Daniel Birnbaum är ny chef på Moderna museet. Amy Rudbäck träffade honom för att prata om vad han har för tankar kring museets framtid.

VAD FICK DIG ATT TACKA JA TILL JOBBET SOM CHEF FÖR MODERNA MUSEET?

– Det här är ett museum som jag känner till väldigt väl, det är en plats på jorden som jag är född och uppvuxen i. Det var här som jag först såg konst, vilket gör att jag har en väldigt nära relation till huset. Sen är det en av de stora samlingarna i Europa. Som svensk kanske man tror att Moderna Museet inte är så viktigt, i jämförelse med museerna i Paris eller Berlin. Men när Moderna museet grundades gjordes många av de viktigaste utställningarna här och det hade att göra med att Sverige då var ett mycket rikt och ett mycket progressivt land, både kulturellt och politiskt. Man grundlade det här museet på ett effektivt och fantastiskt sätt. Det är absolut ett viktigt museum även i jämförelse med museerna i de andra metropolerna.

Jag kom även till en punkt på mitt förra jobb som rektor över en konstskola, då jag insåg att nu har jag gjort vad jag kan göra här. Skolan behövde nya impulser med nya personer. När det här erbjudandet dök upp, var det bara att tänka: ”har jag lust eller inte lust?”, och mitt svar på den frågan var inte rationellt, det var bara att följa sin magkänsla.

SOM SAGT VAR, FRÅN REKTOR FÖR STÄDELSCHULE I FRANKFURT TILL CHEF FÖR ETT MUSEUM, VAD SER DU FRAM EMOT I DIN NYA JOBBROLL OCH VAD KOMMER DU ATT SAKNA FRÅN DITT GAMLA JOBB?

–  Jag ser fram emot att leda ett museum som kan arbeta på högsta konstnärliga nivå, utan att fastna i allt för tung politik. Det jag kommer att sakna är den otroliga närheten man hade till lärarna, som är nyckelpersoner ur Europas konstvärld, och eleverna, som är som elever alltid kommer att vara, det vill säga förbryllande, irriterande och så underbara.

VAD SER DU SOM MODERNA MUSEETS FRÄMSTA SYFTE?

– Syftet, eller uppgiften är att förena historia med samtid och framtid. Och det är svårt. Det är en plats för nationens kulturella minne för bildkonsten, som en minnesbank.

I VILKEN RIKTNING VILL DU TA MODERNA MUSEET? LOCKA DE STORA MASSORNA MED UTSTÄLLNINGAR AV STORA NAMN ELLER KANSKE LYFTA FRAM MINDRE VÄLKÄND SAMTIDA KONST?

– Jag tror inte att stora namn automatiskt betyder populism, men det är klart att det finns en viss mekanik i att man tror att stora namn omedelbart ska skapa stor betydelse, en oerhörd renommé för institutionen. Det gäller snarare att visa konstnärer som kanske blir stora namn. Det låter fåfängt, men det är ju det man hoppas på! Sen är det klart att man ska göra klassikerutställningar. Ingen skulle vara lycklig över museet om det bara gjordes Cezanne och Picasso. Men å andra sidan om inte Moderna Museet gör det, ja vem gör det då, i Sverige?

Att visa moderna klassiker är också ett uppdrag, det vill säga de är ju klassiker för att de har en funktion och är älskade, annars skulle de ha fallit i glömska. Konst som ständigt läses om, hålls också vid liv. Det gäller bara att visa det på ett nytt, spännande sätt. Jag är helt övertygad om att det finns nya sätt att visa Cezanne, men frågan är ”hur?”.

HAR DU NÅGON DRÖMUTSTÄLLNING SOM DU SKULLE VILJA GENOMFÖRA?

– Det känns trist att säga ”det har jag inte, för det måste man ju ha” men just nu har jag så många konkreta planer. Men man kan tänka sig att… en drömutställning, som verkligen är en drömutställning, det är något som man varken kan föreställa eller beskriva helt och hållet. Det är lite som när Tolstoy fick frågan ”varför skrev du Anna Karenina?” och då sa han ””hade jag vetat det innan så skulle jag inta ha skrivit den”. Så att en drömutställning är ju någonting som blir till i mötet med en publik.

Det finns dock en konstnär som heter Hilma af Klint, en svensk målare från tidigt 1900-tal. Hon var en slags visionär och ockult person vars konst aldrig har visats, då hon skrev det i sitt testamente. Ett drömprojekt för moderna museet är att göra en oerhört kraftig utställning med en forskningssida om Hilma af Klint och det kommer vi att försöka göra.

VILKEN STÄLLNING UPPLEVER DU ATT MODERNA MUSEET I STOCKHOLM HAR UR ETT INTERNATIONELLT PERSPEKTIV?

– Jag tror att folk känner till det. Det är en av få institutioner i Sverige som man vet vad det är. Ett starkt och oförstört varumärke , eller som Guggenheimchefen, Richard Armstrong sa till mig: ”Moderna museet has great genetics”. Det är en stabil, sund och intressant plats.

VILKEN ÄR DIN PERSONLIG FAVORITUTSTÄLLNING SOM DU BESÖKT GENOM TIDERNA?

– När jag var omkring 20 år såg jag en utställning som handlade om ryskt avantgarde, eller rysk modernism, som visades här på Moderna Museet. Den blev jag väldigt fascinerad av och gick och tittade på väldigt många gånger. Nu i efterhand tror jag också att det var en väldigt viktig utställning både för museet och för hela museivärlden. Då var allt väldigt Paris- och New Yorkorienterat, men att det faktiskt fanns en sådan enormt rik värld av rysk experimentellt måleri, film… det visste man inte riktigt.

HAR DU ALLTID VETAT ATT DU SKULLE JOBBA INOM KONSTVÄRLDEN?

– Nej, absolut inte. Min mamma var konsthistoriker av ganska klassiskt snitt och anställd på Nationalmuseet, så jag är uppvuxen i konstnärlig miljö. Men det var faktiskt genom skrivandet, som tog fart när jag som 25-åring fick ett sommarvikariat på Expressens kultursida, jag fick en professionell relation konstvärlden. På Expressen skrev jag om allt möjligt inom kultursfären. Jag blev sedan överlockad till Dagens Nyheters då de behövde människor som skrev om just konst. Så genom tidningarnas specialisering blev jag konstkritiker. Det var inget jag hade räknat ut själv.