Intervju

Martin Bergström | Om sitt nya varumärke, kulturtanter som blivit spöken och Loreens “sexy rotvälta”

Martin Bergström är den kreativa själ som under tolv år förgyllt modesverige med färgstarka kollektioner och upprymda designidéer. Nu är han aktuell med sin trettonde kollektion, han skapar Lalehs scengarderob och lanserar i höst ett helt nytt varumärke. Och Loreen klär han i en “sexy rotvälta” av trettio meter sidenchiffong.

Martin Bergströms syn på mode tillhör inte direkt det gamla vanliga du hör från modeskapare i intervjuer. Till hans bästa inspirationskällor hör grönsaksdisken – med härliga kålsorter som brysselkål – och ufon i nätstrumpor. Det låter tokigt, men Martin Bergströms mode är om något alltid ofelbart skräddade och färgstarka plagg som garanterar en juvel i garderoben.

Nu har Martin Bergström precis färdigställt sin trettonde kollektion, “Culture Vulture” (vilket betyder ungefär kulturtant). Han beskriver den som sin bästa kollektion hittills och en sammanfattning av allt han arbetat fram i de tolv föregående kollektionerna.

– Plaggen går i en gråskala, svart och vitt. Jag fick efter att ha arbetat med färg, färg och färg helt enkelt en överdos av färg och höll på att kräkas på regnbågar och my little ponys. Så det var så skönt att andas en stund. Jag röntgade mina tidigare mönster och fick ut en essans av dem.

Martin Bergströms trettonde kollektion “Culture Vulture”. Foto: Thomas Klementsson.

– Kollektionen går i en gråskala med vitt som bas. Likt mina tuschteckningar. Rått och handritat. Materialen är sidensatin, sidenchiffong och bomullsjersey, alla tryckta med mina illustrationer. Det är viktigt att arbeta materialen så att alla får mitt avtryck.

Var hämtar kollektionen sin inspiration?
– “Culture Vulture” handlar om de kära tanter jag känt, som gått och blivit spöken. En hälsning och en hyllning. Döden är någonting som alltid inspirerat mig. Döden, tanter, ufon och biologi. Jag tror att all bra konst handlar om döden eller ångesten för döden. Det är den sista gränsen.

Din återkommande signatur är dina illustrationer som mönster på plaggen. Berätta mer om dem.
– Jag har kommit fram till att jag är rätt bra på att göra mönster och att jag vill fylla alla världens ytor av mönster. Ett myller. Numera är tekniken så fantastisk att man kan skapa mönster med en mönsterrapport nästan in i oändlighet, vilket leder till mer eller mindre unika plagg när mönstret hamnar olika på alla plagg.

Mönstrade plagg är svårt, som ett helt ämne i sig. Vad är din metod när du får fram mönster som passar på plagg?
– Mönster är alltid en avvägning, en utmaning. Jag har kraftig migrän så jag är extremt känslig för att mönster tar över. Jag får ont i huvudet. Så jag lyssnar alltid på vad huvudet säger i mönsterfrågan, och vad magen säger i alla andra frågor. Mönster kan som allt annat bli jobbiga, men mönster kan också vara det som verkligen förgyller och förhöjer.

Har du någon favorit i den nya kollektionen?
– Just nu är det nog den vida sidensatinbyxan, chiffongblusen med kinakrage och sidensatincapen.

Martin Bergströms trettonde kollektion “Culture Vulture”. Foto: Thomas Klementsson.

Den nya kollektionen blir även ett avstamp i ett nytt projekt för Martin Bergström, vars plagg tidigare endast erbjudits på beställning. “Culture Vulture” blir namnet på ett helt nytt varumärke signerat Martin Bergström som kommer att säljas i utvalda butiker i höst.

– Målgruppen för det nya märket är kvinnor som älskar mönster och starka uttryck förpackat i ett skönt plagg som en vid sidenbyxa eller en t-shirt i jersey. Jag kände att jag ville gå vidare och få fler personer bära mina plagg. Så tillsammans med Camilla Modin Djanaieff och Helena Åkerlind på pr-byrån Modinåkerlind arbetade vi fram det här nya märket.

Och parallellt med sina egna kollektioner  jobbar Martin Bergström löpande med scenkostym. En nyfunnen vänskap för Martin är Sveriges stora eurovisionhopp Loreen. Av trettio meter sidenchiffong har han skapat en outfit för henne vilken han beskriver helt självklart som “sexy rotvälta” .

– Det jag gjort för Loreen är en utveckling på min kollektion the ”Garden of Doom” från 2011. Känslan är organisk och tjugotalsdekadent. Sexy rotvälta kallar jag den på grund av dess över trettio meter långa tampar i sidenchiffong. Loreen är magisk och väldigt inspirerande och vi har blivit goda vänner.

Loreen i Martin Bergströms “sexy rotvälta” under repetitionerna i Baku. Foto: All over press.

– Jag älskar när jag får en kick och blir upphetsad av vad jag skapat. Jag är på något sätt en samlare av att arbeta. Och jag har som målsättning att det ska finnas en skönhet i min estetik. Med skönhet menar jag inte gull-gull, utan i det mörka måste det finns något romantiskt. Jag är en romantiker. Jag ser att skönheten i sig är en funktion. Funktionen är den att någonting är just bara vackert.

Loreens låt ”Euphoria” – eufori – är en passande beskrivning på känslan som omger Martin Bergström och det han gör. Förutom modedesigner är han känd som illustratör, konstnär, set designer, kostymör och stylist och i sommar skapar han scenkostym för Lalehs turné.

– Jag gjorde Lalehs vårturne 2012 och nu arbetar jag för fullt med att ta fram plagg till sommarturnen. Laleh vet precis vad hon vill och hon tar ut svängarna vilket är jättekul! Vi är just nu mitt i arbetet.

Martin Bergström har också en långt samarbete med konstnären Nathalia Edenmont, känd för sina bilder som över livets förgänglighet, livskraft, död och förfall. Där skapar Martin Bergström de plagg hon sedan fotograferar. I höst kommer deras samarbeten nå fem olika utställningar runt Europa.

– Jag jobbar med Nathalia löpande. Vi plåtar hela tiden och jag älskar det. Jag bygger plagg av tiotusen blommor, vissna grenar, höstlöv eller rensar likmaskar. Nathalia plåtar analogt så det är ingen retusch på bilderna, vilket verkligen är en utmaning när jag bygger jättestora klänningar av jordgubbar eller vad det nu kan vara. Just att rensa likmaskarna var det klart äckligaste jag någonsin gjort…

Att bygga klänningar av blommor kanske ligger långt från en modeskapares vanliga uppgifter. Men när det gäller Martin Bergström passar det in i en fantasifull och naturnära stämning som är tydlig i det mesta han gör, från mode till set design och illustrationer.

– Min estetisk har alltid varit lite på en gräns. Gränsen mellan att kunna bäras och att kroppen faktiskt inte finns med i beräkningen. Vi har ju oftast liksom två armar och två ben, så det blir inte så spännande i längden att utgå bara från det. Plaggen kan få leva sitt eget liv ibland. Min estetik är också “väldigt mycket”: många många meter tyg. Stort och fladdrande. Organiskt är ett ord jag tror kan sammanfatta mig, en organisk futurism. Tänk dig en arméuniform till en amöba.

En kortare version av texten publicerades på Rodeos sida i DN den 20/5.
Foto, porträttbild: Per Kristiansen.

Martin Bergströms trettonde kollektion “Culture Vulture”. Foto: Thomas Klementsson.

Loreen i Martin Bergströms “sexy rotvälta” under repetitionerna i Baku. Foto: All over press.


Taggar: , , , ,

_Rodeo

1 Kommentar

2012.05.23 16:46

ZHALA | “SVENSKAR ÄR ÄKTA”

Hon hamnade i limbo med Lykke Li, spelade in en video med Makode Linde i Los Angeles och överraskade som gogo-dansare. Nu är vårens mest hypade sångerska hemma i Stockholm. Vi tror att hon är här för att stanna.

Text: Elin Nordlund
Foto: Emma Svensson för Rodeo.net
Mode: Brandy Hanna Litmanen

Vem är Zhala?
– Jag tror på förändring och utveckling, just nu är jag barnet i mig, imorgon kanske något annat.

Hur såg din uppväxt ut, har du alltid sjungit?
– Jag växte upp med Bollywood-filmer och Alladin. Jag började sjunga som väldigt liten, sjöng på en barnskiva som blev Grammis-nominerad. Sen har det bara fortsatt i olika sammanhang.

Berätta om singeln Slippin Around. Varför tog den så lång tid att göra?
– Det tog lång tid för att jag dels är väldigt petig och för att jag gillar att ta god tid på mig. Det måste vara perfekt innan jag kan släppa det och gå vidare.

Kan man bli för petig när man gör musik?
– Ja, det kan man nog bli. Då är det skönt att ha folk som hjälper en och går in och sätter stopp. Jag vill gärna att slutprodukten ska bli så lik min vision som möjligt. Det kände jag att det blev nu med Slippin Around.


Hur jobbar du?
– Jag improviserar för det mesta. Jag gillar att sitta och bygga på saker. Jag bygger på känsla, jag jobbar inte på det traditionella sättet. Jag kan ibland jobba med en låt hur länge som helst för att sedan lägga ner den ett tag. Sen kan jag ta upp den ett halvår senare och jobba vidare. Men jag kan även göra en låt på typ tio minuter och vara skitnöjd.

Är det debutalbum på gång?
– Ja, det är absolut på g. Jag vill bara få ihop allt jag har i huvudet just nu, men det är på gång. Helst skulle jag bara vilja dra ut i skogen och jobba intensivt med albumet i typ två månader men det finns inte riktigt tid för det.

Hur kommer det att låta?
– Det kommer att vara jag. Det kommer att vara mina känslor och mina upplevelser. Men det är svårt tycker jag att säga hur det kommer att låta.

Hur kommer din kärlek för kurdisk musik fram i din egen musik?
– Det är bara naturligt för mig. Jag har ju vuxit upp med det så det finns med i min musik mer eller mindre hela tiden.

Videon till Slippin Around är riktigt cool. Var hittade ni inspiration till den?
– Jag och Makode är väldigt goda vänner och han förstår mig väldigt bra. Vi diskuterade lite hur jag ville uttrycka mig i videon. Vi ville få ut vem Zhala är, visuellt. Det kändes självklart att jobba med honom, jag älskar honom och hans konst.

I höstas var du i Los Angeles i ett par månader. Vad gjorde du där?
– Den här gången var jag där för att jobba och inspireras. Jag lånade en kompis hus. Det var i LA som jag och Makode spelade in min video. Det blev sjukt intensivt.

Men du har gått på LA Music Academy också eller hur?
– Ja, exakt. Jag drog dit något år efter gymnasiet. Det var bra för mig att dra ut och resa och klara mig själv. Jag lärde mig massor under den perioden både musikmässigt och om livet.

Har du kontakt med någon från din klass?
– Ja, ett par stycken. Framför allt mina gamla roomies och lite roligt folk i Japan.

Du är i Stockholm nu. Hur har Stockholm tagit emot dig, tycker du?
– Jag trivs i Stockholm. Det är mysigt här. Det är litet och allt känns så självklart här på något sätt. Men ibland kan jag känna ett sug efter att få åka till LA och bara bubbla.

Men du gillar Stockholm?
– Ja, det gör jag verkligen. Jag har rest en hel del men jag måste säga att Stockholm är en av de fetaste städerna jag vet. Jag håller inte alls med om att folk i Sverige är tråkiga. Jag tycker att svenskar är äkta.

Du har även varit på turné med Lykke Li. Hur var det?
– Det var väldigt fint. Jobbigt ibland men för det mesta väldigt fint. Man är i ett  känslomässigt limbo hela tiden.

Vad lärde du dig genom att turnera med henne?
– Att jag hatar att flyga men att jag älskar att spela. Nu några månader senare känner jag mig bara peppad på att få kunna göra det själv snart.

Du har ju haft en klubb också, Donna Scam. Hur kul är det?
– Det är sjukt kul. Det är grymt inspirerande. Kanske blir det lite  sommarklubbar. Sen att folk har tyckt och tänkt en hel del om klubben ser jag bara som något positivt och intressant.

Varför är det bra?
– Folk blir förvånade när de kommer och lite överraskade varje gång, för mig är det spännande.

Apropå Donna Scam, det är ju en lesbisk klubb. Innebär det att det bara är tjejer där?
– Ja, det är mest tjejer som kommer. Men det kommer faktiskt både straighta killar, straighta par och såklart lite bögar också. Alla är välkomna! Vi vill bara att folk ska ha en grym kväll.

Vad är det du gillar så mycket med uttrycket i gogo-dancing?
– Jag har alltid gillat gogo-dancing och alltid velat göra det också. På Donna Scam gör jag det och i mitt huvud har jag nog alltid varit en gogo-dansare. Haha!

Det bubblar mycket runt dig just nu, känner du dig redo för att slå stort?
– Jag är peppad! Det är kul att få göra det man själv vill utan att kompromissa.

 

Taggar: , , , ,

_Elin Nordlund

Kommentera

2012.05.22 15:55

VIKTOR JOHANSSON | “I SKOLAN KALLADE DE MIG BILDDYSLEKTIKER”


Det var suget efter att få berätta en historia som fick Viktor Johansson att börja fotografera. Nu har han med sina bilder på elitsimhopparen Christoffer Eskilsson tagit hem segern i Googles världsomfattande fototävling Google Photography Prize 2012.

Text: Elin Nordlund
Foto: Viktor Johansson och Robin Haldert

Den klassiska frågan, hur känns det?
– Det känns såklart jättebra! Det börjar sakta men säkert sjunka in att jag faktiskt har vunnit. Att jag får ställa ut på Saatchi i London är ju så coolt.
Varför valde du att följa just Christoffer Eskilsson?
– Det hela började med ett skolprojekt att plåta sport. Jag visste att jag ville utmana mig själv genom att fotografera under vattnet. Eftersom Anna Lindberg kändes lite gjort så valde jag helt enkelt Christoffer.
– Det var sjukt svårt att fotografera under vattnet. Jag använde ett undervattenshus till kameran. Från början hade jag tänkte att alla bilder skulle vara under ytan men jag är nöjd med att det inte blev så. Det hade blivit lite väl ensidigt.

Hur tänkte du med bilderna?
– Det var mycket att jag ville spegla hur det är att vara ensam elitsimhoppare. Jag följde honom tre hela dagar och sen var jag i Eriksdalshallen själv och provade att simma med kameran också.

Vad betyder det för dig att ha vunnit det här priset?
– Det är verkligen ett erkännande att vinna. Det är lite extra roligt för att när jag började utbildningen var jag typ sämst i klassen.

Så det här blev lite utav en revansch för dig?
– Ja det skulle man kunna säga. I skolan kallade de mig för bilddyslektiker.

En del av priset var ju att få åka till en valfri plats i världen. Vilken blir det?
– Ja, visst är det coolt att få välja vilken plats som helst! Men jag vet faktiskt inte än. Jag ska ta helgen att fundera lite på vart jag ska dra.

Och du ska få ta med dig en handledare också?
– Exakt! Jag känner att jag måste klicka med den som jag ska dra iväg med så det krävs nog en funderare på den också. Men jag gillar verkligen fotografen Martin Parr.

Varför då?
– Han är så nyfiken och ser intressanta detaljer som man kanske inte tänker på med vanliga ögon. Han kan typ fota en detalj på en fot och det kan bli jättefint. Det är lite så som jag vill bli som fotograf. Jag känner att jag är på god väg, jag börjar få tänket själv nu.


Varför började du fotografera?
– Jag pluggade först reklam och grafisk design på Beckmans men jag märkte efter ett tag att jag ville berätta en historia. Jag har jobbat en del som grafiker på Ålandstidningen och när jag såg fotograferna som drog ut på jobb, samtidigt som jag satt och spelade Tetris, då kände jag att det där vill jag också göra. Då började jag läsa bildjournalistik på Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö.

Vad inspireras du av?
– Jag inspireras väldigt mycket av människor som gör sin egen grej. Människor som har hittat något som de tycker om att göra.

Berätta lite om din utställning Maskulin.
– Den är inspirerad av en artikel om Alexander Bard i Svenska Dagbladet. Jag ville att bilderna skulle visa lite bromance. Jag var lite nervös över vissa bilder, vad folk skulle tycka om dem. Vissa kan nog tycka att de är lite på gränsen. Men jag hoppas att killar ska lära sig att uppskatta sina kompisar lite på ett annat sätt.

Hur har den mottagits?
– Väldigt bra faktiskt. Fram till den 30 april ställer jag ut på Young Art på Artellerigatan i Stockholm.

Vad har du på gång just nu?
– Förutom att dra ut och resa menar du? Haha! Det har faktiskt redan börjat trilla in lite jobberbjudanden från olika företag. Det känns verkligen roligt. Men sen ska jag i sommar, för första gången jobba på Ålandstidningen som fotograf. Det ser jag fram emot. Eftersom jag är sommarålänning så är det ju nästan semester, att kunna ta båten till jobbet och sen få fotografera, det kommer att bli en bra sommar känner jag.

 

 

 

 

Taggar: , , ,

_Elin Nordlund

Kommentera

2012.04.26 15:31

Simon Emanuel och Alexis Weak | Bara 15 år

På nya singeln 15 år skildrar Simon Emanuel och Alexis Weak uppväxten i Stockholm. Väntrummet hos rektorn, sömnlösa nätter, tjejer som luktar mentolcigg och en febrig känsla av att vara på väg någon annanstans.
För Rodeo visar Simon Emanuel och Alexis Weak platserna och minnena där de var 15 år.

Foto: Christian Gustavsson för Rodeo

Blott 15 men jag svär att jag kommer bli bäst i världen
ung stressad jävel, ensamma resenären, på vägen
eller inte riktigt så musiken åker shotgun i passagerarsätet
till hjulen trillar av, en stor vision här i vår lilla lilla stad

SIMON EMANUEL, BASKETPLANEN, HUMLEGÅRDEN
– Det kändes som att det alltid var vår då. Det var kanske bara tio grader ute, men man hängde runt i t-shirt från morgonen till kvällen. Det var mycket Fila på den tiden, alla hade Grant Hill-skorna från Fila.
Du också?
– Nej, men jag ville verkligen ha dem. Jag hade väl andra fula jävla sportkläder, det var det man hade då.

15 år men jag minns det som i går
så små men mer skit på mina axlar än man tål
Jag älska henne för hon sa att hon förstår
Hon gillar ba mig, och hon rökte ba mentol

ALEXIS WEAK, PENDELPERRONGEN, SÖDRA STATION
– Vi tog alltid pendeln, det kändes som en evighet, till någon hemmafest. Vi åkte även om vi inte var bjudna. En gång var vi på en fest i Älvsjö, vi kände ingen där. Det blev otrevligt, och medan kidsen som hade festen stod och skällde på mig snodde min vän hela spritförrådet och smet ut bakvägen. Sen jagade de oss med cykelkedjor och hammare. Jag irrade runt i skogen i två timmar, och till slut såg jag en taxi som jag stoppade på måfå. Då satt min kompis i baksätet med all spriten och två tjejer han hade dragit med sig från festen.
Hade ni pengar att betala taxin?
– Nej, men det fick tjejerna göra. Vi hade ju spriten.

Bara 15 men långt fram
ja det känns så, när jag tänker tillbaka på mina nätter, mina dagar
främst nätter för det va då jag spela låtar
insomnia den kom ja

SIMON EMANUEL, RECORD HUNTER, SANKT ERIKSGATAN
– Jag och min kompis Rikard brukade gå en runda på lördagarna till alla skivaffärerna här runtomkring. För mig handlar den tiden mycket om musik, och min vers på 15 år är ju skriven utifrån det. Jag köpte nästan bara cd, men vi hängde ändå mycket inne i vinylrummet, på Streetlevel.
Var det där de coola hängde?
– Ja, precis. De äldre. Hade man tur kunde man se någon av de på den tiden få rapparna.

Jag var bara 15 och och hon var bara 16
och vi ba mötte blickarna i väntrummet till rektorn
kickstartade vespor, vi borde ha gjort läxor
en riktig liten skitunge men hade väl något hekto

ALEXIS WEAK, TANTOLUNDEN
– Vi brukade klättra upp på berget, det var nog instinktivt för att vi ville vara så långt från snuten som möjligt. Man hade en sån frihetskänsla här uppe. Jag har många bra minnen härifrån, med folk jag inte träffar längre. Jag får nästan en sån här Stand by me-känsla nu när vi är här uppe.
Kom polisen aldrig upp hit?
– Jo, det gjorde de väl, förstås. Och hällde ut folkölen. Fast man blev nästan mer förbannad när de inte hällde ut den. Skulle de ha den till sin personalfest då? Man hade rätt många konspirationsteorier på den tiden, om vilken öl det var mest alkohol i och sådär.

 

“15 år” (featuring Jonas Lundqvist) är ute nu. Singeln innehåller även den nya låten “Syndare”, också den ett samarbete mellan Simon Emanuel och Alexis Weak.

 

 

_Marcella Mravec

1 Kommentar

2012.04.16 11:38

Hanna Alström | “Jag vill förmedla ett budskap”

En flicka som skadar sig själv så hårt att läkarna ger upp hoppet.
När självbiografiska Zebraflickan gavs ut blev det både ett utlopp för författarens egen ilska och något som satte fingret på ett växande samhällsproblem.
Nu spelas Zebraflickan som en fritt tolkad monolog med Hanna Alström i huvudrollen.

Text: Elin Nordlund
Foto: Anton Östlund för Rodeo

Berätta om föreställningen?
– Pjäsen handlar om en tjej som kämpar för att göra sig fri från sin självdestruktiva demon. Hon kämpar mot rösterna som hon har i huvudet.

Har du själv haft en sådan röst?
– Ja, det har jag. Det tror jag att alla har. Men för mig kom den lite senare än vad det gör för den här tjejen. För mig kom den kanske när jag var runt 20. Då kom mycket tankar. Det kunde till exempel vara att jag inte dög. Jag kunde tänka ”vad ska det bli av mig”.

Hur gör du för att komma in i karaktären?
– Här går jag ju inte riktigt in i någon karaktär. Här är det mer fokus på själva budskapet. Jag vill förmedla det på ett bra sätt.

Det hålls ett samtal efter föreställningen. Vad tänker ni med det?
– Vi tycker att det är viktigt att prata om det här så efter varje föreställning håller vi ett 20 minuter långt samtal där vi pratar med publik och olika experter.

Hur var dina egna tonår?
– Mina tonår var väldigt bra. Jag hade en väldigt bra uppväxt.

Men hur balanserade du skådespelandet med att vara en vanlig tonåring?
– Jag såg det mest som en hobby. Jag tyckte bara att det var roligt.

Stötte du på avundsjuka från andra i din egen ålder?
– Ja, det är klart jag gjorde det. Men det tacklade jag genom att bara vara tyst. Jag var ju som vilken tonåring som helst egentligen.

Hur var det att gå från att göra ungdomsfilmer till att göra teater på Dramatens stora scen?
– Det kom naturligt efter scenskolan. Sen stod jag ju faktiskt där redan som åttaåring. Det har aldrig varit en stor grej för mig.

Varför valde du sedan att lämna Dramaten?
– Jag valde att inte förlänga mitt kontrakt helt enkelt. Men jag är inte främmande för att komma tillbaka dit i framtiden.
– Men jag ville vidga mina vyer. Det har varit väldigt annorlunda nu när vi har repat inför Zebraflickan. På Dramaten är man van vid att komma och alltid ha en lokal att repa i. Nu har det varit lite ovisst med det. Ibland har vi fått byta lokal flera gånger under samma repetition.

Är det jobbigt?
– Inte jobbigt men det är ett nytt och annorlunda sätt för mig att jobba på.

Man säger ju att det är bra att vara lite nervös. Har du varit det inför premiären av Zebraflickan?
– Jag har varit lugn. Vilket faktiskt gör mig lite rädd. Men jag gör ju inte det här för min skull. Det kanske är därför. Jag gör det för en bra sak.

Vad händer härnäst?
– Nu ska vi spela Zebraflickan sex gånger här. Sen ska vi faktiskt upp till Peace and Love i sommar och spela.

En festival alltså. Vad coolt!
– Ja, jag vet. Det är tydligen första gången det görs. Det känns häftigt! Sen ska det bli kul att se Rihanna som spelar där också. Haha!

Zebraflickan sätts upp av Teater Fryshuset och spelas på Stadsteatern den 13, 14, 19, 20, 21 april. Biljetter köps via stadsteatern.stockholm.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

_Marcella Mravec

Kommentera

2012.04.13 14:47

Adrian Lux | “Avicii är bättre på att svara på mail”

Efter hitsinglar som Teenage Crime och Strawberry har Adrian Lux släppt sitt självbetitlade debutalbum. Samtidigt är det bara ett par veckor kvar till premiären av serien Heartbeats. För Rodeo berättar vårens houseprins om varför han är rädd för Kents fans och vem som egentligen är artigast – han själv eller Avicii?

Text: Elin Nordlund
Foto: Emma Svensson

Du valde att faktiskt ge ut ett album – det är inte allt för vanligt i din värld?
– Jag gillar utmaningar. Dessutom får man ju in mer saker på en platta. Saker man kanske inte hade valt att ge ut som singlar. Sen har till exempel Spotify fått folk att faktisk börja lyssna mer på hela album.

Men hur gick tankarna när du gjorde skivan?
– Jag hade inget riktigt tänk. Det är lite spretig. Men eftersom det tog så lång tid att göra den så betyder alla låtar mer.

Hur menar du?
– Jag kommer ihåg hur alla låtar blev till. Jag kan till exempel tänka ”just det, det var ju så vi gjorde med den låten, fan vad kul det var”.

På All I Ever Wanted jobbade du ihop med Jocke Berg. Hur var det?
– Det klickade direkt. Han är faktiskt en av de lättaste jag har jobbat med. Jag är lite nervös för vad Kents inbitna fans ska tycka. Jag hoppas de gillar den.

Hur kom samarbetet till?
– Vi har samma förläggare. Han hade hört en av mina låtar och gillade den. När jag fick frågan om jag ville jobba med honom tackade jag ja direkt. Det kändes sjukt kul, jag är ju uppvuxen med Kent.

I slutet av april har din tv-serie Heartbeats premiär. Hur känns det?
– Det känns riktigt roligt. Den här gången har vi valt ut tillfällen som vi tar till vara på och filmar då. Till skillnad från i Rebeckas och Fionas serie. Då filmades det typ hela tiden.

Vad kommer serien att handla om?
– Den kommer att handla om mig, Nause och Albin Meyers. För mig är det viktigt att visa allt. Inte bara de glassiga spelningarna utan även de som inte är riktigt lika coola.

Du är tillsammans med Rebecka Scheja som också är dj. Hur funkar det?
– Det funkar jättebra! När vi är hemma tillsammans försöker vi att hänga typ hela tiden. Men jag tror att det hade varit svårare att få det att funka om hon hade haft ett nio till fem-jobb. Nu är ju hon i samma bransch så vi förstår varandra.

Vad lyssnar du själv på?
– Jag lyssnar en hel del på Tegan and Sara och Jefferson Airplane. Sen blir det också en hel del techno. Det blir väldigt blandat faktiskt. Jag går rätt mycket på hur skivomslaget ser ut. Ser det konstigt ut tar jag det direkt.

Vem ser du upp till mest i housevärlden?
– Eric Prydz för att han gör sin egen grej. Det är coolt. Han blandar massor av olika influenser. Jag tycker att han är stilbildande

Finns det någon som du drömmer om att jobba med?
– Nej, inte direkt. Jag får en del förfrågningar om samarbeten och jag försöker tacka ja så ofta jag kan. Ibland blir det asbra och ibland mindre bra. Jag gjorde en låt med Scissor Sisters som blev askonstig, haha! Men sen samarbetar man ju mycket med polarna också. Såklart.

Är alla en big happy family, eller finns det olika läger i housevärlden?
– Jag tycker faktiskt att det är en big happy family. Alla hjälps åt tycker jag. Man vill ju hänga med sina polare så då blir det att man håller ihop.
– Man tipsar om varandra och hjälps åt så gott man kan. Housemusik handlar om att dansa och ha kul. Det gillar jag.

Är alla house-djs lika artiga som du?
– Haha! Jo, men alla är väldigt ödmjuka. Blev lite chockad över det i början. Avicii till exempel, han är bättre på att svara på mail än vad jag är.

Du är döpt till Prinz Adrian, kommentar?
– Mina hippieföräldrar gillade det helt enkelt.

Varför valde du inte det som artistnamn?
– Jag vet inte. Men Adrian Lux kom till när jag kollade på Virgin Suicides. Där en av karaktärerna heter Lux. Det var en scen där de var på en äng och då kände jag att jag ville göra något som passade ihop med den scenen.

Debutalbumet Adrian Lux är ute nu. Heartbeats har premiär den 25 april på TV6 Play.

Taggar: , , , , ,

_Marcella Mravec

Kommentera

2012.04.10 15:31

Markus Krunegård | “Har man fel skor blir allt så fel”

Markus Krunegård har just släppt sin nya skiva Mänsklig Värme – samtidigt som Serenades lanseras i USA. Tomma nattbussar och frostiga bilar var inspirationen till den självutlämnande plattan som sätter verkligheten och Markus själv i centrum.

Text: Elin Nordlund
Foto: Anton Östlund

Berätta om nya skivan.
– Den innehåller 10 låtar vilket är lite utav musikens gyllene snitt. 10 låtar är perfekt. Tanken med den här skivan var att den skulle ha en röd tråd vilket jag tyckte att den fick. Sen spretar jag ju lite som vanligt.

Hur känns det att stå själv på scenen igen?
– Det känns såklart kul! Jag känner att jag behövde ha en lång paus. Jag behövde samla lite ny energi. Nu är typ första gången på länge som jag faktiskt känner att jag vill stå på scen igen. Inte bara att jag ska stå på scen igen. Det sammanfaller väldigt bra.

Blir det ibland ensamt att köra solo?
– Ja det kan bli ensamt. Man behöver lite input ibland. Men samtidigt kan jag tycka att det är jättejobbigt när någon annan ska gå in och pilla i mina grejer.

Berätta om inspirationen från Ringvägen?
– Haha! När jag skulle skriva pressreleasen så kändes det bra att säga att min inspiration kom från Ringvägen.

Men du bor där va?
– Ja, exakt. Jag har mitt skrivbord mot fönstret så jag har suttit och kollat ut där en hel del. Suttit och tittat helt apatiskt. Det händer väldigt mycket där ute som man inte tänker på förrän man kollar lite närmare.

Som vadå?
– Typ en tom nattbuss, en frostig bil och någon som är full och på väg hem.

Du har ju blivit pappa också. Hur känns det?
– Det är klart det är grymt att bli farsa!

På nya skivan skriver du bland annat om din dotter, hur tror du att hon kommer att reagera på det när hon blir äldre?
– När hon är gammal nog att förstå så är det ju så länge sen.

Skivan är väldigt självutlämnande. Hur känns det?
– Det har jag inga som helst problem med. Däremot är jag försiktig med att lämna ut andra. Det är lite som med passiv rökning. De har inte valt själva att vara med i mina låtar så jag är försiktig med det.

I låten Everybody hurts sjunger du att du känner igen dig i “där livet är utan refränger”. Hur menar du?
– Nej, men det är lite så. Jag kan gilla verser men man blir trött på en vers utan avbrott.

Är det jobbigare att skriva musik till sig själv än vad det är att skriva till någon annan?
– När jag till exempel skrev till Veronica Maggio gick hela processen så snabbt. Vi satte oss ner i typ åtta timmar och gjorde vår grej.

Men är det lättare att lämna ifrån sig en låt som du själv inte ska sjunga?
– Ja, lite lättare kanske det är. Man behöver inte lägga ner lika mycket av sig själv i låten.

Hur var det att släppa två album efter varandra som du gjorde med Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund?
– Jag kände att jag behövde göra det. Jag hade för mycket bra material för att inte göra det.

Visste du från början att du ville ge ut två skivor?
– Ja eller, nej. Det var väl mycket att jag hade så många bra låtar. Det blev ju 26 stycken totalt.

Du väldigt intresserad av kläder och mode. Berätta om din stil?
– Ja jag tycker att det är kul att uttrycka sig genom kläderna. Man kan till exempel ha på sig något som man känner sig ascool i så det kan göra en hel dag. Men min stil, jag vet inte. Jag väljer kläder efter tillfälle. Men jag gillar inte när det blir för trendigt.

Har intresset vuxit sen du träffade din fru som är stylist?
– Nej inte vuxit direkt men sen vi flyttade ihop har vi såklart mer kläder hemma. Sofie och jag delar på det mesta. Det jag har för mig själv är typ mina byxor och mina skor.

Så du lånar du mycket kläder av Sofie?
– Ja jag gillar tjejkläder. Killgrejer kan bli så strikta. Sen får man ju akta sig så att det inte blir för feminint.

Du sa i någon intervju att så länge man har snygga skor kan man ha på sig lite vad som helst i övrigt. Varför denna förkärlek till skor?
– Jag tycker att skorna gör hela outfiten. Har man fel skor kan det bli så fel.

Står skorna i fina rader hemma eller?
– Nej de ligger i en hög. Jag är inte så noga med att hålla ordning. Det mesta kommer jag ändå inte vilja ha om typ 3 år. Vissa grejer är jag dock noga med att ta hand om, saker som man kan ha i flera år.

Vad kan det vara då?
– Den här svarta rocken jag har på mig idag till exempel. Den har jag haft i säkert tio år. Den har bara blivit snyggare med åren. Jag gillar när grejer blir lite slitna. Det är snyggare.

 

Taggar:

_Elin Nordlund

Kommentera

2012.03.30 10:20

Caotico | “Folk trodde att vi var ett spöke”

Med Madonna och Lil Wayne i bakhuvudet och Tomas Brolin på näthinnan skapar Caotico perfekt kaospop. Efter den hypade förstasingeln Back Of My head har Alexander Juneblad och bröderna Joel och Erik Dunkels äntligen släppt sitt debutalbum.

Text: Elin Nordlund
Foto: Christian Gustavsson

Alex, du har gjort mycket hiphop tidigare. Var det svårt att enas om ett sound när ni har så olika bakgrunder?
Alex: Det var aldrig något problem, det föll sig naturligt. Det finns mycket likheter mellan det vi gör och hiphopen. Hiphop ska låta äkta med mycket riktiga instrument. Så jobbar vi också.

Joel, hur är det att jobba med sin bror?
Joel: Det är för det mesta tummen upp måste jag säga! Det är enkelt liksom. Vi hänger ju så ofta ändå så då kan vi ju göra musik tillsammans också.

Är det lättare att bli riktigt sur på brorsan?
Joel: Nja, jo lite kanske. Jag tror att jag skriker lite mer på Erik än vad jag gör på Alex.
Alex: Ja, vi bråkar nog inte lika våldsamt. Men nu när vi känner varandra bättre kan vi också skrika en del!

Hur är ni på att ta kritik?
Joel: Jag är jävligt dålig på att ta kritik. Det är skitstörigt att läsa något som är dåligt skrivet och när personen är dåligt påläst. Ibland kan man känna sig lite orättvist behandlad.
Alex: För mig är det värsta att man börjar jämföra sig med grymma producenter och annat musikfolk.

Er första singel Back Of My Head blev jättehypad. Hur kändes det?
Joel: Man fick en sjuk kick när låten släpptes och helt plötsligt fanns vi eller vad man ska säga.

Hur var det att helt plötsligt finnas då?
Joel: Jag kommer ihåg när vi blev bokade till Emmaboda-festivalen. Då trodde folk att vi var typ ett spöke eller något. Vi hade varken Twitter, Facebook eller hemsida. Det var sjukt.

Jag läste att ni vill göra minst fyra plattor per år. När kommer nästa?
Alex: Haha ja, det känns ju inte speciellt realistiskt nu när vi vet hur det går till på riktigt.
Joel: Då trodde vi att det bara vara att ge ut singlar på singlar på singlar. Men så funkar det inte riktigt. Nu ska vi nog vara nöjda om vi får ut en platta om året. Det känns rimligt.

I låten Brains Out jobbar ni ihop med Tove Styrke. Hur var det att jobba med henne?
Joel: Det gick jättesmidigt. Hon är så grymt proffsig så hon kom till studion och satte det direkt. Det kanske tog en kvart.

Hur kommer det sig att det blev just hon?
Joel: Det var rätt sjukt. Hon hade hört en av våra demos. Vi visste inte ens om det.

Berätta om videon till Sunrise confessions. Framför allt om bilderna på Tomas Brolin?
Joel: Det är väl inget konstig med det? Han är kung! För mig är han en ikon som körde på tills det inte gick längre. Jag träffade honom en gång när jag var typ 12. Det var fett!
Men videon i sig handlar om att man ska behålla de där naiva, barnsliga dragen.

Berätta om er klädstil, Alex du ser ju inte så hiphop ut?
Alex: Nej,  jag vet. Folk blir ibland chockade när de träffar mig. Men jag har tänkt att jag ska gå tillbaka lite till mer hiphop nu.
Joel: Vi tycker det är kul med kläder. Jag gillar dressat.
Alex: Men jag diggar typ tajta jeans och bomberjackor i vår.

Hur tänker ni med kläder inför en spelning?
Alex: Vi gillar svart.
Joel: Ja, det svarta gör sig grymt bra på scenen. Dessutom är det lätt att lägga till massa accessoarer till svart och vitt.

Accessoarer, smycken eller?
Joel: Ja vi älskar halsband!
Alex: Det är grymt snyggt helt enkelt. Dessutom har vi en grym kompis här uppe som vi får grejer av.
Joel: Ja, det är ascoolt. Sen tycker jag att svenskarna borde fatta hur coolt och bra det är med solbrillor. De skyddar ju ögonen OCH är skitsnyggt!

Får ni hjälp av någon stylist?
Alex: Nej det gör vi inte. Jag är lite rädd för det för man har hört så mycket skräckexempel på grejer som har blivit helt fel.
Joel: Stylisten måste ju verkligen känna en för att veta vad som blir bra. Vi brukar hjälpa varandra och säga vad som är snyggt.

 

Taggar: , , , , ,

_Marcella Mravec

2 Kommentarer

2012.03.13 14:24

Ingela Klemetz Farago | “Poliser stoppade mig”

Stylisten Ingela Klemetz Farago har alltid gått sin egen väg och skapat på egna villkor – trots att omvärlden inte alltid hängt med. I dag är hon en av modevärldens sanna inspiratörer.

Ögonen är det första du ser hos Ingela Klemetz Farago. Det är en lysande blå blick. Sekunden efter fastnar du för hur de ramas in: över kindbenen målar hon stora skimrande prickar. Sminket liksom allt Ingela Klementz Farago bär kan beskrivas som kongenialt. De glimrande bijouterierna och de färgstarka kläderna flyter ihop med henne och tar inte över.
– Jag ser kläder som en stor del av vilka vi är som personer, något vi kan använda oss av. Det måste kännas i hjärtat, berättar hon.
I dag är Ingela Klemetz Farago stylist men tidigare i livet har hon hunnit vara modell och musikartist. Albumet från 1999 kan bäst beskrivas som före sin tid. I dag är artister som Lady Gaga vardagsmat men då var folk inte redo för Ingela Klemetz Faragos extravagans. Och ett sinne för stil har hon haft sedan barnsben i Hallstahammar.
– När jag började högstadiet tyckte de äldre tjejerna att jag var för extrem. Deras glåpord hade däremot omvänd effekt och gjorde mig ännu galnare. Och då blev de tysta.
Ingela Klemetz Farago har stått för hur hon ser ut även om hon genom åren ofta blivit ifrågasatt.
– När jag modellade var jag en urusel modell för jag var så utflippad. Jag kunde dyka upp med lösögonfransar, lackstövlar och långklänningar med släp. Jag hade för mycket av en egen personlighet. När jag var yngre var det inte uppskattat att gå sin egen väg. Folk blev rädda för mig. Många blev förnärmade av hur jag såg ut och hade svårt att acceptera mig som person bara för att de inte kände igen sig. Till och med poliser stoppade mig och ifrågasatte hur jag såg ut.

Ingela Klemetz Faragos namn är relativt okänt i svenska hem. Vi gillar våra Sofi Fahrman och Elin Kling, men Sverige har inte alltid varit bra på att lyfta fram stilikonerna med udda och kreativ stil. Men i höstas fick fler svenskar upp ögonen för Ingela Klemetz Farago när hon och hennes man fotografen Peter Farago invigde sin utställning Northern Women in Chanel på Fotografiska i Stockholm. Utställningen är frukten av ett exklusivt samarbete med modehuset Chanel där ikoniska Chanel-plagg fotograferats på toppmodeller från norra Europa. Bilderna finns samlade i en enorm bok med förord av Karl Lagerfeld och utställningen har nu påbörjat sin turné på Dansk Designmuseum i Köpenhamn, med fler städer i sikte.
– Vi har de bästa människorna i New York på tråden, så dit lär vi också komma, säger Ingela Klemetz Farago.
I år har hon även tilldelats ELLE:s hederspris för sin roll som modeinspiratör. Hennes närvaro är en sådan som för modevärlden framåt.
– Det är många som frågar: hur fasen vågar du? Då brukar jag svara att vågar du inte stå för hur du ser ut, då kan du inte heller pröva något annorlunda. Du måste lita på sig själv.

Intervjun är tidigare publicerad via Rodeos samarbete med DN Söndag.

Taggar: , ,

_Marcella Mravec

Kommentera

2012.03.05 11:26

Miike Snow | Inför kvällens världspremiär på Fotografiska

Det finns vissa svenska band som gör att balansen mellan bilden av Sverige som ett otroligt litet land och ett enormt land rubbas ordentligt, som vänder invanda begrepp och övertygelser helt upp och ner. Och detta utan att för den delen egentligen vara en sådan där självklar mega-artist som är i konstant, nästan daglig, ruljans året om. De två herrar som utgör den svenska delen av det popfokuserade men evigt utforskande projektet som den musikaliska allmänheten lärt känna som Miike Snow är två av de som gång på gång hjälpt till att bygga upp detta nordliga land som ett mycket speciellt sådant när det berör musik, och det finns inte mycket de inte lyckats med eller provat på.

Inuti Mellqvist Kaffebar mellan Mariatorget och Zinkensdamm i Stockholm gömmer sig en dovt belyst musikstudio, som för tillfället fullständigt och enbart används för att producera musik, liveshow och liveversioner av den kommande, nya musiken från Miike Snow. Här sitter Pontus Winnberg och Christian Karlsson, snyggt klädda och tillfreds med vardagen, som sakta börjar att närma sig den punkt då allting övergår till turnerande världen över, utsålda spelningar och släppet av bandets andra album Happy To You. När Winnberg och Karlsson för några år sedan började leka med tanken om att ha ett eget band, att sluta producera stora poplåtar åt andra, fanns det enligt producentduon inga tankar på att ta det hela vidare till en livemiljö. Den efterföljande succén är inte något de kan förklara.

Pontus Winnberg: Jag tror att vi aldrig riktigt tänkt så om  vårt producentskap, eller med bandet. När man sitter och skriver och producerar åt andra sitter man ju inte och tittar på charts, “hur går det?” Man jobbar vidare på nästa låt om man gillar att vara i studion och hålla på med det. Vi gillar att vara här och repa och vara i studion och skriva musik och vara på turné och då är det ju kul om det kommer massa folk. Men jag tror inte vi sitter och funderar på huruvida vi är framgångsrika eller inte.

Christian Karlsson: Det känns ju både så med Miike Snow och det innan, att vi har alltid varit i det man håller på med. Varje liten vinst eller framgång har blivit “vafan, vad mäktigt” eller typ “vi ska spela på lördag”. Men det har liksom aldrig varit så att vi tänker längre än så. Nu finns det ju mera för att vi för att vi vet att det kommer bli turné, förra gången började vi turnera och då visste vi inte ens om det skulle bli tre gig…och så blev det 260. Det var ju verkligen steg för steg och så körde vi innan också, och det är ju ganska skönt. Det är så vi gillar att jobba för så har vi alltid gjort. I studion känns ingenting främmande heller av samma anledning, vi känner varandra så väl som personer och låtskrivare också att även den biten bara är en process där allt är okej att prova på eftersom vi vet att vi kan få ihop det till något bra sen. Det brukar gå bra, så länge vi två och Andrew Wyatt är med blir det Miike Snow av det till slut.

Av de fem artister och 14 låtskrivare som kunde vunnit “Best Dance Recording” på Grammy Awards i år återfanns hela sex svenskar, vilket självfallet är imponerande även om det till slut var en ung dubstep-artist från Los Angeles som vann i bägge Dance/Electronica-kategorier. En ung dubstep-artist som därefter blev så nedringd att hans mobiltelefon slocknade fullständigt och numret fick spärras av telefonoperatören. Inte bara för att han, Skrillex, vunnit tre Grammys men för att hans vän och EDM-kollega deadmau5 glidit omkring på röda mattan med hans telefonnummer upptryckt stort och tydligt rakt över bröstet på sin t-shirt.

Det enda som Pontus Winnberg och Christian Karlsson, som själva varit där och vunnit en Grammy som låtskrivare, skrattande direkt kommenterar bland allt detta och alla möjliga andra udda ämnen som på något sätt tas upp är att deadmau5 bär mask, att deras Miike Snow gjorde detsamma till en början, och att de ibland skämtsamt funderat på att slänga in någon annan bakom maskerna. Kanske någon kändis de lärt känna efter alla år som storproducenter år popvärldens största, bara för att de kan, bara för att det är kul. Och om Miike Snow står där om ungefär ett år och skojar med någon bekant framför hela musikmedias vässade pennor och avslöjande kameror lär de göra det med ro och stil, med en axelryckning och farligt snygga poplåtar som transportmedel.

Pontus Winnberg: Man började ändå åka över på de första turnéerna och tyckte det var fett att 10 personer kunde låttexterna och att de ens dök upp. Men så började man åka och kånka runt med våra grejer från plats till plats, och så på slutet av förra turnén för förra skivan då hade vi sålt 6-7000 biljetter till några gig, typ två gånger utsålt på Terminal 5 etc. Men inte ens då tänkte man så mycket på det. Nu är vi mer medvetna om allt, nu vet vi att turnéerna kommer, och då vill vi göra det lite mer i linje med vårt tänk redan från början. Så vi bygger upp allt här, i denna studio, inför “världspremiären” på Fotografiska. Det kändes som rätt plats att börja på, här i Stockholm.

Text: Özgür Kurtoglu
Foto: Pressbilder

Taggar:

_Emma Svensson

Kommentera

2012.03.05 10:53