Krönika, Perspektiv, Politik/samhälle

Lisa Ehlin om Pixar-filmen Inside Out: Sadness är vår tids feminist

Sadness i Pixar-filmen Inside Out. Foto: IBL Bildbyrå

Sadness i Pixar-filmen Inside Out. Foto: IBL Bildbyrå

Det kanske egentligen inte är så märkligt att en animerad film om känslor är en av 2015 års allra bästa och mest framgångsrika filmer. Det är ganska känslosamt överlag just nu, politiskt, miljömässigt, socialt, psykologiskt, globalt och lokalt. Pixars hit Inside Out (på svenska Insidan ut) är inte bara gullig och välgörande, ett gosigt skratt framför streamingtjänsten eller i biografen, utan också en oerhört viktig film, och detta på flera sätt, alla kanske inte helt givna.

Filmen handlar om glada 11-åriga Riley som bor med sina föräldrar i Minnesota och spelar hocky och har roliga vänner. Hennes liv vänds dock upp och ner när hon och hennes föräldrar måste flytta till San Francisco. Rileys fem grundkänslor, glädje, ledsamhet, rädsla, avsky och ilska, måste sedan guida Riley genom de svårigheter hon möter i sitt nya liv, samtidigt som Glädje och Ledsen (Joy och Sadness) också sveps iväg in i de djupa hörnen av Rileys medvetande och måste hitta tillbaka till de andra känslorna.

I sin mest grundläggande form är Inside Out en fascinerande resa in i vårt begynnande känsloliv. Den är spännande och pedagogisk för barn som börjar se på världen lite mer reflekterande och komplicerat. Men, och passande nog i takt med berättelsens utveckling, får filmen tyngre och mer allvarliga förtecken. Sadness, en av grundkänslorna i filmen, börjar ta på och ”fläcka ner” Riley, huvudrollens, glada minnen. De minnen som först var i presens – familj, hocky, vänner, blir sentimentala, de blir dåtid, och gör plötsligt ont. Sadness får också, ju längre in i berättelsen vi kommer, större och större roll i Rileys fortsatta känsloliv. Hon är i vägen nästan, den som förstör och blir obehaglig för Riley. Men det är också hon som blir förutsättningen för fortsatt utveckling och starkare kärleksband. Att sorgen och smärtan får sista ordet i en tid där lycka är lag bör inte tas lättvindigt.

Vi är deprimerade och äter mer antidepressiv medicin än någonsin. Och inte minst har vi börjat att intensivt medicinera bort det ledsna hos våra barn. I ett reportage i P1:s Kaliber nyligen berättades om barn och tonåringar som bältas eller nästan medicineras till döds, när läkarna inte förstår varför barnen är sjuka. Såklart handlar ju detta om andra saker också, men själva tanken på Sadness som nästintill farlig länkar många saker samman. Det är lätt att blanda ihop ordet deprimerad och deppig i mer vardagligt språk med dess kliniska motsvarighet, men vad detta gör i förlängningen är att sluta ta depression, och Sadness, på allvar. Man ska gärna vifta för ”trigger warnings” och skapa trygga platser där Sadness inte får komma in. Helst, precis som i början på filmen, vill vi ställa henne i en liten ring och be henne aldrig lämna den. I en viktig scen i filmen (obs spoiler) där Joy/Glädje försökt alla trick hon kan komma på för att pigga upp Rileys låtsasvän, så är det först när Sadness sätter sig bredvid honom, lyssnar och säger ”jag förstår”, som filmen kan ta en ny vändning.

Men en ytterligare nivå av Inside Out skulle kunna vara att även kalla den feministisk. Det kanske inte var tänkt så från Pixars sida, men det bör tryckas på att just Joy och Sadness, och förstås Riley själv, är flickor/kvinnor. Kampen som är att vara den glada, duktiga lilla flickan personifieras i denna trio, i Rileys kropp. Ledsamhet är en känsla vi alla måste hantera, men för flickor har den komplicerade och ofta ambivalenta betydelser. Det är kvinnor som ofta är deprimerade. Eller så är de hysteriska. Eller anorektiska, en sjukdom som Freud för övrigt förklarade med att kvinnan just vill fortsätta vara den lilla flickan och slippa växa upp.

Det är snarare hos den kultförklarade filosofen Simone Weil som vi kanske kan förklara Inside Out som feministisk. Weil, som författaren Chris Kraus beskrivit som vemodets filosof (the philosopher of sadness) tog ledsamheten och smärtan till helt nya nivåer Hon vägrade äta av (hävdar vissa) solidaritet med soldaterna i första världskriget, hon stod ut i sina filosofiska tankebanor, sin politiska aktivism och sin mysticism. ”Denna sorgens filosof”, skriver Kraus, ”påpekar hur ett enda ögonblick av äkta sorg omedelbart länkar dig samman med all världens lidande. Kanske är ledsamheten flickans motsvarighet till slumpen?”

Egentligen skulle man kunna säga att det är Joy som är antagonisten i Inside Out. Maniskt upprepar hon ”Riley måste vara lycklig!” till den grad att Riley till sist blir helt känslomässigt avdomnad – alltså deprimerad på riktigt. Weils kanske mest kända citat är ”Attention is a form of prayer”, inte helt olikt Sadness samtal med Rileys låtsasvän. ”Inside Out” slutar med (ja, spoiler igen) att Joy slutligen förstår att det är Sadness som måste tillåtas ta över rodret, för det är först när Riley tillåter sig att vara ledsen som hon kommer ur sitt förlamade tillstånd. Kanske hade Simone Weil, om hon gillat animerad film alls, nog tyckt ganska mycket om Sadness. Att sörja och känna smärta skapar empati med andra. I slutet på Inside Out genomgår Riley en form av katarsis när hon slutligen bryter ihop och kommunicerar sina rädslor och sin smärta. Och det är också då de tillsammans kan göra något åt det. Jag har svårt att komma på filmer i någon genre som har skapat sådana förutsättningar för oss att fundera över Sadness del i våra liv och jag är glad för varenda unge som får ha Inside Out i sitt liv.

Text: Lisa Ehlin

Rodeo
Promotion

Krönika, Kultur, Mode, Skönhet

Judith Kiros: Den osynliga hierarkin finns kvar

För några dagar sen skrev Hanna Johansson på Rodeo om Mindy Kalings omslagsfoto för amerikanska Elle och om maktordningar i modetidningsvärlden. Som Hanna påpekade skiljer sig Kalings svartvita närbild märkbart från Elles andra omslag, som avbildar Zooey Deschanel, Amy Poehler och Allison Williams i helfigur och färg. Där de andra bilderna passar ihop sticker Mindy Kalings ut – och varför man valde att göra så har spekulerats i under den senaste veckan.

Där de andra skådespelarna är smala och vita är Mindy Kaling större och brunare. När Elle väljer att fota henne i närbild och svartvitt signalerar det därför någonting, pekar på vem som får avbildas i offentligheten och på vilka villkor.

Mindy Kaling själv verkar obekväm med diskussionen och menar att hon är nöjd med bilden, att debatten kring den gör henne obekväm. ”Implikationen var, ’Men Elle, varför kan ni inte visa hennes stora, feta kropp på framsidan? Varför? För att hon är fet och motbjudande? Varför får vi inte se hennes vackra, feta kropp?”. Men som bland annat Huffington Posts Lauren Duca påpekar spelar det inte någon större roll att Mindy Kaling är nöjd, eller att Elles intention bara var att göra något extra glammigt.

När och hur får olika kroppar egentligen synas därute, på en tidning, på TV, i det offentliga rummet? Hur måste de tyglas och anpassas för att anses vara ”glammiga” och åtråvärda? Och var, o var, är alla ”vackra, feta” kroppar?

För det här är ju grejen, kärnan i konversationen om framsidan på ett modemagasin: kroppar som Mindy Kalings får ytterst sällan ta plats, utan syns i marginalen. För att få delta måste de antingen skämtas med eller tyglas, redigeras, fixas tills de normaliseras. Och vi som faller utanför den normen vet, känner, hur den ser ut: rakare hår, ljusare hy, smalare, större ögon. Det finns en hierarki någonstans, och den säger åt oss var vi passar in, vem vi ska mäta oss mot.

Det är inte heller första gången Elle får kritik för hur de avbildar bruna eller svarta kvinnor. När skådespelerskan Gabourey Sidibé prydde omslaget var även hon i närbild, samt flera nyanser ljusare i hyn. Och då talar vi alltså om Gabourey Sidibé. Drottningen som i ett enda drag krossade alla sina haters genom att tweeta, ”To people making mean comments about my [Golden Globe] pics, I mos def cried about it on that private jet on my way to my dream job last night.”. Kommer aldrig glömma eller förlåta, Elle.

Representation är viktigt. Men samtidigt: även om Elle gick full on Dove Real Beauty skulle problemet kvarstå; den där osynliga hierarkin finns kvar i de homogena tidningsredaktionerna som inte ser problemen, i den vidare kulturen, i världen och maktfördelningen i stort. Men man kan börja jobba på olika håll, parallellt. Och det minsta man kan be om är väl att någon, någon gång börjar rucka på vilka kroppar som får utgöra normen.

Judith Kiros bloggar som PK-Maffian på nystartade sajten Rummet.

Rodeo

Krönika, Kultur, Musik, Perspektiv

Victor Frost: Kolingsborg och den heterosexuella rockromantiken

Under hösten förra året dog Lou Reed. Manliga musikjournalister skrev spaltmetrar med dödsrunor i Reeds ära. Lou Reed var en rocklegend med gitarren i ena armen och en kanyl i den andra. En alldeles sann bild är jag övertygad om, men när jag tänker på Lou Reed tänker jag inte först och främst på droger och gitarrer utan på hans texter om transpersoner och hans gubbiga tantighet. Lou Reed var för mig en queer föregångare, något som faktiskt särskiljer honom från sina samtida gubbar.

I olika texter fick det istället heta att han var ”sexuellt ambivalent” – inte helt lätt att förstå vad som menas med detta. Inte heller helt ovanligt när manliga heterosexuella journalister ska beskriva något som ligger utanför deras comfort zone – istället för en osanning väljer man helt enkelt att utelämna viktiga delar. Samma sak med musikvärldens mest kända okända flata: Dusty Springfield. Som icke-hetero känns det väldigt provocerande och ledsamt på samma gång när homosexuella berättelser och erfarenheter redigeras bort till förmån för heterosexuell rockromantik.

En liknande känsla infann sig när jag läste DN:s text om stockholmsinstitutionen Kolingsborg som stängde i helgen. Kolingsborg beskrivs som ett nav i det svenska musiklivet under 80-talet, och sedan följer en imponerade uppräkning av de band och artister som spelat där genom åren. Av namnen kan man räkna ut att det knappast var förra året eller ens för tio år sen spelningarna ägde rum. Snarare 20 år sen. Minst. Så i sista meningen kommer då något om att på senare år har klubben bland annat huserat ”många gayklubbar, gothklubbar och punkfester”.

Ok var det allt? Jag känner mig vilsen i texten, känner igen det mesta som skrivs men något stör mig. Informationen är bekant, men samtidigt känner jag att något utelämnats. Som att något väldigt relevant blivit till en parantes. Och sedan knappt det.

Precis som när manliga heterosexuella journalister beskriver Lou Reed som ”sexuellt ambivalent” så är beskrivningen av Kolingsborg ett understatement. På gränsen till osanning. Jag menar att en mer rättvis beskrivning av Kolingsborg är att det är ett av få ställen i Stockholms innerstad som lockat en annan publik än den polerade, nypuritana, obligatoriskt heterosexuella. Kolingsborg har varit mer eller mindre Stockholms enda gayklubb med öppet flera dagar i veckan på den här sidan om nollnolltalet. Allt som kan hända i gaystockholm har hänt på Kolingsborg, från läderflator på LASH och läderbögar på Baltic Battle till de årliga festerna efter mellon med tillhörande drag. Kolingsborg har också varit ett av få ställen som huserat andra klubbar som faller utanför vad man skulle kalla mainstreamscenen som exempelvis fetischklubben Deckadance.

Men det är inte den berättelsen som ges av DN:s skribent. Kanske man välvilligt kan hävda att man snuddar vid det. Om man läser välvilligt. Om man bara läser rakt upp och ner verkar det istället handla om en lokal mer förknippad med Ebba Grön (ständigt denna Ebba Grön-nostalgi!?!) än med bögar och piskor. Jag blir därför deprimerad av att läsa DN:s text. Inte för att jag älskar alla Kolingsborgs bögerier som pågår från onsdag till tidig söndagmorgon; eller för att jag sörjer att jag inte kommer få veva med armarna till Linda Bengtzing i närmst totalt mörker med halvnakna män. Det handlar inte heller om att jag oroar mig över var jag ska få min S&M-kink tillfredställd.

Jag blir deprimerad över att det är mer intressant att berätta en historia om en ”rockklubb” som dött för längesen istället för att berätta om det tragiska i att stans enda gayklubb och en stor del av stans alternativa scen går i graven. Jag blir deprimerad över att vissa berättelser fortfarande har företräde. En kompis sa att det är något man som icke-hetero får leva med. Medan heterosexuella skriver historia – så var vi där igår.

Rodeo

Krönika, Kultur, Mode

Hanna Johansson: Den ångestladdade lyxen

Så fort vintern är på ingående börjar jag att nära en dröm om att leva december-april som en rik frånskild: dricka mina grönsaker, bada mycket bastu, lägga oljor i ansiktet, bära päls. Ha det trevligt, med andra ord, men viktigast: ha det lyxigt. Jag hörde för ett tag sen att definitionen av tarotkortet för lyx är ”njutning blandat med oro” och det är nog den bästa förklaringen av det ordet jag har hört – Svenska Akademiens ordlista säger ”prakt, yppighet, överflöd, ngt onödigt” vilket jag tycker är lite snålt och opsykologiskt. Lyx är, för det första, relativt, för det andra ställer den vissa krav på känslor av tacksamhet eller överväldigande. Lyx är – vare sig det gäller att köpa ett svindyrt doftljus eller att träffa en person man önskar att man träffade oftare – per definition sällsynt och ångestladdat. Det här är varför jag har så svårt för Amelia-uttrycket ”vardagslyx”: vad har lyxen i vardagen att göra?
Orden ”njutning blandat med oro” rang i mina öron när jag läste DN:s kartläggning av dramatikern Lars Noréns shoppingvanor som de beskrivs i hans dagböcker, vars andra del – vilken sträcker sig över perioden 2005-2012 – kom ut tidigare i år. Shoppingvanorna är så utförligt skildrade, och så fylligt ångestladdade, att det nästan blir komiskt: att köpa en svart t-shirt (21 mars, 2006) beskrivs som ”fullkomligt i onödan, sjukligt, eftersom jag har minst 200 svarta t-shirts.” Vid ett annat tillfälle konstaterar han att han plötsligt har ”för många möbler, de flesta förvaringsskåp som jag inte kan fylla med något”, och jakten på ett par Issey Miyake-skor pågår i flera dagar med invecklade turer över landsgränser och på postkontor. Jag kom på mig själv att fundera på om han har skaffat eBay-appen och vad han i så fall tycker om den (ett tag scrollade jag alltid igenom den innan jag somnade, vilket ger en sorglig illusion av att shoppa fastän man inte gör det.)
I början av den första dagboken, från hösten 2000, finns en historia om hur Norén jagar efter en kappa, orange från Nygårds Anna, som hans dotter Nelly har sett. Den finns inte i Stockholm. De tittar på andra kappor men ingen ser ut som den hon vill ha. Till slut upptäcker han att den kan skickas efter från Malmö. Detta, deras promenad runt Stureplan och på Götgatan på spaning efter den där kappan, är det enda som beskrivs särskilt utförligt av mötet, det enda som förklaras eller bearbetas ingående.
Detta på samma avskalade och invända prosa som de andra dagboksinläggen. Det beskrivs inte som det minsta lustfyllt. Jag tycker ändå att det är ganska rart, på något plan kärleksfullt: all denna energi för att få tag på exakt den kappan.

Rodeo

Mode, Politik/samhälle

Borgs klipp: en snabbanalys

 Anders Borg i Skavlan, med hårsvans, den 21 mars i år. Foto: AOP.

Anders Borg i Skavlan, glad men med svans, den 21 mars i år. Foto: AOP.

Så här: Idag outade Anders Borg, finansminsitern, sin nya frisyr, hästsvanslös, för pressen. Och som media gick igång.

För första gången fick Anders Borg känna på hur det är att vara kvinna i offentligheten – för plötsligt gjorde hans utseende rubriker. Ja, över hela världen till och med: hans tripp till frisören (”i Katrineholm, naturligtvis”) har nått ända till Wall Street Journal.

Så den oundvikliga frågan: vad innebär det här för Sverige? Vilken framtid kan vi spå där i Borgs avklippta svall på golvet på salong Heaven and hell i Katrineholm? (Även om Borg verkar antyda att han faktiskt tog med sig svansen hem.)

Det är omöjligt att säga. Det är bara lite hår, okej? Lite hår som för länge sen passerat utgångsdatum, dessutom.

Men vad som kan noteras är detta: Nu kommer ingen längre att lyssna till Borg. Han har förlorat sitt inflytande för alltid. Javisst.

Varför? Det finns en psykologi inbygd även i en politikers look, politiker i mellan. (Ja, det är sant, trots att politiker-looken, för oss, ju mest verkar utgöra ett negativ.) I alla fall om vi spånar lite.

När det inom politiken som vanligt gynnas att vara vit, heteronormativ, medelålders man i kostym, kommer sådana som Anders Borg med extra strössel på toppen. Han är vit, medelålders, heteronormativ man i kostym, men med ett unikt kongenialt attribut. Och därför, på ett magiskt sätt, blir han någon som hans likar (det vill säga alla män med makt som ser likadana ut sans hästsvans) lyssnar på.

När Anders Borg, med sin bekväma, vita, medelålders, manskropp och intetsägande stil, lägger till något som en hästsvans då blir han speciell. Men inte för speciell. Det handlar inte om att vara extravagant på något sätt. Nej, det handlar om att helt passa in, för att samtidigt sticka ut med något till synes helt ogenomtänkt. Det säger: Han (för normen är en man här) har tagit sig ända hit – trots det där. 

Trots att han har hårpiska har han blivit finansminister. Trots att han inte är genomsnittslång blev han president av Frankrike. Trots att hans hår är odefinierbart, blev han statsminister. Och så vidare. Kollegorna litar och lyssnar. En sådan person måste ju, verkligen, kunna någonting, tänker de. För han har tagit sig så här långt trots sitt…udda inslag.

Nu har Anders Borg klippt av sig sitt udda inslag. Nu ser han ut precis som alla andra. Nu passerar han perfekt, och obemärkt, som en finansminister. Vem kommer lita på eller lyssna till stackars Borg nu? Vem kommer ens kunna urskilja honom bland EUs sjuttiotolv andra ministrar? UD måste vara förkrossade över Borgs tilltag. Buhu.

Men vänta. Han har ju fortfarande ett vapen kvar. Vi kan andas ut. Hela Sveriges inflytande i nästa toppmöte vilar på…ett magiskt örhänge. Fortsättning följer.

Agnes Grefberg Braunerhielm
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net