Krönika, Perspektiv, Politik/samhälle

Lisa Magnusson: Tillbaka till hälsokällan

Vi är vad vi gör, sade redan Aristoteles. Över tiden har budskapet förvridits till att handla om att vi är vad vi konsumerar. Både på ett symboliskt plan, där vi definierar oss själva genom kläderna vi bär, musiken vi lyssnar på, de företagsmärken vi stödjer, de politiska partier vi sympatiserar med, men på sistone alltmer bokstavligen: Vi är den mat vi konsumerar. Till hjälp för den som vill konsumera rätt etiketteras livsmedlen med Bra miljöval, EU Ecolabel, Forest Stewardship Council, Marine Stewardship Council, Nyckelhålet, Rainforest Alliance, Svalan, Svanen, Svenskt sigill – för att bara nämna några av det otal märkningar som finns på marknaden. Rekommendationerna är inbördes motstridiga (kostråden för gravida skall vi inte ens tala om), förvirringen och ångesten total.

Vi bör äta fettsnålt och därför är till exempel kyckling med ris bra för oss, enligt vissa experter. Det viktiga att tänka på är det glykemiska indexet och då bör vi hålla igen på kolhydratrik mat som ris, enligt andra. Kycklingar föds dessutom upp under vidriga förhållanden och därför skall man bojkotta kyckling helt, påpekar ytterligare några. Några förespråkar en diet med mycket kött, andra menar att köttindustrin bidrar till den globala uppvärmningen och att man bara skall äta närproducerat. Fast inte till exempel svenska tomater, upplyser någon, för det går åt mer energi åt att driva upp dem i vårt kalla klimat än att importera dem från andra länder. Fairtrade syftar till att förbättra villkoren för dem som producerar livsmedlen, men enligt Colleen Haight, professor i ekonomi vid San Jose State University, gynnar Fairtrade-systemet bara markägare, inte arbetarna. Strunta i alla rekommendationer, man kan äta precis vad man vill så länge man inte äter något alls två dagar i veckan, hävdar förespråkarna av det senaste skriket periodisk fasta, som egentligen är en återgång till självspäkandet, fast nu med vetenskapliga förtecken. Periodisk fasta ökar risken för fetma, högt blodtryck, kolesterol samt diabetes, hävdar andra nya rön.

Vardagsmotionen är det viktigaste, nej, det räcker med att träna explosivt under trettio sekunder i veckan, nej, du behöver inte träna överhuvudtaget. Ät åtta skivor bröd om dagen, nej, ät inget bröd alls! En vän till mig fick nyligen veta att hon inte alls är allergisk mot allt som är gult och rött, som hon har trott i hela sitt liv, det var tydligen bara ett förvirrat kostråd från en homeopat när hon var liten.

Kanske borde vi bara gå tillbaka till själva hälsokällan? Dieternas urfader, William Banting, förespråkade en kost av te, rostat bröd, kex, frukt, grönsaker förutom potatis och rotfrukter, fisk, all sorts kött förutom kalv, samt – som en mild nåd för konsumentens stackars nerver – fem glas rödvin, madeira eller sherry att portionera ut under dagen, med start lunch. Det vore åtminstone förmodligen sundare än den kollektiva ätstörning vår kultur nu lider av.

Rodeo

Krönika, Kultur, Mode, Perspektiv, Politik/samhälle

Hanna Johansson: Tiden i fängelset kan bli användbar för Dolce & Gabbana

Förra veckan dömdes Domenico Dolce och Stefano Gabbana till böter och ett tjugo månader långt fängelsestraff för att ha begått skattebrott. Det får mig osökt att tänka på komikern Margaret Chos över tio år gamla ståupprutin om hur det vore ifall PETA:s bedömning av Karl Lagerfeld (att han är en mördare som använder päls i sina kollektioner) fick påföljder. Han skulle hamna i fängelse och bli tvungen att ha på sig en orange uniform. Han skulle bli fråntagen sin solfjäder. ”Jag kommer personligen ringa Amnesty International om det händer”, säger Cho.

En intervjuad italienare på gatan säger om Berlusconis senaste rättegång att han är som Al Capone, maffiabossen vars fall blev ett skattebrott: han kommer att bli eliminerad för en struntsak. Dolce och Gabbanas brott är om inte en struntsak – de ska trots allt ha förskingrat miljontals euro – så inte särskilt smaskig. Girighet är inte förvånande i sammanhanget, och Dolce&Gabbana är inte direkt Läkare utan gränser. Med tanke på ovanstående Margaret Cho-skämt känns dessutom alla ”orange is so last year”-vitsar som cirkulerar nu ganska… last year. Bloggaren How To Be A Fucking Lady är åtminstone nöjd över domen och menar att det är lika bra att duon blir inlåsta som straff för ”skräpet” de skickat ut på catwalken de senaste fem åren. I väntan på en internationell smakdomstol? Varför inte.

Designerduon kommer att överklaga domen, men lyckas de inte kan tiden i fängelset säkert bli användbar. Den filippinska dokumentärfilmen ”The World’s Most Fashionable Prison” som kom förra året visade hur internerna på ett av landets högst bevakade fängelser organiserade en modevisning. Dolce och Gabbana har onekligen rutinen inne, och regissörerna Paolo och Vittorio Taviani, som skildrat en teateruppsättning inom Rebibbia-fängelsets murar i ”Caesar måste dö”, kanske kan ställa upp som filmteam. Och om Karl Lagerfeld dök upp i en cameo, vädjandes till André Leon Talley på telefon om att få en ny solfjäder insmugglad, skulle åtminstone jag bli väldigt lycklig.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

Hanna Johansson: Vilken färg har hud?

I slutet av 1980-talet sammanställde forskaren Peggy McIntosh en checklista för vithetsprivilegier, den osynliga ryggsäck full av oförtjänta egendomar som vita har men ofta är helt omedvetna om. Några av punkterna på checklistan: När jag öppnar en tidning eller sätter på en tv kan jag förvänta mig att se andra människor av min egen etnicitet. Jag blir aldrig tillfrågad om att agera som talesperson för min etniska grupp. Jag kan köpa ett hudfärgat plåster och veta att det verkligen kommer att matcha min hudfärg.

När Estée Lauder tidigare i år släppte en ny nagellackskollektion med olika ”nudes”, hudfärger, gick färgskalan från ljusrosa till nästan aubergineangränsande brunt. Det var den första gången jag såg något liknande: att bruna färger kallades för hudfärgade. Den aspekten av nagellackskollektionen har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet, vilket skulle kunna tyda på att detta anses helt självklart – å andra sidan uppträder ”nude” i bemärkelsen ”beige” fortfarande ofta helt okommenterat. Pradas instagramkonto plockade nyligen upp nyheten om att färgen på universum har destillerats ner till en ljusbeige färg av astronomer vid Johns Hopkins-universitetet och påpekade att det ju är hudfärgat. Vore universum en person vore den alltså, med Pradas argumentation, vit.

Alexander Wang har hittat på ett kreativt sätt att undvika n-ordet, nämligen kastat om bokstäverna: hans beiga färg kallas för ”dune”. Möjligen är det en kommentar till den lite paranoida inställning som exempelvis jag visar prov på nu – det Är Ju Bara Bokstäver, och byter man plats på dem är det minsann ingen som bråkar! Eller också är det ett uppriktigt försök att etablera ett annat, neutralt ord för den beiga färgen. Varför ingen verkar vilja ta i just ”beige” har jag ingen aning om.

Jag har emellertid ett bättre förslag: den där ljusa universumsfärgen har fått namnet ”cosmic latte” av astronomerna. Det är för kul för att bara lämnas därhän. Jag hoppas att ”nude” i fortsättningen kommer att ersättas av kosmisk latte och att hudfärg, precis som Estée Lauder visat, kan innebära allt möjligt.

Läs mer om ”nude” och Pradas instagram här.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: TISCI VILL INTE GÖRA EN POÄNG OM RIKTIGA ROMERS SITUATION

Det enda jag har kvar efter min farmor som dog för ett par år sedan är ett halsband som den romska silversmeden Rosa Taikon designat. De bodde i samma by i Härjedalen och min favorithistoria därifrån är den om när en Persson hade gjort en in natura-deal med Rosa: grävarbete mot ett smycke. När Persson fick smycket sa han: ”Det måste ha varit hennes eget, för namnet stod på.”

Rosas lillasyster, Katarina Taikon, var den mest framträdande romska aktivisten fram tills åttiotalet då hon föll i en koma som varade fram till hennes död 1995. När hennes bok Zigenerska kom 1963 var i princip den enda offentliga personen som engagerade sig i ”zigenarfrågan” – som den kallades på den tiden – Ivar Lo-Johansson. Hans hållning var emellertid lite annorlunda än Katarina Taikons: han skrev blommiga böcker om vandringsfolket och tog strid mot förbudet mot romsk invandring som fanns i Sverige fram tills mitten på 1950-talet, då på grund av att han fann det absurt att detta nomadfolk skulle hindras från att resa. Att ”nomadfolket” var mer sugna på att gå i skolan, ha ett jobb och någonstans att bo föresvävade honom inte.

Jag kommer att tänka på Ivar Lo-Johansson när jag läser om Givenchys nya kampanj, stylad av förra Vogue Paris-redaktören Carine Roitfeld, vilken chefsdesignern Ricardo Tisci beskriver såhär: “All of them, including the models, are real gypsies in their own life. They are never in one place. They travel the world.”

Givenchykollektionen är vagt inspirerad av romsk estetik men innehåller lika många andra referenser, med Disneytryck och motorcykeljackor. Det går att göra debattinlägg av mode – det mest kända exemplet är Alexander McQueens Highland Rape från 1995, ett taffligare försök är Viktor & Rolfs ”nej till mode” hösten 2008 där ordet ”NO” bokstavligen talat vävdes in i designen – men inget tyder på att Tisci vill göra en poäng om riktiga romers situation med just den här kollektionen. Med det sagt: att jämföra modeller och Carine Roitfeld som reser i sitt yrke med romer som reser för att de blir utvisade är bland det mest korkade och respektlösa jag har hört i år.

Läs mer om Givenchys höstkampanj och Riccardo Tiscis syn på saken här

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: ETT MODERNT BRÖLLOP – EN SJÄLVMOTSÄGELSE

Det är de oklara högtidernas årstid. I torsdags var det Kristi himmelsfärdsdag – jag har inget niotillfemjobb att få ledigt från och vet inte hur man firar, så jag firade inte – och till helgen är hänryckningens tid inne: bröllopshögtiden pingst.

De senaste femtio åren har allt färre svenskar gift sig. Men på 2000-talet började antalet vigslar stiga igen, och bröllopsyran är om inte statistiskt så åtminstone medialt mer närvarande än någonsin. Prinsessan Madeleines bröllop nästa månad lär bli ett jätteståhej, och Magdalena Ribbing har fullt upp med frågor som ”måste man hålla en dyr möhippa?” och ”betyder röd klänning att man har legat med brudgummen?” (Om någon är nyfiken är svaret nej och nej. Magdalena hälsar också att den som tar det senare på allvar är ”fruktansvärt korkad”.)

Samtidigt som det är mycket snack om att bröllop idag förväntas ha en personlig prägel – jag har bevittnat en bröllopsvals till Rihanna – har otidsenligheten alltid fyllt mig med skräckblandad förtjusning. Och då syftar jag inte på det eventuellt lökiga med hela premissen, utan på kläderna.

Jag passerar ofta två bröllopsaffärer på Birger Jarlsgatan. Jag har gjort det i sex år. Båda skyltar om rätt ofta, men för att märka det måste man titta efter ordentligt: ah, där är den i äggskalsvitt istället för elfenben. Allt är skitfult, jättedyrt och totalt oanvändbart alla andra dagar på året – okej, det ligger väl lite i högtidsklädselns natur, men korsett? Really?

Det finns alternativ till bröllopsbutikerna av den typen man hittar på Birger Jarlsgatan, till exempel Elsa Billgrens vintageuthyrning här i Stockholm eller New York-baserade Stone Fox Bride som utnämnts till ”Best Anti-Bridezilla Bridal Boutique” och anlitar Girls-kända Jemima Kirke som modell. Intressant nog väjer ändå inte ens alternativa brudklänningsdesigners från det vita, en symbol för brudens oskuldsfullhet. Kanske är ett modernt bröllop en självmotsägelse på samma sätt som en modern monarki är det. Man kommer inte längre än till att rucka lite på utformningen. Och inte ens det verkar folk särskilt sugna på.

Rodeo
Rodeo: Just nu