Med sitt nya koncept ”Norrback Hero” vill Norrback införa socialt engagemang i modet.
”Norrback Hero” är en utmärkelse som lyfter fram kvinnor som är bra förebilder, och som sticker ut med sin kompetens och engagemang.
Norrbacks första hjälte: brottsofferadvokaten Elisabeth Massi Fritz, som aldrig räds att sträcka ut en hjälpande hand till kvinnor som lever under våld och förtryck.

Foto: Emma Svensson
Mode: Olle Edvard Öman

Vi ska ses halv två, men Elisabeth Massi Fritz dag är redan lång. Hon är några minuter sen – hon kommer just från ”ett jobbigt förhör i ett mordfall”, där hon företräder offrets anhöriga. Hon är stressad men har inte andan i halsen. Hon har vinden i håret men är lika välkomponerad som vanligt: pennkjol, fixade naglar och hunden Alice i släptåg.
När vi startar intervjun tar hon befälet: engagerad, initierad och passionerad. De egenskaper som har lett till att massor av våldtäkts- misshandels- och mordoffer fått upprättelse, till att Sveriges regering nu tar hedersrelaterat våld som ett samhällsproblem – och samma egenskaper som har lett till att Elisabeth Massi Fritz förtjänar utmärkelsen ”Norrback Hero”.

Vad betyder ordet ”hjälte” för dig?
– Jag tycker om ordet ”hero” på engelska. I det här sammanhanget tycker jag att det betyder att en person är en förebild, någon beundransvärd person som gjort något för samhället.

Vilka beundrar du?
– Jag beundrar människor som har civilkurage. Människor som hjälper andra, och som är professionella men som ändå vågar agera med hjärtat. Inom rättsväsendet möter jag så många duktiga människor – men det är många som saknar engagemang, tyvärr. Det förvånar mig varje dag. Polis, socialtjänst, domstolsväsende, myndighetspersoner… Kunskapen finns men engagemanget saknas.

“Jag gillade framför allt den benvita klänningen med kappan till. Den kommer jag absolut att skaffa själv, den är otroligt elegant.”

Hade du ett starkt rättvisepatos redan som barn?
– Inte rättvisepatos, men jag har alltid varit en väldigt hjälpande person. I fyran eller femman gick jag i samma klass som en flyktingtjej. Hon var väldigt mobbad i skolan, och jag tyckte synd om henne. Vi bildade ett nätverk kring henne, och plötsligt var vi flera stycken runtomkring som kontaktade skolledningen för att få ett slut på mobbingen.

– Det finns ett syrianskt ordspråk som går ut på att om man hjälper någon annan så kommer det alltid tillbaka något gott till en själv, och någonstans tror jag på det. Människor borde hjälpa varandra i större utsträckning, och framför våga sträcka ut en hjälpande hand, våga bry sig, våga fråga.

Men får du ibland stoppa dig själv från att hjälpa till?
– Haha, det var en bra fråga. Absolut. Jag är så van att hjälpa andra, både på jobbet och privat, att det ibland kan kännas som att det vilar ett tungt ansvar på mig, att jag förväntas vara den som hjälper till.

Finns det människor som inte vill ha hjälp?
– Alla klienter jag företräder kommer till mig på egen hand för att de vill att just jag ska biträda dem, men det har hänt att jag gått fram till en kvinna som finns i min närhet i den miljön jag vistas i och då är jag helt säker på att personen i fråga är utsatt. Det hände en känslig sak i min dotters skola: jag mötte ofta en kvinna som regelbundet hade fysiska skador. Jag tyckte att det såg ut som att hon blivit utsatt för trubbigt våld. Hon gjorde ingenting för att dölja sina skador, och det kändes som ett rop på hjälp. Till slut gick jag fram till henne på skolgården när hon lämnat sina barn, berättade vem jag var och vad jag jobbade med och frågade hur det var med henne. Det slutade med att vi satte oss på ett fikaställe där hon, gråtande, berättade vad som hänt. Hon ville bara att någon skulle ställa en rak fråga till henne. Det blev en rättsprocess och hon lämnade våldet.
– Jag tycker inte att man ska acceptera det våld som finns. Jag får ständigt höra från offer jag möter, flickor och ungdomar, att de känner en besvikelse mot vuxna – det var ingen som vågade ställa frågan.

När vi fotograferade dig bad du om att få slippa byxor.
– Jag trivs alltid bäst i kvinnliga kläder och älskar klänning, kjol. Jag vill känna att det är jag. Det yttre måste gå ihop med det inre annars blir det fel för mig. Jag tycker inte om den här idén med att kvinnor måste klä sig som män för att lyckas med sin karriär.

Tänker du på vad dina kläder signalerar?
– Jag väljer kläder utifrån ett uppdrag jag har, vilken roll jag och vilken miljö det är. Både när jag är ska träffa en klient på kontoret och när jag är ute och föreläser, men särskilt i domstolen. Kläderna ska signalera min kunskap och expertis. Mina klienter förväntar sig att jag ska se ut som en advokat, inte bara agera som en.

Och hur ska en advokat se ut?
– Jag kan inte tänka mig att gå till domstolen utan kavaj. Det handlar om min roll som advokat, respekten för min klient men också respekten för rättsväsendet. Men det behöver inte betyda att man måste ha en grå, trist kavaj, man kan piffa till det med något man tycker om. Jag är intresserad av kläder, färg och form.

“Den zebramönstrade klänningen med paljetter var kvinnlig och spännande. Alla skulle inte våga bära en sådan klänning, den förmedlar liksom ‘här kommer jag, powerkvinnan’.”

Hur många dräkter har du i garderoben?
– Haha, oj oj. Jag har dräkter i alla färgskalor, randigt, rutigt, med pälskragar… Jag har en garderob för vår och sommar, och en för höst och vinter. Jag vårstädade till och med i den när jag gick på semester.
– Jag tycker att det är viktigt att ha en organiserad garderob, speciellt nu i våras när jag var SVT:s expert under Breivik-rättegången. Det var en rättegång som höll på i många veckor, och att det blev många tv-framträdanden och målets karaktär gjorde att det var särskilt viktigt att ha ordning på mina klädval. Jag måste veta i vilka situationen jag ska bära vad och vad jag har haft och inte.

Just om Breivik-rättegången sa du att det är ett mål du kommer ta med dig hela livet.
– Ja. Vi i Skandinavien och i stora delar av Europa vill ju gärna förklara ondska, att om någon begår ett brutalt mord så är den personen psykiskt sjuk. Att det inte alltid finns någon förklaring till ondskan, ingen psykisk sjukdom – det tog jag med mig ordentligt den här rättegången. Det är skrämmande att ondskan existerar och att den finns så nära inpå oss.
– Norrmännen hade så väldigt stort tålamod. Jag upplevde mer sorg än hat, och om det hade varit i ett annat land tror jag att det hade varit tvärtom. Det fanns trauma, sorgearbete – och en stor förståelse. Och det kändes speciellt på ett sätt, tycker jag.

Men när det gäller dina egna fall, hur släpper man taget om dem när processen är över?
– Det var jobbigt i början och det tar år att lära sig, men nu är det inget problem längre. Det kanske låter hemskt, men det måste bli vardag, du måste kunna hantera det för annars går du in i väggen.

När känner du att du har uträttat något?
– Mitt arbete känns meningsfullt varje dag och arbetet går ut på att företräda de mest utsatta brottsoffren i samhället. Det bästa är när min klient får en rättslig upprättelse, lämnar våldet och kan leva ett harmoniskt liv.
– Sedan undrar jag förstås hur det har gått för dem, och då är det så härligt när jag får ett julkort från den kvinnan. Vi advokater släpper alltid taget när vi gjort allt vi kan, men det finns alltid speciella klienter som återkommer och hör av sig.

“Norrback har alla de tre stilarna jag oftast bär: det sobert eleganta, det vågade och den ljuva sommarklänningen. Jag bara smälte när jag såg den här klänningen, den påminde om en skolavslutning en sommarkväll.”

Kan det kännas att det är extra viktigt att ta ansvar för just brottsoffer, att de inte har ett automatiskt skydd i rättsapparaten?
– När jag började jobba med brottmål tyckte jag att det var så rysligt att se att offren hade så dåliga biträden, medan de tilltalade hade duktiga försvarare. Jag blev förbannad på att offrens biträden var så mesiga. Det viktigaste när jag biträder mina klienter i dag är att vara en aktiv, engagerad advokat. Vi jobbat alltid för klientens intressen, och duckar inte även om det blir känsligt eller jobbigt. Jag accepterar inte att min klient kränks i rättssalen. Ta Stureplansmålet, det börjar bli gammalt nu men det var ett typiskt exempel på hur klienten kördes över i tingsrätten. Det glömmer jag aldrig. När vi fick målet i Hovrätten såg vi till att hon var förberedd – det gjorde kanske inte hela skillnaden men det gick från ett friande till en fällande dom, vilket är ovanligt.

Är det frustrerande att en så stor del av juridiken bygger på subjektiva värderingar?
– Det är många mål som är frustrerande. Man själv tycker att bevisningen pekar tydligt åt ett håll, men så tycker man att domstolens värdering av bevisen är värdelös och enligt min mening helt felaktig.

Vad gör man då?
– Då överklagar jag och jag försöker fortsätta arbeta och inte ge upp, agera genom att lyftaofferfrågorna och försöka förändra det som inte fungerar till att fungera bättre… Det är en utmaning. Jag kan speciellt bli frustrerad i just våldtäktsmål, där jag tycker att man skuldbelägger offren. Man gör subjektiva värderingar av kvinnans sexuella preferenser – men aldrig av mannens. Då måste man påminna rätten om vad som är viktigt: det är inte vad kvinnan hade på sig eller att hon följde med någon hem, utan att det har skett en våldtäkt.
– Man blir frustrerad men det hjälper inte att bli arg. Istället måste man kämpa på ännu mer, man försöker påverka lagar och regler, förändra systemet som inte fungerar. Jag tycker att det är så viktigt när man är aktiv i rättsväsendet – att man är med i debatten och försöker påverka systemet.

PROMOTION. Detta är ett samarbete mellan Norrback och Rodeo. 

Indierockbandet från Seattle, Band of Horses, släppte i dagarna sitt fjärde studioalbum Mirage Rock. Rodeo fick som en av få tidningar sitta ner och prata med bandet under deras korta Sverigebesök. De berättar om sitt nya råa sound och hur det var att jobba med en av de största producenterna i världen.

Text: Ida Grundström Nyberg
Foto: Christian Gustavsson för rodeo.net

Tre av fem bandmedlemmar – Ben Bridwell, Tyler Ramsey och Ryan Monroe – är i Stockholm på en blixtvisit för att göra intervjuer och promota sin kommande skiva Mirage Rock. Rodeo möter bandet på Nobis Hotell. Precis innan har de varit och spelat in på kontoret hos Spotify.

– Fascinerade avslappnat för att vara ett stort företag säger Ben om inspelningen.

Band of Horses släppte sin första skiva Everything All the Time 2006 och har sen dess släppt fyra studioalbum. Det fjärde, Mirage Rock, släpptes nu den 18 september. De blev snabbt kända med hiten Funeral och med andra skivan Cease to Begin kom de stora framgångarna. De skäggiga, flanellskjorteklädda killarna från Seattle har spelat för utsålda hus och deras folk-rock gick hem i stora delar av världen.

Nya skivan Mirage Rock beskriver Ben Bridwell, sångare i bandet, som ett bra tidsdokument för hur Band of Horses låter just nu. De har gjort en skiva med ett ljud som ska påminna om en livespelning och som låter mer analogt än deras tidigare skivor. Mirage Rock är menat att vara som en fluga på väggen i bandets studio. De ville behålla soundet så naket som möjligt. Inspiration har de plockat från sina tidigare skivor men också influerats mycket av musik som gjordes långt innan deras tid.

När jag berättar att jag personligen har upplevt en viss förändring i deras sound, från den finstämda folkrocken till en något ruffigare klang håller de med mig. Första och andra skivan lät ungefär samma och på tredje skivan började de utmana sig själva.

Mirage Rock är en fortsättning på denna utveckling. Alla tre är överens om att någonstans måste soundet utvecklas så att man som band inte stagnerar och tappar intresset. Ben Bridwell beskriver gång på gång hur Mirage Rock är ett dokument på hur bandet låter just nu, eller snarare lät när de var i studion. De vill fånga nuet och för tillfället går Band of Horses efter riktlinjerna ”less is more”.

– Det är meningen att skivan ska vara ”fun and easy”! Säger Ben.

Skivan är producerad av Glyn Johns som tidigare har jobbat med artister som Bob Dylan, The Rolling Stones, The Band och många andra stora artister, många som varit stora inspirationskällor till Band of Horses. De träffade Glyn under en konsert och bestämde snabbt att de skulle jobba tillsammans på kommande skiva. Glyn Johns sound och tidigare referenser har inspirerat mycket i arbetet med Mirage Rock.

Band of Horses har under hela sin tid varit väldigt populära i Norden och inte minst i Sverige. På frågan hur det kan komma sig svarar de att Seattle där de kommer ifrån är ungefär som Sverige när det kommer till klimat, och invånarna där har samma temperament och beteende som här.

– Vi ser till och med lika ut!

Band of Horses kommer att spela på Hovet i Stockholm den 9 november, biljetter finns att köpa hos Ticnet.

Den 5 september släpper Agnes sitt fjärde album, Veritas. För Rodeo berättar hon om när Britney gjorde en roadtrip bara för att säga hej – och om en annan legendar, vars klänning hänger i Agnes garderob.

Text: Elin Nordlund
Foto: Emma Svensson för Rodeo
Mode: Gorjan Lauseger
Hår och make up: Thomas Macentee

Du har skrivit en hel del på Veritas, eller hur?
– Ja, precis. Det började lite på förra plattan men nu med den kommande plattan var det ett av målen.

 Jag gillade verkligen videon till din singel One Last Time.
–  Åh vad roligt att du gör det! Det är lite läskigt att göra en video för det är så svårt att få fram bilden man har i huvudet. Det är svårt att visualisera bilden. Det är Amir Chamdin som har regisserat och han förstod direkt hur jag ville ha det. Jag blev otroligt nöjd med resultatet.

Hur delaktig var du i skrivandet av den låten?
– Väldigt. Jag jobbade ihop med Jonas Quant och Anna Diaz, och vi alla tre tillförde lika mycket. Jag gick in i sångbåset och bara körde. När jag kom ut satt Anna och Jonas och var helt tagna.

Hur har du förändrats under de sju åren som har gått sedan du vann Idol?
– Största skillnaden är väl att jag är mer delaktig nu. Nu vet jag lite mer vad jag vill.

2009 signades du av ett amerikanskt skivbolag, Geffen Records. Hur kändes det?
– Det var jätteroligt! Men inget hände över en natt, allt kom successivt. Först klättrade jag på listorna i England, sedan spred det sig i Europa och sedan vidare till USA.

Var det något du drömde om hemma i Vänersborg?
– Ja, på sätt och vis, jag har alltid vetat att jag vill sjunga. Jag började sjunga i kör när jag var liten men kände att det inte var min grej. När jag var 16 år började jag ta sånglektioner.

 Kommer du ihåg vad du köpte för din första lön?
– Jag jobbade och hjälpte till ganska mycket hemma. Då tjänade jag lite pengar som jag åkte till Göteborg och spenderade. Jag köpte ett par jeans som jag tyckte var grymma.

Och när du sedan tjänade lite mer pengar, som efter lanseringen i USA. Vad köpte du då?
– Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Haha, jag drog nog bara ut och shoppade! Jo förresten, jag köpte en lägenhet.

Vilka var dina idoler när du växte upp?
– Mina största idoler var Whitney Houston och Beyoncé.

Har du träffat någon av dem?
– Jag har inte träffat Whitney Houston men jag har en av hennes klänningar hängandes i garderoben.

Vilken har varit din roligaste spelning alla kategorier?
– Jag har två stycken. Den första var i Palm Springs på en stor festival. Tio minuter innan spelningen skulle dra igång fick jag höra att det var en tjej som hade åkte långt för att lyssna på mig och att hon gärna ville säga hej. Det visade sig vara Britney Spears. Det var häftigt. Då blev jag lite extra taggad när jag gick ut och körde.
– Den andra gången var en spelning i Marocko. Då visade det sig att jag skulle spela utomhus för 200 000 personer. Det var en sådan häftig känsla när så mycket folk sjöng med och kunde mina låtar.

Och så blev du hyllad av Perez Hilton också?
– Ja, var verkligen roligt att han skrev både om Release Me och One Last Time. Han är en väldigt härlig person också. Han bjöd in mig att spela på sin fest på Coachella.

Är du sugen på att göra Melodifestivalen igen?
– I nuläget, nej. Jag tycker det är roligare när musik inte är en tävling.

Den guldiga kroppsstrumpan som du hade under festivalen 2009 var så snygg!
– Ja, den catsuiten gillade jag. Hela låten andades disco och jag hade enormt hår så jag tyckte den passade perfekt.

 Hur tänker du när du väljer scenkläder?
– Jag är väldigt bestämd med vad jag vill ha på scenen. Scenkläder är väldigt viktigt för mig. Det ska vara både bekvämt och snyggt.

Hur skulle du beskriva din personliga stil?
– Oj, den där är så svår. Det beror lite på vilket humör jag är på. Men jag gillar att klä upp mig till vardags. När jag ska på någon stor fest eller så, då har jag stylist men jag tycker om att vara med och pilla själv också.

Hur skiljer sig din personliga stil från Agnes på scen?
– Jag är mer avklädd på scen. På sista tiden har jag kört mycket på bodys för att jag tycker att det gör att jag ser både längre ut och får snyggare ben. Dessutom är det skönt.

 Men om du får välja: Jeans eller galastass?
– Både och. Så länge jag känner mig bekväm i vad jag har på mig.

Lyssna på smakprov från Agnes album Veritas. Rodeo bjuder också på en exklusiv världspremiär av låten Walk Out Of Here.