Krönika, Kultur, Mode, Skönhet

Judith Kiros: Den osynliga hierarkin finns kvar

För några dagar sen skrev Hanna Johansson på Rodeo om Mindy Kalings omslagsfoto för amerikanska Elle och om maktordningar i modetidningsvärlden. Som Hanna påpekade skiljer sig Kalings svartvita närbild märkbart från Elles andra omslag, som avbildar Zooey Deschanel, Amy Poehler och Allison Williams i helfigur och färg. Där de andra bilderna passar ihop sticker Mindy Kalings ut – och varför man valde att göra så har spekulerats i under den senaste veckan.

Där de andra skådespelarna är smala och vita är Mindy Kaling större och brunare. När Elle väljer att fota henne i närbild och svartvitt signalerar det därför någonting, pekar på vem som får avbildas i offentligheten och på vilka villkor.

Mindy Kaling själv verkar obekväm med diskussionen och menar att hon är nöjd med bilden, att debatten kring den gör henne obekväm. ”Implikationen var, ’Men Elle, varför kan ni inte visa hennes stora, feta kropp på framsidan? Varför? För att hon är fet och motbjudande? Varför får vi inte se hennes vackra, feta kropp?”. Men som bland annat Huffington Posts Lauren Duca påpekar spelar det inte någon större roll att Mindy Kaling är nöjd, eller att Elles intention bara var att göra något extra glammigt.

När och hur får olika kroppar egentligen synas därute, på en tidning, på TV, i det offentliga rummet? Hur måste de tyglas och anpassas för att anses vara ”glammiga” och åtråvärda? Och var, o var, är alla ”vackra, feta” kroppar?

För det här är ju grejen, kärnan i konversationen om framsidan på ett modemagasin: kroppar som Mindy Kalings får ytterst sällan ta plats, utan syns i marginalen. För att få delta måste de antingen skämtas med eller tyglas, redigeras, fixas tills de normaliseras. Och vi som faller utanför den normen vet, känner, hur den ser ut: rakare hår, ljusare hy, smalare, större ögon. Det finns en hierarki någonstans, och den säger åt oss var vi passar in, vem vi ska mäta oss mot.

Det är inte heller första gången Elle får kritik för hur de avbildar bruna eller svarta kvinnor. När skådespelerskan Gabourey Sidibé prydde omslaget var även hon i närbild, samt flera nyanser ljusare i hyn. Och då talar vi alltså om Gabourey Sidibé. Drottningen som i ett enda drag krossade alla sina haters genom att tweeta, ”To people making mean comments about my [Golden Globe] pics, I mos def cried about it on that private jet on my way to my dream job last night.”. Kommer aldrig glömma eller förlåta, Elle.

Representation är viktigt. Men samtidigt: även om Elle gick full on Dove Real Beauty skulle problemet kvarstå; den där osynliga hierarkin finns kvar i de homogena tidningsredaktionerna som inte ser problemen, i den vidare kulturen, i världen och maktfördelningen i stort. Men man kan börja jobba på olika håll, parallellt. Och det minsta man kan be om är väl att någon, någon gång börjar rucka på vilka kroppar som får utgöra normen.

Judith Kiros bloggar som PK-Maffian på nystartade sajten Rummet.

Rodeo
Promotion

Krönika, Kultur, Musik, Perspektiv

Victor Frost: Kolingsborg och den heterosexuella rockromantiken

Under hösten förra året dog Lou Reed. Manliga musikjournalister skrev spaltmetrar med dödsrunor i Reeds ära. Lou Reed var en rocklegend med gitarren i ena armen och en kanyl i den andra. En alldeles sann bild är jag övertygad om, men när jag tänker på Lou Reed tänker jag inte först och främst på droger och gitarrer utan på hans texter om transpersoner och hans gubbiga tantighet. Lou Reed var för mig en queer föregångare, något som faktiskt särskiljer honom från sina samtida gubbar.

I olika texter fick det istället heta att han var ”sexuellt ambivalent” – inte helt lätt att förstå vad som menas med detta. Inte heller helt ovanligt när manliga heterosexuella journalister ska beskriva något som ligger utanför deras comfort zone – istället för en osanning väljer man helt enkelt att utelämna viktiga delar. Samma sak med musikvärldens mest kända okända flata: Dusty Springfield. Som icke-hetero känns det väldigt provocerande och ledsamt på samma gång när homosexuella berättelser och erfarenheter redigeras bort till förmån för heterosexuell rockromantik.

En liknande känsla infann sig när jag läste DN:s text om stockholmsinstitutionen Kolingsborg som stängde i helgen. Kolingsborg beskrivs som ett nav i det svenska musiklivet under 80-talet, och sedan följer en imponerade uppräkning av de band och artister som spelat där genom åren. Av namnen kan man räkna ut att det knappast var förra året eller ens för tio år sen spelningarna ägde rum. Snarare 20 år sen. Minst. Så i sista meningen kommer då något om att på senare år har klubben bland annat huserat ”många gayklubbar, gothklubbar och punkfester”.

Ok var det allt? Jag känner mig vilsen i texten, känner igen det mesta som skrivs men något stör mig. Informationen är bekant, men samtidigt känner jag att något utelämnats. Som att något väldigt relevant blivit till en parantes. Och sedan knappt det.

Precis som när manliga heterosexuella journalister beskriver Lou Reed som ”sexuellt ambivalent” så är beskrivningen av Kolingsborg ett understatement. På gränsen till osanning. Jag menar att en mer rättvis beskrivning av Kolingsborg är att det är ett av få ställen i Stockholms innerstad som lockat en annan publik än den polerade, nypuritana, obligatoriskt heterosexuella. Kolingsborg har varit mer eller mindre Stockholms enda gayklubb med öppet flera dagar i veckan på den här sidan om nollnolltalet. Allt som kan hända i gaystockholm har hänt på Kolingsborg, från läderflator på LASH och läderbögar på Baltic Battle till de årliga festerna efter mellon med tillhörande drag. Kolingsborg har också varit ett av få ställen som huserat andra klubbar som faller utanför vad man skulle kalla mainstreamscenen som exempelvis fetischklubben Deckadance.

Men det är inte den berättelsen som ges av DN:s skribent. Kanske man välvilligt kan hävda att man snuddar vid det. Om man läser välvilligt. Om man bara läser rakt upp och ner verkar det istället handla om en lokal mer förknippad med Ebba Grön (ständigt denna Ebba Grön-nostalgi!?!) än med bögar och piskor. Jag blir därför deprimerad av att läsa DN:s text. Inte för att jag älskar alla Kolingsborgs bögerier som pågår från onsdag till tidig söndagmorgon; eller för att jag sörjer att jag inte kommer få veva med armarna till Linda Bengtzing i närmst totalt mörker med halvnakna män. Det handlar inte heller om att jag oroar mig över var jag ska få min S&M-kink tillfredställd.

Jag blir deprimerad över att det är mer intressant att berätta en historia om en ”rockklubb” som dött för längesen istället för att berätta om det tragiska i att stans enda gayklubb och en stor del av stans alternativa scen går i graven. Jag blir deprimerad över att vissa berättelser fortfarande har företräde. En kompis sa att det är något man som icke-hetero får leva med. Medan heterosexuella skriver historia – så var vi där igår.

Rodeo

Hanna Johansson, Krönika, Kultur, Mode

Hanna Johansson: Den ångestladdade lyxen

Så fort vintern är på ingående börjar jag att nära en dröm om att leva december-april som en rik frånskild: dricka mina grönsaker, bada mycket bastu, lägga oljor i ansiktet, bära päls. Ha det trevligt, med andra ord, men viktigast: ha det lyxigt. Jag hörde för ett tag sen att definitionen av tarotkortet för lyx är ”njutning blandat med oro” och det är nog den bästa förklaringen av det ordet jag har hört – Svenska Akademiens ordlista säger ”prakt, yppighet, överflöd, ngt onödigt” vilket jag tycker är lite snålt och opsykologiskt. Lyx är, för det första, relativt, för det andra ställer den vissa krav på känslor av tacksamhet eller överväldigande. Lyx är – vare sig det gäller att köpa ett svindyrt doftljus eller att träffa en person man önskar att man träffade oftare – per definition sällsynt och ångestladdat. Det här är varför jag har så svårt för Amelia-uttrycket ”vardagslyx”: vad har lyxen i vardagen att göra?
Orden ”njutning blandat med oro” rang i mina öron när jag läste DN:s kartläggning av dramatikern Lars Noréns shoppingvanor som de beskrivs i hans dagböcker, vars andra del – vilken sträcker sig över perioden 2005-2012 – kom ut tidigare i år. Shoppingvanorna är så utförligt skildrade, och så fylligt ångestladdade, att det nästan blir komiskt: att köpa en svart t-shirt (21 mars, 2006) beskrivs som ”fullkomligt i onödan, sjukligt, eftersom jag har minst 200 svarta t-shirts.” Vid ett annat tillfälle konstaterar han att han plötsligt har ”för många möbler, de flesta förvaringsskåp som jag inte kan fylla med något”, och jakten på ett par Issey Miyake-skor pågår i flera dagar med invecklade turer över landsgränser och på postkontor. Jag kom på mig själv att fundera på om han har skaffat eBay-appen och vad han i så fall tycker om den (ett tag scrollade jag alltid igenom den innan jag somnade, vilket ger en sorglig illusion av att shoppa fastän man inte gör det.)
I början av den första dagboken, från hösten 2000, finns en historia om hur Norén jagar efter en kappa, orange från Nygårds Anna, som hans dotter Nelly har sett. Den finns inte i Stockholm. De tittar på andra kappor men ingen ser ut som den hon vill ha. Till slut upptäcker han att den kan skickas efter från Malmö. Detta, deras promenad runt Stureplan och på Götgatan på spaning efter den där kappan, är det enda som beskrivs särskilt utförligt av mötet, det enda som förklaras eller bearbetas ingående.
Detta på samma avskalade och invända prosa som de andra dagboksinläggen. Det beskrivs inte som det minsta lustfyllt. Jag tycker ändå att det är ganska rart, på något plan kärleksfullt: all denna energi för att få tag på exakt den kappan.

Rodeo

Politik/samhälle

Borgs klipp: en snabbanalys

 Anders Borg i Skavlan, med hårsvans, den 21 mars i år. Foto: AOP.

Anders Borg i Skavlan, glad men med svans, den 21 mars i år. Foto: AOP.

Så här: Idag outade Anders Borg, finansminsitern, sin nya frisyr, hästsvanslös, för pressen. Och som media gick igång.

För första gången fick Anders Borg känna på hur det är att vara kvinna i offentligheten – för plötsligt gjorde hans utseende rubriker. Ja, över hela världen till och med: hans tripp till frisören (”i Katrineholm, naturligtvis”) har nått ända till Wall Street Journal.

Så den oundvikliga frågan: vad innebär det här för Sverige? Vilken framtid kan vi spå där i Borgs avklippta svall på golvet på salong Heaven and hell i Katrineholm? (Även om Borg verkar antyda att han faktiskt tog med sig svansen hem.)

Det är omöjligt att säga. Det är bara lite hår, okej? Lite hår som för länge sen passerat utgångsdatum, dessutom.

Men vad kan noteras är detta: Nu kommer ingen längre att lyssna till Borg. Han har förlorat sitt inflytande för alltid. Javisst.

Varför? Det finns en psykologi inbygd även i en politikers look, politiker i mellan. (Ja, det är sant, trots att politiker-looken, för oss, ju mest verkar utgöra ett negativ.) I alla fall om vi spånar lite.

När det inom politiken som vanligt gynnas att vara vit, heteronormativ, medelålders man i kostym, kommer sådana som Anders Borg med extra strössel på toppen. Han är vit, medelålders, heteronormativ man i kostym, men med ett unikt kongenialt attribut. Och därför, på ett magiskt sätt, blir han någon som hans likar (alltså alla män med makt som ser likadana ut sans hästsvans) lyssnar på.

När Anders Borg, med sin bekväma, vita, medelålders, manskropp och intetsägande stil, lägger till något som en hästsvans då blir han speciell. Men inte för speciell. Det handlar inte om att vara extravagant på något sätt. Nej, det handlar om att helt passa in, för att samtidigt sticka ut med något till synes helt ogenomtänkt. Det säger: Han (för normen är en man här) har tagit sig ända hit – trots det där. 

Trots att han har hårpiska har han blivit finansminister. Trots att han inte är genomsnittslång blev han president av Frankrike. Trots att hans hår är odefinierbart, blev han statsminister. Och så vidare. Kollegorna litar och lyssnar. En sådan person måste ju, verkligen, kunna någonting, tänker de. För han har tagit sig så här långt trots sitt…udda inslag.

Nu har Anders Borg klippt av sig sitt udda inslag. Nu ser han ut precis som alla andra. Nu passerar han perfekt, och obemärkt, som en finansminister. Vem kommer lita på eller lyssna till stackars Borg nu? Vem kommer ens kunna urskilja honom bland EUs sjuttiotolv andra ministrar? UD måste vara förkrossade över Borgs tilltag. Buhu.

Men vänta. Han har ju fortfarande ett vapen kvar. Vi kan andas ut. Hela Sveriges inflytande i nästa toppmöte vilar på…ett magiskt örhänge. Fortsättning följer.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Krönika, Kultur, Perspektiv, Politik/samhälle

Judith Kiros: Ge fan i min kropp

Förra veckan valde Berns att fira sitt 150-årsjubileum på ett minst sagt oväntat sätt: genom att låta en vit statist gestalta den svarta varietéartisten, skådisen, medborgarrättskämpen och superhjälten Joséphine Baker.

Det var fel. Berns har förstått det nu, och de har bett om ursäkt. Toppen. Men det är inte det som intresserar mig. Det som intresserar mig är varför det överhuvudtaget godkändes till att börja med, varför vi tvingas att ta den här debatten igen och igen. Varför gör folk i Sverige så ofta så fel när det gäller synliggörandet av svarta kroppar – vare sig det gäller Lilla hjärtat eller vita ”Joséphine Bakers” brunmålade kropp?

För att folk fortfarande inte förstår. De förstår inte varför de gör fel. Så låt mig förklara det en gång för alla, du sköna, vita värld:

Om du vill synliggöra svarta kvinnokroppar, synliggör svarta kvinnokroppar – inte vita kvinnokroppar som du har målat mörka. Inse att gestaltandet av svarthet inte, aldrig, kan vara oskyldigt när det kommer från en vit värld.

För det är min kropp du tolkar. Det är bland annat mig du gestaltar. Och jag kräver tolkningsföreträde. Det drabbar inte dig hur den här kroppen framställs, under vilka omständigheter den får synas – det är inte du, välmenande vita människa, som går miste om ett jobb när rollen som Baker går till en vit kvinna. Det drabbar mig. Och kvinnor som ser ut som jag gör. Det är vi som tolkas, som spelas upp på scen, som ritas i barnböcker.

Jag får ofta höra att den här kritiken är ”överdriven”, ”hysterisk”, att folk inte kommer att ”våga” gestalta svarta människor i framtiden på grund av de negativa reaktionerna. Till det kan jag bara replikera: bra.

Bra. Jag bryr mig inte om ifall den vita världen uppfattar kritiken som överdriven – jag bryr mig bara om att den hörs. Om att jag, mina föräldrar, mina kusiner slipper öppna tidningen och mötas av pickaninnys och kvinnor i blackface.

Om valet står mellan den här sortens representation eller ingen representation alls väljer jag osynligheten. Ge fan i min kropp, tack. Tills du förstår hur du ska hantera den.

Rodeo
Rodeo: Just nu