Intervju

Japanskt mode till Sverige

Rodeo träffade en av Onitsuka Tigers framstående huvuddesigners, Shuhei Numata, som just nu är på besök i Stockholm inför Onitsuka Tigers lansering i Skandinavien

You’re bringing Onitsuka Tiger to Sweden. What is the elevator pitch for the brand?

OnitsukaTiger is the Authentic Japanese sports fashion brand. We always put our effort to showcase the “Real Japan” through the products.

You spend quite some time in the contemporary art world before shifting to design. How would you describe the journey that ended up at Onitsuka Tiger?

I spent six years doing oil painting/drawing and contemporary art before I shifted to design. It was great experience for building the base of conceptual thinking methods and I could establish my hand drawing skills at the same time. When I was 25 I decided to move to Europe and at the same time I shifted my profession to Design. After two years of great time with the Adidas Originals team in Herzogenaurach, the (former) vice president of ASICS Europe, Kastumi Kato, caught up with me in a Chinese restaurant in Amsterdam and said to me “You are funny !”. I moved to Amsterdam…

What’s the connection between Onitsuka Tiger and ASICS?

“Onitsuka Tiger” is an original sports brand that ASICS founder, Kihachiro Onitsuka started in 1949 when he produced the first sport shoes. It continued to grow until 1977 when ASICS was born through the merger with two other sporting-goods companies. “Onitsuka Tiger” re­introduced as a fashion brand in the beginning of the 21st century and has been expanding globally since then. So, Onitsuka Tiger is the origin of ASICS and thus used to be the performance brand as ASICS is today.

Onitsuka Tiger was reintroduced in 2002 with a strong connection to the balancing heritage and innovation in sportswear design?

Yes we always put our effort to combine Japanese heritage and innovations on Lifestyle context.

What trends in sports design are relevant for you in your forthcoming collections?

Regardless of the temporary trend, we are always trying to produce timeless products which is strongly connected to our Japanese authenticity for aesthetics and our latest technology for the function and comfort. Of course, sustainability is also one of the key concept for us.

How close are the currents of the sportswear realm and the world of high fashion? What gap does Onitsuka Tiger fill within the fashion scene?

Sportswear has been always one of the key trend in high-fashion. It is the epitome of “Decoration VS Function” and “exclusivity VS Mass”. I believe OnitsukaTiger can smoothly and truly combine both in an authentic way, because we have a very firm technical background and authenticity and heritage.

With a Japanese heritage and a global market – do you think different consumers relate to the brand in different ways?

YES and NO, Each consumer has different perceptions, but the message from our brand is one, and we always put our effort to communicate our message as clear as possible as a brand.

Who is the typical Onitsuka Tiger wearer – and who would you like to see wearing the clothes in the future?

All the people who is interested in the story of the brand, and I am hopeful more and more people dig into the context of the products.

What was your inspiration for the Aisen collection?

Material itself.

Why is indigo so special to your brands DNA?

AISEN = hand dyed Indigo, and timeless. Color,function,method from aisen indigo has always been a part of the Japanese lifestyle. What I especially love about aisen indigo products is the aging effect, They are living with you and growing with you and naturally beautiful customized to your own garments. This experience is really special.

What are your expectations for the collection on the Swedish market?

I have sympathetic feeing to swedish fashion. its great mixture of Sophistication and streetness, which is my favorite part of Japanese fashion. I hope Swedish consumer can enjoy our Sophistication and streetness.

I have a sympathetic feeling toward Swedish fashion. It has a great mixture of sophistication and streetness, which is my favorite part of Japanese fashion. I hope that the Swedish consumer can enjoy our sophistication and streetness.

Do you have a dream for the brand for the future?

No time to dream for the future. Just put all the effort to create new excitement for the future!

AISEN-kollektionen från Onitsuka Tiger består av sneakers, accessoarer och apparel och kommer säljas exklusivt hos sneakersnstuff från och med april 2011.

Detta är ett samarbete mellan Rodeo och Onitsuka Tiger.


_Emma Svensson

Kommentera

2011.03.23 10:25

Anna Larson: “Jag vill hjälpa gathundar genom min linje”

Anna Larson har åkt till Sverige från New York för att vänta in sitt nya visum och passar på att hålla fest för press och vänner hos presskontoret Ibeyo, där hon samtidigt visar upp Erros senaste kollektion. Det är en utmanande look de fem utplacerade modelltjejerna visar upp med tighta, lågt skurna läderbyxor med snörning eller cut-outs, korta, tighta toppar, sjok av päls och grovstickade tröjor – allt i svart. Jag stämmer träff med Anna dagen efter för att fråga ut henne om det egna märket, pälsdjur och de bästa klubbarna i New York.

BERÄTTA, VEM ÄR ANNA LARSON?

Jag flyttade till New York för fyra och ett halvt år sedan för att plugga på Parsons och trodde att jag skulle vara där i ett år, men blev väldigt kär i staden och också väldigt inspirerad bara av att vara där. Efter ett år på Parsons startade jag ett annat företag där jag representerade andra designers och gjorde det i ett års tid. Men jag kände bara att jag var på helt fel sida eftersom jag ville jobba med den kreativa delen. Så efter ett år med det bestämde jag för att starta mitt eget märke, Erro, och det här är min fjärde säsong.

”Den här säsongen har jag gjort stickad kanin för första gången.”

 

VAD VAR DET SOM FICK DIG ATT VÅGA SATSA PÅ ETT EGET KLÄDMÄRKE?

Jag tror det var just när jag jobbade i showroomet och insåg att det inte var den biten jag skulle jobba med. Jag såg liksom de andra smådesignerna och kände att ”det här kan jag också göra”. Man har ju en bild när man kommer från Sverige om att allt är svårt och omöjligt, men när jag nu jobbade i det här insåg jag att det faktiskt går.

VART KOMMER NAMNET ERRO IFRÅN?

Det betyder att ströva eller vandra, typ som en gathund. Det är lite dubbel betydelse i det eftersom jag vill hjälpa gathundar genom min linje. Detsamma kan sägas om Errotjejen som också strövar, vandrar och söker efter nya saker.

HUR KOMMER DET SIG ATT DU HAR VALT ATT ENGAGERA DIG I GATHUNDAR?

Jag älskar hundar och skulle göra vad som helst för att hjälpa gathundarna. Jag håller på och letar efter ett hudhem som jag vill donera delar av säljintäkterna till. Men det är ganska svårt. Jag vill ju hitta något i Europa, men det är inte lätt att hitta något där man vet att pengarna går till rätt ändamål. Just nu letar jag även lite i New York vilket är en väldigt dålig miljö för hundar och där många av dem avlivas. Jag har tyvärr inte hittat något bra ställe än.

”Man kan väl säga att kollektionen är lite vild”

 

KAN DU BESKRIVA DEN HÄR KOLLAKTIONEN?

Det är egentligen samma koncept bakom alla kollektioner. Jag designar vad jag gillar, och alla kollektioner innehåller väldigt mycket läder och pälsar. Den här säsongen har jag gjort stickad kanin för första gången. Alla tyger är hårt tvättade – jerseyn är till exempel väldigt urtvättad och blekt.

MEN HUR ÄR DITT FÖRHÅLLANDE TILL PÄLS OCH LÄDER?

Det är ju en svår fråga, speciellt när jag vill hjälpa gathundar, men jag undviker att använda djur som mink, varg och räv. Jag använder får och kanin till skinnprodukterna vilket ändå är ganska accepterat, så där går min gräns.

HUR MYCKET TÄNKER DU PÅ SÅDANA HÄR SAKER?

Jag tänker inte så jättemycket på det. Om man ska börja tänka i de banorna måste man ju tänka så på alla punkter.

VAD INSPIRERAS DU AV SOM DESIGNER?

I New York är varje dag inspirerande. Man går ut och träffar folk, man sitter på gatan och ser människor med olika stilar gå förbi. När jag sätter mig ner och ritar så tänker jag: ”vad vill jag ha på mig och vad saknar jag?”. Därför skulle jag aldrig kunna designa något till kollektionen som jag själv inte skulle kunna ha på mig.

SÅ DU HAR INGEN ANNAN PERSON DU TÄNKER PÅ NÄR DU DESIGNAR ELLER SOM DU SKULLE VILJA SE KLÄDERNA PÅ?

Jag har faktiskt en väldigt oväntad person som jag skulle vilja designa kläder till. Du kanske vet vem James Goldstein är? Han syns på alla modeveckor, överallt i hela världen. En väldigt excentrisk man i 70-årsåldern som har de sjukaste kläderna på sig – alltid coola läderjackor. Jag har träffat honom några gånger och tycker det skulle vara kul att göra något litet projekt med honom.

VEM ÄR DET SOM KÖPER DINA KLÄDER?

Det är ju en ganska liten marknad, men om man plockar enskilda plagg ur kollektionen och inte ser det som en helhet blir den ju bredare. Min mamma har till exempel vissa grejer, men då kanske endast ett par läderbyxor eller något annat speciellt plagg.

”Just nu är jag lite besviken på utelivet i New York”

 

FÖR DET ÄR JU GANSKA UTMANANDE OCH ROCKIGT…

Ja, tar man hela looken så blir den ju det och man kan väl säga att kollektionen är lite vild.

PARTYTJEJ?

Ja!

TIPSA OM DINA BÄSTA STÄLLEN ATT GÅ UT PÅ I NEW YORK!

Just nu är jag lite besviken på utelivet i New York. Jag har varit där i fyra och ett halvt år och har gått ut en del, speciellt under de första två åren, och då var det roligare. Men idag skulle jag säga Boom Boom Room och Kenmare.

VARFÖR ÄR DU BESVIKEN PÅ UTELIVET?

Det finns inte så mycket att välja på just nu tycker jag. Boom Boom Room ska vara lite fancy och New York har alltid varit lite mer ”man får göra vad man vill”, vilket gör att folk har mer kul. Den klubben är jättefin och har fin utsikt, men det är lite för flott för att folk verkligen ska ha kul. Kelmare har nog funnits lite för länge liksom. Men det ska öppna lite nya klubbar snart, bland annat Le Baron från Paris. Jag håller mig uppdaterad.

Text: Johanna Andersson


_Emma Svensson

1 Kommentar

2011.03.21 10:06

Cut Copy om “poängen med allt”

Det var ett tag sedan sist, men nu är Cut Copy tillbaka med nya skivan ”Zonoscope”, uppföljaren till 2008:s succé ”In Ghost Colours”. Under Stockholmsbesöket berättar det något gäspiga Melbournebandet varför låttexter är viktiga för dansmusik och hur de får varandra att sluta röka. De senaste tre årens ständiga resande verkar ha satt sina spår – gäspningar flyger ohämmat genom rummet i takt med att ögonlock motvilligt glider ner.

– Vi har varit på vägarna i två av tre år och det är inte lätt att vara hemifrån så mycket, men turnéverkligheten är att man är någon annanstans och måste ha en annan dygnsrytm. När man väl kommer hem tar det en vecka eller två att bli återställd och sen är det dags att resa igen, förklarar basisten Ben Browning. Men det är ju ändå det här vi vill göra, fast det är jobbigt emellanåt.

Det något oplanerade ältandet av livet på vägarna föranleds av Bens nedsjunkna gestalt i en av restaurangens fåtöljer och en uppsyn som signalerar att sömn kan komma vilken sekund som helst. Trummisen Mitchell Scott å sin sida har satt sig så rakryggad som det bara går för att kompensera kollegans trötthet och försöker förklara hur turnélivsstilen är påfrestande för både hälsa och vänskap.

– Ben är den som snabbast blir arg av oss alla när vi tillbringat för mycket tid tillsammans. Nu tjurar han för att jag sparkade honom i skrevet igår. Men det är för att vi försöker få honom att sluta röka.

HUR BRA FUNKAR DEN METODEN?

– Det gör den inte, muttrar Ben. Jag röker fortfarande.

Mitchell är mer optimistisk.

– Det kommer att ta ett par gånger, men vi hoppas se goda resultat snart.

Att det tog tre år för ”Zonoscope” att födas beror inte på att Cut Copy satt och funderade på hur de skulle kunna skriva något som var bättre än sist. Istället valde de att göra det de tror är utmanande för både dem och fansen. Ordet ”experiment” dyker upp gång på gång när Ben Browning och Mitchell Scott beskriver allt från koncept till inspelning.

ÄR DET ALLT DETTA EXPERIMENTERANDE SOM LETT TILL ATT “ZONOSCOPE” BESKRIVS SOM MER POP ÄN ERA TIDIGARE SKIVOR?

– Det var inget vi gjorde med flit, men jag kan förstå att man tycker att produktionsdelen möjligen är mer pop än dans, men den är möjligen också mer experimentell än tidigare, säger Ben.

– Jag tror att arrangemangen är mer komplexa och vissa specifika låtar är mer pop än förr. Popmusik är inget vi försöker göra med flit, men det finns många intressanta idéer i den genren som man kan kombinera med vad vi gör.

Den elektroniska musikens kommersiella uppsving under de senaste åren tillskriver Cut Copy teknologin och de ekonomiska fördelarna, men när det handlar om deras egna mål ville de inte bara få fansen att dansa. De vill också få dem att känna igen sig i texterna.

– I vår genre kommer text nog på en andra plats, men jag tror att texten kan vara viktig för en som lyssnare. När någon kan känna att en låt handlar om deras liv eller dem själva… Det är liksom poängen med allt. Så mycket av ens egna känslor trasslas in i musik via låttexter. En låt kan betyda en sak för dig vid en viss tidpunkt, sen går det några år och den får plötsligt en helt annan betydelse. Det textförfattaren menade är egentligen fullständigt irrelevant. Det viktiga är vad den säger till dig som lyssnar, säger Mitchell.

Men att få så många fans som möjligt är inget som intresserar Cut Copy, istället hoppas de behålla sin entusiasm inför musiken så länge det går.

– Vi vill bara bli bättre musiker, få ett bättre grepp om vad vi gör och aldrig sluta förundras. Om vårt mål var att få fler och fler fans och spela på större och större ställen skulle vi vara tvungna att sätta oss ner och fundera på hur vi ska skriva musik som hundratusentals människor gillar, och det är att börja i fel ände.

DET SÄGS ATT MAN ALDRIG BLIR PROFET I SITT EGET HEMLAND, HUR HAR REAKTIONERNA VARIT PÅ HEMMAPLAN?

– Publiken finns ju där och jag tror att våra kompisar är glada för vår skull, säger Mitchell. Vi försöker utnyttja den uppmärksamhet vi får till att rikta lite strålkastarljus mot våra polare i andra band. När det funkar tidsmässigt för alla jobbar vi ihop och tar med dem på turné. Det råder en rätt gemytlig stämning på Melbournes musikscen och det hade varit jobbigt annars. Tävlingsinstinkt är något som hör hemma i sport och inte i musik. När man var yngre så ville man ju att ens favoritband skulle komma överens, det var inte så att man gick runt och hejade på sitt eget band och hoppades att de skulle spöa skiten ur de andra.

Text: Iva Horvatovic

 


_Emma Svensson

1 Kommentar

2011.03.18 08:35

The Vaccines “Du vet den där känslan när man ligger med någon efter man precis gjort slut”

Jag träffade trummisen Pete och sångaren Justin från det brittiska popfenomenet The Vaccines ett par timmar innan deras första spelning på den självklara scenen för nya, heta band med potential – Debaser Slussen. The Vaccines släpper sin första platta i morgon men har redan blivit otroligt hypade i media – efter att ha hört dem spela börjar jag förstå varför. Vi ses under en fnissig halvtimme på ett Debaser i skum dagsbelysning för att snacka framgångar, sex och snaskiga skandaler.

DET ÄR STORA ORD SOM KOPPLAS IHOP MED ER INNAN NI ENS SLÄPPT EN SKIVA. MAN KAN LÄSA ATT NI TAR ÖVER VÄRLDEN OCH ÄR 2011s HETASTE BAND. VAD ÄR GREJEN MED ER?

J – Det är väldigt svårt att svara på den frågan eftersom det inte är vi som sätter oss själva i den här positionen.

P – Gitarrmusik har inte varit så populärt under de senaste åren och jag tror att vi har tur på det sättet att det inte är så många andra band har haft möjlighet att slå igenom kommersiellt.

J – Först kom ju genuint bra popband som The Strokes och The White Stripes och ett tag senare kom The Arctic Monkeys och Franz Ferdinand, men när sen andra band började kopiera dem började musiken kännas lite trött och inte så nytänkande. Jag tror att folk blev uttråkade av det helt enkelt, men som med det mesta går det i cykler. Jag tror att folk har börjat söka efter att det ska komma tillbaka och att de då vänder sig till det som ligger närmast.

BESKRIV SKIVAN SOM KOMMER UT NU!

P – Jag skulle säga att den är varierad. Det är några låtar som likt Wreckin’ Bar är korta och snabba och går i 900, men det finns också några långsamma som är fem minuter långa. Jag tror att det som håller ihop alla de olika delarna är den rättframma och direkta inställningen till låtskrivandet och en ungdomlig hämningslöshet som rör passionen i hur de spelas. Det är väl det – Rock’n’roll antar jag.

SKIVAN HETER JU ”WHAT DID YOU EXPECT FROM THE VACCINES”. KOMMER DEN HÄR TITELN FRÅN DE FÖRVÄNTNINGAR SOM VERKAR HA LAGTS PÅ ER?

J – Ja delvis. Men det är också en textrad från den senaste singeln som släpptes i UK, ”what did you expect från post break up sex”. Sen tycker vi väl att det låter ganska mycket som en klassisk 60-tals titel.

DEN LÅTEN ”POST BREAK UP SEX”, HUR KOM DEN TILL EGENTLIGEN, VEM VAR DET SOM GJORDE SLUT OCH LÅG RUNT?

J – Haha, ja det var en del uppbrott under den tiden. Men du vet den där känslan när man ligger med någon efter att man precis har gjort slut, det är den där känslan av skuld och tomhet morgonen efter. Jag hatar att känna så och tyckte inte att jag någonsin hört en låt som verkligen tog upp det här på ett uppriktigt sätt, så jag ville skriva en låt som gjorde det.

OCH NU ÄR NI ALLTSÅ UTE PÅ TURNÉ?

J – Ja, och inom den närmsta framtiden. Vi har varit i USA, UK och gör Europa nu men åker tillbaka till USA om några veckor innan vi åker över till Japan och sen tillbaka till UK. Sen blir det lite festivaler. Jag tror att vi ska spela på Peace and Love i Sverige.

BERÄTTA OM VAD DET HAR UPPSTÅTT FÖR SNASKIGA SKANDALER PÅ TURNÉN!

J – Haha, det är en grej som alltid händer men som vi inte får berätta för någon, men det är riktigt snaskigt!

P – Vi kan inte berätta!

KOM IGEN, DET ÄR KLART NI KAN!

(Mummel och viskningar)

J + P Vad kan vi säga utan att berätta vad det är? Ingen av oss är gifta… Vi önskar att vi kunde berätta men det går inte.

KAN DET VARA NÅGOT SOM SKULLE KUNNA LEDA TILL ”POST BREAK UP SEX”?

P – Haha, utan minsta tvekan!

J – Du kan skriva det.

THE VACCINES TIPSAR OM MUSIK:

I Don’t Want To Get Over You – Magnetic Fields

Holland 1945 – Neutral Milk Hotel

Masters Hands – Charlotte Gainsbourg

 

Text: Johanna Andersson

Foto: Emma Svensson


_Emma Svensson

1 Kommentar

2011.03.16 21:56

Carl Norén: “Recensioner är för folk utan musiksmak”

Skivaktuella Carl Norén är mellanbrorsan i en musikalisk brödratrio från Borlänge. Efter fem år i bandet Sugarplum Fairy med lillebror Victor testar han sina egna vingar med nya skivan Owls, som producerats med storebror Gustavs Mando Diao-kollega Mats Björk. Rodeo träffar Carl en halvtimme mellan skivsläpp och turné för att snacka rysk litteratur, skivrecensioner och musik som gör honom glad.

CARL NORÉN, VEM ÄR DU MER ÄN DEN DÄR ”SNYGGA KILLEN”?

– Haha, är det en allmän uppfattning? Jag är en person som är vetgirig, rätt rolig, glad och som gillar att hänga med glada människor.

VAD BRUKAR DU GÖRA NÄR DU INTE JOBBAR MED MUSIKEN?

– Då pluggar jag. Sen läser jag och kollar upp saker. Jag brukar sätta igång projekt för att försöka erövra ett ämne. Som när jag bestämde mig för att läsa nästan all rysk litteratur jag kunde komma över.

VART KOMMER FASCINATIONEN FÖR RYSK LITTERATUR IFRÅN?

– Jag kommer från en familj där läsning har respekterats, lite för högt, och mamma skröt jämt om att hon läste alla klassiker redan när hon var 13. Så efter att ha börjat lyssna på klassiker på skiva bestämde mig för att läsa dem istället. De ryska böckerna är de svåraste så började jag där. Jag läste väldigt många av dem och till slut tyckte jag att det var kul.

”En recension är till för folk som inte har någon musiksmak, en person med musiksmak behöver inte läsa recensioner.”

KAN MAN SE SPÅR AV DET HÄR I LÅTARNA DU GJORT NU? DET ÄR JU VÄLDIGT ROMANTISKT OCH KÄNSLOLADDAT, HAR DET NÅGOT MED LITTERATUREN ATT GÖRA?

– Ja det har det absolut. Vi är väl rädda för att vara romantiska på ett sådant sätt idag. Vad som är coolt ändras hela tiden, men det som inte ändras är ju romantik, eller kärlek, eller äkta känslor, eller barn som skäms över sina föräldrar. Vissa känslor är konstanta och det är de känslorna som alla kan relatera till.

ÄR DET SVÅRT ATT TA KRITIK FÖR EN SKIVA SOM ÄR SÅ PASS PERSONLIG?

– Nej inte för fem öre. Jag känner ju inte personerna som skriver. Om de inte gillar musiken så är den ju inte till för dem. Musik är ju så subjektivt som något kan bli, man får in en ton genom örat och får en känsla här (i bröstet), och den känslan är totalt unik för alla. En recension är till för folk som inte har någon musiksmak, en person med musiksmak behöver inte läsa recensioner. De vet ju att de tycker att Lykke Lis nya låt är bra, de behöver inte se att den har fått fem plus i Expressen.

DU FICK JU TILL EXEMPEL EN TREA I DN, SPELAR DET NÅGON ROLL ALLS?

– Oj, jaha. En trea, aha, ok. Jag vet inte vad det betyder, tre av fem, ja, det är bra. Jag hade inte förväntat mig att få något mer.

FÖRLÅT FÖR ATT JAG SLÄNGDE DET HÄR I ANSIKTET PÅ DIG NU!

– Nej, nej… Sugarplum till exempel har aldrig fått något mer än en trea i DN, då kommer de inte heller helt plötsligt börja kasta en fyra eller femma på dig. Har de sagt att du är en trea, då får du ha en trea också.

MENAR DU ATT OM MAN ÄR KLASSAD SOM EN TREA FRÅN BÖRJAN KOMMER MAN ATT FORTSÄTTA VARA I DET SEGMENTET OCH ATT DET INTE KAN ÄNDRAS?

– Då krävs det en stor förändring. Men det kommer såklart nya generationer av kritiker… Och om jag får en trea i DN så kanske jag får en femma i Tyskland eller Japan. Om jag åker till USA kanske jag får en femma där, eller minus, jag kanske får minus i andra länder, och då är trean skitbra i DN. På något sett är det ju en onödig grej för mig att bry mig om. Jag läser ju till exempel inga recensioner, för en recension skriver oftast att ”det där var bra och det där var mindre bra”, och att få det där i min skalle och börja tänka efter det, då skulle jag ju bli hur schizofren som helst. ”Det här kan jag inte skriva för det skulle inte DN gilla”, det är ju inte det man jagar.

SÅ DU HANTERAR DET GENOM ATT UNDVIKA ATT MÖTA KRITIKEN?

– Ja, men det är lite fånigt med skivrecensioner eftersom ingen köper skivor, så det är ingen som lägger några pengar på en onödig produkt. Då blir det mer ”gå inte in och lyssna på det här på Spotify och bränn fem minuter”. Men så värdefull är ju inte vår tid att vi inte har tid att lyssna. Om man läser en recension på en pjäs till exempel, så står det ingen femma eller fyra eller trea där. För de tycker att en litterär pjäs är högre, den kan inte reduceras till ett nummer bara. Det de borde göra med skivrecensionerna är att ta bort numren, bara skriva en text och recensera det som att det var finkultur. Så länge de sätter nummer kommer vi att vara förtryckta till populärkultur.

”Min musik är väl lite mer som hemlagad mat och hans är lite mer på det sättet att de försöker analysera vad kunden vill ha för mat och därefter är det massa proffs som lagar den maten.”

BERÄTTA OM DIN NYA SKIVA OWLS!

– Det är en skiva som är väldigt ärlig och kreativ. Den är gjord utan några pengar över huvud taget vilket betyder att vi har behövt trolla hela tiden. Sen är det ju också en skiva som är gjord utan att det var meningen att den skulle släppas någon gång. Den var menad för några få supportrar, för familj och vänner eller för att jag bara ville göra en skiva. Jag hade inget skivkontrakt när vi gjorde skivan, inget förskott eller någon som betalade den. Jag tog ett jobb och satte igång bara. Jag skev låtarna när vi hade slutat med Sugarplum, så dem skrev jag för mig själv också. Det är en stor skillnad och det är inte ofta det blir så.

DIN BRORSA VICTOR, HAN KÖR JU OCKSÅ SOLO NU. HUR SKILJER SIG ERA PROJEKT ÅT?

– Han använder sig av låtskrivare. Om man gör det så blir det mer riktad och analyserad musik. I Victors fall vill de att det ska låta kommersiellt så det blir på något sett mer professionellt och vissa skulle kanske säga mer opersonligt. Min musik är väl lite mer som hemlagad mat och hans är lite mer på det sättet att de försöker analysera vad kunden vill ha för mat och därefter är det massa proffs som lagar den maten.

VAD HÄNDER FRAMÖVER?

– Jag kommer att släppa skivan i andra länder och börja turnera. Sen sätter jag igång med en till skiva, det tar ju ett tag att skriva en sådan.

JA JAG LÄSTE ATT DU HAR BÖRJAT SKRIVA NYA LÅTAR REDAN, HUR KOMMER RIKTNINGEN PÅ DEN SKIVAN ATT VARA?

– Det är ju nästan omöjligt att göra en likadan skiva igen, för att jag känner ju inte på samma sätt. Vissa delar av den här skivan är ju väldigt sorgsna för att jag hade en känsla av att jag aldrig mer skulle spela musik, och den har jag ju inte nu. Att göra sin andra skiva är det svåraste du kan göra, verkligen skitsvårt, speciellt när du ska skriva alla låtar själv. Det är nästan omöjligt, så vi får se, jag jobbar på det.

”Av någon anledning har Eminem och Lil Wayne börjat klä sig som mig nu, med tighta, svarta jeans och luvtröja.”

OCH SÅ SKRIVER NI NYTT TILL SUGARPLUM FAIRY, KOMMER DET ATT BLI NÅGON NY SKIVA?

– Ja det hoppas jag verkligen! Det vore riktigt skönt att göra en Sugarplumskiva också. Jag kan tänka mig att den kommer ungefär samtidigt som min andra skiva kanske vilken jag planerar att släppa mot 2012.

VI VAR LITE INNE PÅ MODE OCH MODERNITET TIDIGARE, HUR STILMEDVETEN ÄR DU? TÄNKER DU MYCKET PÅ KLÄDER NÄR DET GÄLLER IMAGE OCH VARUMÄRKE?

– Nej, men det är lite som med musik, jag vet ungefär hur jag vill klä mig och så här har jag klätt mig hela tiden. Men så ibland är det som att modet kommer ifatt min stil eller att jag kommer ifatt modet på något sätt, och av någon anledning har Eminem och Lil Wayne börjat klä sig som mig nu, med tighta, svarta jeans och luvtröja. Så tydligen klär jag mig lite som en hiphopare just nu då. Jag kör en ganska skön stil, fast jag har alldeles för tighta byxor för att det ska vara skönt. Jag ska köpa bättre byxor.

DÅ ÄR DU JU GANSKA MEDVETEN ÄNDÅ!

– Det är ju mer för att jag ser saker och ting. Jag är bra på att se inredning och sådana saker, men det är inte som att jag är intresserad av att köpa en snusnäsduk från 70-talet för att det är något visst märke, förstår du? Men jag ser om någonting ser för jävligt ut.

CARL NORÈN TIPSAR OM SIN FAVORITMUSIK JUST NU:

Nick Drake

Yelawolf – Pop The Trunk

Chris Brown ft. Lil Wayne & Busta Rhymes – Look At Me Now (helt galen!)

PJ Harveys nya skiva

Nick Cave

Leonard Cohen

Text: Johanna Andersson

Foto: Emma Svensson


_Emma Svensson

8 Kommentarer

2011.03.07 16:29

Beldina flyger solo

Beldina Malaika har sedan barnsben vetat att hon skulle bli sångerska. Som sexåring sjöng hon i gospelkör, i tonåren var hon insnöad på både jazz och klassiskt piano. Nu har hon hunnit bli 22 och har redan varit med en rad år i branschen. På sin lista över samarbeten finns ingen mindre än Stevie Wonder, Tingsek  och Adam Tensta. Och hennes nätprojekt Coverstories, där hon varje månad tolkar en känd poplåt, har fått stor uppmärksamhet både hos fans och hos artisterna hon valt att tolka. Nu släpper Beldina sin första EP. För Rodeo berättar hon om sitt soloprojekt.

MÅNGA KÄNNER IGEN DIG FRÅN DINA TIDIGARE SAMARBETEN MED FLERA AV SVERIGES STÖRSTA ARTISTER, BLAND ANNAT TINGSEK, ADAM TENSTA OCH MANDO DIAO. NU SLÄPPER DU DITT SOLOPROJEKT. VEM ÄR BELDINA MALAIKA?

Jag skulle beskriva Beldina Malaika som ett instrument. Eftersom jag haft möjligheten att jobba med så många artister inom olika genrer känner jag inte att jag har några begränsningar, och jag vill inte begränsa mig heller. Jag älskar utmaningar men hoppar inte på vad som helst. För mig är det viktigt att musiken i grunden innehåller kvalité och att jag kan uttrycka mig som jag vill vare sig det är rock, reggae eller rnb. Jag är inte rädd för att göra fel och därför ser jag min röst mer som ett instrument, en del av produktionen. Lika lätt som jag kan sjunga över hårda beats ute på en klubb så älskar jag att stå i en rökig bar med en akustisk gitarr.

DIN MUSIK BESKRIVS I MEDIA SOM EN FUSION AV POP OCH SOUL. HUR SKULLE DU SJÄLV BESKRIVA DEN?

Jag skulle beskriva min musik som öppen. När jag kör live flippar jag alltid till det men jobbar jag i studion så gillar jag att hålla det cleant. Måste jag kategorisera min musik så väljer jag nog att kalla det jag gör för soul med egna tillbehör. Då kan det vara alltifrån house till organisk pop.

DU HAR EN DISTRIBUTIONSFILOSOFI DÄR DINA FANS ÄR MED OCH TJÄNAR PÅ MUSIKEN. HUR GÅR DET TILL?

Jag arbetar med hemsidan MenYou som har en egen ny distributionsfilosofi. Kort fattat så är det en hemsida där man har möjlighet att skapa en egen länk med min musik. Om man sedan lägger upp den länken på sin blogg, Twitter, Facebook eller något annat forum och drar folk som lyssnar och köper min musik från den länken så får man en personlig andel av de ekonomiska vinsterna.

DU HAR SAMARBETAT MED EN RAD OLIKA ARTISTER GENOM DIN KARRIÄR. HUR VAR DET ATT ARBETA MED STEVIE WONDER?

Det var en magisk upplevelse. Men under själva konserten hann jag inte tänka så mycket på det för allt gick väldigt snabbt. Det var inte förrän under soundcheck då Stevie var närvarande som jag förstod att det hände. Efteråt blev vi bjudna på sluten middag och jamsession med resten av bandet. Det kändes stort då Stevies tourmanager förklarade att Stevie aldrig brukar bjuda in kören på såna tillställningar.

KAN VI FÖRVÄNTA OSS NÅGRA SAMARBETEN PÅ DIN EP?

På EP:n har jag valt att inte bjuda in några gästartister. Däremot har jag en hel del roliga samarbeten på gång utanför EP:n som jag ser fram emot men som jag inte kan avslöja nu…

DU HAR VALT ATT ARBETA MED OLIKA MUSIKKONCEPT. DITT PROJEKT COVERSTORIES DÄR DU VARJE MÅNAD GÖR EN COVER PÅ EN RADIOHIT I HELT NY TAPPNING HAR BLIVIT VÄLDIGT UPPMÄRKSAMMAT. DU HAR BLAND ANNAT TOLKAT ROBYN OCH KYLIE. HUR VÄLJER DU LÅTAR?

Det hela började som en spontan grej och jag brukar vara ganska velig, jag väljer oftast låt i sista sekund. Men jag älskar fina melodier där texterna känns viktiga så i slutändan blir det det som avgör.

_Olga Krzeszowiec

1 Kommentar

2011.02.24 20:35

Hur mår du egentligen, Lykke Li?

Strumpbyxor Wolford, body American Apparel

I vårens nummer av tidskriften Rodeo berättar Lykke Li för Anton Gustavsson om hur det känns att komma hem till en turnébuss med inga missade samtal, att bryta ihop efter spelningar då rösten sviker och behovet av att komma bort, ut i öknen. Nästa vecka släpps hennes nya skiva Wounded Rhymes. Här kan du läsa intervjun.

Lykke Li citeras av tabloiderna oavsett vad hon säger. Skivbolaget kallar henne Sveriges nya världsstjärna. Och snart kommer skivan hon själv beskriver som en färd rakt ner i helvetet. Rodeo har förhört vårens mest omsusade artist om resan från indieälskling till globalt popfenomen, ensamheten i turnébussen och att röka joints på premiärfester.

Text Anton Gustavsson Foto Annika Aschberg Mode Karin Smeds

Hon gör en teatral entré. Några sammanbitna steg uppför trappan, genom rökmolnet och strobljuset, innan hon stannar vid mikrofonen på scenkanten. Där står hon sedan, helt stilla, med ryggen mot sin publik.

Li Lykke Timotej Zachrisson är klädd helt i svart – en flygig blus, halvgenomskinliga tajts och höga platåskor – och samtidigt som första låten sätter igång börjar hon svänga med höfterna runt mikrofonen, allvarligt, spänt, koncentrerat. Till slut vänder hon sig om.

Det är på Kägelbanan i Stockholm i november, Lykke Lis första spelning i Sverige på flera månader och även den sista innan hon åker på pressturné ut i Europa och till USA för att sälja in sin nya skiva Wounded Rhymes. Förhandssnacket har varit minst lika ödesmättat som dansen på scenen. ’’Vi ger dig chansen att se Lykke Li live innan hon försvinner ut i världen. Det kommer att dröja länge tills hon står på en svensk scen igen’’, förkunnar skivbolaget inför spelningen.

Ganska exakt så har vi också lärt oss att betrakta Lykke Li. Hon är liksom alltid på väg bort. Medan tidevarven passerar långsamt i gamla Sverige festar hon i New York, turnerar i England eller vilar upp sig i Los Angeles. Oavsett om hon vill det själv eller inte är den där flyktigheten en del av Lykke Lis personliga mytbildning.

Vi träffas en eftermiddag i Vasastan. Det har regnat. Samma vecka ska Lykke bland annat jobba med en videoinspelning, fixa detaljer till nya skivans inlaga, ha Skypemöte med en illustratör i Australien samt bli fotograferad för ett antal tidningar. Hon rycker bara på axlarna. Det här är hennes liv.

DU HAR BESKRIVIT DEN HÄR SKIVAN SOM ’’EN DJUPDYKNING NER I MÖRKRET’’ I EN TIDIGARE INTERVJU. VAD ÄR DET FÖR MÖRKER?

– Det är ganska svårt att försöka ha ett normalt liv när man tillbringar all tid på turné, på hotellrum och flygplatser långt borta från något slags trygghet. Det känns konstigt att spela inför en massa skrikande människor och sedan gå och lägga sig i en sunkig buss. Varje kväll. Med inga missade samtal.

VILKEN TID I DITT LIV SPEGLAR TEXTERNA PÅ SKIVAN?

– I september 2009 hade jag turnerat nonstop sedan jag startade eget skivbolag för två och ett halvt år sedan. Jag minns att jag tänkte: ’’Vad som än händer så kommer jag inte att
göra en till spelning. Nu drar jag ur sladden.’’ Jag hade festat mycket i New York och insåg plötsligt att jag inte hade någonting. Jag var i ett väldigt sårbart stadium. Jag hade dykt in i en grej som gick åt helvete, och fick mitt hjärta krossat lite grann. Eller krossade mitt eget hjärta.

DET VAR EN RELATION SOM INTE FUNKADE?

– Ja, precis. Inte ens en relation. En kärlekshistoria. Alla kärleksrelationer är inte samboförhållanden, liksom. I alla fall bestämde jag mig för att jag inte orkade med New York, och jag ville absolut inte ha en vinter till i Stockholm. Så jag hyrde ett hus i Echo Park i Los Angeles. Jag cyklade omkring och körde en vit månad då jag bara åt gröna blad och fåryoghurt. Jag var ute i öknen mycket. Jag var den tysta gothen som satt och studerade människor på konstiga, sunkiga barer. Där någonstans började jag skriva låtarna till den här skivan.

I DINA TEXTER ÅTERKOMMER DU OFTA TILL DET TUNGA, NÄSTAN ÖVERSVÄRTADE. VAD HANDLAR DET OM?

– Det handlar om min verklighet. Jag är sån. Mina vänner brukar säga: ”Gud, vad du ska gå djupare än alla andra och analysera sönder allting”. Men jag har alltid haft en dragning till det mörka. Men det är också det magiska, tycker jag, saker som känns mer än bara… köttbullar.

VAR DU SÅ NÄR DU VAR LITEN OCKSÅ?

–Det är en klyscha, men jag har alltid känt mig annorlunda. Alla andra var glada små feer. Jag var Batman. Och när jag var 18, när det var som mest fylleslag bland mina vänner, då blev jag straight edge. Jag följde med ut ändå, stod i ett hörn och analyserade hur patetiskt livet är.

HAR DU FUNDERAT PÅ VAD DET BEROR PÅ?

– Jag tror att jag tvingades växa upp snabbt. Jag har inte fått några silverskedar eller bananskal. Jag är en känslig person, det går inte att beskriva det bättre än så. Jag sitter hellre tyst och lyssnar på andra och observerar.

DET GÅR LITE I KLINCH MED BILDEN AV DIG. JAG TROR ATT MÅNGA UPPFATTAR DIG SOM UTÅTRIKTAD.
– På scen, ja, men scenen är inte verklighet. På scenen kan jag göra vad jag vill, där har jag satt upp villkoren och håller i trådarna. Verkligheten är något helt annat. Där är man ett offer, ett löv i vinden.

DET ÄR SÄLLAN DU LER PÅ SCENEN. DU VERKAR ALLVARLIG.

– Jag är superkoncentrerad, det är som i Tjuren från Bronx. ’’Nu jävlar ska jag vinna över dem.’’ Det är en ganska läskig grej att gå upp framför en publik, där alla står med armarna i kors och betraktar en, och prata om det mest personliga. Det är inte en bekväm situation.

ÄR DU RÄDD ATT DET SKA GÅ DÅLIGT NÄR DU GÅR UPP PÅ SCENEN?
– Nej. Men det hände ju en rolig grej i somras på Way Out West, när jag tappade rösten mitt i konserten. Det är en sådan skräck. Det var helt sjukt – jag stod på scenen och efter tre låtar var min röst absolut borta. Fullsatt publik, premiärspelning med helt nya låtar, så mycket press. ”Shit”, tänkte jag. ”Vad ska jag göra nu? Jag kan inte gå av scenen. Jag har ingen röst. Det här är det värsta jag varit med om.” Det var bara att köra på.

DU HANTERADE DET ÄNDÅ RÄTT COOLT.
– För mig var det som en dödskamp. Sista dödsryckningen. En höna utan huvud som bara springer runt och sprattlar. Jag dansade mycket, det är mitt försvar.

VAD HÄNDE EFTER SPELNINGEN?
– Jag grät i en halvtimme. Sedan kom jag på att det faktiskt var ganska komiskt. Då blev jag skitglad istället och bestämde mig för att lägga det bakom mig. ”Om folk inte kan tycka om mig när jag är svag, då kan de dra åt helvete”, ungefär. Vi gick ut på backstageområdet, snodde en champagneflaska, slängde skedar i sjön och körde surra de bunda på golvet. Surra de bunda, du vet den här brasilianska dansen? Googla det. I alla fall, jag tror att jag är bra på det där med att ta ut känslorna. Först var jag helt förkrossad och tänkte att allt var slut. Sedan kom jag på att det just börjat. Det var coolt.

ÄR DET SÅ DU HANTERAR MOTGÅNGAR?
– Ja. Hur ofta bryter man ihop egentligen? Varje sådan grej, som en orgasm eller vad som helst, är en upp- levelse. Jag tror att man behöver den blodgenomströmningen.

Byxor Acne

HUR SKULLE DU BESKRIVA DIN NYA SKIVA WOUNDED RHYMES?

– Jag har tänkt att det här kan vara den sista skiva jag någonsin släpper. Skivindustrin är på väg ner i skiten, nästa skiva kanske bara är en mp3-kod. Därför ville jag göra ett album, och jag vill så gärna att folk ska se det som en enhet. Skivan är ett tidsdokument, ett nedslag i mitt liv. Dödslängtan, saknad, kärlekens vålnad… Och poplåtar.

VAD SÄGER DIN FAMILJ OM RESAN DU HAR GJORT DE SENASTE ÅREN?

– Karriären tycker jag det är ganska ointressant att prata med mina föräldrar om, sif rorna tar jag med revisorn. Och det är inte som att jag ringer hem till mamma när jag sitter och sippar champagne på Chateau Marmont i Los Angeles. Henne ringer jag när jag är trött på allt och sitter i skiten. Alla föräldrar får höra hemska saker.

DE FÅR HÖRA OM BAKSIDAN?

– Precis. Så de har nog varit ganska oroliga, tror jag. Jag tror att det är svårt för folk att förstå, men jag har verkligen jobbat i ett sträck i flera år. Jag är som en hustler som försöker styra mitt eget imperium.

DITT SKIVBOLAG TALAR OM DIG SOM ”VÅR NYA VÄRLDSSTJÄR- NA LYKKE LI”. KÄNNER DU DIG SOM DET?

– Jag vet inte. Hur ska man känna sig då? Jag kommer väl alltid att känna mig likadant. En förvirrad själ med inre konflikter.

DU HAR ALLTID VARIT UNG I BRANSCHEN. NU SER ANDRA UPP TILL DIG. BRITTISKA SÅNGERSKAN COCO SUMNER, STINGS DOTTER, HAR SAGT ATT DU ÄR EN AV HENNES STORA IDOLER.

– Ja, jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är bara surrealistiskt.

DINA FÖRÄLDRAR VAR STORA I SVERIGE MED DAG VAG OCH TANT STRUL, MEN PÅ DEN TIDEN NÅDDE SVENSKA ARTISTER INTE UT MED SIN MUSIK INTERNATIONELLT OM DE INTE VAR BJÖRN SKIFS. HAR DU REFLEKTERAT ÖVER DEN DÄR FÖRÄNDRINGEN?

– Ja, det är helt fantastiskt. Men jag har vuxit upp med en familj som varit väldigt global, som inte har sett sig själv som så knuten till en nationalitet. Jag har alltid tänkt att världen är en värld, att det bara är att försöka.

FOLK PRATAR OFTA OM DIG SOM EN VÄRLDSMEDBORGARE. TÄNKER DU SÅ?

– I varenda intervju jag gör i Sverige frågar journalister ifall jag känner mig som en världsmedborgare. Jag förstår inte vad som är så intressant med det? För mig är Stockholm egentligen som vilken stad som helst. Det är speciellt här eftersom man kan stöta på jävligt skumma typer, som ens gamla gitarrlärare. Men det kan jag göra i många andra städer också.

ÄVEN OM INTE DU KÄNNER SÅ ÄR DET MÅNGA HÄR SOM ÄR NYFIKNA PÅ VAD DU GÖR, LIKSOM, ”DÄR UTE I VÄRLDEN”. DET ÄR VÄL DÄRFÖR DET GÅR MYCKET RYKTEN OM DIG.

– Jag har inte hört några roliga rykten. Är de roliga?

TIDIGARE TALADES DET OM ATT DU FESTADE MYCKET. KÄNNER DU IGEN DIG I BILDEN AV DIG SJÄLV SOM EN PARTYMÄNNISKA?

– Jag tackar inte nej till en god fest. Men allting går i perioder. Just nu har jag inte haft det så, för jag har varit i Sverige och barerna är ju inte öppna så länge här. Jag har mest tittat på Gudfadern och ätit Ben & Jerry’s.

ÄR DET ETT LIV SOM TILLTALAR DIG?

– Jag gillar kontraster. Jag gillar att gå hemma i gummistövlar och lägga mig klockan nio, men jag gillar även att stå på bordet. Allt mellan himmel och jord har hänt. Men den sortens sjuka historier kanske man inte vill prata om i tidningar…

DET FINNS ETT RYKTE JAG MÅSTE FRÅGA DIG OM. NÄR DU VAR I STOCKHOLM I SOMRAS OCH VAR PÅ INVIGNINGSFEST PÅ FOTO- GRAFISKA MUSEET SÄGS DET ATT DU TÄNDE EN JOINT UTANFÖR ENTRÉN, OCH BLEV TILLSAGD AV VAKTEN ATT SLÄCKA DEN. ÄR DET SANT?

– Ja… Det är sant… Men vaddå, det var väl inte hela världen? Det var ju utomhus.

ÄR DET DÄR EN TYDLIG KONTRAST MELLAN SVERIGE OCH TILL EXEMPEL KALIFORNIEN?

– Ja, verkligen. Där kan folk röka en spliff medan de kör. Det är som natt och dag.

DET ÄR INTRESSANT ATT DEN SVENSKA DROGDEBATTEN ÄR SÅ LÅST. I RESTEN AV VÄRLDEN KAN DET FINNAS EN DISKUSSION, MEN I SVERIGE ÄR DET FORTFARANDE TOTALT ”NEJ”.

– Ja. För mig som inte dricker så mycket alkohol är det väldigt intressant att gå över Medborgarplatsen en lördag. Jag gillar inte när man ska förbjuda saker av tabuskäl. ”Det här är rätt. Det där är fel. Om man är minister och köper sex, så kan man visst komma undan.” Det är så många konstiga regler. Jag är för ett antivåldssamhälle. Det är vad jag tror på.

I en berömd artikel om Frank Sinatra förklarar journalisten Gay Talese hur Sinatra, som 1966 var en av världens mest kända sångare, blev en förebild för medelålders män över hela USA: ”He does not feel old, he makes old men feel young, makes them think that if Frank Sinatra can do it, it can be done; not that they could do it, but it is still nice for oth- er men to know, at fifty, that it can be done.”

Något liknande gäller Lykke Li. För unga kvinnor med en kreativ ådra, i synnerhet de som gör musik, symboliserar hon allt de nuförtiden kan uppnå här i världen. I teorin. Hade jag bara lite mer talang, eller lite högre ambitioner, eller var jag lite snyggare… då skulle det kunna vara jag som turnerade jorden runt, uppträdde hos Conan O’Brien och samarbetade med Kanye West. Kanske inte just jag. Men det är skönt att veta att det är möjligt.

Om de faktiskt tänker så, de 19-åringar som det finns så många av på Lykke Lis spelningar, är mer osäkert. Klart är att de ser på henne med enorm beundran när hon härjar runt i sin flygiga svarta klädsel på Kägelbanan, när hon hamrar vilt på cymbalen och alldeles särskilt när hon sjunger försiktigt, själfullt och mäktigt i spelningens mörka hjärta, Sadness is a blessing.

Kanske uppfattar de också det som händer i konsertens nästan allra sista ögonblick, just när sista låten tonar ut. Då händer det. Anspänningen släpper, under ett kort ögonblick. Då ler Lykke Li.

DU NÄMNDE ATT DET HÄR KUNDE BLI DEN SISTA SKIVAN DU GER UT. MEN I TIDIGARE INTERVJUER HAR DU SAGT ATT DU KOMMER ATT VARA SOM BÄST FÖRST OM TJUGO ÅR.

– Det kommer jag, men mina planer ändras så fort jag formulerat dem. Nu gör jag den här skivan, sedan kanske jag vill börja odla lotusblommor. Sedan tänker jag mig en storslagen comeback efter mitt white trash-stim. Min favoritröst är fortfarande den amerikanska folksångerskan Karen Dalton. En sådan röst kräver några år på nacken. Så absolut, jag blir bäst om tjugo år.

DÅ KOMMER RÖSTEN IKAPP SVÄRTAN?

– Så tänker jag.

ÄR DU TILLSAMMANS MED NÅGON NU?

– Det vill jag inte gå ut i medierna och prata om.

DET ÄR KOMPLICERAT?
– Ja.

HAR MAN RÄTT ATT MÅ DÅLIGT SOM POPSTJÄRNA, ELLER ÄR MAN BARA BORTSKÄMD DÅ?

– Det är det jag försöker bearbeta. Jag borde starta ett fackförbund: Rätten att må dåligt. Det finns vissa grundpelare som alla människor behöver, som en trygg punkt, gemenskap, kärlek. Att du har spelat på någon jävla festival gör dig inte till en lyckligare person.

TROR DU ATT FOLK FÖRSTÅR DET?

– Nej, det tror jag inte alltid är så lätt att förstå, men alla människor går igenom samma typer av problem. Man vill känna sig älskad och sedd för den man är.

KÄNNER DU DIG TRYGG I DET DU GÖR I DAG?

– Trygghet… det klingar fel i mina öron. Det handlar om en resa. Ett sökande. En ambition. En dröm.

HUR SER DINA AMBITIONER UT NU?

– Att fortsätta bli en bättre artist. Bli en bättre låtskrivare, bli en bättre musiker, bli en bättre vän, bli en bättre kvinna, bli en bättre älskare, bli en bättre… kock.

HUR MÅR DU?

– Jaa… I dag sov jag inte så många timmar, så i dag är jag lite trött. I går mådde jag jättebra, i morgon kanske jag har feber.

I DITT LIV, MENAR JAG.

– Det är en spännande tid nu. Jag är en lyckligt lottad person.

HAR DU KOMMIT FÖRBI PERIODEN AV HEARTBREAK?

– Det är ingenting man bara kommer igenom, det är något man bär med sig. Man blir som ett ärr eller en tatuering rikare av varje erfarenhet. Jag har accepterat det.

FINNS DET NÅGOT DU SAKNAR I LIVET?

– Ett hus i bergen. Det skulle vara så jävla skönt. Verkligen. Ett hus i bergen och ett inre lugn.

VAR DET SÅ DU KÄNDE NÄR DU HYRDE DEN DÄR STUGAN I ECHO PARK?

– Verkligen. Jag saknar det. Allting var i trä, jag hade ett litet piano och en trädgård med apelsinträd och utsikt. Så, ja, det vill jag ha. Och fem personliga assistenter.

Lykke Lis nya album Wounded Rhymes släpps den 28 februari. Köp vårens nummer av Rodeo här.

Fotograf Annika Aschberg, CameraLink Stylist Karin Smeds, LinkDetails Hår Sherin Forsgren, LinkDetails Make-up Alexandra Olsson, Agent Bauer Fotoassistent Gustav Almestål Modeassistent Nike Fröhling Felldin Tack till Hedberg/Östling


_Rodeo

10 Kommentarer

2011.02.24 00:02

Dante Kinnunen återupplivar soulballaden Next to you

Dante Kinnunen är inte bara trummis i The Concretes, han är även producent och just nu aktuell med sitt soloprojekt. Hans tolkning av Clarence Carters låt Next to you har redan fått stor uppmärksamhet och förutspås bli en av sommarens radioplågor. För Rodeo berättar Dante om sina olika yrkesroller, influenserna bakom skivan och om ta steget från bandmedlem till skapandet av ett soloprojekt.

DU ÄR AKTUELL MED SOLOPROJEKTET NEXT TO YOU. PÅ VILKET SÄTT SKILJER DET SIG FRÅN THE CONCRETES MATERIAL SOM DU ÄVEN ÄR MED I?

Det beror på hur man lyssnar på musiken. Produktionerna är ganska annorlunda då min musik främst är gjord i den digitala världen, medan The Concretes musik är gjord i den akustiska. Men lyssnar man bara på låtar och texter är det mindre skillnad. Både The Concretes och Clarence Carter (som har gjort originalet av Next to you) skriver enkla, vackra och bra kärlekslåtar.

VILKA HAR VARIT DINA INFLUENSER INFÖR DITT SOLOPROJEKT?

Mina främsta influenser i detta projekt är mina vänner. Jag gör detta tillsammans med dem, ovetandes. Jag spelar upp, kollar på reaktioner och lyssnar efter synpunkter. Jag har även många musicerande vänner som jag får mycket inspiration från. Och när det gäller andra artister som inspirerat mig så kan jag ge ett litet urval, Drake, The Dream, Gillian Welch, Emmylou Harris, Feist, Dr Dre och Joni Mitchell.

DU ÄR INTE BARA TRUMMIS I CONCRETES OCH SOLOARTIST, UTAN KAN ÄVEN TITULERA DIG SOM PRODUCENT. I VILKEN YRKESROLL KÄNNER DU DIG MEST TRYGG?

Hmm, svårt att svara på det. Där jag känner mig minst trygg är längst fram på scenen, så därför är det den rollen som känns mest spännande i nuläget.

EN FÅGEL HAR VISKAT I MITT ÖRA ATT DU ÄR FASCINERAD AV BILLBOARDHITS. VARIFRÅN DENNA FASCINATION OCH VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SPÄNNANDE MED DET?

Själva grundfascinationen kommer från att billboardhits är musiken som flest människor lyssnar på just nu. Om man går igång på den tanken kommer det snabbt ganska många följdfrågor. Hur låter det? Varför lyssnar folk på detta och vilka är det som skriver musiken?

VILKEN LÅT FRÅN MUSIKHISTORIEN ÖNSKAR DU ATT DU HADE SKRIVIT?

Att skriva en låt är en så personlig sak att göra. Den som skriver kan oundvikligt inte skriva utan att på något sätt dela med sig av sig själv. Så jag kan bara se mig själv skriva mina låtar, och gläds åt att det finns så himla många andra som också skriver.

HUR KOMMER DET SIG ATT DU VALDE ATT TOLKA SOULSÅNGAREN CLARENCE CARTERS LÅT NEXT TO YOU ?

Jag fick låten av Lisa Milberg för ett gäng år sedan. Den har länge vart min absoluta favorit bland soulballaderna. Så för ett halvår sedan, när jag börjat fundera på “Dante”-projektet i huvudet gjorde jag en cover på den för att hitta den ljudbild jag ville ha till projektet.

KAN VI HOPPAS PÅ EN SOLOSKIVA I FRAMTIDEN?

En soloskiva kommer i september. Jag längtar.


_Olga Krzeszowiec

Kommentera

2011.02.22 16:54

Glasvegas dricker piña coladas på puben

Skotska rockbandet Glasvegas bildades redan 2000 men fick sitt stora genombrott 2008 med självtitulerade skivan Glasvegas. Nu är de tillbaka med albumet EUPHORIC /// HEARTBREAK. Bandets sångare och gitarrist James Allan är i Sverige på kort visit tillsammans med bandets nya trummis Jonna Löfgren. Med Rodeo pratar de om höga förväntningar, rockstjärnemyten och kravet på en svensk kvinnlig trummis.

GRATTIS TILL DEN STORA FRAMGÅNG SOM KOM MED FÖRSTA SKIVAN. HUR KÄNNER NI INFÖR DET FAKTUM ATT PUBLIKEN HAR HÖGA FÖRVÄNTNINGAR INFÖR DET ANDRA ALBUMET?

James: Det känns annorlunda nu än första gången vi släppte album. Vi blev ganska överrumplade av det positiva gensvar som kom med debuten. Självklart vill man inte göra någon besviken, den tanken kommer över mig ibland. Men man kan inte prestera efter andras förväntningar, det vore oärligt. Jag tror att man måste skapa musik för sitt eget uttrycks skull, med intentionen att vilja berätta något för någon. Sen får du se i vilken riktning det leder dig. Det borde vara det som styr dig som musiker.

HAR MAN LIKA MYCKET FRIHET NÄR MAN GÖR EN ANDRA SKIVA SOM NÄR MAN SLÄPPER SITT DEBUTALBUM?

James: Då kommer vi in på förväntningar igen. Första skivan var frihet på det sättet att vi inte hade några förväntningar att leva upp till. Vi började som på ett vitt papper. Men jag känner att vi inte kompromissat med vårt andra album heller. Dessutom har jag själv inte så mycket inflytande över hur texterna blir, de skriver sig själva och drar iväg åt ett håll som jag inte analyserar eller driver på medvetet. När jag skriver blir allt annat osynligt. Man kan vara i det tillståndet hela dagen och när man sen lyssnar på texten vid ett annat tillfälle känns det fel att ändra den. Texten skrevs i ett sammanhang och det vill jag inte ändra på.

DET NYA ALBUMET HETER EUPHORIA // HEARTACHE. VAD ÄR STORYN BAKOM TITELN?

James: Titeln innehåller två tillstånd med extremt starka känslor i motsatt riktning. Ofta hamnar känslorna någonstans däremellan. Vi känner att det är likadant med vår musik. Mycket kan placeras inom den skalan av känslor. Titeln talar på samma sätt som vår musik om allt mellan himmel och helvete.

JONNA, DU ÄR NY TRUMMIS I BANDET. HUR KOMMER DET SIG ATT DU BÖRJADE SPELA MED GLASVEGAS?

Jonna: Jag drog omkring och letade efter ett band som jag kunde spela med och fick syn på James tvärs över havet.

James: Och jag gick omkring med en banner runt halsen och letade trummis.

Båda börjar skratta och tittar på varandra. Kanske är det en självklar reaktion på vad som måste vara den mest uppmärksammade intervjufrågan i svenska medier sedan bandet beslöt att ta in en svensk trummis. Sedan fortsätter Jonna.

Jonna: Jag pluggade på musikhögskolan i Piteå när jag blev kontaktad av en kille som ville rekommendera mig till Sony Music som sökte en svenskt kvinnlig trummis.

James: Vi behövde en ny trummis och det hela började faktiskt när min bror Rob sa halvt på skämt att han krävde att vi skulle ha en kvinnlig trummis som dessutom var tvungen att vara svensk.

SÅ SKIVBOLAGET VÅGADE INTE ANNAT ÄN ATT LETA EFTER EN SVENSK KVINNLIG TRUMMIS?

James: Jag tror inte det var ett seriöst uttalande men skivbolaget tog honom på allvar. Men det är inte så konstigt för Rob brukar ofta mena vad säger. Så här i efterhand kan vi konstatera att det var ett bra krav, vi fick en kvinnlig svensk trummis och det funkar jättebra.

SÅ NI KÄNDE INTE VARANDRA INNAN?

Jonna: Nej, jag kom till London där vi träffades. Nu har vi spelat ihop sedan november förra året. Vi har lagt fokus på att spela tillsammans och lära känna varandra rent musikaliskt.

James: Det tar tid att lära känna varandra, både privat och arbetsmässigt. Det är alltid en process att lära sig fungera ihop. Man måste framförallt vara beredd på att det tar tid. Det känns som om det inte tillåts att ta tid i vårt samhälle idag. Man förväntas träffa en ny person och börja arbeta ihop på en gång, producera material tillsammans. Frågan är om man ens har tid, eller tar sig tid, att lära känna sitt egna jag, än mindre någon annan? Nu har vi haft några månader tillsammans då vi i princip tillbringat alla dygnets timmar ihop och det har inte känts som den minsta ansträngning. Vi har bara väldigt kul ihop, eller jag vet att jag har det i alla fall.

Jonna himlar först med ögonen, men nickar sen instämmande. Genom hela intervjun pikar de varandra och fäller utelämnande komiska kommentarer, som om de känt varandra sedan många år tillbaka.

FÖRRA ALBUMET BLEV VÄLDIGT UPPMÄRKSAMMAT FÖR SINA TEXTER SOM ANSÅGS TA UPP TUNGA ÄMNEN. ETT EXEMPEL ÄR LÅTEN GERALDINE OM SOCIALARBETAREN SOM BESKRIVS SOM DEN RÄDDANDE ÄNGELN. VAD KAN VI FÖRVÄNTA OSS PÅ DENNA PLATTA?

James: Geraldine var låten om en socialarbetare, vilket man förstår i slutet. Men för mig handlade låten framförallt om mötet mellan två människor. Den skulle lika gärna kunna handla om ett förhållande mellan en man och kvinna, men jag kände att det blev mer dynamiskt med ett förhållande mellan socialarbetare och patient. Den beskrev behovet av att bli hörd och förstådd. Ett sådant möte kan ske mellan alla olika typer av människor, oberoende av samhällsklass eller jobb. Många tycker vi skriver ur en arbetarklassvinkel, men vi har aldrig medvetet valt att positionera oss. Jag vill tro att alla kan känna igen sig i vår musik. För oss spinner den över alla klasser och uppdelningar i samhället. Vi gör musik som vi hoppas den enskilda individen kan och vill tycka om.

HUR ÄR MUSIKSCENEN I GLASGOW?

James: Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte faktiskt. Jag går inte ut så mycket hemma. Sist jag var ute fick jag en käftsmäll i ansiktet. Jag trodde först att det var för att jag beställt en piña colada. Han kanske tyckte att jag gjorde ett statement genom att välja piña colada på en pub. Men det visade sig att killen som lappade till mig visste vem jag var för han tilltalade mig med namn efter smällen. Dagen därpå vaknade jag upp med utsmetat blod i ansiktet och glassplitter i bakhuvudet. Det såg värre ut än det var, men jag går som sagt inte ut så ofta i Glasgow längre.

SÅ NI LEVER ROCKSTJÄRNEMYTEN?

James: Jag beställde bara en piña colada på en pub, någon annan bestämde sig för att leva rockstjärnemyten åt mig.

Taggar:

_Olga Krzeszowiec

Kommentera

2011.02.17 12:41

Minimarket satsar stort

Sofie Elvestedt, en av systrarna bakom Minimarket visar höstkollektionen.

Det är mycket som händer på Minimarkets kontor på Hornsgatspucken just nu. Med nya kunder från både USA och Asien är det svenska märket redo att ta steget ut på nya marknader. Tiden är knapp när så många bollar är i luften. För att ta steget vidare har minimarkets ägare och designers, syskonen Sofie, Jennifer och Pernilla Elvestedt valt att inte hålla visning av höstkollektionen 2011 på modeveckan i Stockholm. Istället visar nu Minimarket en egenproducerad film med sin kollektion. Rodeo träffar Sofie Elvestedt, en av Minimarkettrion för att ta en titt på höstkollektionen 2011 och får en inblick i hur Minimarket tagit sig dit de är idag.

NI HAR VALT ATT GÖRA EN FILM SOM VISAR HÖST/VINTERKOLLEKTIONEN 2011. VAD SER NI FÖR FÖR- OCH NACKDELAR MED ATT GÖRA EN FILM ISTÄLLET FÖR EN VISNING?

Ingenting slår ju känslan man får av att göra en visning. Att nå ut till både press och privatpersoner och att uppleva feststämningen i samband med detta är ovärderligt. Vårt beslut att inte ha visning den här säsongen har varit svårt eftersom vi ser oss själva som väldigt visningsfokuserade, men nu i efterhand känns det som ett bra val för märket. I slutendan handlar det om att prioritera vad som känns viktigast för Minimarket och nu befinner vi oss i en väldigt spännande tid då vi har fått möjligheten att ta oss till en ny nivå. För oss känns det självklart att lägga allt krut på det. Tyvärr blir en tråkig följd att visningarna får ta ett steg tillbaka.

MEN NU ÄR DET FILM SOM GÄLLER?

Ja. Att få arbeta med film känns spännande just nu. Vi har arbetat med en jätteduktig fotograf, Axel Lindahl, en ung kille som hunnit med mycket. Han har bland annat gjort filmer för Burberry och Armani. Det känns kul att vi hunnit samarbeta med honom, stora svenska talanger har ju en tendens att fly utomlands. Eftersom film är nytt för oss har det varit en förutsättning att samarbeta med folk som verkligen förstår vår vision och som själva har väldigt mycket att tillföra. Vi har jobbat med AD-duon 123 och Goran Kajfes har skrivit filmmusiken. Att få arbeta med andra kreativa är nog det bästa med det här yrket. Film som visningsform är ju bra på så sätt att den är lätt att turnera med. Vår film ska följa med till Köpenhamn och New York. I Köpenhamn kommer den visas på koncerthuset inför sittande publik. I New York kommer den visas på presskontor. Att ha en film blir ju ett helt annat uttryck än en livevisning. Man missar den direkta kontakten med publiken vilket känns tråkigt,  men har ändå en produkt med längre livstid.

KOMMER NI ANVÄNDA ER AV FILM SOM VISNINGSFORM I FRAMTIDEN?

Filmen var ett projekt som vi kände passade just den här kollektionen och den här tiden för oss. Men visst har man fått mersmak, jag känner att vi absolut kommer att använda oss av film igen framöver. Att hitta alternativa sätt för att visa våra kläder har varit något vi satsat på redan tidigare. Ett sådant projekt var Minimarket possy. Då drog tio tjejer omkring på stan i våra kläder och visade dem genom att interagera med folk. Det resulterade i ett tjejgäng i Minimarkets kläder som hängde runt på stan i tre dagar, åt lunch och middag med andra stockholmare och klubbade till sent på natten. En modevisning på en annan arena, på ett lekfullt sätt.

VAD FICK NI FÖR REAKTION PÅ DET?

Gensvaret vi fick var fantastiskt. Vi har aldrig fått så mycket press i Sverige som under den alternativa visningen, som ju faktiskt inte var en visning i vanlig bemärkelse. I Danmark är det mycket mer pressreserverat på modeveckan. Det finns möjlighet till tidningsomslag och större artiklar. I Sverige finns inte den kulturen riktigt. Mode får fortfarande inte lika mycket utrymme. Med vår Minimarket possy skapade vi extra utrymme, vi tog vår visning till gatan, mötte åskådarna på deras arena. Det var så häftigt att se gensvaret. Vi fick reaktioner från folk i hela världen som hade sett projektet. Det visar att det finns ett sug efter nya sätt att kommunicera mode på. I slutändan handlar det ju egentligen bara om att ha kul med sitt varumärke.

HUR ARBETAR NI MED DESIGNEN AV KLÄDERNA?

Det är Pernilla, Jennifer och jag som designar. Vi har olika delar som vi driver.

SÅ NI HAR OLIKA OMRÅDEN NI ANSVARAR FÖR?

Ja. Pernilla är till exempel väldigt fokuserad på skor, jag är mer inriktad på mönster. Jenifer har hand de vävda tygerna och materialen vi arbetar med.

HAR NI ALLTID HAFT DEN UPPDELNINGEN?

Nej, den har vi jobbat oss fram till. Ett tag satt vi och gjorde precis allt tillsammans. Det var inte så tidseffektivt, vilket vi kom  fram till efter en tid. Det tar ju ett tag att bygga upp självförtroendet också. Att våga vara ansvarig för en del i en kollektion kräver mod och kanske framförallt erfarenhet. Det krävdes både tid och en hel del arbete innan jag kunde sätta mig ner och tänka att jag kan det här, och kunna stå för det inför andra. Vi är alla självlärda och har ingen skolad utbildning.

NI HAR INTE GÅTT DEN KLASSISKA VÄGEN ALLTSÅ?

Nej, det hela började med att vi hade en liten butik på Söder. Där skapade vi kläder som såldes i litet antal i butiken tills Weekday uppmärksammade våra plagg och gjorde en större beställning. När vi insåg att den ordern var större än något som vi någonsin kunde omsätta i vår lilla butik på Åsögatan så blev det ett ganska självklart val att starta eget. Det passade oss ganska bra. Att driva en butik och skylta och hålla ordning var inte det vi ville göra. Vi satt mest bara på kontoret och spånade på nya designidéer. Nu kan vi göra det vi verkligen intresserar oss för.

Foto: Amy Rudbäck

_Olga Krzeszowiec

Kommentera

2011.02.10 17:16