“Jag hoppas att folk ska fatta att ingenting i livet går i en rak bana”.
Aleks bana kanske har slingrat sig ovanligt mycket, jag vet inte. Men ett tag trodde jag att det här var en intervju jag aldrig skulle göra: att alla låtar skulle ligga kvar, fastna färdiginspelade i studion.
Men för ett år sedan bestämde sig Aleks för att inte nöja sig med att vara svensk hiphops refrängkung. Den 28 november kommer albumet Inte Längre Fiender, ett album som både skriver in sig i och skriver om den svenska soulhistorien.
Text: Marcella Mravec
Foto: Christian Gustavsson för Rodeo
Vilka var du fiende med?
Allt och alla. Det kom till den punkten att jag kunde sitta på tunnelbanan, ända från Alby och in till stan, utan att någon satte sig bredvid mig. Det var något fel med mig, jag utstrålade ilska. Och det tar en ingenstans, man mår bara dåligt av det.
Men i dag vill folk sitta bredvid mig på tunnelbanan.
På riktigt, märker du skillnaden?
Ja. Så fort man börjar tänka annorlunda och ta ansvar för sina handlingar så märker man skillnaden. Min grundfilosofi är helt annorlunda i dag. Jag är inte längre fiende med mig själv, andra människor eller Gud.
Det har varit en lång process, inget händer över en natt. Men det kom också av sig självt. Jag gillar den jag är i dag, och jag vill inte gå tillbaka till att… nu låter det som att jag var värsta monstret! Det var jag inte, jag kunde också vara rolig och göra folk glada.
När började du sjunga?
Jag var väl barn. Men det var mest att jag sjöng för mig själv på rummet, för att koppla bort världen och hamna någon annanstans.
Vad lyssnade ni på för musik hemma?
Jugoslavisk balladrock, mycket 80-talsmusik, som George Michael. Min syrra var värsta Michael Jackson-fanet. Det var inte överdrivet musikaliskt hemma man hörde musik då och då.
Vem har du fått det musikaliska från, din mamma eller pappa?
Jag vet faktiskt inte. Min farfar gillade att sjunga när han var full, men jag har aldrig träffat honom. Mamma sjöng lite barnvisor. Min morfar satt i fängelse i Ryssland, och han var jätteduktig på att rita. Han gjorde en hel bok.
Är du också det?
Jag var det när jag var liten, men sedan slutade jag. Men jag tror att alla har något kreativt i sig. Det gäller bara att hitta det, och sedan utveckla det.
Du måste varit SÅ poppis bland tjejerna när du var liten, duktig på att rita och sjöng fint?
Jag var knubbig när jag var liten, en liten tjockis med pottfrisyr. Så nej, jag var inte poppis. Vi hade ju killar i klassen som var grymma på fotboll och bandy. Och jag var aldrig någon sportkille. Jag var en rolig pajas som skämtade bra, men jag satt mest böjd över mitt ritpapper.
Men du har sagt att du började sjunga på riktigt för att få tjejer?
Ja, lite så kanske. Jag spelade piano och sjöng på en hemmafest, Pablo och Gurmo (från Highwon) hörde det och ville ha med mig på en låt.
Hur var det när du växte upp, sågs du som en mjukare kille för att du sjöng?
Jag har alltid varit mjuk. Även om jag har spelat hård har jag alltid varit mjuk. Jag är för känslig, och det har lagt krokben för mig ibland. När man var liten och blev kär i någon brud… Man skulle göra värsta romantiska grejerna.
Är du en romantiker?
Galet, alltså. Jag har gjort så många löjliga grejer.
Har du haft sex till din egen musik?
Shit.… djupa frågor nu alltså. Men nej, faktiskt inte. En låt kom på en gång, av misstag. Då var jag tvungen att byta. Jag har inte det egot än, men jag kanske kommer dit någon gång.
Men du lyssnar mycket på din egen musik?
Ja, men mer ur en självkritisk vinkel. Jag har låtar som jag aldrig kommer att släppa, som kanske är skitviktiga för mig men där ämnet är lite fel. Jag har en tanke med allt jag gör.
Vissa låtar på albumet är väldigt självutlämnande, hur är det att lyssna på dem?
Det är okej, men just dem lyssnar jag inte på speciellt mycket. Den sista låten, Fruängen, är fortfarande jobbig att lyssna på. Men det kändes nödvändigt att göra den. Jag vill att folk ska lära känna mig med den här skivan. Om jag dör i morgon, så finns det något kvar av mig.
Jag känner inte ens dig, och jag tycker att det är jobbigt att lyssna på Fruängen.
Mm. Det var självklart att göra en låt att göra en låt om Fruängen, det är ju där jag vuxit upp. Den första versen gick snabbt att skriva, sen fastnade jag lite. Den blev för personlig. Sen kom tredje versen, och då bestämde jag mig för att spela in den. Den blev mer personlig än vad jag hade tänkt, men det är soft. Jag hoppas att någon lyssnar på den och känner igen sig, att man kan hjälpa någon.
Berätta vad Fruängen handlar om.
Den handlar om hela min uppväxt och hur jag hamnat där jag är i dag. Den sammanflätar allt och visar varför jag gjort hela skivan. Jag är inte så personlig på de andra låtarna, så när man hör Fruängen kanske folk fattar. Den här skivan… jag gör den för att känna att jag har gjort något…
Du märker, jag har till och med svårt att snacka om den här låten.
Har din syster lyssnat på den?
Nej. Jag har inte vågat spela den för henne än. Jag vill inte vara med henne när hon hör den, det är bättre att hon gör det själv. Det handlar ju om oss båda. Men jag har ändå valt att inte vara så personlig så att det skadar oss. Jag skulle kunna säga så mycket mer, saker som media säkert skulle tycka var jättecoolt. Men jag har valt bort det.
Ja, nu sitter vi här och pratar runt det och inte om det. När du skrev ”Fruängen”, tänkte du att du skulle få sitta i intervjuer och snacka om allt?
Ja, jag fattade det. Men jag kommer bara säga till alla – lyssna på låten. Jag kan självklart prata runtomkring det, det är ju mitt liv. Men jag kommer inte gå in på några detaljer. Låten får berätta.
Du slutade med musiken ett tag också.
Ja, runt 2007. Det var drama i mitt liv. Och även innan dess var jag inte hundra procent på att jag ville satsa på musiken. Jag hade andra planer med livet, jag ville tjäna pengar. Musiken tjänar man inga pengar på.
Så varför bestämde du dig för att det inte var viktigt att tjäna pengar?
Det var en personlig sak som hände, och jag förklarar det i Fruängen. Det fick mig att tänka till. Jag vill kunna leva länge och ha lugn och ro i mitt liv. Hade jag fortsatt på ett visst sätt så hade jag inte kunnat ha det. Nu låter det som att jag var värsta kriminella snubben, men så var det inte.
Du sjunger på skivan att du inte är en gangster, men du ”har ett gangstersätt”. Vad betyder det?
En gangster för mig är inte någon som behöver ett gäng eller en pistol. En gangster för mig är någon som skiter i allt och alla och går sin egen väg. På så sätt har jag en gangsterstil.
Har du tagit sånglektioner någon gång?
Nej, jag har varit för stolt. Folk har alltid sagt ”lyssna brorsan, gå och lär dig”. Men jag vet hur de är, ”nu ska titta varandra djupt i ögonen och ta ton…” Jag pallar inte sådant där. Men nu finns det Youtube! Jag har lärt mig att sjunga upp genom Youtube. Så soft! Det finns övningar som gör att man andas rätt och allt. Och på Youtube kan man spola förbi allt babbel.
Kan man placera in dig i den svenska soultraditionen tycker du, med Lisa Nilsson, Eric Gadd och resten?
Det skulle vara en stor grej att hamna där, bland de namnen. Eric Gadd var tung alltså. Men jag har inte lyssnat så mycket på dem. Jag lyssnade på ett par låtar med Kaah back in the days, men jag kunde aldrig relatera till hans musik. Jag vill inspirera folk med min skiva, få dem att vakna och känna att de kan göra vad fan man vill. Bara för att man sjunger behöver man inte sjunga om blommor och bin.
Aleks debutalbum Inte längre fiender släpps den 28 november. På Spotify kan man lyssna på singlarna Andra Porten/Va Dig Själv, Hoppas och Robot (med Mohammed Ali).
_Marcella Mravec
2011.11.14 14:50
Flygande enhörningar, en skiva tänkt som en film och storslagen melankolisk pop. Rodeo träffade The Sound of Arrows Stefan Storm och Oscar Gullstrand för att prata om prestationsångest och om popduons nya skiva Voyage.
Text: Isabella Ideberg Enlund
Foto: Emma Svensson för Rodeo
Hur lärde ni känna varandra från första början?
Stefan: Vi kommer från samma stad, Gävle och vi lärde känna varandra när vi var 15 år gamla. Vi hade gemensamma vänner och vi märkte att vi hade många gemensamma intressen. Vi tyckte om att prata politik, och om viktiga frågor som man brukar gilla att diskutera när man är i den åldern.
Och sedan blev det musik?
Stefan: Sedan blev det snarare film tror jag.
Oscar: Ja, eller sedan så bodde vi till slut båda i Stockholm och då började vi hänga mer och göra musik tillsammans. Det var mest en tillfällighet för vi båda hade börjat pyssla lite mer elektronisk musik på eget håll, så började vi lära oss mer om det tillsammans och så blev det till slut till en låt.
Stefan: Jag var lite intresserad av att jobba inom filmsvängen också. Oscar var extremt driftig och gjorde massa häftiga saker och jag ville också vara med och göra häftiga saker.
När kände ni att The Sound of Arrows verkligen kunde bli något seriöst?
Stefan: Det var egentligen andra personer som fick tuta i det i oss. När vi flögs över till England för att träffa alla skivbolag och management började vi känna att det kanske kan fungera ett tag i alla fall, men sedan var det vårt management som fick oss att bli lite mer seriösa. Det var väl egentligen produkten som tilltalade oss från början med att göra musik. Att om man gör musik kan det bli ett startskott för att göra andra saker – om man gör en skiva måste måste man göra ett omslag, om man släpper en singel gör man en video, och så vidare.
Det känns som musikvärlden har höga förväntningar på ert nya album, har ni känt någon prestationsångest?
Stefan: Om vi har. Just det här att vi inte hade så stora ambitioner och att vi inte riktigt visste vad målet med Sound of Arrows var rent karriärmässigt gjorde att det blev det sådan ny värld när vi kom över till London. Vi fick ett väldigt välrenommerat management, med Klaxons, La Roux och massa andra i sitt stall, och där var vi mitt bland dem.
Oscar: Det har varit mycket roligt men också mycket frustrerande och svårt att från en indie-mentalitet hamna i storbolagsvärlden.
Stefan: Det är väldigt stor press, särskilt när andra investerar pengar i en. Så det var ganska skönt att vårt jättestora flådiga skivbolag gick i konkurs i somras, lite kanske tack vare oss, haha.
Oscar: …och det var precis innan vi skulle släppa skivan.
Vad hände då?
Oscar: Det var väl kaos ett litet tag innan vi skulle lista ut vad fan vi skulle göra för någonting.
Stefan: Så det är ganska skönt nu egentligen. Jag har släppt på den mesta prestationsångesten för nu är det vi själva med ett annat bolag i ryggen. Från att förväntas bli ”the next big thing” som måste bli stort, så är det mer att vi tar det steg för steg så får vi se om det händer. Det är ingen som blir besviken på en på samma sätt, inga arga telefonsamtal över att man inte skriver bättre låtar eller vad det nu är.
Oscar: Det är pressande när man sitter på ett miljonkontrakt. När de räknar på ett år med The Sound of Arrows, hur mycket har vi betalat och hur mycket har vi tjänat.
Men nu har albumet äntligen kommit ut, är ni nöjda med det?
Oscar: Vi är väldigt nöjda. Det var också väldigt skönt för nu hann vi göra några små förändringar så vi fick precis vad vi ville ha.
Stefan: Om man signar sig till ett bolag och om någon köper ett koncept, det låter ju ganska kallt men så är det, så måste man förstå att de också vill vara med och bestämma. Vi blev ibland lite dragna till ett håll som vi inte ville gå och sen när bolaget föll bort fick vi lite göra vad vi ville så nu är jag väldigt nöjd. Vi båda är totala perfektionister och det tror jag man hör och ser och sen om det är något man gillar är det en annan sak.
Om ni skulle beskriva er musik med tre ord för någon som aldrig lyssnat på er, hur skulle ni beskriva den då?
Stefan: Jag skulle säga storslagen, melankolisk, euforisk pop. Nu blev det fyra ord men genren “pop” gills inte säger vi.
Er visuella image är väldigt fantasifull med mycket starka färger, nästan drömsk, var kommer det ifrån? Vill ni att folka ska drömma sig bort i er musik?
Oscar: Mycket av texterna och känslan vi vill ha på skivan handlar om att ta sig vidare någonstans och hitta en bättre plats, att göra en resa. Vi är extremt stora film- nördar som gillar mycket äventyrsfilm och filmer från 80-talet som det är lite av den estetiken av äventyrsfilm som vi på något sätt vill få in i vår musik.
Stefan: Det är ju mycket inte bara miljöer, utan mycket färgskalor, gradienter, blodröda himlar och solnedgångar.
Oscar: Vi har haft ganska starka färger och sådär från början och jag kommer ihåg att vi var lite ledsna på hur väldigt mycket såg ut just i Sverige. Det är väldigt mycket avskalat, enkelt och få färger, väldigt stilistiskt.
Stefan: Vilket också är superfint men vi vill gärna göra ett eget avtryck. Det var ingenting vi aktivt arbetade fram, men vi kände oss nog aldrig nöjda förrän det känns som att vi har plöjt lite vår egen väg och jag säger inte att vi är unika på något vis, men det känns som vi är existensberättigade som ett band.
Men ni är aldrig rädda för att det visuella ska ta över och att fokus ska riktas bort från musiken?
Oscar: Det är en balansgång såklart, framförallt med musikvideos så är det nog den största balansgången.
Stefan: Självklart kan det vara ett problem med yta. Det finns så mycket som är extremt bra förpackat men ganska ihåligt men jag tror att om man lyssnar på vår skiva så tror jag man kan höra att det är gjort med kärlek, för det är den i alla fall. Vi är ganska medvetna personer, vi kan alla trender och så. Vi har försökt att skala bort allt det, sen kanske inte man är den coolaste katten när man har massa gradienta himlar och typ enhörningar som flyger runt.
Oscar: Fast vi har aldrig haft det, folk verkar se dem hela tiden bara.
Musikvideon till er låt Magic har över en miljon klick på Youtube och känns nästan mer som en kortfilm än en video. Det måste vara ganska dyrt att producera sådana videos, hur har ni råd?
Oscar: Där hade vi turen att första gången få en ordentlig budget, och kunde realisera en idé som var mer storslagen. Men annars har vi lagt ner så mycket tid själva, det är därför vi har råd.
Stefan: Det är lite det som gör oss så unikt som band att annars när man anlitar någon som gör ens videor så kommer ju den personen sätta sin prägel på den.
Ni är uppenbarligen väldigt noga med det visuella och er image som band, är ni lika medvetna och fåfänga privat?
Oscar: Jag tror vi kanske får ut allt det där i Sound of Arrows.
Stefan: Vi lommar ju inte runt i mjukisbyxor och foppa-tofflor hela dagarna, men nej, vi är nog inte så medvetna.
Så ni är inte intresserade av mode med andra ord?
Oscar: Jag tycker det är spännande eftersom mode är integrerat i all kultur, det är svårt att inte vara intresserad av det.
Stefan: Ja precis, och vi båda gillar estetik väldigt mycket. När vi gör en produkt är estetiken lika stor del som allt annat men när vi går på stan är det en annan grej.
Oscar: Vi hade en veva där med skivbolaget i England så var det en gång vi togs ut en dag på stan i London och vi skulle plocka olika outfits med en stylist och det var det värsta alltså, det gick bara inte.
Det har gått väldigt bra för er utomlands, nästan bättre än i Sverige, har det varit ett medvetet val att satsa mer utanför Sverige?
Stefan: Vi har satsat mer utomlands men det handlar också om att vi har en ganska nischad publik som är utspridd just via nätet som då finns nästan precis överallt. Jag tror ändå att många i Sverige har hört vår musik men vi är ett band som inte passar in i den svenska musikscenen, och vi passar inte in i den brittiska musikscenen heller så vi liksom bara existerar.
Ni känns som mer studioartister, än artister som älskar att stå på scen, har jag rätt uppfattning?
Oscar: Det är både och. Under bra omständigheter kan det vara helt fantastiskt kul att stå på scen.
Stefan: Jag tror faktiskt vi är ganska bra live men sen är det egentligen inte det som får oss att fortsätta. Om vi inte skulle spela live så skulle jag inte ha så stort problem med det. Vissa vill verkligen stå i rampljuset och det är toppen, det är de som blir de bästa artisterna. Men vi är inte riktigt där.
Så ska ni ut på turné något nu med nya albumet?
Oscar: Ja, i vår. Vi vill låta skivan spridas och landa. Vi har spelat så mycket nu utan en skiva och då kanske folk bara känner igen typ tre låtar och det är ju ganska trist, så nu tänker vi att skivan får vara ute ett tag. Sen ska vi turnera i Sverige, Spanien, England och sen kommer vi nog åka till Japan.
Vad har ni för mål med The Sound of Arrows, var ser ni er själva om 5 år?
Oscar: Det vi jämt har pratat om är filmmusik, det är något vi alltid har velat göra.
Stefan: Även fast vår skiva är en popskiva är det tänkt som en långfilm. Man öppnar med ett tema och avslutar med ett tema, som en resa.
Oscar: Vi hoppas vi har lagt in tillräckligt mycket detaljer och pikar i den här skivan för att folk ska anlita oss, haha.
Stefan: Ja det är två diskar, den ena är poplåtar den andra är instrumentala versioner av samma låtar, och den instrumentala skulle passa bra i en film.
Oscar: Så vi säger det nu till alla där ute, om du är filmregissör som behöver musik till en film, maila!
Om ni inte var The Sound of Arrows, utan ett helt annat band, vilka skulle ni vara då?
Oscar: Vilka har mest syntar, hm…
Stefan: Jag tycker det senaste Röyksopp har gjort är helt fantastiskt, jag tycker de är sjukt duktiga men jag tycker inte de verkar vara jätteroliga killar.
Oscar: En sida av oss vill ha den där tillvaron där man kan sitta i studion och skapa musik helt kompromisslöst, och ändå ha sin fanbase. Som Boards of Canada. De har sin stadiga fanbase och kan sitta i stution och pyssla på sin skiva.
Stefan: Ja, jag skulle faktiskt vilja vara dem.
Oscar: Och då bo i Skottland dessutom.
The Sound of Arrows nya album Voyage finns att köpa på iTunes.
_Isabella
2011.11.10 13:35
Jens “Duvchi” Duvsjö är en av höstens mest omtalade artister. Rodeo följde honom under ett par hektiska dagar.
Text: Joakim Carlson
Illustration: Cajsa Wessberg
– Should I keep my hands down there?
En mörkhårig kvinna faller eldigt bakåt, med sin kille över sig, mot pianot vid toalettkön och lyckas med vänsterhanden ta ett relativt rent F. Det vill säga innan hon brakar ner med rumpan mot tangenterna och sänder en svärm av bastoner upp i den vimlande luften.
Bredvid står Jens Duvsjö, eller Duvchi som är hans artistnamn, och trampar. Han ser ingenting av parets kyssande. Inte ens nästan. Det är fredag på den lilla baren El Mundo på Södermalm och klockan är en bit över tio. Det är hans releasefest och stället är fullproppat.
– Det är två minuter kvar och jag är mycket mer nervös än på Södra Teatern, det här känns mer ”up close”, säger han och ler spänt.
Någon timme tidigare står Jens Duvsjö vid entrén och spanar ut i höstkvällen. Ett bombastiskt fyrverkeri har dragit igång någonstans mot Skanstullhållet och Jens nickar nöjt mot en tjejbekant som dykt upp i dörren.
– 127 000, kostade det, vi slår på stort i kväll.
Jens flyttade nyligen till Fridhemsplan – ett andrahandskontrakt med saftig hyra, men med en utsikt som många hade dödat för. Högst upp, vitt och fräscht med fönster längs alla väggarna. Men han stortrivs. Har inte bestämt sig för hur han ska relatera till hyran eftersom ”det ändå är lite som att bo i New York”. I hörnet av lägenheten står ett mindre piano, en synth till datorn och ett minimalt mixerbord – det är bara där han kan skapa sin musik. Allt som inte är jobbrelaterat, det vill säga. Jens arbetar nämligen med reklammusik, något vi ska återkomma till senare.
Tillbaka på El Mundo börjar det dra ihop sig. Den röda karaktäristiska mössan är på sned och ett lika snett leende spelar i ansiktet. Ett grin som bara blottar den översta tandraden men exploderar i ögonen. Sorlet stannar upp och musiken drar igång. En bit in i spelningen backar han bort från micken, dirigerar sin musik och vaggar nacken fram och tillbaka. Som en spatserande duva, faktiskt.
Fem dagar senare sitter Jens på sitt kontor vid Surbrunnsgatan. Klockan är halv nio på kvällen och arbetsdagen har börjat. Det luktar gott av läder, som om man smygit in i en ny bil och sniffat lite på stolarna. Vitt, svart och grått.
Han snurrar i sin mörka kontorsstol och vinkar med händerna mot musikprogrammet som rullar på den stora datorskärmen. Musik pulserar ur högtalarna. Hans reklammusik. En efterfrågad slogan som tonsatts.
Fashion with, ahaaa, personality.
I sångbåset bakom honom – svart skumgummi i ett triangellandskap med porösa pyramider på väggarn – står en ung tjej och försöker lägga tyngd på den trallvänliga melodin. Det här är vad han gör vid sidan av Duvchi. Säljer sin själ till ”den musikaliska porrindustrin”, även om han inte ser det riktigt på det sättet. Låtar har skrivits till jättar som IKEA, Audi och Sony Ericsson – musik som tvingat honom till att ”skolas” till musiker. Lära sig namnen på ackord, toner till exempel. Och ta betalt för sitt skapande.
– Ja’ vill väärkligen att du käänner fäshiön näer du sjuunger dä här, ropar han in i micken i studion på något som skulle kunna vara värmländska. Likt alla Stockholmare gillar han att göra imitationer av andra dialekter.
Tjejen i båset skrattar förstående och bränner av några Britney-osande melodislingor.
Låten sitter redan som en fotboja inne i huvudet på alla i rummet men Jens drar nöjt med handen längs hårets snaggade sidor och rättar till den stickade tröjan. Flyttar på toner likt schackpjäser på skärmen – för att få allt ”just right” .
Nyligen spelades hans första singel ”Turtleduvs” i P3. Låten skrevs när Jens flickvän flyttat upp till Norrland för att plugga och han var kvar i stan, i deras gamla lägenhet . Och den är full av harmonierande melodier, medtryckande trummor och Duvchis redan karaktäristiska röst.
Singeln släpptes digitalt och på vinyl den 11 oktober, på skivbolaget Emotion, och har lyfts fram som höstens låt av musiktidningen Sonic. Och det märks att Duvchi är nöjd. Förbaskat nöjd, tills det att kontraktsnacket – ett tjockt häfte advokatformalia – dyker upp. Han fattar inte mycket av det som står där, inte heller vännen Filip som just rullat förbi med en bit ryggbiff och lite choklad i väskan.
– Varför måste jag, som ska vara någon slags ”creative force” sköta det här, kan jag inte bara få vara det i stället?, hasplar han ur sig och tar någon minut senare en huvudvärkstablett.
Men allt verkar väldigt bitterljuvt när de båda går igenom advokatens noteringar och lyssnar på den kommande singeln ”White Lines”. Tillbaka i studion loopar Duvchi de första fem sekunderna av reklamlåten och börjar sjunga.
– Fan det här, det här, hade kunnat bli en hit om man arrade upp tre minuter och Melodyne [en programvara] till vansinne!, ögonen exploderar på honom igen och han försvinner i ett moln av dirigerande armar.
Precis som på El Mundo när scenen bara var hans.
_Rodeo
2011.11.01 13:43
Två år efter den uppskattade Under the Pavement – the beach är The Deportees i hetluften igen. Vi slår oss ner med Umeå-bröderna Peder och Anders Stenberg i Universals nedsuttna Chesterfield-fåtöljer för att prata om det nyförlösta albumet Islands & Shores.
Text: Johanna Andersson
Foto: Christian Gustavsson för Rodeo
Hur är det med skivor idag egentligen?
Anders: Det beror väl på vad man jämför med, folk säljer ju helt klart mycket färre skivor idag. Men med tanke på vilket band vi är så tycker jag ändå att vi har sålt helt okej hittills. Förra skivan sålde väl tio tusen någonting, och jag brukar tänka att om man ställer upp alla de människorna på rad skulle det vara så sjukt mycket folk. Eller om alla bara kom till Globen…
Peder: Det handlar ju också om kvalitet och engagemang hos lyssnarna, inte bara kvantitet. Betyder man något för folk så är ju det mer värt än en försäljningssiffra. Men om man ser sig själv i relation till musik som görs på mer cyniska grunder kan man väl tycka att vi borde sälja mer än så. Vi är dock väldigt noga med att inte ge hän åt någon typ av bitterhet.
Är det fysiska formatet över huvud taget aktuellt i dag?
Anders: Jag tycker mig ha hört att vinylförsäljningen ska ha gått upp igen. Om man ska köpa en fysisk skiva köper man en vinylskiva istället för en cd, det är mycket roligare att ha.
Är vinyl lätt att få tag på?
Anders: Ja, men ganska lätt ändå. Här i Stockholm har både Bengans och Pet Sounds bra utbud av nya vinyler.
Släpper ni nya skivan Islands and Shores som LP?
Anders: Ja! Vi fick se den för första gången igår och den blev väldigt fin. Den är faktiskt redan slutsåld!
Är det samma omslag som på cd:n?
Peder: Ja, men den ser väldigt lyxig ut, bilden är alldeles blank och glänsande, lackad!
Omslaget visar en slöjbeklädd kvinna. Kan ni förklara det här potentiellt kontroversiella omslaget?
Peder: För oss handlade det inte så mycket om att estetisera en slöjbeklädd kvinna, utan om att vi tycker att vi har gjort en viktig skiva som är en kommentar på världen 2011. Vi sjunger om ensamhet, trångsynthet och individualism som återvändsgränd. Bristen på en dröm om något större att tro på. Vi ville ha en bild som också sa något om 2011, som en visuell, ikonisk representation av skivan. Jag tycker att allt ska ses mot fonden av vad skivan är.
Det känns som att man verkligen måste ta sig tiden att sätta sig in i titlar, texter, musik och så vidare för att verkligen förstå vad det är ni vill förmedla. Det är inte alltför uppenbart?
Peder: Precis, så är det. Det handlar ju mycket om att våga drömma, att föda drömmar. Vår dröm med musiken är att få folk att tänka bortom tid till en annan möjlig värld. Det tycker jag alltid har varit en uppgift för musik som vill säga något om nuet.
Skulle ni säga att era texter är politiska?
Peder: Det skulle jag verkligen hävda. Men då inte på det där sakpolitiska sättet som en hel del av 70-talsmusiken utan mer som berättelser som sker på en väldigt mänsklig nivå. Det är på ett personligt plan det tar avstamp, men det handlar om att lyfta det till en samhällelig nivå. Det är ju ganska långt ifrån den plakatpolitik man pysslade med när man spelade i punkband på 90-talet.
Var det där ni började?
Peder: Anders och jag startade band ihop 1995, då var Anders tolv och jag 17 år.
Anders: Det var konstiga tider, vi släppte ju en skiva nästan direkt.
Peder: Vi släppte en skiva på ett tyskt skivbolag och sålde ändå tusen skivor eller något sådant, det är ju helt sjukt. Den hoppas jag ingen någonsin får tag i.
Hur fick ni egentligen till grejen med det tyska skivbolaget?
Anders: Jag vet inte riktigt, jag kan tänka mig att fanzine-kulturen som var stor uppe i Umeå då påverkade. Den där hardcore-scenen gjorde väl att man hade ögonen på sig. Jag minns att det var snack om att fara på Tysklandsturné till och med, haha.
Peder: Det hade varit lite Hanson-aktigt. Vi har alltså gjort skivor väldigt länge, men det var ett ganska långt glapp till Deportees debut 2004.
Hur gick den föreningen till?
Peder: Vi var väl lite som musikaliska vildar som lämnade punken för att testa att spela någon slags Manchester-musik eller soul och annat. Vi var ett väldigt sökande band som gjorde ganska radikala kast. Vi hade jobbat hårt för att utforska musikvärlden i olika riktningar, men när allt föll på plats startade hela maskineriet.
Känner ni att ni har hittat rätt nu?
Anders: Det tycker jag att vi gjorde redan med förra skivan, att vi hade hittat en musikalisk plattform som fått mogna fram under åren.
Peder: Det känns som att vi har insett att kärnan i Deportees är väldigt solid och lite annorlunda än vad vi först trott. Vi trodde att kärnan var att vi spelade de instrument vi alltid spelat i ett rum och sen gjorde en 2.0 version av det i studion. Men det vi fann i processen med Islands & Shores var att kärnan egentligen ligger i vårt samarbete, kompositionen och arrangemanget. För den här gången har vi flyttat oss från den klassiska Deportees-instrumenteringen och kan nu lika gärna vara fyra killar runt en dator med en brusig analog synt som fyra killar med varsitt akustiskt instrument.
Så man kan säga att ni har hittat den fasta kärnan samtidigt som Deportees förblir ett rörligt koncept?
Peder: Så kan man absolut säga, precis så. Nu är ju inte skivan släppt än, men det börjar trilla in feedback som tyder på att det är något omisskänneligt över musiken.
Och nu kommer ni att börja turnera?
Peder: Ja, den 25e november drar vi igång i Göteborg.
Blir det några spelningar utomlans?
Peder: Man kan säga att det handlar om förhandlingar, men det ser lovande ut!
_Johanna Andersson
2011.10.20 09:17

Filmaren Theresa Traore Dahlberg fick fin uppmärksamhet för sin film Taxi Sisters. Nu får vi följa henne på Rodeo.net – både i vardagen och arbetet.
Text: Isabella Ideberg Enlund
Vad gör du förutom att blogga för Rodeo.net?
– Jag avslutade precis en treårig utbildning på Dramatiska Institutet (STDH) i Stockholm. Nu frilansar jag som regissör och kreativ producent på olika projekt. Jag och konstnären Sandra Isacsson filmade en pilot i somras som vi nu utvecklar, och så planerar jag även en minifestival i Burkina Faso. Förutom det så har jag visningar och resor i samband med dokumentärfilmen Taxi Sister. Jag har även en ny hobby och det är att spela bas. Sjukt kul!
Vad kommer man få läsa i din blogg?
– Jag kommer att skriva om det som inspirerar mig just nu. Oftast är det intressanta möten, bra filmer, vänner , musik… vardagskultur eller kultur i min vardag
Har du någon favoritfilm?
– Jag har många! Olika sorters film. Några få är Werner Herzogs “Encounters in The Natural World”, Maysles “Grey Gardens”, flera filmer av David Lynch, Kar Wai Wongs “Happy together”, “En kärlekshistoria”, Cassavetes “A woman under the influence, Roman Polanskis “Rosemarys baby”, “Welcome to the Dollhouse”, Maya Deren etc etc etc… och “Coming to America”.
Du har bott på olika platser i världen, nu är du i New York. Trivs du bra där?
– Förutom Stockholm har jag bott på Öland, i Ouagadougou, Ohio, Barcelona och rest väldigt mycket i jobbet bla till Indien och Senegal. I New York bodde jag fyra år innan jag började på DI så jag känner mig väldigt hemma här. Jag var i mode branchen, jobbade som mäklare och pluggade film under dessa fyra år. Därför har jag fått många vänner under olika perioder från olika världar här, och vissa har nästan blivit som familj. Jag kommer stanna ett tag, men jag har planerade resor i vinter till Burkina Faso, och kanske Sydamerika, men efter det är det mycket möjligt att det blir tillbaka till New york i vår. Det är en stad jag alltid återvänder till. Jag försöker hålla ett öppet sinne och inte planera mer än nödvändigt.
Hur ser en perfekt dag i New York ut för dig?
– Det jag gillar med New York är att vill man så kan man umgås med otroligt olika människor på samma dag. Jag har aldrig passat in i bara ett fack utan gillar att upptäcka och utveckla olika sidor med olika människor. Starka intryck, möten, god mat och sol blir de perfekta dagarna.
Din film Taxi Sister fick mycket uppmärksamhet och bra kritik när den kom ut, har du något annat spännande projekt på gång just nu?
– Förutom utvecklingen av en pilot, flera frilansprojekt och festivalplanerandet så jobbar jag fortfarande mycket med Taxi Sister. Sedan finns det flera nya idéer och projekt som bubblar.
Läs Theresas blogg här.
_Isabella
2011.10.18 21:07
Little Dragon med Mulberrys creative director Emma Hill
Det svenska electrobandet Little Dragon är mer kända i USA än på hemmaplan. Snart spelar de på Mulberry Mixtape Tour i New York. Det är bara ett av många stopp på den pågående USA-turnén. Rodeo lyckas fånga bandet på vägen.
Tredje skivan Ritual Union släpptes tidigare i år. Hur skiljer sig den från tidigare släpp?
– Den känns mer rå och minimal, med mer dansfeber jämfört med våra andra skivor.. och väldigt år 2010!
Ni har samarbetat med Gorillaz, Yukimi Nagano har sjungit med Raphael Saadiq, ni har något på gång med Big Boi. Berätta om ett samarbete som känts extra speciellt.
– Det skulle vara när vi samarbetade backstage under Gorillaz-turnén, men det var inte ett musikalt samarbete. Damon gjorde en rödbets-, äpple- och morotsjuice. Sen lade någon från The Dragons i en banan och det hela blev till en perfekt smoothie.
Ni har 15 spelningar i USA i oktober. Hur är turnélivet i staterna?
– Väldigt bra. Speciellt delen när vi åker i en fin turnébuss från Nashville. USA har så himla vackert landskap och många hängivna musikälskare.
Yukimi Nagano, en av fyra medlemmar i Little Dragon
Ni har ett par spelningar i Sverige i november. Hur känns det att spela på hemmaplan jämfört med att spela på Hawaii?
– Sverige har inte färsk ananas och lika stora vågor som Hawaii. Annars är det ganska lika.
Jag såg på electricforest-yukimi.blogspot.com att ni hittat koreograferade danser och covers på era låtar från youtube. Vilken är favoriten bland tribute-youtubeklippen?
– Det finns så otroligt många, men bland alla finns ett klipp där en tjej sjunger Blinking pigs i badrummet. Det är väldigt gulligt och väldigt bra!
_Isabella
2011.10.17 16:04
I nya digitala modemärket Nowhere möts två starka modepersonligheter med helt olika bakgrund i ett gemensamt projekt. Deras arena är en ny modescen där reglerna skrivs allt eftersom.
Text: Lisa Corneliusson
Foto: Christian Gustavsson för Rodeo
Efter sin gästkollektion för H&M blev modeentreprenören Elin Kling sugen på att skapa bärbara plagg med finess och låg prisnivå som var tillgängliga för alla. Förutom Nelly.com fick hon med sig annars konceptuella modeskaparen Nhu Duong, som nu designat Nowheres första 25 plagg med sin egen och Elins stil som utgångspunkt. Idéerna till plaggen bollas ofta över mailen, då både Elin och Nhu pendlar mellan olika städer och projekt. Ingen av dem minns när de sist hade semester.
Ni båda kuskar runt i världen, är Nowhere ett rotlöst projekt?
Elin: Vi vill skapa en bra produkt utan att behöva förhålla oss till idéer om vad som är rätt eller fel. Något som vi själva kan forma.
Nhu: Jag sitter i Berlin och designar och Elin sitter i New York. Vi har ett produktionskontor i Hongkong och sedan träffas vi här i Stockholm. Vi tillhör ändå skypegenerationen, vilket innebär mycket mail och att man inte är låst till en plats.
Är Nowhere ett exempel på ett projekt som tillhör den nya modevärlden?
Nhu: Det är bara naturligt för oss att skapa egna modeller för hur vi ska arbeta. Det jag tyckte var intressant när jag fick förfrågan var att vi skulle göra det online. Det ger stor frihet och man når ut till många. Och man kan släppa plagg mitt i en säsong eftersom man inte säljer in till butiker.
Modebranschen är traditionellt sett bunden till säsongstänk och tydliga idéer om hur man jobbar med design respektive styling. Vad har ni fått för reaktioner hittills?
Elin: Jag har redan rört om i grytan i branschen en hel del så jag är van vid det. Jag tycker att det är spännande att experimentera och så länge jag själv tror på det är det bara intressant att höra kritiken, vare sig den är bra eller dålig.
Nhu: Man måste ju alltid förhålla sig till något slags system. Vi gör inget superradikalt utan leker inom det kommersiella systemet på vårt personliga sätt. Vi jobbar organiskt och kollektionen är liten. Vi utgår från plagg man vill ha i garderoben.
Elin: Efter den här intervjun kommer vi sätta oss och diskutera nästa kollektion.
Vad vill man då ha i garderoben?
Nhu: Stilen för Nowhere är en slags hybrid mellan mig och Elin. Jag tänker på Elin genom mina ögon när jag designar, och vill göra plagg som man stylar resten av sin outfit efter.
Elin: Nhu står för designen till hundra procent. Sedan ger jag input om vad jag gillar och vad jag tror fungerar bra för vår målgrupp. Vi vill få till den perfekta looken av enkla bärbara plagg.
Elin, när du stylade Tibis modevisning i New York ville du bli avundsjuk på alla looks som skickades ut på catwalken. Finns en skarp gräns mellan konceptuellt mode och det som skapar ha-begär?
Elin: När jag jobbar utgår jag från min egen stil, och jag vill efter många års experimenterande få till finessen i det enkla. Men det handlar också om att den nya generationens kunder inspireras av streetstylebilder mer än traditionella modereportage. De vill ha en avsändare bakom allting. Jag skulle bli olycklig om konceptuellt mode inte fanns kvar, men det vi gör är något annat.
Nhu: Jag tror det handlar om att man skiljer på mode och kläder. Mode kan förändra saker medan kläder är mer konkreta. Det är inte så att vi försöker göra radikalt mode.
Nhu, du jobbar på ett annorlunda sätt med ditt eget märke. Är det svårt att skilja processerna åt?
Nhu: Nej, för det handlar om helt olika saker. Det jag gör för Nowhere är en produkt och jag utgår från vad jag själv skulle vilja ha på mig. Med min egen design utforskar jag koncept.
Har ni fått några reaktioner från omvärlden?
Elin: Vi har fokuserat så himla mycket på produkten att vi inte tänkt så mycket på andra.
Nhu: Ja, vi har verkligen jobbat i en bubbla.
Hur mycket bryr ni er om vad folk tycker?
Nhu: Inte så mycket.
Elin: Jag bryr mig om vad konsumenten tycker, det är för dem vi gör det här.
Vad har ni lärt er av varandra i det här projektet?
Nhu: Att inte krångla till det.
Elin: Jag känner mig trygg med det Nhu gör, vilket är skönt.
Vilka kompromisser har ni fått göra?
Elin: Det har verkligen inte känts som att vi har fått kompromissa med helheten, men jag önskar att vi kunde vara på samma plats i alla fall i en månad för att inte behöva forcera fram idéer. Kanske att Nhu får kompromissa med material då vi vill hålla prisnivån nere.
Nhu: Fast det är ingen kompromiss, det som är jobbigt är snarare att det går så fort med alla produktionsleden. Jag är van att vrida ut och in på designen, nu måste jag bara sätta den direkt.
Elin, du är van vid att hårdprofileras men hur känns det för dig Nhu?
Nhu: Jag börjar vänja mig, jag tror man växer in i sin roll.
Nowhere är ett samarbete med gigantiska Nelly.com. Hur är det att jobba med dem?
Elin: Det är roligt att de har stort förtroende för oss, de är så fruktansvärt stora. De ska lansera globalt nu eftersom vår målgrupp är utspridd världen över, vilket är väldigt kul. Men sedan har de sin kund att tänka på och vi har vår. Därför gör vi egna lookbookbilder, så att vi får ha vår image på det.
Elin, det känns som att du har fått ett helt nytt genomslag, speciellt i New York, hur har det gått till?
Elin: När jag flyttade till New York gjorde jag det för att bygga en business. Man har inget riktigt liv där, även om det är helt fantastiskt. När jag åker dit maxar jag. Går på möten och bygger kontaktnät. Jag har en strategisk plan och tänker på vad som syns och vad som inte gör det. På så sätt har folk börjat lägga märke till mig, antar jag.
Möter du fördomar om ett glamouröst liv som modebloggare?
Elin: Delvis, speciellt i Sverige. Men nu blir jag omskriven i seriösa tidningar och börjar få respekt. Det är inget jag måste ha för att fortsätta driva mina företag, men eftersom jag jobbar hårt är det klart att det är skönt att folk inte längre ser mig som en docka som tar bilder på mig själv i en blogg. Jag är definitivt en bloggare men använder också min blogg som ett pr-verktyg för mina andra projekt.
Ibland får man känslan av att du är trött på att blogga. Samtidigt antar jag att bloggen är ett otroligt viktigt verktyg i dina nya projekt?
Elin: Ja det är ett otroligt viktigt, speciellt i USA. Ibland är jag trött på bloggen men samtidigt behöver fokus inte ligga lika mycket på mig själv som innan. Det klart att jag trivs i rampljuset, men ibland känner jag att den identiteten inte är lika viktig längre.
Om man pratar om det globala, vad möter man för utmaningar med att ha hela världen som marknad?
Elin: Det viktigaste är att försöka anpassa och lära sig marknaderna. När det kommer till Nowhere är målgruppen den samma vare sig man är i Paris, New York eller Milano. Ute i världen kan man dra fördelar av att skandinavisk design är populär och att Sverige har väldigt bra rykte i modevärlden.
Nhu: Jag tror det är lättare att definiera vad det betyder att vara svensk när inte är här i Sverige. Det är när jag är utomlands som jag verkligen märker att jag klär mig svenskt. För en svensk stil är lätt att känna igen, det är ingen myt.
Vilka är de största rädslorna inför lanseringen?
Elin: Att plaggen inte beställs. Men om man tvekar så funkar det inte. Jag är övertygad om att det kommer funka. Annars skulle jag inte göra det här.
Nhu: Vår tanke är att Nowhere så småningom ska bli ett självstående varumärke. Det ska inte stå och falla på mig eller Elin. Vi hoppas på att det kommer att fortsätta även när vi inte är lika relevanta, haha.
Är det den största rädslan?
Nhu: Nej. Alla människor utvecklas, det handlar mer om att man går in i nästa fas.
Elin: Jag kan inte se varför man inte skulle våga köra! Sluta grubbla.
När ska ni få semester då?
Elin: Kanske nyår.
Nhu: Jag åker till Venedig på rehab i helgen.
FAKTA
Nowhere utgår från ett ”garderobstänk”, vilket betyder fokus på enskilda plagg och hur man vill matcha dem till vardags. Den innehåller 25 plagg som produceras i begränsade upplagor. För att ”undvika Zara-effekten” görs inga fler beställningar av plagg som säljer slut. Plaggen säljs bara på internet och projektet är ett samarbete med Nelly.com, dit kunden slussas vidare från den egna hemsidan när kunden klickar på ”köp”. Nowheres första kollektion släpps måndagen den 10 oktober på shop-nowhere.com
_Lisa
2011.10.09 09:00
Thom Yorke är redan ett fan. Nu hoppas Johan Lindeberg att resten av världen ska upptäcka hans nya märke Black Denim och butikerna i Stockholm och New York. Rodeo har träffat designern och pratat om hur Black Denim har hjälpt honom att hitta kreativ frihet att göra kläderna han själv vill se och bära, butiken han själv skulle vilja bo i, och om hur han äntligen inte har ont i kroppen längre.
Text: Vanda Wide
Foto: Christian Gustavsson för Rodeo
Hur kom du på att du ville göra Black Denim, och varför?
– Jo, jag kom på Black Denim när jag och min förra fru bröt upp i mars 2010, så nånstans bestämde jag mig för att ta den energin, och skapa något helt nytt. Det här var alltså efter 14 år ihop, tolv av dem hade vi även jobbat ihop. Jag kom på namnet Black Denim, ett väldigt generiskt namn. Jag ville göra något väldig personligt, från New York där jag bor, och det var alltså i mars förra året.
Då har det ju gått väldigt snabbt?
– Det lanserades fullt ut i februari i år, så det var ganska snabbt. Vi öppnade nyss en butik på Lafayette i New York i juni, och nu startar vi en butik här i Stockholm.
Hur har arbetet med Black Denim skiljt sig från ditt tidigare jobb med J. Lindeberg?
– Det är ganska enkelt, det här är väl en utveckling eller kanske en reaktion på J. Lindeberg som jag ju hade många år i mitt eget namn. Jag fastnade någonstans i en loop som jag till slut blev trött på själv. Nu känns det som att jag har mycket större kreativ frihet, jag har kunnat säga det jag känner och kunnat skapa något som känns mer personligt än någonsin. Jag har alltid haft ont i kroppen och det här är första gången jag inte har ont i kroppen längre, jag har hittad nån balans, eller någonting skönt. Nu när jag skapar känns det väldigt fritt på något sätt.
På vilket sätt är det personligt?
– Det utgår väldigt mycket från mig, för killarna är det det jag gillar att ha på mig själv, för tjej är det exakt det jag vill se på tjejer.

Berätta om kollektionen!
– Det är egentligen tre delar, det är skräddat, jeans och skinnjackor, och så lite grejer emellan. Men det är huvudgrejerna. Jag försöker att undvika vanliga kollektioner och göra en kollektion som är mer ”transitional”, själv har jag samma kläder på mig året runt. Så det handlar mer om att göra bra grejer än att jag följer något tema. Jag känner inte för att göra några temakollektioner alls.
Hur kommer kollektionen att funka då?
– Det kommer att komma nytt hela tiden, och lite grejer kommer väl att försvinna. Men det blir väldigt mycket klassiker, jag gillar verkligen klassiker och bra grejer. På killsidan är det väldigt enkelt och rakt, och på tjej så blir det mycket mer varianter, så funkar det oftast tycker jag. Men jag vill undvika att bygga enstaka kollektioner, istället går jag djupare och djupare på skräddat , djupare på jeans och djupare på skinnjackor.

Vad har inspirerat till kläderna från Black Denim?
– De är definitivt inspirerade av hur jag lever just nu, och hur det känns just nu. De är definitivt en spegelbild av det livet jag vill leva, hur jag vill klä mig och hur jag vill se en kvinna, och butiken är exakt som jag vill bo. Jag försöker få in lite av min tid i Lund också, lite mer bohemiskt.
Vilka tror du att det är som köper kläderna?
– Det vet jag inte riktigt. Men Thom Yorke var inne i vår butik för ett tag sen och köpte grejer, han är verkligen en inspiration så det gjorde mig ju väldigt glad.
Men varumärket Black Denim verkar vara mer än bara kläder, till exempel finns det ju en tidning, hur har du tänkt kring det?
– Jag har velat skapa ett varumärke som är friare och med mer djup, och jag har i alla fall försökt föra in något nytt, jag gör på mitt sätt så får alla andra gör på sitt sätt. Jag ser butikerna mer som kreativa space istället för butiker. Därför har jag skapat tidningen och två filmer, det finns inga kläder i tidningen, utan det är mer ett kreativt forum att uttrycka sig i.

Berätta om själva butiken, du nämnde ju att det är såhär du själv vill bo…
– Jag tror att när man kommer in här så kan man stanna upp och vara sig själv. Man ska kunna komma in för att man vill köpa något, men man ska också kunna sätta sig ner på golvet om man vill det.
Hur ser framtiden ut för Black Denim?
– Jag hoppas att jag ska kunna hålla på med det här i resten av mitt liv. När jag jobbar med något så blir jag väldigt passionerad, och jag är väldigt passionerad nu. Jag ser det här som ett kreativt projekt som bara genererar grejer. Jag ville göra två filmer, så jag gjorde två filmer, jag ville göra en tidning så jag gjorde en tidning, och nu kommer det ny tidning. Vi kan göra vad som helst, för mig handlar det bara om att göra grejer. Och vi kommer att göra massor av samarbeten, vi har massor av grejer på gång.
Det låter ju spännande. Kan du avslöja något mer?
– Nja, vi håller på med flera konstnärer och mer eller mindre konstiga projekt, men jag vet inte, det är bara att göra grejer, grejer man gillar.
Black Denims nyöppnade butik finns på Mäster Samuelsgatan 1 i Stockholm.
_Rodeo
2011.10.05 17:00
I kommande Rodeonumret (ute 29 september) har fotojournalisten Johan Persson tillsammans med journalisten Anna Roxvall grävt ner sig i popevangelismen – USA:s popkulturella kristna väckelserörelse, som nu håller på att etablera sig i Sverige i och med en liten radiostation i Sundbyberg. I dag bjuder vi på en förhandstitt på reportaget här – och samtidigt är våra tankar med Johan Persson.
Sedan början av juli sitter Johan Persson tillsammans med kollegan Martin Schibbye inspärrad i Etiopien. De greps av landets armé i Ogaden i sydöstra Etiopien, dit de två journalisterna hade rest för att rapportera om konflikten i området. Stöd Reportrar utan gränsers insamling till Johan och Martin här.

I USA är kristen populärkultur en miljardindustri. Jättelika musikgalor, radionätverk och pratprogram i tv bildar en egen subkultur som frälser amerikanska ungdomar i hundratusental. Rodeo följer popevangelismen från den amerikanska södern – till en nyöppnad radiostation i Sundbyberg.
Text Anna Roxvall
Foto Johan Persson
Konserten har pågått en dryg timme när School of Worship låter musiken övergå i ett lugnt, instrumentalt parti. Strålkastarna dämpas och bandmedlemmarna börjar placera ut stearinljus bland högtalarna. Tusentals ungdomar reser sig ur stolarna och flockas nedanför scenen medan värden Joel Johnson ber dem att komma närmare.
– Känn in Gud, sträck upp en hand så att Han kan se dig, vädjar han, samtidigt som golvet fylls av rusiga tonåringar.
– Kanske känner du dig ensam, kanske bråkar dina föräldrar, kanske sitter du fast i något du inte vet hur du ska ta dig ur… Publiken håller handen mot hjärtat eller himlen. De gungar till tonerna.
– Kanske känner du dig bara som bortkastat skräp, kanske kallar någon dig saker som får dig att känna dig värdelös…
Tårar rinner nedför blossande ungdomskinder. Från scenen försäkrar Joel att det finns en räddning.
– Allt det där har ingen betydelse, för Han vill lära känna dig – du syndaren av syndare – dig som världen har stämplat som en förlorare, Jesus vill lära känna dig, för han är Guds son, konungarnas konung…
Musiken tar över igen, volymen ökar och sångerskan Dani Roccas röst fyller sportarenan i Nashville, Tennessee: ”Det finns ingen såsom vår Gud”, sjunger hon, om och om igen. Stearinljusen flämtar, golvet gungar och basen pumpar. Allt fler ungdomar trycker på vid scenen. Till slut brister det för dem och de kollapsar gråtande i varandras armar.
Pånyttfödda. Frälsta.
Det ser ungefär likadant ut varje gång. Med galorna Acquire the Fire (ATF) och Battle Cry når den kristna rörelsen Teen Mania hundratusentals amerikanska ungdomar varje år. Kristen rockmusik, stand upkomedi och pyroteknik blandas med bön och predikan i något som ska få fler unga att ”följa Jesus Kristus och föra hans livgivande budskap till jorden”.
Grundaren Ron Luce menar att samtida populärkultur ”våldtar unga människor” – men han tvekar inte att kopiera dess form för att nå fram till en ung publik. Varje år fyller ATF och Battle Cry arenorna i över 30 städer i USA och Kanada.

Större än Jesus. De kristna popgalorna Acquire the Fire och Battle Cry turnerar genom 30 nordamerikanska städer och frälser tusentals ungdomar varje år
USA är den radikala kristna parallellkulturens hemland. Med målet att skapa ”säkra” och ”goda” varianter av sådant som anses förkastligt har en mäktig underhållningsindustri vuxit fram. Bara den amerikanska branschorganisationen för kristna butiker värderar sin försäljning av böcker, cdskivor och filmer till 4,6 miljarder dollar om året. På många sätt är popevangelismen en subkultur precis som andra. Men det finns en avgörande skillnad. Dess strävan efter att bli mainstream skiljer ut den från andra motrörelser – viljan att sprida det kristna budskapet över världen är en hörnsten. Ofta är det människor i länder i Afrika och Mellanöstern som anses behöva frälsning. Men det händer att missionen når hela vägen till det kalla och karga Norden.
I det lilla vindsrummet i Centrumkyrkan i Sundbyberg har Lennart Kummelbäck knappt plats att snurra ett varv med kontorsstolen. Han klickar på laptopen, tonar ut låten han just spelat och lutar sig mot mikrofonen.
– Du lyssnar till Hope FM, kanalen med den goda musiken.

Lennart Kummelbäck driver Hope FM, Sveriges första kristna popradio.
Här sitter han om dagarna tillsammans med journaliststudenten Madeleine Nilsson och förproducerar Sveriges första kristna flödesradio, inspirerad av reklamradion och riktad till en yngre publik. Evangeliska skvalsändningar – det är nästintill revolutionerande i ett av världens mest sekulära länder, där kristen radio annars inte har utvecklats mycket sedan 70-talet.
Lennart och Madeleine spelar in lite studiosnack där de diskuterar vad de helst skulle vilja sommarjobba med. Tonen är lättsam och fri från religiöst laddade uttryck.
– Det gäller ju att nå folk – man kan inte hålla på med profetiskt Jesusprat i dag om man vill förmedla ett budskap, säger Madeleine.
Lennart lyssnar på inspelningen i lurarna och nickar frånvarande. Förr höll sig fromma kristna borta från populärkulturen, men i dag märker han en större tolerans för nya uttrycksformer. Han tar kristna rockband och festivaler som Frizon som exempel.
– Man måste verka i sin egen tid. Hade Jesus levt i dag hade han inte skrivit på stentavlor. Han hade använt Facebook och Twitter.
Hope FM går för tillfället att ratta in på sju svenska orter, men målet är att bli en rikstäckande kanal. Med stöd från den amerikanska branschorganisationen för kristen radio och tv, National Religious Broadcasters, har drömmen kommit lite närmare.
– De trodde inte att det var sant när de hörde att man kan köra in i Sveriges största stad utan att få in en kristen radiokanal. På ganska kort tid samlade de ihop 43 000 dollar till oss, berättar Lennart lite förundrat.
På andra sidan Atlanten, i Costa Mesa, Kalifornien, håller en studioarbetare upp skyltar som uppmanar publiken att applådera när kamerorna sveper fram. I blå sammetssoffor, bland glittriga krucifix och en gigantisk fond av Los Angeles, sitter gäster med idel kritvita leenden. Det är tisdagskväll och dags för ännu en omgång av livesända Praise the Lord – tvkanalen TBN:s flaggskepp.
– Välkomna till vackra Kalifornien, här har vi ett gäng som älskar Jesus, tjoar programledaren Matt Crouch och publiken jublar.
TBN är USA:s största kristna tvnätverk och sänds på 77 satelliter och 20 000 kanaler över hela världen. En vanlig kväll slår omkring tre miljoner amerikanska hushåll på deras program. De drar in mellan 100 och 150 miljoner dollar i donationer från tittare varje år.
Men så har det inte alltid varit. Paul Crouch Junior rör sig hemtamt bland studior och kontrollrum i högkvarteret, där han växte upp medan föräldrarna Paul och Janice byggde sin Gudskanal.
– När de började 1973 var det bara en studio stor som ett badrum, en enda kamera och ett duschdraperi som fond, berättar han.
Fadern, Paul Crouch den äldre, älskar att berätta olika varianter av historien om hur Gud kom till honom i en uppenbarelse och fick honom att starta tvkanalen. Tron på mirakel är en hörnsten på TBN. Före sändningen småpratar den gamle Paul med publiken, och vänder sig speciellt mot en kvinna som har problem med sitt ena ben:
– Låt oss be för att du kan kasta de där kryckorna innan det här programmet är slut! Men Paul Junior, som har varit ute i den sekulära världen och vänt, har ett språk relativt rentvättat från Jesusreferenser och gudomlig inspiration. Han är mer intresserad av tekniken bakom alltihop och förlorar sig lätt i en beskrivning av omställningen till HD.
På tv-skärmarna i ett av kontrollrummen syns nyheter, ett kristet barnprogram, en Jeopardyliknande tävling i bibelkunskap och unga killar som göra häftiga skateboardtrick. En förälder ska aldrig behöva oroa sig över att barn och ungdomar råkar se något olämpligt på TBN.
– I programmen som riktar sig till ungdomar är det mycket extremsport och musikvideor. Det är ungefär som ett kristet MTV. Men i motsats till MTV fokuserar vi inte på tonåringar som lever destruktivt, har sex, dricker eller blir höga, säger Paul.
Kristna etermedier är en maktfaktor att räkna med i USA. För den lilla radiokanalen Hope FM i Sundbyberg är kanske 43 000 dollar en hisnande summa, men för branschorganisationen National Religious Broadcasters (NRB), som skötte insamlingen, är det kaffepengar. NRB organiserar i dag över 1700 amerikanska tv- och radiokanaler, som tillsammans når omkring 141 miljoner tittare och lyssnare.
2011 har organisationen förlagt sitt årliga konvent till lyxhotellet Gaylord Opryland i Nashville. Förutom väl tilltagna rum, konferenssalar och en 14 000 kvadratmeter stor utställningshall, kan gästerna strosa genom en inomhusskog med exotiska växter eller ta en kaffe på balkongen till kulisserna av ett italienskt café. Fast männen i kostym och de välfriserade kvinnorna i dräkt som hastar fram genom korridorerna verkar bara ha två saker i huvudet: Gud och affärer.
Helst i kombination.
Staten Israels megamonter upptar större delen av entrén till mässområdet, och uppmanar alla goda kristna att förlägga sin semester till Bibelns land. Innanför trängs datorspelstillverkare, bokförlag och filmskapare med krucifixförsäljare, lobbyorganisationer och missionärer.
Rebecca Seitz från Reload, ett nystartat produktions- och distributionsbolag för kristen film, himlar lite med ögonen åt det hon kallar ”den heliga bubblan”, när hon slår sig ner på hotelltrappan efter ännu ett möte med potentiella kunder.
– Det finns verkligen alla möjligheter för kristna i det här landet att avskärma sig helt från den ”verkliga” världen, säger hon och skrattar.
Men hon har egentligen ingenting emot företeelsen, hon är själv med och bygger den. Hennes förra jobb som förläggare innebar bland annat att ge ut kristen ”chic lit”, med hjältinnor som väntar med sex till äktenskapet.
Själv lämnade Rebecca den heliga bubblan en tid som 16-åring, efter att fadern meddelat att han tyckte att det var dags för henne att skapa sig en egen bild av den sekulära världen. Det var lagom, säger hon, när man börjar komma upp i tonåren bör man ha ett eget val.
– Men när det gäller barnen… jag menar, jag slog på tv:n någon gång där hemma åt min femåring, och där det visades ett tv-program där ett barn hade två mammor…
Hon skakar på huvudet.
– Alltså, visst vill jag att mina barn ska få bilda sig en egen uppfattning. Men vill jag riskera att de som femåringar får lära sig via tv att det är helt naturligt med homosexualitet? Tror inte det.
Och kanske är det någonstans här som den popevangeliska rörelsen blir politisk. För att den kan. I ett land där 8 av 10 invånare bekänner sig till någon form av kristendom och ungefär en tredjedel anser att Bibeln är bokstavligt sann, handlar den kristna popkulturen inte om några marginaliserade särintressen. Viljan att ta över och sätta dagordningen, att vrida samhället bort från det sekulära, pågår hela tiden.
Bakom galor som Acquire the Fire ligger en förhoppning om att skapa en massrörelse av ungdomar, redo att starta krig mot det omoraliska MTV-samhället. På kristna juristlinjer lär sig studenterna att ”försvara kristendomen i rättegångssalen”. Starka lobbyorganisationer arbetar med att utforma lagförslag mot stamcellsforskning, abort och homoäktenskap.
Samma företrädare uppträder sedan som experter eller gäster i kristna etermedier, där de oemotsagda får propagera för en bokstavstrogen, ultrakonservativ, kristen politik.
Det har funnits viss intern kritik mot den utvecklingen. År 2002 fick till exempel de kristna etermediernas branschorganisation en ny ordförande, som uttryckte en vilja att återgå till rörelsens ursprungliga fokus på andlighet, snarare än politik. Han avsattes dock av styrelsen bara några veckor senare. År 2011 får i stället den nyfrälste före detta baseballspelaren Frank Pastore från Kalifornien ta emot branschpriset för bästa talkshow. Förutom att trumma in budskapet att president Obama inte är kristen ägnar han många program åt att argumentera emot att homosexuella ska få gifta sig – med motiveringen att deras barn blir knarkare och kriminella.

Strategisk marknadsföring —Gud vakar över Nashville, Tennessee.
Inom den radikala kristendomen är det vanligt att helt rata de sekulära medierna, vilket gör att åsikter och uppfattningar sällan utmanas av meningsmotståndare. I ett av konferensrummen på hotellet i Nashville håller den pro-israeliska organisationen Proclaiming Justice to the Nations paneldebatt om hotet från muslimer som ”kräver införande av sharialagar i USA”.
En snabb faktakoll visar att det inte finns någon som ställer några sådana krav, men den som bara följer de kristna mediernas rapportering får lätt uppfattningen att muslimska brödraskapet har tagit över hela Tennessee.
Ändå räcker det inte alltid att hänvisa till Bibeln i kampen om tolkningsföreträdet. Därför skapar rörelsen egna forskningscenter och vetenskapliga rapporter som ska bevisa deras teorier. I hotellkorridorerna skyndar den gråhårige herren Calvin Beisner fram och tillbaka mellan olika kundmöten. Han har producerat en hel dvd-serie där han påstår sig motbevisa teorin om växthuseffekten. Beisner drivs av en övertygelse om att Gud aldrig kan ha skapat jorden med ett så sårbart ekosystem, och underbygger sina idéer med oändliga floder av fackspråk och siffror för att skapa en vetenskaplig fernissa.
Andra går ännu längre. Framför en vepa med en stor gräsätande dinosaurie står Mark Looy och delar ut flygblad. Han har byggt ett eget museum.
Kreationsmuseet ligger drygt 40 mil norrut från Nashville, nära Petersburg i Kentucky. Färden dit går längs enformiga motorvägar, porr- och stripteasekomplex för lastbilschaufförer kantar raksträckorna tillsammans med skyltar som varnar för Guds vrede.
Inne på museet går besökarna långsamt mellan utställningarna. I ett av rummen kvittrar fåglar ur högtalare och en bäck porlar. På ena sidan sitter Adam i lustgården med ett litet får under armen och sträcker fram handen mot ett lejon. Längre fram står en Tyrannosaurus Rex i full skala bland buskar och träd.
”Innan människans fall var alla djur vegetarianer. I en ’god’ skapelse dog inga djur, så där fanns inga köttätare”, förklarar skylten, under rubriken ”Vad åt dinosaurierna?”.
Museet öppnade för snart fyra år sedan och blev en omedelbar succé. Utgångspunkten är att varenda bokstav i Första Mosebok är sann. Hittills har runt 1,5 miljoner människor kommit dit för att ta del av forskningen som bevisar att jorden skapades på sex dagar, att alla djur uppstod samtidigt och att Noaks ark verkligen klarade syndafloden.
Dinosaurierna är lite av ett gissel när det gäller att få allt att gå ihop. Många barn undrar till exempel hur man fick upp en 40 tons apotasaurus på arken på den tiden.
– Ha ha ha, enkelt! Jag tog inte med mig fullvuxna djur, utan små dinosaurier, förklarar en vithårig, elektrisk Noak när någon trycker på frågeknappen.
Fyra av tio amerikaner tror i dag att Gud skapade människan i sin nuvarande form för 10 000 år sedan. Bara 16 procent tror att människan skapades helt utan Guds inblandning. Museigrundaren Mark Looy har själv trott på evolutionen som ung, men började utforska motargumenten efter ett föredrag om kreationism.
– Med tiden insåg jag att evolutionsläran är en död teori, konstaterar han.
I ett av utställningsrummen hänger bilder på atombomber, svältande barn och koncentrationsläger. Informationsskyltarna upplyser besökarna om att en tro på Darwins lära göder rasism, och att ett allt mer sekulärt samhälle får människor att förlora moralen.
Det håller Dale Charles med om, där han strosar omkring i den del av utställningen som diskuterar vilka byggnadsmaterial som användes till arken.
– Om Gud skapade oss människor till sin avbild kan han också säga vad som är rätt och fel, men om vi människor själva bestämmer vad som är rätt tror jag att vad som helst kan hända. Det är stor risk att det slutar som i Tyskland under Förintelsen, säger han.
Idéerna om ett samhälle på flykt från Gud och på väg mot undergång får extra kraft i USA 2011. I vältrimmade villaträdgårdar som en gång fylldes av lekande barn, står numera bara bankens ”Till salu”-skyltar. Samhället skakar i sina grundvalar under den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet, medelklassen förlorar arbete och hem.
Där människor känner sig maktlösa och famlar efter struktur och enkla svar finner extrema rörelser grogrund. Hos de mer liberala kyrkorna och organisationerna syns inte någon större tillströmning. Men de som utan att tveka kan peka ut den raka vägen till himlen, vinner mark.
I den dammiga staden Mesa, i vilda västerns Arizona, tystnar det lite ostämda pianot och pastor Steven Anderson smäller upp sin bibel för att läsa ur Galaterbrevet.
– Hur många här vet vad som menas med att ”lite surdeg syrar hela degen”?
Församlingen sitter tyst i väntan på fortsättningen. De kan dramaturgin, vet att efter konstpausen följer snart svaret i en brinnande predikan. Den här söndagen handlar det om den moraliskt förkastliga populärkulturen och det olämpliga i att titta på tv, lyssna på modern musik eller gå på bio.
– Jag hör ofta folk säga att ”det är en fin film, det är bara den där lilla biten sex och snusk som jag har problem med”. Men vem säger att ”det är en jättegod macka, det är bara den där lilla biten avföring på den som inte är så god”? Nej, nej, nej, vi vet ju alla vad det står: ”en liten bit surdeg syrar hela degen!” vrålar Anderson.
Pastor Steven Anderson, i Mesa, Arizona, brukar be för att president Obama ska dö i hjärncancer
Många nickar och fnissar. Pastorn är karismatisk och extrem. Han blev rikskändis första gången efter att ha hållit en predikan där han avslöjade för sin publik att han brukade be för att president Obama skulle dö i hjärncancer. En tid senare hamnade han på löpsedlarna igen. Då hade han predikat att USA borde införa dödsstraff för homosexuella.
Själv tror han sig bara säga det som alla andra tycker.
– De påstår att jag predikar hat, och visst, om det är hatiskt att predika Guds ord så gör jag väl det. Enligt liberalernas definition är ju hela bibeln en hatbok, säger Steven Anderson och ler snett.
Det är ett kompromisslöst budskap, och det går hem. Andersons lilla kyrka, Faithful Word Baptist Church, växer stadigt varje år. Församlingen svetsas samman av en uppfattning om att det gudlösa USA går mot sin egen undergång.
– Vi kommer att se svår fattigdom i det här landet snart. Bara räntan på vår statsskuld är flera hundra miljarder dollar om året, det måste krascha förr eller senare. Om ett par år kommer det att se ut som i Egypten på USA:s gator, bara vänta och se, säger Anderson tvärsäkert.
Han blickar ut genom det dammiga fönstret i församlingslokalen som vetter mot ett serieproducerat köpcenter. De låga byggnaderna ligger på andra sidan gatan som en bit utspottad snus i allt det bleka. ”Utförsäljning”, lovar skyltfönstren. ”Konkursrea.” Men ingen handlar.
Tillbaka i Nashville, Tennessee, tumlar ungdomarna ut i den kyliga natten från värmen på Acquire the Fire-galan. De hoppar fram, skriker, klänger, visslar och puttas, höga av alla intryck.
Megara Keener från Indiana är en smal 13-åring med knallblå ögon och tandställning. Hon har just varit med om den bästa kvällen på hela året.
– Man känner sig som en enda familj här, alla kramas och ber med varandra och man får se en helt annan sida av människor. En av mina vänner blev frälst där inne – i mina armar, säger hon och ler så att metallen i munnen glittrar i skenet från gatlyktorna.
Det är andra gången hon deltar i ett ATF-arrangemang, själv blev hon frälst förra året. Hon säger att hon hade tappat kontakten med religionen, trots en kristen uppfostran. Ögonen blir blanka för en sekund när hon konstaterar att alla problem där hemma förde henne bort från Gud.
– Mina föräldrar är inte skilda, men de går igenom det nu… pappa har varit ganska våldsam genom åren och jag har umgåtts med människor som håller på med droger…
Hon vänder sig mot sportarenan som fortsätter att spotta ur sig tonåringar med nyckelband och plastbrickor om halsen.
– Där inne pratar de om sådant som verkligen berör mig, jag känner mig inte ensam längre. Jag vet att Gud ser mig.Så försvinner ungdomarna ut i mörkret.
Nashville saktar ned och tystnar. Medan staden sover sopar nattliga städare undan utspillda popcorn och knöliga flygblad på den ödsliga arenan.
I morgon tar ett sportevenemang vid.
I en annan tidszon, i ett annat samhälle, har Lennart Kummelbäck just kommit till jobbet på Hope FM i Sundbyberg, redo att sprida hoppets budskap till alla som lyssnar. Han önskar att kanalen ska kunna hjälpa människor som har det svårt, och tror att kristen radio har en plats att fylla, även i Sverige.
– Vi får väl aldrig lika många lyssnare som Rix FM, men jag tror absolut att det finns ett intresse för livsfrågor bland människor där ute, säger han, och kränger på sig lurarna.
Utanför fönstret har björken just slagit ut och Konsum har extrapris på kanelsnäckor. Kvinnan som stretar med barnvagnen i uppförsbacken saknar ring på vänstra fingret och den största kyrkan i området har plats för ett par hundra personer. I det lilla vindsrummet känns avståndet till det stora landet i väst inte bara fysiskt.
– Visst finns det många musikaliska förebilder och pastorer att se upp till i USA, men de har helt andra resurser i sina megakyrkor med 40 000 medlemmar, konstaterar Lennart med en axelryckning.
Många av råden från Hope FM:s amerikanska välgörare i NRB är bra, de har ju trots allt en gedigen erfarenhet av kristen radio, tycker Lennart. Inom andra områden känns de inte lika aktuella, och då är det bara att bortse från dem. En sak är han i alla fall helt säker på: svensk politik kommer Hope FM aldrig att lägga sig i.
– Det fungerar inte här. Den enda politik vi skulle kunna vara med och driva opinion för är väl i sådant fall den som har med mänskliga rättigheter att göra—att ställa upp för människor som har det svårt.
Hope FM sänds i Stockholm på 95,3 FM.Än så länge har de inte uppnått sin vision om att sända kristen radio dygnet runt.
Text Anna Roxvall Foto Johan Persson
_Rodeo
2011.09.14 17:43
Rodeo tar reda på hur killarna bakom TRIWA planerar att göra business av Guldknappen för att återinföra klockan som vår främsta accessoar.
HUR FICK NI VETA ATT NI VUNNIT GULDKNAPPEN ACCESSOAR?
– Vi hade skickat in våra papper med skisser och sådant till Damernas och var redan nominerade när de ringde och sa att de ville komma förbi. Vi fyra satte oss i vårt konferensrum och när de berättade nyheten skrek vi av glädje, men inte för högt eftersom det var hemligt.
HUR SVÅRT HAR DET VARIT ATT HÅLLA HEMLIGHETEN?
– Det har verkligen varit skitsvårt, så det är en enorm lättnad att kunna berätta det nu. Framför allt ville vi ju börja planera direkt kring hur vi skulle kunna få ut så mycket som möjligt av det här.
SÅ HUR TÄNKER NI UTNYTTJA DEN HÄR UTMÄRKELSEN?
– Vi ska bland annat ha skyltfönster i alla SOLO-butiker i Sverige, där vi kommer att sätta upp dekaler på fönstren så fort det här blir officiellt. Sen kommer vi även att rulla vidare det här konceptet i alla Awesome Rags butiker. Vi har en ganska bred plan på hur vi ska kunna utnyttja den här publiciteten under hela hösten.
VART PLACERAR NI DET HÄR PRISET PÅ ER KARRIÄRMÄSSIGA TOPPLISTA?
– Högst upp! I Sverige är det vår ultimata bekräftelse. Vi säljer till 25 marknader idag och vi har ju inte vunnit något liknande pris i något annat land, så av utmärkelser är det absolut den största vi har fått.
VAD KOMMER NI ATT SÄTTA FÖR NYA MÅL UTIFRÅN DET HÄR?
– Det blir nya produkter och nya marknader. Det är klart att vi även skulle vilja vinna ett motsvarande pris i Frankrike, USA eller UK, men vi har en lång bit att gå innan vi kan nå dit.
VARFÖR TROR NI ATT NI HAR VINNIT JUST NU?
– Klockbranschen är så pass traditionell att klockan var lite på väg att försvinna. Så man kan säga att vi har återupplivat en traditionell produkt och skapat andra värden i klockan. Det behöver inte vara en statussymbol eller en klassisk tidsangivare, utan snarare en attitydbärande accessoar.
KÄNNER NI ER SOM VÄLFÖRTJÄNTA VINNARE AV GULDKNAPPEN ACCESSOAR?
– Absolut! Vi tycker att vi har adderat något till den svenska accessoarmarknaden och ser dessutom hur yngre människor börjar använda klockan på nytt.
VEM HADE VUNNIT OM INTE NI HADE GJORT DET?
– Oscar Magnusson, han gör supersnygga glasögon. Happy Socks är också väldigt duktiga och även Swedish Hasbeens.
DET ÄR JU DRESS CODE SMOKING PÅ GALAN, HUR KOMMER NI KLÄ ER?
– Det är ganska klassiska snitt på oss, men vi kommer såklart att bryta den klassiska silhuetten med en färgstark accessoar.
SÅ ERT BÄSTA ACCESSOARTIPS BLIR ALLTSÅ…
– Klockan! Och solglasögon till våren eftersom vi gör solglasögon också. Specifikt för dessa är att vi färgar änden på skalmarna i en accentfärg för att gå i vår ”adding colour-trend”.
– Vet ni föresten att vårt första pressklipp någonsin var i Rodeo? Cirkeln är sluten!
TEXT: JOHANNA ANDERSSON
_Johanna Andersson
2011.08.19 09:31