Krönikor

HANNA JOHANSSON: ETT MODERNT BRÖLLOP – EN SJÄLVMOTSÄGELSE

Det är de oklara högtidernas årstid. I torsdags var det Kristi himmelsfärdsdag – jag har inget niotillfemjobb att få ledigt från och vet inte hur man firar, så jag firade inte – och till helgen är hänryckningens tid inne: bröllopshögtiden pingst.

De senaste femtio åren har allt färre svenskar gift sig. Men på 2000-talet började antalet vigslar stiga igen, och bröllopsyran är om inte statistiskt så åtminstone medialt mer närvarande än någonsin. Prinsessan Madeleines bröllop nästa månad lär bli ett jätteståhej, och Magdalena Ribbing har fullt upp med frågor som “måste man hålla en dyr möhippa?” och “betyder röd klänning att man har legat med brudgummen?” (Om någon är nyfiken är svaret nej och nej. Magdalena hälsar också att den som tar det senare på allvar är “fruktansvärt korkad”.)

Samtidigt som det är mycket snack om att bröllop idag förväntas ha en personlig prägel – jag har bevittnat en bröllopsvals till Rihanna – har otidsenligheten alltid fyllt mig med skräckblandad förtjusning. Och då syftar jag inte på det eventuellt lökiga med hela premissen, utan på kläderna.

Jag passerar ofta två bröllopsaffärer på Birger Jarlsgatan. Jag har gjort det i sex år. Båda skyltar om rätt ofta, men för att märka det måste man titta efter ordentligt: ah, där är den i äggskalsvitt istället för elfenben. Allt är skitfult, jättedyrt och totalt oanvändbart alla andra dagar på året – okej, det ligger väl lite i högtidsklädselns natur, men korsett? Really?

Det finns alternativ till bröllopsbutikerna av den typen man hittar på Birger Jarlsgatan, till exempel Elsa Billgrens vintageuthyrning här i Stockholm eller New York-baserade Stone Fox Bride som utnämnts till ”Best Anti-Bridezilla Bridal Boutique” och anlitar Girls-kända Jemima Kirke som modell. Intressant nog väjer ändå inte ens alternativa brudklänningsdesigners från det vita, en symbol för brudens oskuldsfullhet. Kanske är ett modernt bröllop en självmotsägelse på samma sätt som en modern monarki är det. Man kommer inte längre än till att rucka lite på utformningen. Och inte ens det verkar folk särskilt sugna på.

Taggar: , , , , , , , ,

_Rodeo

1 Kommentar

2013.05.14 10:28

HANNA JOHANSSON: DU FÅR INTE SÄGA ”SLAVE EARRINGS”

I en recension av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah läser jag ett citat ur boken: att svarta författare som vill skriva om ras måste göra det antingen på ett smalt och pretentiöst sätt, eller vara vita. Vitas skildringar av hur människor berörs av rasism kan vara hur tydliga och aktivistiska som helst eftersom att de aldrig tolkas som hotfulla.

Det dröjde bara någon vecka innan den kultursidesdebatt om rasism som inleddes med Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask istället blev en plats för vita kulturjournalister att analysera sina egna fina värderingar i krönikor och helsidor, trots det ständiga påpekandet om hur viktigt det är att se och erkänna sin egen vardagsrasism. Jag tar åt mig av Americanah-utdraget därför att jag är vit och skriver om rasism inom mode ibland, men alltid i termer av vad Vogue Italia och gänget – inte mitt gäng – har gjort för dumt på sistone. Rasism inom modeindustrin är ungefär som villkoren för textilarbetare i Bangladesh eller modeller med ätstörningar: att det förekommer förvånar ingen längre. Så hur talar man om rasism bortom upprapandet av exempel?

Daniel Björk argumenterade nyligen i Bon för att konstnärligt skapande sällan är ”rent och sanitärt”. Varför ska då detta avkrävas modet? Han har en poäng, men jämförelsen mellan mode och konst eller litteratur haltar. Det är klart att det finns element av provokation och undersökning inom mode, men när Metro avråder läsare från att köpa gula kläder för att det inte passar en ljus hudton, eller när svarta musiker och modeller retuscheras ljusa i modereportage, eller när Rodeos stylingblogg Backstage Beauty by Redken publicerar totalt noll inlägg om afrohår, då är det inte fråga om huruvida den kreativa biten tillåts vara amoralisk eller ej.

Jag tror att det kan vara en början: man måste skilja på den mer abstrakta diskussionen om moral och den väldigt handfasta om representation. Så svårt är det inte. Du får inte säga negerboll, du får inte säga ”slave earrings”.

Taggar: , , , , , , , , ,

_Rodeo

1 Kommentar

2013.04.30 11:26

HANNA JOHANSSON: LÄNGTAN EFTER DET OUPPNÅELIGA

Håkan Hellströms nya skiva släpps i dag, men redan i ett par veckor har man kunnat lyssna på låten Det kommer aldrig va över för mig. Jag tillhör inte dem som gjort det – någon gång i sena tonåren gick det upp för mig att jag inte gillade Håkan Hellström för att jag var intresserad av musik, utan för att jag var intresserad av mig själv. Nostalgichocken det skulle innebära att återvända skrämmer mig. Jag har läst texten – det räcker.

Samtidigt läser jag om en ny tidning, CRUSH fanzine. Deras senaste nummer är tillägnat ”kvinnor vi älskar”, bland dem många modeikoner som Anjelica Huston, Isabella Rossellini, Chloë Sevigny och – sammanhangets tyngsta, enligt mig – Peggy Moffitt.
Med bakgrunden att numret har en rätt hård övervikt av män bland medarbetarna har jag svårt att avvärja associationen till det omdebatterade danska public service-programmet Blachman, där en jazztrummis kommenterar en inbjuden, tyst kvinnokropp tillsammans med en inbjuden, manlig gäst. ”Kvinnokroppen törstar efter ord – en mans ord”, programledaren Thomas Blachmans förklaring av programkonceptet, har citerats otaliga gånger i svensk media den senaste veckan. Jag har inte läst CRUSH fanzine men bläddrat bland bilderna på deras hemsida. Det ser hippt och generiskt ut.

Ändå finns det någonting med anslaget som jag inte kan ogilla. CRUSH fanzine är en tidning som fångar modets essens: längtan efter något som är för bra, något som man egentligen vet är ouppnåeligt. Den handlar om precis vad den heter: crusher. Att vara besatt av någon snarare än kär. Att veta det och ändå köra.

Och där någonstans fiskar jag upp förklaringen till varför Håkan Hellström-nostalgin är så övervägande bitter istället för ljuv: Jag har bara älskat främlingar till hans låtar. I Det kommer aldrig va över för mig återkommer ordet ”kan” gång på gång. Jag kan bränna dig. Jag kan svepa bort dig. Jag kan älska dig.  Jag kan bli bästa kompis med Peggy Moffitt om hon bara fick tillbringa lite tid med mig och förstod att det är meningen. Jag lovar!

Taggar: , , , , , ,

_Rodeo

Kommentera

2013.04.17 09:39

HANNA JOHANSSON: KNÄCKER EBAY-KODER (OCH DRABBAS AV BRUTAL ÅNGEST)

Jag var sjuk hela påsken och iakttog långfredagen traditionsenligt genom att växelvis lida och ha tråkigt. Det enda min energi räckte till var att stirra håglöst framför mig, ta min medicin och då och då stoppa en isglass i halsen för smärtlindring. Ibland samlade jag mina krafter, satte på en skiva och öppnade min eBay-app. Det var som en djupt torftig version av Marina Abramovićs nyseparerade Givenchy-shopping i början på nittiotalet.

Med få undantag har allt jag köpt det senaste året kommit från olika eBay-säljare, och jag har först nu börjat knäcka bokstavskoderna som följer med annonserna: NWT, new with tags, NWOB, new without box och så vidare. Det lite mer lättbegripliga ”Used”. Min sorgligaste annons är den som lägger sig någonstans mittemellan, där ägaren hävdar att plagget eller skorna bara burits en eller två gånger.

Tanken på att man kan tröttna på ett plagg efter att ha haft på sig det ”en eller två gånger” ger mig brutal ångest därför att det hänt mig så många gånger. Att veta att jag inte är ensam gör knappast saken bättre. De senaste tio åren har klädkonsumtionen ökat med 40 procent medan klädernas priser istället utvecklats åt andra hållet. Det finns redan kläder i omlopp för jag vet inte hur många livstider, samtidigt som produktionstakten ökar. Man kan möjligen trösta sig med alternativ som Lånegarderoben eller Bruno Pieters koncept Honest by, men jag tvivlar på att de någonsin kommer att ta klivet ur ”alternativ”-fåran.

Jorden kommer med andra ord att gå under och vi har bara oss själva att skylla, men vill man stryka sig själv medhårs kan man argumentera för att den ensamma auktionssajtsshoppingen åtminstone bryter mönstret där konsumtionen blivit gruppunderhållning, en ”upplevelse” högt upp på weekendresans prioriteringslista. Dessutom återvinner man. Men jag kan ärligt säga att jag eBayar av en mängd skäl som inte har det minsta med ansvar att göra. På långfredagen: för att jag ville muntra upp mig. Jag köpte en baddräkt. Den hade aldrig burits förr.

Taggar: , , , , , ,

_Rodeo

Kommentera

2013.04.02 09:29

HANNA JOHANSSON: ÄR HÅRET KVINNANS ÄRA?

När inga andra värden känns fasta känner jag en otrolig trygghet i vetskapen om att denna aktivitet alltid kommer att stå mig till buds: spara ut håret tills det är långt. Klippa av det. Upprepa tills jag dör.

I Chris Rocks dokumentär Good Hair säger poeten Maya Angelou att håret är kvinnans ära. I filmen intervjuas såväl Salt-n-Pepa som treåriga flickor om förhållandet till sitt afrohår. Och det är långt ifrån oproblematiskt – Sandy Denton (Pepa) berättar att hennes halvrakade skalle från Push it-videon inte var något modestatement utan en konsekvens av att hennes syster råkat bränna skalpen när hon försökte göra en hemma-rakpermanentning, och barn som inte ens börjat skolan uttrycker komplex för att deras hår inte blåser i vinden.
På bio kan man just nu se Anne Hathaway i Les Miserables få håret avklippt med en rostig kniv i hamnen. Efter det går det snabbt utför. Fram till 1800-talets mitt straffades verkligen kvinnor som fött barn utanför äktenskapet genom att håret kapades, vilket kan förklara sprängkraften när intellektuella kvinnor runt förra sekelskiftet – som feministen och litteraturkritikern Klara Johansson – började bära korta frisyrer.

Några och hundra år senare vandrar kortklippta kvinnohuvuden i Oscarsgalevimlet utan att någon ropar skandal, men avsägandet av det långa, fladdrande håret förbryllar fortfarande tillräckligt mycket för att det ska kunna publiceras uttömmande artiklar om hur attraktiv, säg, Michelle Williams frisyr är. Vilket gjordes för två år sedan av journalisten Mary Elizabeth Williams i Salon. Det är idiotiskt att vi ska underkasta oss rigida parametrar för vad kvinnlighet är, skriver hon, men överger ändå inte attraktiviteten som måttstock: ”What’s sexier than a woman who says she feels comfortable with herself?”

Min stora skräck var länge att förlora mitt hår, men jag börjar allt mer försöka tänka på det som vad det faktiskt är: död materia. Vill jag kommunicera att jag trivs med mig själv finns det andra och bättre sätt än att byta frisyr.

Taggar: , , , , ,

_Rodeo

2 Kommentarer

2013.03.19 15:07

HANNA JOHANSSON: DET ÄR BARA SJÄLVUPPTAGENHET

1979, när Woody Allens film Manhattan precis skulle gå upp på biograferna, frågade New York Times-journalisten Natalie Gittelson honom i en intervju om han gjort några framsteg efter tjugotvå år i psykoanalys. ”It’s very slow”, svarade han. ”But an hour a day, talking about your emotions, hopes, angers, disappointments, with someone who’s trained to evaluate this material – over a period of years, you’re bound to get more in touch with feelings than someone who makes no effort.”

Anstränga sig, alltså. Woody Allens inställning till sin psykoanalys liknar faktiskt väldigt mycket min inställning till hudvård. Jag har för närvarande sju masker som jag använder i princip dagligen. Jag läser recensioner av AHA-serum för att döda tid när jag åker tunnelbana. Jag blandar mitt eget ansiktsvatten.
Och det går långsamt. Eventuella förbättringar går oftast obemärkt förbi. I takt med att jag blivit allt mer intresserad av själva processen att få bättre hy har jag ironiskt nog intresserat mig allt mindre för resultat. I brist på rutiner – riktiga rutiner, där någon annan kräver något av mig – har jag skapat ett artificiellt uppdrag, visserligen ett helt meningslöst men som är precis lagom krävande för att jag ska orka ta itu med det varje dag. Jag anstränger mig.

I slutet av Manhattan får Woody Allens karaktär en novellidé där hans inställning till terapin ekar: “People in Manhattan are constantly creating these real unnecessary neurotic problems for themselves that keep them from dealing with more terrifying unsolvable problems about the universe.” Det finns de som lider av psykisk ohälsa och det finns de som lider av svår akne – ingen jämförelse i övrigt – men det Woody och jag ägnar oss åt när vi pysslar om hjärnan eller ansiktet är bara självupptagenhet, påhittade och onödiga problem för att slippa uppehålla oss vid det som ligger utanför vår makt, samtidigt som vi får en känsla av att vi gjort något. Åt vad? Tja. Det vill jag helst inte svara på.

 

 

Taggar: , , ,

_Rodeo

3 Kommentarer

2013.03.11 11:40

ANNA HELLSTEN: “GIRLS” FÅR MIG ATT MINNAS DEN JAG EN GÅNG VAR

Lena Dunham fortsätter komplicera tillvaron för mode-och skvallertidningsredaktörer över hela västvärlden. Det hela påminner lite om åren före Kate Winslets ansiktsbantning (det skulle kräva dubbla det här krönikeutrymmet att förklara vad det går ut på) då modetidningar med ansträngda leenden pratade om hennes ”kurvor”. Grundproblemet, som jag förstår det: Winslet hade och Dunham har ingen typisk couture-kropp, och därför har röda mattan-bevakarna inte en aning om hur de ska hantera hennes klädval.

Lena Dunham själv skiter förmodligen i vilket (även om den retuschering hon utsattes för i förrförra numret av Vogue skulle kunna förvandla vem som helst till Gunilla Persson). Dunham är ju ingen, ehrm, stilikon – inte på det gamla vanliga sättet iallafall. Däremot är klädfilosofin i ”Girls” en av de mest intressanta jag hört talas om.

I en kul text i New York Times för ett tag sen beskrev skribenten Karen Schwartz en av de viktigaste skillnaderna mellan ”Girls” och dess ständiga jämförelsepunkt ”Sex and the City”:  Carrie och kompanis kläder var ”aspirational” – syftade till att väcka klacksug och shoppinglusta alltså – medan kläderna i Girls handlar om något helt annat: misslyckanden och garderobiär evolution. För har man någonsin klätt sig märkligare än i 20-årsåldern? Såhär: kläderna i Girls får en inte att gå in på Net-à-porter eller klippa lugg. De får en istället att plötsligt minnas den där sommarmånaden 1995 då man tyckte det var en jättefunky idé att bära en t-tröja ovanpå en annan.

En nyckel till den effekten är att aldrig låta kläderna sitta perfekt, berättar seriens stylist för tidningen. En annan att aldrig använda för dyra kläder: Dunham exemplifierar själv med hur hon blir tokig på tv-serier där rollfigurerna ”har en ny vinterkappa varje dag” och tillägger att hon själv bar samma kappa i tre år, ”till och med efter att min hund kissat på den”.

Antitesten till glamour, skriver man om seriens estetik, och visst är det på sitt sätt så. Men för min egen del kompenseras bristen på flärd med ett desto starkare stråk av minnen och drömmar.

”Girls” får mig att ömsint blicka tillbaka på den där människan, ganska lik mig men yngre, rosigare och modigare, som ännu inte resignerat till ett par välsittande jeans och en svart tröja.

 

 

Taggar: , , , , ,

_Rodeo

Kommentera

2013.02.27 11:10

HANNA JOHANSSON: KVINNLIGHETEN ÄR INGET SÄRINTRESSE

I år är det 50 år sedan Sylvia Plaths The Bell Jar kom ut, och förlaget Faber firar det med ett nytt omslag. Denna roman om livsleda och självmordsförsök har i sin nya upplaga försetts med en reklambild från 50-talet av en kvinna som speglar sig i en puderdosa, titeln är skriven i busig chick lit-stil.

London Review of Books-bloggaren Fatema Ahmed gav det nya omslaget besk kritik och påpekade att varken George Orwell eller B. S. Johnson, som också förärats jubileumsomslag nyligen, inte fått genomgå samma kiosklitterära transformation.
Är allt Mad Mens fel? Den första gången jag läste The Bell Jar föreställde omslagsbilden en smal kvinna i ärmlös aftonklänning. Axlarna är framskjutna, nyckelbenen glansiga, halsen svanlikt utsträckt och ansiktet bortvänt. Det är en väldigt vacker bild. Jag kommer ihåg att jag tyckte om det omslaget. En invändning som Ahmed fått är att ett omslag som anspelar på ytlighet inte behöver vara fel för The Bell Jar, en bok som bitvis faktiskt handlar om just den glamourösa modevärldens kyla. Ser man på det med än mer blida ögon skulle man kunna tolka omslaget satiriskt.

Frågan är bara om man bör göra det. Något som slagit mig ibland när jag är inne på Pressbyrån är att tidningar som riktar sig till tonårskillar oftast har att göra med ett intresse – musik, sport, tv-spel – medan tidningar som riktar sig till tonårstjejer bara handlar om att vara kvinna i största allmänhet. Nästan alla tjejtidningar är i någon mån modetidningar, alltid med den egna kroppen som kanvas – det som rör någonting annat än den är helt enkelt inte intressant.

På samma sätt tenderar böcker av kvinnor att marknadsföras som om detta, författarens könstillhörighet, placerade dem i en speciell genre. Kvinnligheten är ett särintresse. En annan invändning mot Ahmed är att The Bell Jar bara berör ämnen som kvinnor bryr sig om. Oavhängigt sanningshalten i detta har jag svårt att tro att någon skulle missunna en kvinnlig läsare Ernest Hemingway med argumentet att han bara skriver för män.

 

Taggar: , , , , ,

_Rodeo

3 Kommentarer

2013.02.20 10:10

HANNA JOHANSSON: HUNGERKONTROLL

I ett av de senaste avsnitten av ”Girls” ber en snipig gallerist sin assistent om ”juice number 5”, en som alla införstådda vet ingår i den enveckas juicefasta som blivit populär inom världsvana detoxkretsar. Artisten JoJo ägnar sig också åt detta och skriver på sin Instagram att hon efter tre dagar av flytande föda inte är hungrig utan ”actually quite satisfied”. Även skönhetsbloggen “Into the gloss” publicerade nyligen ett tredelat reportage från ett dyrt detoxhotell i Italien. Dieten var 600 strikt kontrollerade kalorier om dagen och den ditsända redaktionsmedlemmen raljerade om sina måltider bestående av laxeringsmedel och ingefärste, men raveade ändå dag fyra om hur hon plötsligt vaknar upp pigg och med en kropp fri från slagg och med en plötslig naturlig livslust.

”Den energin brukade jag också känna när jag bara åt 600 kalorier om dagen, men det var för att jag var anorektiker” kommenterade en läsare skeptiskt. ”Att skära ner på alkohol och raffinerat socker är en sak, men att spendera tusentals dollar på att svälta sig själv verkar inte särskilt lockande.”

Nyligen fick jag för mig att jag inte längre bryr mig om att vara smal. Jag hade börjat träna och för första gången någonsin kändes detta, att bli smal, inte som det överordnade syftet med att gå till gymmet. Denna sunda insikt sprack något när jag efter ett par veckor inte längre kunde stå emot vågen i omklädningsrummet och fann att jag under 2012 gått ner till den vikt jag senast hade som fjortonåring utan att märka någonting. Jag hade inte alls blivit nöjd. Smalheten var, uppenbarligen, fortfarande det min självbild kretsade kring.

Vissa fraktioner av modevärlden verkar älska att förfasa sig över det sjukligt smala, vilket skiljer sig från det sunt smala genom att det ser oattraktivt ut. Där den anpassade modemänniskan vet var hon ska sätta stopp och svälter sig själv medelst råcentrifugerade grönsaker ur designad flaska sätter en person som Isabelle Caro upp en irriterande spegel framför smalhetsens struktur. Eller satte, hon är ju död nu.

Jag försöker att hålla det i huvudet när den ätstörningsanstrukna retoriken tar vägen runt hälsa: det enda som skiljer den ena självsvälten från den andra är yta.

 

Taggar: , , ,

_Rodeo

Kommentera

2013.02.05 09:54

HANNA JOHANSSON: TILL SMINKETS LOV?

Om jag sover borta och packar lätt tar jag med mig två saker: mina glasögon och mitt smink. Glasögonen är ett enkelt val: de reglerar ett handikapp jag har, utan dem fungerar jag överhuvudtaget inte. Sminket? Det är en trygghet, en förlängning av mig själv som jag har vant mig vid på samma sätt som jag har vant mig vid att det alltid går att ringa mig. Jag sminkar mig inte särskilt mycket, ändå svarar min egen bild av mitt utseende inte mot den av mitt osminkade ansikte. Jag tror inte att det är helt ovanligt.

I början av det här året lät New York Times en liten panel säga sitt om sminkets vara eller icke vara för kvinnors självförtroende. Med få undantag ansåg debattörerna att sminkets inflytande över humöret – vilket har bevisats – var oproblematiskt. “Kvinnor borde göra som de vill”, lyder rubriken på det sista debattinlägget i serien.

För all del, men “vilja” är ett så trubbigt verktyg. Väldigt många saker jag gör – att plugga, att jobba, att äta ordentligt med järn och vitamin B12 – handlar väldigt lite om min vilja i stunden, men ingen har för den skull tvingat mig till det. Borde det inte gå att sjunga sminkets lov utan att samtidigt börja kackla om valfrihet som om den vore helt oberoende av kultur?

Kanske är frågan illa formulerad. Om premissen är att kvinnor sminkar sig för att tillfredsställa någon annan än sig själva måste man veta vem denna andra är. Ett konkret exempel som ges i debatten är en arbetsgivare som krävt av sina kvinnliga anställda, men inte manliga, att sminka sig och ha fixat hår. Annars är adressaten mer oklar, en diffus omvärld bestående av bekanta man skulle kunna stöta på eller folk man skulle kunna hamna bredvid på bussen. När Caroline Hainer här på Rodeo skrev om samma debatt kommenterade en läsare med att hon givetvis sminkade sig frivilligt, men av hänsyn till omgivningen. Hon skulle själv inte vilja sitta bredvid någon på bussen som hade skitiga naglar eller luktade svett. Sminket ingår i en slags grundläggande hygienisk rutin för kvinnor, att likställa med att tvätta sig; det är kultur som upptagits i natur. Det är det jag önskar att New York Times debatt hade kunnat handla om.

Taggar: , ,

_Marcella Mravec

1 Kommentar

2013.01.15 09:46