Foto: Johnny Wollin

Skådespelerskan Alicia Vikander är årets bäst klädda kvinna enligt ELLE. Hon tycker om när folk vågar.

Text: Isabella Ideberg Enlund

Vem eller vad inspirerar dig stilmässigt?
– Jag träffar så många olika människor i olika produktioner, allt från designers till kostymörer, som alla inspirerar mig. Ofta inom film  vågar folk gå ett steg längre och vara lite excentriska, vilket jag tycker om. Många av de här personerna klär sig ibland lite ”over the top” privat och även det ger mig inspiration. Jag tycker om när folk vågar lite mer.

Skiljer sig din personliga stil mycket från din stil under offentliga sammanhang?
– Absolut. Det jag tycker är roligt med en kväll som Ellegalan är att man verkligen firar med en fin fest och svenskarna kan få gå ur sin grå vrå och klä upp sig. Jag räknar mig själv till viss del dit också, men just det här med att kläder faktiskt är ett uttrycksmedel och att man kan få känna efter vilket humör man är på just en dag, vilken omgivning man är i, vilket sällskap man är i, och sedan anpassa sin stil efter det.  Att jag tycker om att klä upp mig till fest beror nog också mycket på att jag ändå innerst inne är en teaterapa.

Nu har på ganska kort tid blivit en känd person, tänker du mycket på vad dina kläder utstrålar och säger om dig?
– Jag går inte upp och tänker på det varje morgon, såklart – folk ser min stil och läser in någon form av personlighet, speciellt om det är första gången man träffas. Men jag tror ändå inte att jag lägger så mycket tanke kring det.

Har du något du aldrig skulle sätta på dig?
– Egentligen inte, men allt beror på humör och tillfälle. I mitt yrke lockas jag att ge mig in i situationer där folk sätter på mig saker som inte riktigt känns som mig. Jag är en tjej som älskar att gå i butiker och kolla på kläder men när jag kommer till en inspelningsplats kan jag njuta av att vara rädd över att kasta mig ut i något där jag inte alls känner mig säker, och att släppa min fåfänga ett tag.

Har du någon favoritdesigner?
– Jag har precis varit i London några månader och då har jag gått runt och klämt på massa Givenchy-kläder . Annars tycker jag mycket om Lanvin och Balmain. När det gäller svenska märken så bär jag mycket Dagmar och Acne, det har man ju mer råd med om man jämför, det andra ser jag kanske lite mer som inspiration.

Foto: Elle

Ulrika Lundgren för Rika är årets accessoardesigner enligt Elles jury. I fredags mottog hon priset på Ellegalan 2012.

Text: Isabella Ideberg Enlund

Hur känns det?
Det känns jättebra! Lite som att man har fjärliar i magen. Det var lite roligt  igår när jag flög upp från Amsterdam och satt  på samma plan som Anton Corbijn som har en utställning Fotografiska museet för tillfället. Vi pratade om hur viktigt det är med bekräftelse. Lika som han får bekräftelse på sina verk när han sätter upp en utställning så är känns det här priset som en otrolig bekräftelse.

Hur ser du på framgång, ser du den här utmärkelsen som ett tecken på att du har lyckats?
Ett erkännande kan förutom ge en inspiration, också betyda framgång så det här priset var absolut ett tecken på det. Men jag kände väl mest att ” okej, det här borde vi nog fortsätta med.”

Varför har du blivit framgångsrik?
Det är nog för min vilja och för min passion för det jag älskar mest att göra, vilket är att vara kreativ. Jag är inte designer i botten utan jag har liksom lärt mig på vägen. Jag började som stylist och övergick av en slump till att göra väskor. Jag samlade alltid på vintageväskor från marknader, och när jag var på resa i Spanien för att göra en Valentino-kampanj sade fotografen ”du skulle ju gå till en sadelmakare så skulle de få göra några av dina väskor”. Då gjorde jag det och det blev sex modeller. Efter det åkte jag till New York för att introducera väskorna. Då tror jag det fanns en ny marknad för accessoarer, folk var inte längre behov av status och att ha ett visst märke, tjejer letade efter något annat. Den tjejen som jag designar för känner sig trygg i sig själv.

Utgår du från dig själv när du designar, gör du saker du själv vill ha?
Jag skulle kunna bära alla mina saker, nu gör jag inte det utan jag har redan två favoriter som jag alltid använder. Jag har alltid mina favoriter i allt och bär dem om och om igen så folk måste säga till mig ” du kan inte ha den där läderjackan på dig för den har du redan haft på tre fotograferingar”. Men det där är ju jag och det tror jag man måste hålla fast vid.

Vad har du för ledord?
Just do it. Våga och gå bara ut och gör det. Vi har ju ganska nyligen lanserat  Rika Magazine . Det är också en sådan grej där jag har fått en idé och bara kört och det har blivit hur lyckat som helst. Vi hade en lanseringsfest i Paris i samarbete med Chanel och det är när man gör sådana grejer som man tänker ” fan, det är verkligen coolt att vi vågade göra det här”.

Vad är den ultimata accessoaren?
En väldigt bra axelväska. Jag utgår inte från vilket märke det är utan ett bra material och en look som passar dig och som du känner dig stark i.

Vilken accessoar tror du man kommer få se mycket av 2012?
Jag tror att man kommer att bära mycket färg. Att man kompletterar en  minimalistisk look med mycket starka färger: blått, korall, gult och grönt.

Hur blir Rikas 2012?
Jag ser det här som en jättebra start. Vi har mycket spännande grejer för det här året. Vi har ett projekt under London Fashion Week och i den nya Rika-tidningen kommer vi jobba med bland andra och Sofia Coppola och med att ta Rika Magazine till en ny tredimensionell nivå, så jag tror att det kommer bli hur bra som helst.

Konstnären och mångsysslaren Miranda July  gjorde succé med sin debutfilm Me and you and everyone we know 2005. Nu är hon tillbaka med långfilmen The Future, där ett par i 30-årsåldern bestämmer sig för att adoptera en katt. Men innan de axlar sitt nya ansvar och vuxna liv som kattägare bestämmer de sig för att i 30 dagar försöka uppleva och göra så många nya, roliga och intressanta saker som möjligt.

Text: Vanda Wide
Bilder: Ur The Future

Hur kom du på idén till The Future?
– Jag kom på själva idén när jag gjorde klart det allra sista på min förra film Me and you and everyone we know. Den var väldigt rolig och hoppfull, men samtidigt var jag själv väldigt deprimerad, det hade precis tagit slut mellan mig och min kille, och jag tänkte att till min nästa film vill jag uttrycka just de här känslorna. Då kändes det som en utmaning att försöka göra en film som var mörkare, men ändå ”min stil”. Jag ville inte göra ett riktigt mörkt drama, utan mer något som överraskar. Att även om filmen var mörk så skulle den kunna vara rolig.

Började arbetet med filmen direkt?
– Nej, jag började faktiskt med att sätta upp en föreställning, ett performance där publiken var väldigt delaktig. Jag fick väldigt fina reaktioner från publiken, och det kändes ju väldigt bra. Även om det är svårt att göra film, så finns det något väldigt risktagande och utelämnande med att göra ett performance. Jag jobbade ganska länge med det, över ett år, för att sedan utveckla föreställningen till det som blev filmen The Future.

Du sa att du ville jobba med känslorna du hade när det tog slut med din kille, hur självbiografisk är filmen?
– Det har egentligen inte något alls att göra just med honom, sen dess har jag hunnit ha en kille emellan och gift mig med en annan, men jag fortsatte ändå att vara intresserad av det mörka och ledsna som jag kände då. Jason, den manliga huvudrollen, är absolut inte min förra kille, men jag tog känslor därifrån. Men när jag gifte mig samtidigt som jag jobbade med filmen så väcktes nya känslor som rörde livet och döden, och hur man ska se på resten av sitt liv. Jag lade in mycket av min egen ångest i filmen, medan jag levde ut mina lyckligare känslor i mitt vanliga liv.

Det verkar ju som att du lägger in mycket av dina egna tankar och känslor i det du gör, och du spelar ju även huvudrollen i båda dina filmer, hur självbiografiska är de egentligen?
– Inte så mycket faktiskt, om man ser på det jag nämnde innan, så har idén ofta sitt ursprung i mig själv, det är där jag hämtar känslan. Men sen gör jag om det till fiktion, och påhittade karaktärer och situationer. Så egentligen är det inte särskilt självbiografiskt, även om man kan luras att tro det när man vet mycket om mig och ser mig i huvudrollen.

– Men jag är väldigt öppen i min konst, och det är mycket av min styrka – att exponera mig själv för att skapa något intressant. Men det är ju förstås valda delar, även om jag är öppen med känslor så finns det ju andra delar av mitt liv som jag håller för mig själv. Som inte har med mitt konstnärskap att göra.

I The Future väljer ju huvudkaraktärerna Jason och Sophie att leva utan internet i en månad, hur länge skulle du klara dig utan?
– Jag tror att tillgången till nätet innebär distraktioner, både på gott och ont. Det uppehåller dig och ser till att du har något att göra, vilket kanske leder till att du missar upplevelser och saker du hade gjort annars.Samtidigt kanske det du missar inte alltid är bra saker, och i brist på saker att göra, när du testar att inte vara uppkopplad, kanske du hamnar i situationer du annars helst hade undvikit, vilket händer Sophie i filmen. Men i mitt liv, i LA, skulle jag inte klara mig länge utan internet. Det skulle krävas att jag befann mig på någon väldigt avlägsen plats för att jag skulle kunna uppskatta det.

Filmen innehåller även magiska inslag, är det något du skulle vilja se mer av i vardagen?
– Jag tror att vi har en bild av att magiska saker händer av vissa anledningar, till exempel i böcker och filmer har magin till uppgift att visa hur fantastiskt livet är. Men i den här filmen ville jag snarare visa sorgsna och smärtsamma känslor. Istället för att visa att någon är ledsen och gråter så stannar tiden, sorgen får liksom form och uttrycks genom magi och inte bara att man visar känslor. Det händer ju inte i verkligheten, men det skulle vara fantastiskt.

Du jobbar ju inom många områden, installationer, performance, videokonst, filmer och litteratur, har du någonsin fått något riktigt konstigt förslag?
– Ja, faktiskt, för inte så länge sen blev jag tillfrågad att jobba med att göra om en stor film till en broadway-musikal. Det var väldigt underligt, jag kan ju inte berätta vilken film det var, men jag kan ju säga att den är så känd av de flesta har sett den. Även om det lät kul skulle jag ju aldrig kunna tacka ju, jag har ju ingen koll på hur man gör musik och har aldrig gjort något liknande!

Vad kommer du att göra härnäst?
– Efter att jobbet med den här filmen är klart, kommer jag att jobba med ett skönlitterärt verk. Men jag släpper även en bok nu i dagarna, ”It chooses you”, som handlar om vad jag gjorde när jag körde fast i arbetet med The Future. Jag intervjuade folk som sålde saker på annons, jag åkte runt i Los Angeles och fotade och pratade med dem. Så boken innehåller foton och intervjuer, men dokumenterar också min kreativa process som ledde fram till filmen.