ville ha något mer. I Paris råkade hon halka in i de mer konstnärliga kretsarna, bland fotografer och regissörer.
– Det handlade mer om vad man sade och mindre om hur man såg ut. För mig var det så otroligt befriande. Det är ju värsta Paris-klyschan egentligen, en cocktail av galenskap. Men en dag fick jag bara nog. Jag orkade inte leva det där livet längre. Det blev för destruktivt.
Under tiden i Paris skrev Ania mycket. Hon plitade ner tankar på servetter, i anteckningsblock, överallt. De små texterna sparade hon i en låda, och när hon kom hem till Sverige igen kom hon i kontakt med förläggaren Eva Fallenius. De bokade in ett möte, Ania babblade oavbrutet i tre timmar och Eva svarade med att säga ”Jag vill publicera dig.” 2011 kom debutboken Cement Pond, som bygger på alla de där anteckningarna om ett stökigt modelliv och trasiga förhållanden.
– Jag trodde att hon skämtade. Det ska ju vara svårt att få ett bokkontrakt? Men det var fint att få göra något meningsfullt av alla de här dagarna av galenskap.
Att kalla Ania Chorabik för renässansmänniska är nästan en underdrift. På cv:t finns – förutom en enastående modellkarriär – en lyckad musiksatsning med hitsinglar och spelningar i Ryssland och Japan, en utgiven poesibok och ett uppdrag som t-shirtdesigner. Det senaste tillskottet på meritlistan är den som intresserar henne mest – skådespelaryrket. Efter några mindre roller i kortfilmer och musikvideor fick hon för drygt två år sedan chansen att medverka i sin första långfilm. Nästa vecka har Sommarstället äntligen Sverigepremiär, och i helgen tävlar Ania alltså om titeln Best Supporting Actress på St Tropez International Film Festival.
– Jag skulle egentligen provspela för huvudrollen, men hade nyligen blivit gravid, vilket inte passar så bra för en rollfigur som super, knullar och röker hela filmen igenom. Så jag var ärlig, förklarade läget och tänkte att det kunde vara bra för framtiden att åtminstone ha träffat det här filmteamet.
I manuset fanns dock även en gravid tjej. Det var en liten och ganska tråkig roll, men efter Anias provfilmning bestämde sig regissörerna Marcus Werner Hed och Johan Von Reybekiel för att skriva om den specifikt för henne. Resultatet är Helena som väntar sitt andra barn. Hon är både stark och svag, ett socialt smörjmedel som gärna vill att allt ska vara bra – något som är svårt när allt spårar ur i den svenska midsommaridyllen.
– Jag kunde relatera mycket till hur man är som gravid, hur starka känslorna är. Helena är den enda nyktra på festen, och den enda som ser vad som är på väg att hända. I filmen är min relation dessutom hotad av en annan kvinna, och till slut brister det. Det är en fantastisk roll.
Just nu njuter Ania av att få tillbringa våren med sin dotter. Vida har hunnit bli ett och ett halvt och har ärvt sin både sin mammas polska temprament och hennes sociala sida. På middagarna där fyra generationer Chorabik-kvinnor träffas sitter Vida redan i barnstolen och babblar vilt.
Ania är också aktuell i två nya långfilmer, som båda spelas in under nästa år, och efter 13 år som modell blir hon fortfarande bokad till roliga jobb.
– Någonstans måste man se både modellandet och skådespelandet som en lek, och jag älskar att leka. Jag hoppas att jag aldrig tappar det barnsliga.
Text: Maija Mårtensgård
Foto: Christian Gustavsson
_Rodeo
2013.05.17 17:36
Han jobbade på mindre byråer som AD-assistent och webbdesigner i Örebro, då en arbetsgivare lät honom gå en distanskurs på Berghs. Han fick mersmak, gick en längre kurs – och idag är Jacob Huurinainen art director på Weekday.
Hur ser en måndag vanligtvis ut för dig?
– Kaffe, mail och planering av dagen. Sen är det är väldigt olika beroende på när på året det är. I början av en säsong handlar jobbet mycket om art directon av olika plåtningar och att designa tidning. Två av mina favorituppgifter!
Vad är det absolut tråkigaste med ditt jobb?
– Pengar, budgetar och all adminstration kring det. Gör inte mycket av det idag jämfört med för bara några månader sedan – vi har fått en produktionsledare och jag skulle kunna dansa av glädje för att ha blivit av med den biten! No suprice att det kommer från en AD, haha.
I vilka stunder känner du att allt slit är värt?
– När projekt blir som jag har tänkt från början till slut. Då har det oftast varit en lång process, för det roligaste med just retail är att man får vara med från början till slut. Våra samarbeten med externa designers är ett bra exempel. Att första göra logo, lablar och ta fram ett koncept som fungerar för den kollektionen, sedan art direction för plåtning och sen katalog och allt annat för att lansera den. Sen såklart när man får den där klappen på axeln från rätt person.
Vad läste du på Berghs? Hur omfattande var kursen? Vad innefattade den?
– Jag läste Mediadesign som var en diplomkurs på två år. Många riktigt bra föreläsare, och jag kommer ihåg att det var ett högt tempo under de två åren.
Visste du exakt vilken kurs du ville läsa?
– Ja, för mig var det självklart att det var grafisk design jag ville fokusera, och inte arbeta med reklam i traditionell bemärkelse.
Hur skulle du beskriva vägen från Berghs till där du befinner dig (yrkesmässigt) nu?
– Jag har gjort en sak som har lett till en annan hela tiden. Jag har haft turen att jobba med väldigt bra personer som har lärt mig mycket och gjort att jag kunnat gå vidare till större utmaningar. De två viktigaste länkarna i karriären fram till idag är dessa: Att jag fick börja jobba hos Stefania Malmsten efter skolan. En helt otroligt tillfälle att lära sig från någon som inte bara är en otroligt duktig formgivare och art director utan också jobbar med intressanta projekt och har stor integritet. Hade jag inte jobbat för henne hade jag inte kunnat jobba med tidningar eller haft den redaktionella förståelsen (förhållande mellan bild och text).
– Sen jobbade jag med ett gäng kompisar som gjorde tidningar och projekt som hette ODD. Det var väldigt lärorikt att jobba helt utan skyddsnät och gå på sina egna nitar och lära sig av sina misstag. Det fanns väldigt många duktiga personer där, och det var otroligt högt i tak.
Hur skulle du beskriva pedagogiken på Berghs? Passade den dig?
– Ja den passade mig. Något som jag saknade då var mera hands-on formgivning, jag saknade en ordentlig studio, men det har de fixat till nu om jag minns rätt. Ibland behövs ett pass bland färg, lim och papper för att hitta rätt.
TBT! Berätta om något minnesvärt som hände på Berghs.
– Det var mycket som var skoj! Roliga fester, roliga kompisar i klassen. Framför allt en känsla av att tiden smälte hop på ett angenämt sätt, gränsen mellan fritid och skoltid fanns inte. Det var något som jag gillade. Jag har några riktigt roliga minnen från nätter utan sömn innan projekt skulle lämnas in.
Vilken var den största utmaningen under utbildningen?
– Att hitta sin egen roll, Vad och varför? Att bli duktig och att utvecklas. Sen förmågan att se förbi sin egen smak och bara se till slutproduktens bästa/kundens bästa. En liten detalj var också att få skivaren att göra som man ville, haha, varför är alla skolskrivare så jävla kassa?
Vilken var den mest värdefulla lärdomen från Berghs?
– Förutom alla självklara saker så tycker jag att kontaktnätet som du får på skolan är viktigt att nämna. Alla kompisar och lärare, och alla som kommer in från externt håll. Sen är det såklart upp till dig att ta vara på det på bästa sätt!
Måste man vara ständig idéspruta för att gå på Berghs? Får man hjälp med hur man blir en idéspruta, om man inte riktigt har det i sig från början?
– Jag tror att om man har en grundtalang för det yrke man väljer oavsett vad så underlättar det. Det är bra att ha mycket idéer, sen så tycker olika folk om olika ideer, så bara för att en lärare inte gillar just det där, så finns det de som gör det.
Måste man gilla att tävla för att trivas på Berghs?
– I min klass var det inte alls mycket tävlingar, det var några men vad de handlade om kommer jag inte ihåg, så det var inte fokus på det då. Det var mer fokus på att göra projekt som man kunde vara stolt över och bygga portfolio.
Finns det något du önskar att du vetat när du sökte till Berghs?
– Jag gjorde inte en ordentlig undersökning om de andra kreativa skolorna, just idag inget jag ångrar, men jag rekommenderar andra att undersöka skillnaderna mellan de olika kreativa skolorna. För att de är olika och har olika fokus.
Vad skulle du vilja säga till ditt yngre Berghs-jag?
– Läs fler böcker och tidningar, lyssna på mer musik, se mer film. Res mer. Var inte rädd för nya saker. Våga misslyckas. Våga vara modig. Kämpa som fan för att lyckas med dina projekt. Ta vara på dina vänner. Våga ta kontakt med okända för projekt.
Vad är du stolt över som du producerade på Berghs? Alternativt, vad vill du helst gräva ner i jorden?
– Arbetsproverna blir absolut nergrävda, kommer ihåg dem, HAHA.
– Jag är fortfarande nöjd med mitt slutprojekt till viss grad, givetvis skulle jag göra det annorlunda idag men jag kommer ihåg det projektet som väldigt kul. Gjorde art directon/grafisk profil/film/katalog åt en mindre modeskapare i Stockholm och hade stefania Malmsten som handledare. Väldigt lärorikt!
Vem var din favoritlärare?
– Maria Ben Saad var min ämnesansvarige lärare, hon var grym på många sätt, skulle gärna gå på en lektion med henne idag igen! Pål Pettersson hade vi mycket, och hans lektioner var alltid intressanta och roliga. Sen såklart Stefania Malmsten. Jag är väldigt glad att det var så mycket lärare som hade det populärkulturella tänket så mycket som de hade. Jag tyckte mycket om våra lärare i typografi också.
Vilken är den bästa alternativt knäppaste idén som kommit från Berghs?
– Det var många idéer som verkligen inte var bra, varken bra kommunikation eller vackert slutresultat. Men det är just det som är charmen med att gå i skolan, man får testa olika grejer och just testa sådant som man kanske inte får testa efter skolan.
Berghs mål är att utbilda framtidens bästa kommunikatörer. Lyckas dom?
– Ja, jag tror det. Framför allt i och med all bonuskunskap som du får med dig, de många olika utbildningarna i huset tror jag har bra synergieffekter. Hade riktigt kul under de dagarna då hela skolan jobbade tillsammans.
Har du någon förebild från Berghs (forna student eller föreläsare)
– En kompis från klassen som jag tycker är väldigt duktig är Andreas Samuelsson, idag illustratör/konstnär. Jag har alltid gillat de som går sin egen väg och hittar egna uttryck och tror på sin grej. Det var många föreläsare som just var så som jag blev väldigt inspirerad av under tiden i skolan.
Hur har tiden på Berghs hjälpt dig i ditt arbetsliv?
– Jag hade inte varit där jag är idag om jag inte pluggat vidare, och om man får vara kaosteoretisk så skulle jag inte vilja göra något ogjort. Något som du också får med dig från skolan är ett stort kontaktnät där gamla studenter hjälper varandra. Jag har jobbat med flera från skolan på olika sätt efteråt och verkligen haft känslan av att gamla studenter hjälper varandra.
Vilket är ditt bästa tips till någon som ska söka kurs på Berghs?
– Gör ordentligt med research på kurserna och vad som skiljer dem åt. Prata gärna med gamla elever som kan hjälpa dig med alla frågor som du har om de olika utbildningarna. De flesta jag vet svarar gärna på frågor och hjälper till!
– Se till att lägga ner mycket energi på arbetsprover, research, skisstid och så ordentligt presenterat såklart.
_Rodeo
2013.04.18 17:10
Från Berghs till boss. Brita Zackari sa upp sig från sitt jobb för att följa sin dröm och ta över världen. I dag är hon sin egen chef – och får kolla på sit coms på arbetstid.
Vad jobbar du med i dag?
– Sedan oktober är jag frilans och jobbar just nu med att skriva på två olika humorserier till tv, plus en krönika i ett månadsmagasin plus diverse reklamjobb. Plus att jag bloggar på Nöjesguiden. Ofta sitter jag och trycker hetsigt på olika tangenter på min dator i hopp att de ska bilda ord som tillsammans kanske framöver formas till något underhållande. När det gäller tv går mycket ut på att snacka ihop sig med andra i manusgruppen, antingen hemma, eller på produktionsbolagets (Brommamammas) kontor. Ibland går jag på möte. Det är viktigt att boka in olika möten så en får anledning att besöka människobyn då och då.
I vilka stunder känner du att allt slit är värt?
– När jag får se någon sorts frukt av mitt arbete. Det jag gör just nu har tyvärr lite längre ledtider än till exempel en reklamfilmsinspelning, men jag får del-skörda frukten lite och hurra över en färdig tredjeversion av ett manus och så. En lyxig grej är att jag också får räkna titta-på-sitcoms-tid som arbetstid. TROR jag? Och eftersom jag är min egen chef så nickar jag nu godkännande till mig själv och ger mig en löneförhöjning för utanför-boxen-tänk. Boom.
Hur såg din väg till Berghs ut?
– Mina båda föräldrar är journalister, så jag var rätt tidigt i livet väldigt säker på att jag absolut INTE ville jobba med att skriva. Men så började en av mina bästisar jobba med reklam och berättade för mig att det fanns ett yrke som hette copywriter och att jag nog skulle passa som det. Fram tills dess trodde jag att “jobba med media” bara var något karaktärer i Killinggängets sketcher gjorde, jag hade aldrig tänkt i de banorna ens. Men då sökte jag Berghs direkt, samtidigt som jag sökte jobb på en byrå (kaxig, much?), vilket jag sjukt nog fick. Så jag jobbade extra som junior copy samtidigt som jag gick på Berghs.
Hur skulle du beskriva vägen från Berghs till där du befinner dig nu?
– Det är en himla stress när man går på Berghs att få jobb direkt DIREKT. Jag var inte en av dom som blev haffad direkt på examensdagen, men fick efter någon månad eller tre jobb på min drömbyrå. Vilken dock hann förlora en kund precis innan jag skulle skriva på kontraktet. Så det blev inget. Dödsångesten då. I dag kan jag mysa åt hur löjligt det är att ha den där stressen för bara ett par futtiga månader men då var det precis sådär viktigt. Men bara en liten stund senare fick jag jobb på Storåkers McCann där jag jobbat med alltifrån små små broschyrer som ingen läser, till jättekonstiga webbprojekt och asroliga reklamfilmer. Tills jag sa upp mig i höstas för att följa mina drömmar och ta över världen.
Vad läste du på Berghs?
– Jag läste Media Communications som är den klassiska reklamlinjen, den kan eventuellt heta något annat i dag? AD:s och copys går i princip samma utbildning med undantag för några få kurser. Det var bra, jag har älskat att kunna In Design, till exempel. In Design rule all.
Berätta om något minnesvärt som hände på Berghs.
– En otrolig ångestgrej som fortfarande ger mig skämsburr var en övning där vi skulle skriva något för att presentera en person som denna sedan skulle läsa upp själv, och vi hade kanske fem minuter på oss. Jag hade fått i uppgift att skriva om min kompis Julia och jag bara frös till och fick världens prestationsångest och skrev någon sjuk metafor för att beskriva henne, drog in någon jävla matliknelse i den, och det var bara katastrof, vilket Julia lät mig veta. Men ska man testa att göra på nya sätt ingår det ju tyvärr att göra bort sig lite. Det där hade jag gärna sluppit dock.
Måste man gilla att tävla för att trivas på Berghs?
– Ja. Berghs älskar tävlingar. Och det är ju smart, för det gör att byråerna får upp ögonen för eleverna.
Finns det något du önskar att du vetat när du sökte till Berghs?
– Att det blir för mycket att jobba samtidigt.
Vad skulle du vilja säga till ditt yngre Berghs-jag?
– Lägg krutet på det som är kul och ger energi. Man kan verkligen jobba skiten ur sig själv på Berghs, så det är bra att kunna sålla lite i uppgifterna och tillåta sig själv att tänka “just den här grejen behöver jag inte vara bäst på”. Jag skulle också sagt till mig själv att sänka garden lite tidigare, och att bli bra på att ta emot kritik. Det lär man sig med tiden, men ju tidigare desto bättre hinner man tillgodose sig lyxen med att ha så många bra och smarta klasskompisar. Det är kanske det bästa jag lärt mig i livet, att det inte finns någon prestige i att ha gjort saker HELT själv.
Vad är du stolt över som du producerade på Berghs?
– Vi hade en kurs i manusförfattande, som jag älskade varje sekund av. ÄLSKADE. Som final på kursen kom Pernilla August och Jakob Eklund till skolan och läste upp våra manus. Det var otroligt häftigt att höra så skillade skådisar tolka rollerna och läsa dialogen jag skrivit, och jag fick ett sådant sjukt lyckorus av det och skratten de fick – jag har nog inte varit stoltare över något jag gjort. Synd att det ändå skulle ta mig fyra år att fatta att det var manus jag allra helst ville jobba med.
Berghs mål är att utbilda framtidens bästa kommunikatörer. Lyckas de?
– Jag SA ju att Berghs gillar att tävla! Jag vet inte hur man mäter “bäst” i ett sådant sammanhang dock? Jag tycker att Berghs skapar väldigt proffsiga kreatörer, problemlösare och kommunikatörer. Nyss var jag gästföreläsare på reklamlinjen på Berghs och det var en otroligt begåvad klass jag fick hänga med, jag tvivlar inte på att de kommer äga skiten ur reklamvärlden snart. Är det svar på frågan?
Hur har tiden på Berghs hjälpt dig i ditt arbetsliv?
– Det har gett mig många bra instrument för kreativitet och gjort mig trygg i min yrkesroll. Så enkelt och så viktigt.
Vilket är ditt bästa tips till någon som ska söka kurs på Berghs?
– Många som söker Berghs och går Berghs blir väldigt bra på reklamkunskap. Men jag tror – och här kan jag absolut ha fel – för att bli en kreatör som skapar nåt extraodrinärt är det inte lika hög prio att ha järnkoll på alla Cannes-belönade reklamfilmer, som att ha koll på livet utanför. Reklam skapas inte för andra reklamare, även om det kanske känns så när du smitit från helnattsjobb på skolan för att planka dig in på Guldäggets efterfest.
– Med risk för att låta extremt högtravande så tror jag att man bör lyfta blicken från Adsotheworld.com och till exempel youtuba komikern Maria Bamford, eller lyssna på podcasten Vad blir det för rap, eller uppdatera sig om vad barnmorskorna i kommunen kämpar med för skit på sitt jobb, för att själv kunna vara riktigt bra på sitt jobb. Det ingår liksom i arbetsbeskrivningen att ha lite koll på, och vara intresserad av, allt och alla. Och det är också det som gör att det är så sjukt roligt.
_Rodeo
2013.04.11 14:27
Sandra Beijer driver en av Rodeos superbloggar, Niotillfem. Hon är utbildad copywriter och har jobbat både i Stockholm och New York. Faktum är att hon drömde om yrket redan som elvaåring, då hon klippte ut artiklar om drömskolan – Berghs. Tio år senare kom hon in.
Hur såg din väg till Berghs ut?
– Jag kom in på Berghs när jag var tjugo år. Innan det läste jag genusvetenskap på universitetet. Jag drömde faktiskt knäppt nog om att bli copywriter redan som elvaåring. Tänkte att hitta på reklamfilmer hela dagarna måste vara det bästa yrket ever. Jag klippte ut artiklar om Berghs – som min pappa hade sagt var skolan som gällde i sådant fall – och klistrade upp ovanför sängen. När jag hittade en katalog om Berghs ungefär tio år senare hemma hos min kompis Joakim blev jag sjukt avundsjuk över att han skulle söka in.
– Hur vågar du? sa jag. Det är ju omöjligt att komma in där.
– Och han svarade att man kunde väl i alla fall prova. Denna tanken hade aldrig slagit, jag tänkte hela tiden att det inte ens var en idé. Men han hade ju rätt, klart man kunde prova. Så det gjorde jag. Och kom in.
Hur skulle du beskriva vägen från Berghs till där du befinner dig (yrkesmässigt) nu?
– Jag gick ut Berghs sommaren 2007, under toppen av högkonjunkturen. Jag fick erbjudanden på många fina byråer och kunde flott nog välja mellan flera. För mig var Garbergs ett självklart val. Jag kände mig hemma där direkt och stannade sedan i tre år. Grät så att jag knappt kunde andas när jag slutade. Men jag och Nina Åkestam som också jobbade som copy på Garbergs, ville prova lyckan i New York.
– Vi översatte vår portfolio till engelska, skaffade en agent som vi fick tips om av Pelle Sjönell på BBH. Hon skickade ut vår portfolio och bokade möten och vi skrev kontrakt med en byrå som heter KBSP. Där jobbade vi i ungefär ett halvår och trivdes inte alls. Vi var över 600 personer på byrån och det kändes som att försvinna i en stor grå koloss. En majdag 2011 ringde Wieden+Kennedy och frågade om vi ville jobba för Target (USA:s Åhléns kan man säga) hos dom. Det ville vi! Där jobbade jag i lite mer än ett och ett halvt år. Men jag sa upp mig i år när jag skrev på ett bokkontrakt och bestämde mig för att satsa heltid på skrivandet.
Vad läste du på Berghs?
– Jag läste YMECO, som jag tror nu heter RAC. En tvåårig diplomutbildning med inriktning som copywriter. Jag minns de åren som att jag var konstant på skolan, till och med när jag inte behövde för att jag tyckte om människorna så mycket. Jag kunde absolut ingenting om reklam eller copywriteryrket när jag började. Jag visste inte vad en pannå var och jag visste inte var en “mapp” var. Så det fick jag lära mig.
– Jag tyckte Berghs la upp utbildningen väldigt bra, genom att varje vecka jobba med nya uppdrag, nya kunder (ibland på låtsas och ibland på riktigt) och att i slutet av veckan öva på retorik och presentation. Man lärde sig att tänka konceptuellt, att jobba i grupp, att stå på scen och att aldrig ge upp.
Visste du exakt vilken kurs du ville läsa?
– Ja, jag visste att jag ville läsa till kreatör och jag visste att jag ville skriva, så copywriter-utbildningen kändes självklar.
TBT! Berätta om något minnesvärt som hände på Berghs.
– Min klass var otroligt tight och vi hängde allihopa hela tiden. Minst en gång i månaden hade vi maskeradtema och höll hus i varandras lägenheter. Det var djurteman, oj jag kom fel-teman, prickigt och randigt-tema och så vidare. Jag kom ihåg en gång rolig grej när Brita Zackari i min klass hade white trash-tema och jag klädde ut mig till kickers. Concealer på läpparna, målade ögonbryn, mjukbyxor med string som stack fram och FILA-skor. När jag kom in på festen gick hon fram och hälsade på mig för att hon inte förstod vem jag var.
– I slutet av Berghs klippte jag ihop en film om vår klass, den finns här. “We are the world” var förövrigt vår klasslåt och den spelades varje gång vi gick och sjöng karaoke (vilket var väldigt ofta).
Måste man gilla att tävla för att trivas på Berghs?
– Jag tror man måste det delvis, i och med att man bedöms varje vecka och att klasserna är så pass små. Men reklam är en tävlingsinriktad bransch och jag är inte säker på att man kommer trivas i den om man inte har lite jävlar anamma och en vilja att bli mer eller mindre bäst typ.
Finns det något du önskar att du vetat när du sökte till Berghs?
– Jag kunde ju ingenting om reklam men kom in för att de antagligen såg någonting, så jag tror inte det. Jag lärde mig ju sen. Jag var så himla ung och livrädd, men det gick bra.
Vad skulle du vilja säga till ditt yngre Berghs-jag?
– Oroa dig inte! Allt blir bra.
Vad är du stolt över som du producerade på Berghs? Alternativt, vad vill du helst gräva ner i jorden?
– Jag vill gräva mina arbetsprover djupt DJUPT ner i jorden.
Vem var din favoritlärare?
– Tyckte mycket om Staffan Ryberg och Lotta Lundgren.
Hur har tiden på Berghs hjälpt dig i ditt arbetsliv?
– Det var genom Berghs jag kom in i reklambranschen, annars hade jag aldrig haft en chans in där. Jag är så glad över det, för de åren har varit de roligaste i mitt liv hittills. Jag har träffat så många vettiga, bra och spännande människor som jag kan ha i mitt liv för alltid.
Vilket är ditt bästa tips till någon som ska söka kurs på Berghs?
– Ta hjälp när du inte förstår eller om något känns svårt i arbetsproverna. Hör av dig till gamla Berghselever och de som går till skolan. De flesta är snälla. Ring Berghs och fråga om du inte förstår något i ansökan. Det gjorde jag, hela tiden, och de svarade så himla tålmodigt. Börja i god tid med arbetsproverna. Och kommer du inte in, bli inte ledsen, det är bara att söka igen nästa år.
Är du sugen på att söka till Berghs? Nu är det dags att söka till hösten – andra maj är deadline för sökande till Berghs heltidsutbildningar! Ta första steget här.
Det här är ett samarbete mellan Berghs och Rodeo.
_Rodeo
2013.04.04 16:26
_Rodeo
2013.04.03 14:24

Tonårsångesten bor kvar i Hästpojkens texter, trots att medlemmarna har fyllt 30 och lämnat det allra stökigaste rockstjärnelivet bakom sig. Nu kommer bandets tredje skiva En magisk tanke, en mognare och mer avskalad historia än tidigare.
Text: Ida Grundström Nyberg
Foto: Johannes Helje/Pressbilder
Det har gått tre år sedan förra skivan kom, vad har ni gjort under åren?
Adam Bolméus: – Vi började om. Den här gången fanns det inget material som hade blivit över från tidigare inspelningar så vi fick börja på ruta ett igen. Dessutom turnerade vi mycket med de förra skivorna och vi skriver nästan ingenting när vi är ute och spelar, vi är inte så effektiva då.
Martin Elisson: – Adam kom till exempel med en vers som en byggsten till en låt och sedan långsamt, långsamt så satte vi ihop allt till en skiva. Och så har vi ju gjort annat också. Jag har pluggat lite och Adam har jobbat vid sidan om. Det har tagit tid.
Hur låter ni i dag jämfört med då?
Adam: – Jag tror att det vi vill göra har ändrats med tiden. Ett tag ville vi till exempel inte ha några lugna låtar, allt skulle vara ösigt. Nästa gång ville vi göra något helt annat. Det är jäkligt svårt för oss att förklara hur man formar en skiva från början till slut. Inspirationen kommer från flera olika håll. Vi tänker att det ska låta på ett sätt men i slutändan låter det ofta på ett helt annat. Låten måste själv få bestämma hur den ska bli.
Har era texter förändrats med åren?
Martin: – Nej, i grunden har det nog inte ändrats. Jag skriver kanske på ett lite mer nyanserat sätt nu, men grundfrågorna är desamma som när vi släppte första skivan med Bad Cash Quartet 1998. Däremot har jag skrivit mer om förhållanden och kärlek på den nya skivan än tidigare.
Känner ni att ni kan skriva om tonårsångest fortfarande?
Martin: – Jag vet inte, vad är tonårsångest då? Jag kanske är lite mer nyanserad nu och har lite fler infallsvinklar, men jag funderar fortfarande kring samma saker. Jag har fortfarande lika svårt att förstå vad som driver människor och vad det är som förväntas av en, hur man ska hitta sin plats.
Jag är ganska lik mig från tiden när jag började göra musik. Kanske är jag lite mindre osäker än vad jag var när jag var 18, men på vissa punkter har jag kvar samma tankar.
Martin, du skrev texten till Anna Järvinens låt Porslin som var med i Melodifestivalen. Var det något du har drömt om att få göra?
Martin: – Haha, nej! Jag skrev en text till min kompis Björn Ohlsson som har gjort musiken. Sedan fick jag höra på omvägar att den skulle vara med i Melodifestivalen. Det är en jättebra låt och Anna gör den så bra och det är jätteroligt att den fick komma ut, men jag vet inte hur sådant där går till, jag hade inte sett Melodifestivalen sedan jag var sju eller något Men att döma av det lilla som jag hade sett kan jag inte säga att det är ett forum som jag drömt om att få vara med i direkt.
Du polisanmälde en stalker under tiden ni jobbade med den nya skivan. Påverkade det processen med albumet?
Martin: – Nej, det var inget som påverkade oss överhuvudtaget. Jag vet inte någonting om henne, men som jag tolkade det var det en tjej som riktade någon form av psykos mot mig. Det slutade med att hon var hemma hos mig och la meddelanden i min brevlåda, sa att hon skulle döda mig och att hon skulle skicka brevbomber till min lägenhet. Jag polisanmälde henne men drog senare tillbaka det eftersom jag inte orkade hålla på mer med saken. Sedan dess har jag inte hört av henne. Det var mest en väldigt surrealistisk situation egentligen, att till exempel gå runt på stan och veta att det samtidigt sitter en person och fokuserar så mycket hat mot mig. Det kändes konstigt, men inte bara på ett negativt sätt.
_Ida Grundström Nyberg
2013.03.11 17:39
Performancedans, konst, house och kickboxning. När Lune, aka Linnéa Martinsson, gör musik blandar hon gärna saker som vid första anblicken inte alls ser ut att passa ihop. Nu kommer hennes debutskiva Music & Sports.
Text: Ida Grundström Nyberg
Foto: Joanna Nordahl/Pressbilder
Hur länge har du gjort musik?
– Jag har lekt med musik sedan jag var liten, men jag började testa att skapa ljudbilder först efter gymnasiet. Jag flyttade till Bryssel och var där och jobbade och hängde i cirka ett år. Det var då jag började intressera mig för ljud på riktigt och skrev mina första egna låtar. Låtar och ljud som senare har blivit till det som hamnade på skivan och som är mycket av det som Lune är i dag.
Så din musik har alltid låtit på det här sättet?
– Den har nog alltid haft de här melodierna och de här texterna, men nu låter det på ett sätt som jag, Calle och Adrian (Adrian Lux och Carl-Michael Herlöfsson) har jobbat fram. Tillsammans har vi utvecklat mina idéer, vi har kompletterat varandra och hittat ett ganska specifikt sound. Eller en stämning snarare än ett sound.
Hur ser konstellationen Lune ut, är det bara du eller är ni fler?
– Jag är väl någon form av boss eftersom det är mina låtar och mina texter, men sedan jobbar jag ju med många andra: Adrian, Calle och kompisar och kollegor som jag känner från konst- och performancevärlden. Man kan säga att Lune är jag och gänget.
Känner du att du har fortsatt på samma musikaliska spår efter att du jobbat med Adrian Lux?
– När jag och Adrian började jobba så förstod vi rätt snart att det vi skriver låter väldigt olika men fungerar på ungefär samma sätt, bortsett från att jag gjorde det på gitarr och han gjorde det i house- och klubbmiljö. Jag kommer från ett håll där man gillar att röra på kroppen och dansa och jag är väldigt mån om att den känslan märks i min musik, att man kan röra sig till den. Och det är ju just det som Adrian håller på med. Vi möttes där och förtydligade de idéer vi hade. Jag tänker egentligen mest att jag vill göra något som jag själv skulle vilja lyssna på.
Du håller på med dans också, är det något du tänker att du ska involvera i Lune?
– Jag hoppas det! Lune är ett projekt som jag vill ha lust med länge och som jag vill ska hålla länge. Eftersom jag har jobbat jättemycket med dans och scenkonst är det självklart för mig att väva in det i det här också. Tanken är att Lune helt enkelt ska kunna vara det jag gör, ibland själv och ibland tillsammans med andra som håller på med en annan konstform än jag och som jag är intresserad av. Jag tänker också mycket på Lune som liveakt, hur jag ska utveckla det. Antagligen kommer jag att samarbeta med någon, kanske en polare. Eller så är det bara jag.
Du har gått gymnasiet på Kungliga svenska baletthögskolan. Den kulturen och housevärlden kring Sebastian Ingrosso som nu ger ut din skiva känns som två stora kontraster.
– Ja, men det är ju det som är intressant! Jag tycker att det är så extremt inspirerande att förena olikheter. Jag tycka att ju fler olika element som får vara med ju mer kittlande blir det att jobba med. Skulle man bara röra sig inom det som är ”släkt” så händer det inte så mycket, det blir ganska lamt. Jag tror att det hela tiden handlar om kontrasterna och att göra dem större, för att sedan försöka få ihop allt.
– Skivan heter Music & Sports och sport och musik är två av mina största intressen. Vid första anblick är det två saker som inte riktigt går ihop, men för mig är det jättenaturligt. Musik kan vara precis lika hett och svettigt som sport. Jag gör hellre det som jag har lust med utan att ta hänsyn till vad som skulle passa bäst. Jag måste vara egoistisk och ärlig, annars skulle jag inte kunna stå för det jag gjorde.
_Ida Grundström Nyberg
2013.03.06 10:17

Jacka Acne, t-shirt Hellen Van Rees / MUUSE, byxor The Wardrobe.
Nicole Sabouné älskar måndagar, ser mode som konst och släpper sitt debutalbum nästa år. För Rodeo berättar hon om samarbetet med Josefin Strid och när hon snodde Ola Salos skjorta.
Foto: Emma Svensson
Mode: Gorjan Lauseger
Text: Ida Grundström Nyberg
Varför gillar du måndagar?
– Måndagar känns som en nystart och alla har ny energi. Bara för att det är måndag och start på en ny vecka känner man att man måste göra saker, det är innovativt på något sätt!
Har du alltid varit intresserad av mode?
– Jag tycker om kläder – om det är mode eller inte vet jag inte riktigt. Men kläder är en del av mig och ett sätt att uttrycka mig på. Jag får fram min personlighet och kan må bra av att känna mig trygg i min stil och mina kläder. Jag ser kläder väldigt mycket som en konst, jag ser nog inte kläder så ytligt utan mer som att det är ett sätt att uttrycka mig på.
Tröja Cheap Monday, skjorta Josefin Strid.
Du medverkade i The Voice i våras. Hur kommer det sig att du sökte?
– Den största anledningen var faktiskt att Ola Salo skulle sitta i juryn. Hade det varit en jury jag inte kunde relatera till, någon jag inte kunnat mötas med, hade det varit en annan sak. Möjligheten att få coachas av Ola var en stor anledning till att jag valde att vara med.
Vad har du för relation till honom i dag?
– Han är med och skriver en del av musiken. Han fungerar som min mentor, han är den som jag kan lita på mest av allt och som jag bollar både känslor och idéer med. Han är en som jag kan säga vad som helst till och får respons på det, jag lita på vad han säger. Det är så himla viktigt och jag känner mig så himla stark.
Har du tänkt att du ska gå i samma spår som Ola och The ark?
– Musikaliskt så skiljer vi oss ganska mycket, vilket blir väldigt intressant för då uppstår det en häftig kontrast. Jag är nog lite mer punk och lite mer new wave än vad The Ark var sen vet jag ju inte vad Ola ska göra i framtiden. Vi möts men jag kanske kommer med mina lite mer enkelspåriga idéer och lite mer entoniga melodier och han är lite mer melodiös.
Musiken känns rätt inspirerad av 80-tal och typ Billy Idol?
– Jag lyssnar väldigt lite på ny musik, jag har ju vissa favoritband men jag lyssnar nästan bara på musik från sjuttiotalet och början av åttiotalet. Jag inspireras väldigt mycket av Joy Division och så David Bowie såklart, han är husguden. Senaste tiden har det varit mycket Bauhaus och även lite Patti Smith men det är mer hon som människa som inspirerar, hon som ikon. Jag inspireras mycket av punk, Sex Pistols och de grabbarna.
Varför inte ny musik?
– Det händer, men då är det oftast musik som påminner om sjuttio- och åttiotal. Jag älskar The Drums och The Vaccines, indierock och band från England tycker jag är fantastiska. Jag kanske har fastnat lite men sen tycker jag kanske lite oväntat att Ellie Golding är fantastisk, jag tycker hon är ascool!
Du har ett samarbete med modeskaparen Josefin Strid.
– Ja, det var tack vare The Voice.Vi valde kläder tillsammans med stylister, vilket var väldigt kul. Till första fredagsuppträdandet gick jag in i Olas kostymförråd och snodde en skjorta, vilket visade sig vara en skjorta från just Josefin Strid. Josefin hörde sedan av sig till mig och vi klickade direkt. Jag kan relatera till hennes konst och hennes kläder, och hon kände att hon hittat någon som kan bära upp hennes kläder som hon vill.
– Jag tycker hon är en helt fenomenal konstnär och vi båda är unga och nya i branschen, så det blir lite vi två mot världen!
Hur ser ert arbete ut idag?
– Hon är med och bollar idéer kring det visuella, och hon var med och stylade videon och även omslaget till min singel Unseen Footage Of A Forthcoming Funeral. Så hon är med nu och förhoppningsvis kommer hon vara med hela tiden. Vi pratar väldigt mycket om den visuella delen, hon känner mig och vet vad som passar mig. Hon är cool! Vi jobbar mest kring kläderna och då med hennes herrkläder faktiskt, det är mest det jag har på mig.
_Ida Grundström Nyberg
2012.11.28 16:40
Producenten och dj:n Saturday, Monday ligger bakom höstens finaste dänga. Den minimalistiska soulpärlan Headshake är ett samarbete med artisten Julia Spada och sprids som en löpeld på nätet, från Robyns twitterflöde till New York Times.
Nu tar duon sitt samarbete live och spelar på en hemlig adidas Originals/sneakersnstuff-fest i Stockholm. Rodeo träffar Ludvig Parment och Julia Spada under den viktigaste veckan hittills i Saturday, Mondays karriär.
Ludvig Parment, du har sysslat med musik ett tag, men Saturday, Monday är ett relativt nytt projekt. Eller, kan man kalla Saturday, Monday för ett projekt?
– Mja, jag skulle snarare kalla det för min musikaliska identitet än ett projekt. Jag har inget krav för hur Saturday, Monday ska låta eller se ut mer än att det ska vara material som jag verkligen kan stå för.
Mot vilken bakgrund uppstod Saturday, Monday?
– När jag gjorde de första låtarna hade jag jobbat mycket med klubbar och mer renodlad dansmusik och kände ett behov att göra musik som inte nödvändigtvis passar in i ett visst sammanhang.
Är alla försök till att definiera specifika genrer eller rörelser inom musiken onödiga idag? Är allt uppluckrat?
– Jag blir omnämnd som post-dubstep och modern soul vilket jag inte har något emot, men jag försöker inte medvetet hålla mig inom den beskrivningen.
Hur skulle du beskriva ditt sound?
– Jag skulle nog beskriva det som ganska oslipat och naivt men samtidigt atmosfäriskt och känsloförmedlande. Jag inspireras både väldigt mycket av UK bass, dub och techno men även av filmmusik, 70-talsrock, rnb, jazz och soul.
Hur hittade du och Julia Spada varandra?
– Mitt gamla band gjorde en remix åt hennes gamla band för några år sedan och vi har hållit lite kontakt efter det. Hon var ett självklart val när jag insåg att jag ville börja jobba med en vokalist.
Vad är det roligaste med ert samarbete?
– Allt, jag skulle faktiskt inte kunna be om ett bättre samarbete.
Hur känns det att bli hypad av Robyn?
– Det är alltid roligt när folk tycker om ens musik men det är såklart speciellt att få bekräftelse från någon som man har väldigt stor respekt för.
Hur har den första omgången Londonspelningar varit?
– Det har varit hektiskt, väldigt roligt och antagligen den viktigaste veckan av min karriär hittills, jag misstänker att vi kommer tillbaka snart.
Vad har du på gång framöver?
– Jag har precis gjort klart en ep som bland annat inkluderar en ny singel med Julia, den här gången med en musikvideo regisserad av Maceo Frost. Samtidigt jobbar jag hårt med mitt debutalbum och självklart kommer vi att fortsätta utveckla vårt live-set.
–
Julia Spada, berätta om låten Headshake från ditt perspektiv. Hur var det att samarbeta med Saturday, Monday?
– Ludde hörde av sig i våras och kollade om jag ville featurea på hans kommande ep. Jag var rätt stressad med mina egna prylar och bodde dessutom i London då, så jag var faktiskt på vippen att tacka nej, men när jag hörde tracksen ändrade jag mig.
– Headshake gick snabbt att skriva. Den handlar om svårigheten att tyda någons signaler klockan 04.50 när man tänker med reptilhjärnan, typ. Var väldigt osäker på om melodin höll, men när vi spelade in den i Luddes kompis Johans vardagsrum kände jag ganska direkt att det skulle bli bra. Och sen blev jag lite kär i vad Ludde gjorde med låten, speciellt outrot, så jag var sjukt taggad på släppet och såg det inte som vilken samarbete som helst, utan en låt som verkligen hade mig i sig, liksom.
– När Ludde frågade om jag ville jobba mer och köra live var det noll sekunders tvekan. Vi jobbar väldigt bra tillsammans – båda har mycket integritet men mycket respekt för den andras pryl. Han är väldigt mottaglig för idéer, men darrar inte på manschetten när han väl bestämt sig, en skön kombo. I det här samarbetet, eftersom vi jobbar på hans album, är han boss, så kontrollfreaket i mig har paus, vilket är asnice.
Utöver samarbeten jobbar du på eget material. Kan du sätta ord på känslan du vill åt med din egen musik?
– Det blir skev rnb med smutsiga trummor och stora känslor. Mer vill jag inte säga än.
Du skriver även låtar till andra artister. Berätta om ett roligt samarbete.
– Idag sitter jag i studion med Ministry Of Sound-producenten TCTS, som är fantastisk, och jobbar med en låt till hans kommande släpp. Vi har jätteroligt, och det blir förhoppningsvis resultatet också.
Vad hände med O’Spada?
– O’Spada – helgat vare dess minne – vilar helt odramatiskt i frid. Vi ska träffas och äta pizza och dricka upp vår turné-Finlandia nästa vecka.
Ge oss några höjdpunkter från din kalender fram till jul.
– Hm… Har ett par roliga möten nu i veckan. Hoppas Saturday, Monday hinner prångla ut vår nästa singel The Ocean före jul. Den 30 november spelar jag på en fet fest. Och så tänkte jag försöka hinna baka lite lussebullar.
_Lisa
2012.11.26 08:53