I USA är kristen populärkultur en miljardindustri. Jättelika musikgalor, radionätverk och pratprogram i tv bildar en egen subkultur som frälser amerikanska ungdomar i hundratusental. Rodeo följer popevangelismen från den amerikanska södern – till en nyöppnad radiostation i Sundbyberg.

Text Anna Roxvall
Foto Johan Persson

Konserten har pågått en dryg timme när School of Worship låter musiken övergå i ett lugnt, instrumentalt parti. Strålkastarna dämpas och bandmedlemmarna börjar pla­cera ut stearinljus bland högtalarna. Tusentals ungdomar reser sig ur stolarna och flockas nedanför scenen medan värden Joel Johnson ber dem att komma närmare.

– Känn in Gud, sträck upp en hand så att Han kan se dig, vädjar han, samtidigt som golvet fylls av rusiga tonåringar.

– Kanske känner du dig ensam, kanske bråkar dina föräldrar, kanske sitter du fast i något du inte vet hur du ska ta dig ur… Publiken håller handen mot hjärtat eller himlen. De gungar till tonerna.

– Kanske känner du dig bara som bort­kastat skräp, kanske kallar någon dig saker som får dig att känna dig värdelös…

Tårar rinner nedför blossande ung­domskinder. Från scenen försäkrar Joel att det finns en räddning.

– Allt det där har ingen betydelse, för Han vill lära känna dig – du syndaren av syndare – dig som världen har stämplat som en förlorare, Jesus vill lära känna dig, för han är Guds son, konungarnas konung…

Musiken tar över igen, volymen ökar och sångerskan Dani Roccas röst fyller sport­arenan i Nashville, Tennessee: ”Det finns ingen såsom vår Gud”, sjunger hon, om och om igen. Stearinljusen flämtar, golvet gungar och basen pumpar. Allt fler ungdomar trycker på vid scenen. Till slut brister det för dem och de kollapsar gråtande i varandras armar.

Pånyttfödda. Frälsta.

Det ser ungefär likadant ut varje gång. Med galorna Acquire the Fire (ATF) och Battle Cry når den kristna rörelsen Teen Mania hundra­tusentals amerikanska ungdomar varje år. Kristen rockmusik, stand up­komedi och pyro­teknik blandas med bön och predikan i något som ska få fler unga att ”följa Jesus Kristus och föra hans livgivande budskap till jorden”.

Grundaren Ron Luce menar att sam­tida populärkultur ”våldtar unga människor”  – men han tvekar inte att kopiera dess form för att nå fram till en ung publik. Varje år fyl­ler ATF och Battle Cry arenorna i över 30 städer i USA och Kanada.

Större än Jesus. De kristna popgalorna Acquire the Fire och Battle Cry turnerar genom 30 nordamerikanska städer och frälser tusentals ungdomar varje år

USA är den radikala kristna parallell­kulturens hemland. Med målet att skapa ”säkra” och ”goda” varianter av sådant som anses förkastligt har en mäktig underhåll­ningsindustri vuxit fram. Bara den amerikanska branschorganisationen för kristna butiker vär­derar sin försäljning av böcker, cd­skivor och filmer till 4,6 miljarder dollar om året. På många sätt är popevangelismen en subkultur precis som andra. Men det finns en avgörande skillnad. Dess strävan efter att bli mainstream skiljer ut den från andra motrörelser – viljan att sprida det kristna bud­skapet över världen är en hörnsten. Ofta är det människor i länder i Afrika och Mellan­östern som anses behöva frälsning. Men det händer att missionen når hela vägen till det kalla och karga Norden.

I det lilla vindsrummet i Centrumkyrkan i Sundbyberg har Lennart Kummelbäck knappt plats att snurra ett varv med kontorsstolen. Han klickar på laptopen, tonar ut låten han just spelat och lutar sig mot mikrofonen.

– Du lyssnar till Hope FM, kanalen med den goda musiken.

Lennart Kummelbäck driver Hope FM, Sveriges första kristna popradio.

Här sitter han om dagarna tillsam­mans med journaliststudenten Madeleine Nilsson och förproducerar Sveriges första kristna flödesradio, inspirerad av reklam­radion och riktad till en yngre publik. Evangeliska skvalsändningar – det är näst­intill revolutionerande i ett av världens mest sekulära länder, där kristen radio annars inte har utvecklats mycket sedan 70-­talet.

Lennart och Madeleine spelar in lite studiosnack där de diskuterar vad de helst skulle vilja sommarjobba med. Tonen är lätt­sam och fri från religiöst laddade uttryck.

– Det gäller ju att nå folk – man kan inte hålla på med profetiskt Jesusprat i dag om man vill förmedla ett budskap, säger Madeleine.

Lennart lyssnar på inspelningen i lurarna och nickar frånvarande. Förr höll sig fromma kristna borta från populärkulturen, men i dag märker han en större tolerans för nya uttrycksformer. Han tar kristna rockband och festivaler som Frizon som exempel.

– Man måste verka i sin egen tid. Hade Jesus levt i dag hade han inte skrivit på stentavlor. Han hade använt Facebook och Twitter.

Hope FM går för tillfället att ratta in på sju svenska orter, men målet är att bli en rikstäckande kanal. Med stöd från den ame­rikanska branschorganisationen för kristen radio och tv, National Religious Broadcasters, har drömmen kommit lite närmare.

– De trodde inte att det var sant när de hörde att man kan köra in i Sveriges största stad utan att få in en kristen radiokanal. På ganska kort tid samlade de ihop 43 000 dollar till oss, berättar Lennart lite förundrat.

På andra sidan Atlanten, i Costa Mesa, Kali­fornien, håller en studioarbetare upp skyltar som uppmanar publiken att applådera när kamerorna sveper fram. I blå sammetssoffor, bland glittriga krucifix och en gigantisk fond av Los Angeles, sitter gäster med idel krit­vita leenden. Det är tisdagskväll och dags för ännu en omgång av livesända Praise the Lord – tv­kanalen TBN:s flaggskepp.

– Välkomna till vackra Kalifornien, här har vi ett gäng som älskar Jesus, tjoar programleda­ren Matt Crouch och publiken jublar.

TBN är USA:s största kristna tv­nät­verk och sänds på 77 satelliter och 20 000 kanaler över hela världen. En vanlig kväll slår omkring tre miljoner amerikanska hushåll på deras program. De drar in mellan 100 och 150 miljoner dollar i donationer från tittare varje år.

Men så har det inte alltid varit. Paul Crouch Junior rör sig hemtamt bland studior och kontrollrum i högkvarteret, där han växte upp medan föräldrarna Paul och Janice bygg­de sin Gudskanal.

– När de började 1973 var det bara en studio stor som ett badrum, en enda kamera och ett duschdraperi som fond, berättar han.

Fadern, Paul Crouch den äldre, äls­kar att berätta olika varianter av historien om hur Gud kom till honom i en uppenba­relse och fick honom att starta tv­kanalen. Tron på mirakel är en hörnsten på TBN. Före sändningen småpratar den gamle Paul med publiken, och vänder sig speciellt mot en kvinna som har problem med sitt ena ben:

– Låt oss be för att du kan kasta de där kryck­orna innan det här programmet är slut! Men Paul Junior, som har varit ute i den sekulära världen och vänt, har ett språk relativt rentvättat från Jesusreferenser och gudomlig inspiration. Han är mer intresserad av tekniken bakom alltihop och förlorar sig lätt i en beskrivning av omställningen till HD.

På tv­-skärmarna i ett av kontrollrum­men syns nyheter, ett kristet barnprogram, en Jeopardy­liknande tävling i bibelkunskap och unga killar som göra häftiga skateboardtrick. En förälder ska aldrig behöva oroa sig över att barn och ungdomar råkar se något olämp­ligt på TBN.

– I programmen som riktar sig till ungdomar är det mycket extremsport och musikvideor. Det är ungefär som ett kristet MTV. Men i motsats till MTV fokuserar vi inte på tonår­ingar som lever destruktivt, har sex, dricker eller blir höga, säger Paul.

Kristna etermedier är en maktfaktor att räkna med i USA. För den lilla radiokanalen Hope FM i Sundbyberg är kanske 43 000 dollar en hisnande summa, men för branschorganisa­tionen National Religious Broadcasters (NRB), som skötte insamlingen, är det kaffepengar. NRB organiserar i dag över 1700 amerikanska tv- och radiokanaler, som tillsammans når omkring 141 miljoner tittare och lyssnare.

2011 har organisationen förlagt sitt årliga konvent till lyxhotellet Gaylord Opryland i Nashville. Förutom väl tilltagna rum, konferenssalar och en 14 000 kvadratmeter stor utställningshall, kan gästerna strosa genom en inomhusskog med exotiska växter eller ta en kaffe på balkongen till kulisserna av ett italienskt café. Fast männen i kostym och de välfriserade kvinnorna i dräkt som hastar fram genom korridorerna verkar bara ha två saker i huvudet: Gud och affärer.

Helst i kombination.

Staten Israels megamonter upptar större delen av entrén till mässområdet, och uppmanar alla goda kristna att förlägga sin semester till Bibelns land. Innanför trängs datorspelstillverkare, bokförlag och filmskapare med krucifixförsäljare, lobbyorganisationer och missionärer.

Rebecca Seitz från Reload, ett nystartat produktions- och distributionsbolag för kristen film, himlar lite med ögonen åt det hon kallar ”den heliga bubblan”, när hon slår sig ner på hotelltrappan efter ännu ett möte med potentiella kunder.

– Det finns verkligen alla möjligheter för kristna i det här landet att avskärma sig helt från den ”verkliga” världen, säger hon och skrattar.

Men hon har egentligen ingenting emot företeelsen, hon är själv med och bygger den. Hennes förra jobb som förläggare innebar bland annat att ge ut kristen ”chic lit”, med hjältinnor som väntar med sex till äktenskapet.

Själv lämnade Rebecca den heliga bubblan en tid som 16-åring, efter att fadern meddelat att han tyckte att det var dags för henne att skapa sig en egen bild av den sekulära världen. Det var lagom, säger hon, när man börjar komma upp i tonåren bör man ha ett eget val.

– Men när det gäller barnen… jag menar, jag slog på tv:n någon gång där hemma åt min femåring, och där det visades ett tv-program där ett barn hade två mammor…

Hon skakar på huvudet.

– Alltså, visst vill jag att mina barn ska få bilda sig en egen uppfattning. Men vill jag riskera att de som femåringar får lära sig via tv att det är helt naturligt med homosexualitet? Tror inte det.

Och kanske är det någonstans här som den popevangeliska rörelsen blir politisk. För att den kan. I ett land där 8 av 10 invånare bekänner sig till någon form av kristendom och ungefär en tredjedel anser att Bibeln är bokstavligt sann, handlar den kristna popkulturen inte om några marginaliserade särintressen. Viljan att ta över och sätta dagordningen, att vrida samhället bort från det sekulära, pågår hela tiden.

Bakom galor som Acquire the Fire ligger en förhoppning om att skapa en massrörelse av ungdomar, redo att starta krig mot det omoraliska MTV-samhället. På kristna juristlinjer lär sig studenterna att ”försvara kristendomen i rättegångssalen”. Starka lobbyorganisationer arbetar med att utforma lagförslag mot stamcellsforskning, abort och homoäktenskap.

Samma företrädare uppträder sedan som experter eller gäster i kristna etermedier, där de oemotsagda får propagera för en bokstavstrogen, ultrakonservativ, kristen politik.

Det har funnits viss intern kritik mot den utvecklingen. År 2002 fick till exempel de kristna etermediernas branschorganisation en ny ordförande, som uttryckte en vilja att återgå till rörelsens ursprungliga fokus på andlighet, snarare än politik. Han avsattes dock av styrelsen bara några veckor senare. År 2011 får i stället den nyfrälste före detta baseballspelaren Frank Pastore från Kalifornien ta emot branschpriset för bästa talkshow. Förutom att trumma in budskapet att president Obama inte är kristen ägnar han många program åt att argumentera emot att homosexuella ska få gifta sig – med motiveringen att deras barn blir knarkare och kriminella.

Strategisk marknadsföring —Gud vakar över Nashville, Tennessee.

Inom den radikala kristendomen är det vanligt att helt rata de sekulära medierna, vilket gör att åsikter och uppfattningar sällan utmanas av meningsmotståndare. I ett av konferensrummen på hotellet i Nashville håller den pro-israeliska organisationen Proclaiming Justice to the Nations paneldebatt om hotet från muslimer som ”kräver införande av sharialagar i USA”.

En snabb faktakoll visar att det inte finns någon som ställer några sådana krav, men den som bara följer de kristna mediernas rapportering får lätt uppfattningen att muslimska brödraskapet har tagit över hela Tennessee.

Ändå räcker det inte alltid att hänvisa till Bibeln i kampen om tolkningsföreträdet. Därför skapar rörelsen egna forskningscenter och vetenskapliga rapporter som ska bevisa deras teorier. I hotellkorridorerna skyndar den gråhårige herren Calvin Beisner fram och tillbaka mellan olika kundmöten. Han har producerat en hel dvd-serie där han påstår sig motbevisa teorin om växthuseffekten. Beisner drivs av en övertygelse om att Gud aldrig kan ha skapat jorden med ett så sårbart ekosystem, och underbygger sina idéer med oändliga floder av fackspråk och siffror för att skapa en vetenskaplig fernissa.

Andra går ännu längre. Framför en vepa med en stor gräsätande dinosaurie står Mark Looy och delar ut flygblad. Han har byggt ett eget museum.

Kreationsmuseet ligger drygt 40 mil norrut från Nashville, nära Petersburg i Kentucky. Färden dit går längs enformiga motorvägar, porr- och stripteasekomplex för lastbilschaufförer kantar raksträckorna tillsammans med skyltar som varnar för Guds vrede.

Inne på museet går besökarna långsamt mellan utställningarna. I ett av rummen kvittrar fåglar ur högtalare och en bäck porlar. På ena sidan sitter Adam i lustgården med ett litet får under armen och sträcker fram handen mot ett lejon. Längre fram står en Tyrannosaurus Rex i full skala bland buskar och träd.

”Innan människans fall var alla djur vegetarianer. I en ’god’ skapelse dog inga djur, så där fanns inga köttätare”, förklarar skylten, under rubriken ”Vad åt dinosaurierna?”.

Museet öppnade för snart fyra år sedan och blev en omedelbar succé. Utgångspunkten är att varenda bokstav i Första Mosebok är sann. Hittills har runt 1,5 miljoner människor kommit dit för att ta del av forskningen som bevisar att jorden skapades på sex dagar, att alla djur uppstod samtidigt och att Noaks ark verkligen klarade syndafloden.

Dinosaurierna är lite av ett gissel när det gäller att få allt att gå ihop. Många barn undrar till exempel hur man fick upp en 40 tons apotasaurus på arken på den tiden.

– Ha ha ha, enkelt! Jag tog inte med mig fullvuxna djur, utan små dinosaurier, förklarar en vithårig, elektrisk Noak när någon trycker på frågeknappen.

Fyra av tio amerikaner tror i dag att Gud skapade människan i sin nuvarande form för 10 000 år sedan. Bara 16 procent tror att människan skapades helt utan Guds inblandning. Museigrundaren Mark Looy har själv trott på evolutionen som ung, men började utforska motargumenten efter ett föredrag om kreationism.

– Med tiden insåg jag att evolutionsläran är en död teori, konstaterar han.

I ett av utställningsrummen hänger bilder på atombomber, svältande barn och koncentrationsläger. Informationsskyltarna upplyser besökarna om att en tro på Darwins lära göder rasism, och att ett allt mer sekulärt samhälle får människor att förlora moralen.

Det håller Dale Charles med om, där han strosar omkring i den del av utställningen som diskuterar vilka byggnadsmaterial som användes till arken.

– Om Gud skapade oss människor till sin avbild kan han också säga vad som är rätt och fel, men om vi människor själva bestämmer vad som är rätt tror jag att vad som helst kan hända. Det är stor risk att det slutar som i Tyskland under Förintelsen, säger han.

Idéerna om ett samhälle på flykt från Gud och på väg mot undergång får extra kraft i USA 2011. I vältrimmade villaträdgårdar som en gång fylldes av lekande barn, står numera bara bankens ”Till salu”-skyltar. Samhället skakar i sina grundvalar under den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet, medelklassen förlorar arbete och hem.

Där människor känner sig maktlösa och famlar efter struktur och enkla svar finner extrema rörelser grogrund. Hos de mer liberala kyrkorna och organisationerna syns inte någon större tillströmning. Men de som utan att tveka kan peka ut den raka vägen till himlen, vinner mark.

I den dammiga staden Mesa, i vilda västerns Arizona, tystnar det lite ostämda pianot och pastor Steven Anderson smäller upp sin bibel för att läsa ur Galaterbrevet.

– Hur många här vet vad som menas med att ”lite surdeg syrar hela degen”?

Församlingen sitter tyst i väntan på fortsättningen. De kan dramaturgin, vet att efter konstpausen följer snart svaret i en brinnande predikan. Den här söndagen handlar det om den moraliskt förkastliga populärkulturen och det olämpliga i att titta på tv, lyssna på modern musik eller gå på bio.

– Jag hör ofta folk säga att ”det är en fin film, det är bara den där lilla biten sex och snusk som jag har problem med”. Men vem säger att ”det är en jättegod macka, det är bara den där lilla biten avföring på den som inte är så god”? Nej, nej, nej, vi vet ju alla vad det står: ”en liten bit surdeg syrar hela degen!” vrålar Anderson.

Pastor Steven Anderson, i Mesa, Arizona, brukar be för att president Obama ska dö i hjärncancer

Många nickar och fnissar. Pastorn är karismatisk och extrem. Han blev rikskändis första gången efter att ha hållit en predikan där han avslöjade för sin publik att han brukade be för att president Obama skulle dö i hjärncancer. En tid senare hamnade han på löpsedlarna igen. Då hade han predikat att USA borde införa dödsstraff för homosexuella.

Själv tror han sig bara säga det som alla andra tycker.

– De påstår att jag predikar hat, och visst, om det är hatiskt att predika Guds ord så gör jag väl det. Enligt liberalernas definition är ju hela bibeln en hatbok, säger Steven Anderson och ler snett.

Det är ett kompromisslöst budskap, och det går hem. Andersons lilla kyrka, Faithful Word Baptist Church, växer stadigt varje år. Församlingen svetsas samman av en uppfattning om att det gudlösa USA går mot sin egen undergång.

– Vi kommer att se svår fattigdom i det här landet snart. Bara räntan på vår statsskuld är flera hundra miljarder dollar om året, det måste krascha förr eller senare. Om ett par år kommer det att se ut som i Egypten på USA:s gator, bara vänta och se, säger Anderson tvärsäkert.

Han blickar ut genom det dammiga fönstret i församlingslokalen som vetter mot ett serieproducerat köpcenter. De låga byggnaderna ligger på andra sidan gatan som en bit utspottad snus i allt det bleka. ”Utförsäljning”, lovar skyltfönstren. ”Konkursrea.” Men ingen handlar.

Tillbaka i Nashville, Tennessee, tumlar ungdomarna ut i den kyliga natten från värmen på Acquire the Fire-galan. De hoppar fram, skriker, klänger, visslar och puttas, höga av alla intryck.

Megara Keener från Indiana är en smal 13-åring med knallblå ögon och tandställning. Hon har just varit med om den bästa kvällen på hela året.

– Man känner sig som en enda familj här, alla kramas och ber med varandra och man får se en helt annan sida av människor. En av mina vänner blev frälst där inne – i mina armar, säger hon och ler så att metallen i munnen glittrar i skenet från gatlyktorna.

Det är andra gången hon deltar i ett ATF-arrangemang, själv blev hon frälst förra året. Hon säger att hon hade tappat kontakten med religionen, trots en kristen uppfostran. Ögonen blir blanka för en sekund när hon konstaterar att alla problem där hemma förde henne bort från Gud.

– Mina föräldrar är inte skilda, men de går igenom det nu… pappa har varit ganska våldsam genom åren och jag har umgåtts med människor som håller på med droger…

Hon vänder sig mot sportarenan som fortsätter att spotta ur sig tonåringar med nyckelband och plastbrickor om halsen.

– Där inne pratar de om sådant som verkligen berör mig, jag känner mig inte ensam längre. Jag vet att Gud ser mig.Så försvinner ungdomarna ut i mörkret.

Nashville saktar ned och tystnar. Medan staden sover sopar nattliga städare undan utspillda popcorn och knöliga flygblad på den ödsliga arenan.

I morgon tar ett sportevenemang vid.

I en annan tidszon, i ett annat samhälle, har Lennart Kummelbäck just kommit till jobbet på Hope FM i Sundbyberg, redo att sprida hoppets budskap till alla som lyssnar. Han önskar att kanalen ska kunna hjälpa människor som har det svårt, och tror att kristen radio har en plats att fylla, även i Sverige.

– Vi får väl aldrig lika många lyssnare som Rix FM, men jag tror absolut att det finns ett intresse för livsfrågor bland människor där ute, säger han, och kränger på sig lurarna.

Utanför fönstret har björken just slagit ut och Konsum har extrapris på kanelsnäckor. Kvinnan som stretar med barnvagnen i uppförsbacken saknar ring på vänstra fingret och den största kyrkan i området har plats för ett par hundra personer. I det lilla vindsrummet känns avståndet till det stora landet i väst inte bara fysiskt.

– Visst finns det många musikaliska förebilder och pastorer att se upp till i USA, men de har helt andra resurser i sina megakyrkor med 40 000 medlemmar, konstaterar Lennart med en axelryckning.

Många av råden från Hope FM:s amerikanska välgörare i NRB är bra, de har ju trots allt en gedigen erfarenhet av kristen radio, tycker Lennart. Inom andra områden känns de inte lika aktuella, och då är det bara att bortse från dem. En sak är han i alla fall helt säker på: svensk politik kommer Hope FM aldrig att lägga sig i.

– Det fungerar inte här. Den enda politik vi skulle kunna vara med och driva opinion för är väl i sådant fall den som har med mänskliga rättigheter att göra—att ställa upp för människor som har det svårt.

Hope FM sänds i Stockholm på 95,3 FM.Än så länge har de inte uppnått sin vision om att sända kristen radio dygnet runt.

Text Anna Roxvall Foto Johan Persson