Mika Modiggård lämnade Stockholm för Berlin med drömmen om en designkarriär och ett eget märke. Med fokus på sportigt high fashion och eko-mode är hon i sommar högaktuell med sin nya kollektion som visas på Berlin Fashion week i juli.

Berätta om dig själv!
Jag fascineras av vad som går att skapa med tyg och andra material. Det tar upp nästan all min tid. När jag  inte jobbar med mitt märke eller hustlar kläder på andra sätt gillar jag att dansa och hänga runt i Berlin på allt från lodisloppisar till Soho-house.

Berätta om ditt märke MIKA MODIGGÅRD?
Bakom märket MIKA MODIGGÅRD står jag och min partner in hustling Casey Anderson. Jag har hållit på med kläder, sytt och sålt under mitt eget namn sedan jag var femton. Efter skolan på mellanstadiet brukade jag gå till Myrorna på Hornsgatan och köpa upp kassar med billiga kläder, sprätta sönder dom för att fatta hur det fungerade. När jag flyttade till Berlin för ett par år sedan ville jag se om det gick att jobba som designer. I min nya studio där jag jobbade första två åren föddes idéen om ett ”riktigt” MIKA MODIGGÅRD märke. För mig betyder processen under framställningen av plagget mycket. Jag vill producera mina kläder på ett schysst sätt men inte kompromissa med designen. Vi känner att den filosofin är underrepresenterad i branschen även om vi ser en stark förändring och stort intresse bland många grymma labels att börja arbeta mer etiskt. jag tänkte att bättre att köra schysst redan från början. Vi jobbar med certifierade ekotyger och lokalproduktion! Vi jobbar med den nya kollektionen nu och ska visa den på Berlin fashion week i sommar. Jag inspireras av kontrasten mellan stabilitet, rytm och fart. Bergochdalbanor, klippor och hav.

Hur tänker du med dina smycken? Hur kompletterar dina smycken klädkollektionen?
Smycken och accessoarer behövs för att göra en fulländad look, i kollektioner och allmän styling. Jag bär alltid smycken själv och just nu integreras dom i varje kollektion. Men i framtiden kanske det kan
bli en fristående linje också. Jag ser inga begränsningar men min label. Jag kan kan ju göra allt, precis vad jag känner för. Som att ha sitt eget skivbolag.

Varför valde du att flytta från Stockholm och starta upp ditt märke just i Berlin?
Berlin är ju fett, soft och relaxed, med många kreativa människor och ställen som dom flesta säkert redan har förstått. Men faktum är att som modestad att jobba i är det jättebra här. Det finns mycket kunskap i staden, många modeskolor och bra lokala producenter. Tyskland har fortfarande kvar en bra TEKO industri. Det finns stora prisvärda lokaler att jobba i. Som modestad blir det en allt viktigare plats på kartan.

Berätta om Sustainable Fashion summit!
I september håller Nordic Fashion Associations en stor konferens för att diskutera framtidsmålen inom hållbart mode. Den hålls i Köpenhamn och i samband ordnas en tävling, NICE Design Challenge. 20 märken från hela norden deltar.

Många andra märken som deltar i tävlingen är ju väldigt stora, har du något att komma med där?
Det känns fett bra att vara i samma samanhang som riktigt etablerade märken som MARIMEKKO, Day Birger et Mikkelsen och Dagmar. Klart jag har nått att tillföra! Vi gör sportswear men i den här tävlingen som
presenteras med en visning gör varje märke två outfits Vi har ett koncept som kräver highend pieces och det är kul att ta tid till att göra det med.

Hur tänker du på arbetet med med ekologiska kläder? Vad finns det för fördelar och nackdelar?
Det är viktigt för mig och ytterst nödvändigt att tillverka kläder på bästa minst miljöpåverkande sätt och ha en kritisk inställning till överproduktion. Det är ju omöjligt att producera kläder utan att det påverkar miljön alls. Men att välja bra material, produktion och fraktsystem som påverkar naturen så lite som möjligt är schysst. Fördelarna är självklara. Den stora nackdelen är att utbudet tyger inte är lika stort som marknaden med orena tyger. Men det förändras. Nu när fler märken med större produktioner hakar på ökar efterfrågan
och sätter press på industrin och varje säsong lanseras nya snygga alternativ.

Har du någon drömperson som du skulle vilja se bära dina kläder?
Jag gillar girlpower så gärna både Beyonce och Gudrun Schyman.

Vilka är dina bästa Berlin-tips?
Att shoppa är bäst utanför city. Där jag bor i Neukölln ligger en fem kvadratmeter stor parfymbutik ”Parfümerie Areej”. Ahmad, killen som har den är asnice! Han har massa klassiska dofter och fyller på små fina flaskor för nästan ingenting. Här finns också mycket bättre billigare loppisar och marknader än i Prenzlauerberg. Med ett bra öga och lite fysiskt ansträngning brukar jag gräva fram sidentoppar och annat snyggt för en euro styck. Berliner ring är också skönt att åka ett varv och kolla in graffiti!

Vad är bäst/sämst med att jobba som du gör? Känns det ibland kämpigt att jobba själv med ditt eget märke?
Det känns som att jag bara har börjat och lär mig på vägen. Det är många trådar att hålla i och ekonomiskt ganska våghalsigt men jag tycker också att det är sjukt kul. Brytpunkten när det började rulla och hända saker
kom när jag hookade upp med Casey och skaffade assistenter. Att vi är fler gör det möjligt att genomföra stora drag på ett annat sätt. Det bästa med att ha en egen label är att vi bestämmer själva kan ha vår
egen takt och göra det vi tror på. Vi jobbar mycket och tror att vår idé med organic fashion sportswear kommer att få utrymme. När vi får bra feedback som nu så känns det lätt. Men det är mycket slit och det
var längesen jag hade semester.

Kolla in mer på www.mikamodiggard.com/

Vanda Wide

Genom flitigt repande och med hjälp av producenten/bandpsykologen Jari Happalainen har Sahara Hotnights spelat in en skiva som de själva beskriver som ren pop, en skiva där ingen låt är representativ eller den andra lik. Med den självbetitlade “Sahara Hotnights” är dom tillbaka  med sin första platta med egna låtar på fyra år. Vi har träffat Maria Andersson och Josephine Forsman från bandet som trots snart 20 år tillsammans aldrig har funderat på att lägga av.

Berätta om er nya singel, Vulture Feet!
Josephine: Den heter Vulture Feet, och ja, vad ska vi säga om den…
Maria: Det är min favorit, det är en överlägsen favorit på skivan!
Josephine: Ja, det kommer att bli en favorit att spela i på festivalerna i sommar.

Hur skiljer den sig från den första singeln, Ohs?
J: Ganska mycket, båda singlarna är väldigt olika, och det visar ju också hur skivan är. Ohs var den där feta rifflåten och den enda av den sorten på skivan, ingen låt är liksom representativ för hela skivan, det är bara pop.

Om alla låtar är olika, hur skulle ni då beskriva skivan?
J: Man kommer känna igen sig, den påminner mycket om förra plattan och våra tidigare plattor. Skillnaden den här gången är väl att vi inte har varit så rädda för att skivan ska bli splittrad, att det istället har varit en styrka och något som gör den intressant. Vi har lutat oss tillbaka mot att vi har ett sound, och att vi inte behöver vara oroliga för att låta alla låtar måste ha sina egna atmosfärer.
M: Om man pratar om sound eller ljudbild så är det något som har uppstått liksom organiskt när vi har spelat med varandra. Istället för att prata om ljudbild och teoretisera har vi haft en tilltro till att vi har något unikt som uppstår bara just när vi fyra spelar med varandra. Den här gången har vi varit väldigt väldigt flitiga i replokalen och fått fram något som jag tycker har saknats i många år på något vis.
J: Ja, har man det i grunden, att man utgår från flitigt repande så blir man väldigt fri sedan, att man vet hur det kommer att låta live, hur man börjar sätter väldigt stor prägel på det färdiga resultatet.

Det var ju fyra år sedan er senaste egna platta kom ut, vad har ni gjort under tiden?
J: Vi släppte ju coverplattan för två år sedan, och turnerade på den, lite mer än vad vi kanske tänkte från början… Den här plattan blev nog senarelagd på grund av att vi gjorde coverplattan.
M: På något sätt är det liksom samma cykel som upprepas, du spelar in, så släpper du en skiva, och sedan det obligatoriska turnerandet. Sen bli du less på det, sen vill du vara i lugn och ro och sen kommer nya ideer, så egentligen är det alltid ungefär lika lång tid mellan. Hur mycket vi än har försökt påskynda processen så går det inte, man behöver en andhämtningsperiod för att hitta ny lust.

Nu har ni ju jobbat med producenten Jari Happalainen för första gången, jag har hört att han kan vara ganska sträng…
M: Ja, vi hjälper väl till att odla myten också, haha.
J: Precis, vi ska inte förstöra bilden, han är bestämd. Men han är också väldigt öppen, vilket jag tycker om. Jag hade en känsla innan av att han skulle vara väldigt bra på att ta in oss och våra idéer och det gjorde han. Han gick inte in på förhand med en bild av precis hur det skulle låta, vi utvecklade mycket ihop. Men visst är han bestämd, och musikälskande!
M: Man behöver en person som är så, väldigt detaljerad och noggrann, och som inte låter nånting slippa igenom. Men på många sätt handlar ju en producentroll om att vara en psykolog, att försöka hitta varför vi fungerar som vi fungerar. Att vara otroligt inkännande och kunna ha förståelse för hur vi funkar och vår dynamik.
J: Jag tyckte att det var skönt just att han hade en väldig respekt för bandet, och bandkonstellationen. Att han förstod att man är ett band av en anledning, man behöver inte försöka hitta anledningar att bryta sig loss från konstellationen och göra om bara för att, utan att man kan hitta styrkan i det man har och varför man faktiskt är ett band, hur soundet är och varför man vill behålla det.
M: Jag tror att det är en sjuka som många band som spelat ihop så pass länge har. Man kan få en konstig självbild och tro att bandet fungerar utan att man arbetar på det, man tror att det finns nån samspelthet som ligger latent – men som man faktiskt måste aktivera.

Lite som ett förhållande…
M: Precis!

Ja, ni har ju hållit ihop och spelat ihop i 20 år, hur lyckas man med det?
M: När han (Jari) sa att ni måste in i replokalen, ni måste ju liksom repa och kommunicera, tänkte vi “typ vadå det behövs inte, vi behöver bara titta på varandra så kan vi det”. Han reagerade med att säga typ “ni är bara ett lat band i 30-årsåldern som alla andra, ni är inte unika”, och det var lite som en örfil.
J: Ja, det var bra faktiskt.
M: Jag tycker att vi har varit väldigt duktiga på att samtala, vi har varit medvetna om att vi måste tala om saker. Faktiskt till skillnad mot många andra band vi känner, det är det skygglappar och förnekelse! Ja, det är lätt att dra förhållandeparalleller!
J: Vi pratar och surar sen är det över!
M: Förut blev man rädd och irriterad när någon stack ut, nu tycker vi att det är spännande och roligt att se att alla är olika, tidigare hade vi inte så mycket förståelse för det.
J: Vi har väl insett att man kan växa av olikheter.

Blir det inte lätt att man fastnar liksom i bestämda roller efter så många år tillsammans?
J: Jo, jag tror att vi har bestämda roller, men att vi respekterar varandra för det. Vi känner varandra så väl, och de olika egenskaperna stör mig inte, utan jag tycker att det är fint, men om man försöker vara lika är det klart att man stör sig på olikheter.
M: Också har man ju lärt sig att man inte behöver representera bandet hela tiden, det du (Josefin) säger i den här intervjun till exempel behöver jag egentligen inte stå för alls.

Har ni aldrig varit nära eller funderat på att lägga av?
M: Det finns ju alltid nån sorts stadie av postproduktionsdepression, då blir man alltid väldigt ifrågasättande, undrar vad håller jag på med och sådär, vart ska vi. Men sen har vi ju alltid hittat tillbaks.
J: Jo för det blir ju så, man lever ju tillsammans så nära, man går in i varandra så mycket att andras känslor blir ju ens egna. Då måste man ladda och vara ifrån varandra lite innan det funkar igen.
M: Men det är svårt nog att göra slut med en person, tänk dig att göra slut med tre på en gång, det går ju inte!

Och nu ska ni ut på turné… Gillar ni turnélivet?
J: Ja vi tycker om att vara på turné och speciellt att turnera med andra band, nu håller vi på att leta efter ett förband.
M: I och med att vi släpper skivan så här innan sommaren blir det ju en del festivaler.
J: Det känns kul, hela processen med att spela in på vintern, och komma ur det in i sommaren är ganska härlig. Vi gjorde ju väldigt mycket Sverige på förra plattan, så nu känns det väldigt spännande att komma iväg lite utanför också.

För att ha varit så framgångsrika under en så lång tid känns det inte som att ni har fått storhetsvansinne, ni känns rätt ödmjuka, är det för att ni är norrlänningar eller?
M: Jag vet inte riktigt, jag tror att det handlar om att komma till en punkt där man förstår varför man gör det man gör, varför man är bra, framgången måste stå i relation till självkänslan. Då kan man ju vara ödmjuk inför den.
J: Jag tror att det är svårt i bandkonstellationer som är så pass rotade, man har spelat ihop så länge. Hur man började bandet håller liksom i sig, det funkar inte om en ska sticka iväg och vara helt förändrad. Det handlar nog också om att vara lite immun mot kritik, att inte formas av den.

Bryr ni er mindre om kritik nu än förut?
M: Jag tror det. Jag bryr mig väldigt mycket om kritik från människor jag bryr mig om och litar på i andra områden. Men generellt så känns det inte som att jag behöver lyssna på resten.
J: Det har varit en ganska stor process varje gång vi ska få ihop en platta, man vänder ut och in på sig själv, och jag är väldigt nöjd med att vi har fått ihop det varje gång. Det känns taskigt mot bandet om man hela tiden då ska ha i åtanke vad andra kan tycka. Börjar man anpassa sig efter kritiken så tror jag att man blir väldigt sårbar.
M: Det är också bara att inse att det är okontrollerbart, det står över vår makt. Jag tycker att jag har skrivit mina bästa låtar någonsin och tycker att skivan låter fantastiskt, det finns inte något vi kunde gjort annorlunda. Vi är nog bättre på att göra saker exakt som vi vill ha det nuförtiden.

Ni vann ju pris på Elle-galan för några år sen som bäst klädda band, och ser ofta väldigt snygga ut, hur tänker ni kring allt sånt egentligen?
J: Det är jäkligt kul med kläder, men det är ju lite speciellt det här med turnékläder, man använder sina finaste kläder men sen går dom aldrig att använda igen. Inte bara för att dom blir så jäkla nersvettade, det är också nån annan grej.
M: Ja, de blir så starkt förknippade med turnerandet och spelningen att man vill bara slänga dom i papperskorgen sen.

Känner ni någon press på att alltid se bra ut då?
M: Jag tror nog att man skapar den där pressen mest hos sig själv. Vi har ju testat så många varianter och kommit fram till sånt som att det kanske inte är så bra att spela i högklackat. Att det faktiskt är okej att tänka lite praktiskt också.

Foto: Christian Gustavsson

Text: Vanda Wide

Makeup: Elva Ahlbin

Lindex släppte nyligen sin fjärde Affordable Luxury-kollektion, ett lite trendigare och mer sofistikerat alternativ till deras vanliga kollektion. Bakom plaggen står designern Ewa Larsson, som vill visa att det går att få snygga kläder med lyxigare känsla till ett bra pris.

Berätta om konceptet Affordable Luxury!

“Meningen är att göra en kollektion med en mer internationell design och högre kvalitetsgrad, därför är också priserna högre. Med den här kollektionen har vi arbetat med mönsterritare i Stockholm och tagit fram prototyper, mer som ett traditionellt designföretag. Jag designar allt själv med en tanke att det ska passa ihop med Lindex övriga sortiment. Det är en utmaning att få det att passa in i det enorma utbudet. Men jag har velat hitta bättre former, tanken är att kunna attrahera en ny typ av kunder, som kanske är mer modeintresserade, en mer medveten kundkrets. Det är mer kvinnligt, inte så sportigt eller flickigt. Man vill känna sig skön i plaggen.”

Hur gör du det?

“Jag försöker jobba med få färger, styra ihop sortimentet. Jag vill ha en tydlig look, sakerna ska vara lätta att kombinera.”

Var har du hittat inspiration?

“Tanken är att kollektionen ska vara kvinnligare, mer sofistikerad och lättburen. Den är helt separerad från Lindex huvudlinje. Jag har även inspirerats av konst, orientalisterna, med den här öken-känslan med blått, vitt och sand. Orientaliska nätter.”

Vad är skillnaden mellan att jobba för dyrare, mer exklusiva märken, och att jobba för Lindex?

“Jag tror att den största skillnaden är att här kan jag använda mig av ett personligare uttryck och lita mer på magkänslan. Man behöver inte förhålla sig lika mycket till ett bestämt uttryck. Det känns roligt att få visa att det går att sälja kläder med ett annat uttryck än Lindex vanliga kläder. Annars kan jag tycka att Lindex kör lite mycket säkra kort. Men jag får väldigt stor frihet, självklart har jag fått stå tillbaka ibland, men på det stora hela har jag fått stor frihet att utforma kollektionen.”

Tror du inte att Lindex vanliga kunder tycker att kläderna är för dyra?

“Om man tänker efter så är det ju fantastiska priser, man kan få en långklänning för 699, går man till Filippa k och Acne får man ju betala betydligt mer. För en tjej med inte så mycket pengar blir det en möjlighet att få bära ett plagg som är välkonstruerat och av bättre kvalitet. Det känns som en gärning att även personer med mindre pengar ska få känna hur det känns att ha kläder som är lite lyxigare.”

Hur kommer det sig att du började jobba med Lindex?

“Lindex kontaktade mig och var intresserade av att göra en kollektion med annorlunda uttryck. Jag gjorde en presentation som hade arbetsnamnet Affordable Luxury, på Lindex gillade man namnet, och kollektionen fick kallas just Affordable Luxury. Till en början kändes det lite läskigt, att det satte så mycket press på att det skulle vara en väldigt hög lyxgrad i kläderna, men i efterhand så tror jag att det har varit till min fördel. Det har gjort att det inte går att göra avkall på kvalitetstänket.”

Du har ju använt dig mycket av mörkblått och ljusa, kalla färger, känns inte det mer vintrigt än sommrigt?

“Det är sofistikerade och lättburna färger. Även om starka färger har varit på gång ganska länge nu, så det inte samma sak att gå runt i till exempel en hellång röd klänning som en mörkblå. Mörkblå tycker jag nästan är som det nya svarta, elegant men inte lika hårt.”

Berätta om smyckena i kollektionen!

“Det är första gången vi har jobbat helt med egen design, i smyckesbranschen använder man sig ofta av existerande kompetens och köper in. Men nu ville vi göra våra egna uttryck och använda bättre material. Det är ganska enkla former, jag har inspirerats mycket av Vivianna Torun Bülow, en svensk smyckesdesigner som gjorde väldigt fina saker.”

Finns det någon drömperson som du skulle vilja se bära kollektionen?

“Jag brukar tänka på typ att om Patti Smith var 25 och skulle sätta på sig något lite mer sofistikerat skulle hon kunna bära en av långklänningarna, annars gillar jag Vanessa Paradis, hon känns cool, lite laid back, ungerfär som Nina Persson i Cardigans, hon skulle också passa i plaggen.”

Vad händer med Affordable Luxury i framtiden?

“Lindex vill ju inte att man ska prata om sånt, men jag kan nog säga att vi kommer att fortsätta att jobba på med konceptet. Jag presenterade nästa kollektion alldeles nyligen!”

Vanda Wide