Häromåret läste jag någonstans att amerikaner inte längre tycker att den kroppstyp som på medicinspråk klassas som ”överviktig” är mindre attraktiv än den kroppstyp som hittills sorterat in under ”normalviktig”. Tillförlitligheten i undersökningen vet jag ingenting om. Men en tanke dröjde sig kvar: den västerländska samtidens syn på vad som är en ”normal” kropp är onekligen stadd i förändring.
Modevärlden hänger dock inte riktigt med. För medan man i andra frågor gärna är i frontledet vad gäller attityd och förändringsvilja är storlekar ett område där det fortfarande verkar stå en proverbial elefant i rummet.
Att befinna sig ovanför storlek 42 är helt enkelt inget som betraktas som ett önskvärt normaltillstånd ännu, utan man utgår från att den personen inget hellre vill än att krympa ner sin kropp till en 38:a. Det faktum att kvinnor med större kroppar företrädesvis går runt i tunikor och tajts är alltså inte för att de nödvändigtvis vill, utan för att det är vad de erbjuds. För att de inte förväntas vara intresserade av kläder annat än ur en strikt kamouflerande aspekt. Klädtillverkarna sorterar in dem i specialkategorier: kollektioner som förses med ett plustecken eller några X och hängs på ett särskilt ställe i butiken. Varsågoda, där har ni tjockishörnan. (Minns ni Jytte Meilvangs fina gamla underlinje för H&M: Varför skulle den nödvändigtvis heta Big Is Beautiful? Hade man inte lika gärna kunnat kalla de övriga kollektionerna för Small Is Okay Too?)
Ironiskt nog är det bland modebloggarna, detta av modekonservativa ack så utskällda segment, som förändringens vindar blåser starkast. New York Times skrev för några veckor sedan om modebloggare som, trots att de drar dubbelt så stor storlek som Alexa Chung eller Solange Knowles, obekymrat fotar outfits och skriver om sin kärlek till kläder. Alissa Wilson på bloggen Stylish Curves säger till tidningen att ”målet inte är att se smalare ut, utan att hitta kläder du är snygg i”.
Ett modespråk som inte primärt handlar om rätt storlek kontra fel storlek, eller om hur du bäst maskerar skillnaden mellan de två? Vi är inte där ännu, men vi har åtminstone börjat smida på den grundläggande grammatiken.
_Rodeo
2012.12.17 10:36
Det lackar mot jul och jag skriver årets sista krönika för Rodeo. Många av er jagar säkert julklappar vid det här laget och fastän konsumentupplysning inte är mitt expertområde känner jag att ett par tips vore på sin plats. Men då modebranschen som bekant ligger minst ett år före resten av världen blir detta istället en prognos över de klappar som julsäsongen 2013 kommer att inta en självklar plats under den trendkänsligas gran.
Modejulklappstips nummer ett: coffee-tableboken How to be a fucking lady. Det naturliga – och hundra gånger roligare – steget efter skitstormen av streetstyle-böcker är förstås att vuxenbilderboksförlagen helt enkelt börjar trycka rent internet mellan dyrt formgivna pärmar. howtobeafuckinglady.tumblr.com har, med sin oheliga blandning av Naomi Campbell, bögporr, modekampanjer och underhållande utskällningar, varit ett glädjeämne hela året när ingenting annat funkar. Den vore helt underbar att kunna bläddra i. Kanske kommer tekniken ha utvecklats så pass till dess att även gifarna kan publiceras bibehållna.
För den som föredrar att läsa framför att bläddra: den Pulitzerprisbelönta modekritikern Robin Givhans bok om Le Grand Divertissement à Versailles, den legendariska modevisning som hösten 1973 satte såväl amerikanskt sportswear som afroamerikanska modeller på agendan när Halston och Anne Klein mötte Dior och Yves Saint Laurent på Versailles. Den här boken har man dessutom lite större chans att hitta i handeln än den föregående – nu när Givhan fått lämna sin post på Newsweek/The Daily Beast som kritiker och korrespondent meddelar hon att hon planerar skriva klart boken medan hon letar jobb. Den hugade kan se Deborah Riley Drapers dokumentärfilm Versailles ’73: American Runway Revolution under tiden.
I ytterligare en Versailles-relaterad dokumentärfilm, The Queen of Versailles från tidigare i år, finns den mest gastkramande julklappsshoppingscen jag sett i mitt liv och sedan dess är jag inte riktigt mig själv. Länge var lösningen på problemet ”vad ska jag ge till den som redan har allt?” att skänka bort någon slags upplevelsepresent i form av luftballongflygning, whiskyprovning eller att snurra runt i par på Gärdet i en jättestor plastboll (ingenting jag hittar på! Kallas zorbing och kostar från 495 kronor), men när något av det dyrbaraste som finns är att fritt disponera över sin egen tid framstår allt detta ändå lite som björntjänster. Min sista kandidat till årets modejulklapp 2013 blir därför: ingenting.
Men där är vi inte än! Jag ska ge bort Bo Widerberg-boxen och fast parfym från Diptyque, men jag säger inte till vem. God jul!
_Marcella Mravec
2012.12.11 08:30
Ibland tänker jag att en förutsättning för att vara intresserad av mode är att antingen vara, eller lockas av att vara, världsfrånvänd. Åtminstone var det världsfrånvändheten mellan sidorna i glossiga modemagasin som fick mig att börja läsa dem en gång i tiden. Det här var i samma veva som brittiska Vogue firade 90-årsjubileum och hade flera sidor vikta åt gamla medarbetare som Edith Sitwell, Cecil Beaton och Aldous Huxley, alla försedda med svartvit porträttbild och förälskade omdömen fällda av människor i deras omloppsbana. Tim Walker fotograferade Sasha Pivovarova framför ryska träslott och Erin O’Connor med pappersgäss. Vimmelbilderna fungerade som skyltfönster åt före detta rockstjärnors döttrar och adliga hipsters. Allt var helt sjukt på ett sätt som mitt femtonåriga jag älskade. Ingenting hade med mitt eget liv att göra, det fanns väldigt lite jag personligen kunde relatera till, ingenstans där jag kunde stoppa in mig själv. Vilket jag inte heller hade någon lust med. Jag läste för att glömma bort vem jag var.
Om jag hävdade att det är modemagasinen och inte jag som ändrats de senaste fem åren skulle jag låta som en Niklas Wahllöf-krönika och det vill jag inte, men när jag för första gången på ett par år plockade upp ett av de där klassiska, lite mossiga, annonsspäckade magasinen kändes skillnaden slående. Allt var fortfarande helt sjukt, men inte på ett fantastiskt sätt. Alexa Chung hade vunnit något sorts bäst klädd-pris och dedikerade det till ”all girls who dress like awkward boys”. På skönhetssidorna stod det om celluliter och hur man behandlar dem, vilket kostar flera tusen men egentligen inte går (båda dessa fakta framgick i texten.) Jag kände mig oerhört mycket som mig själv. Det vill säga ömsom deprimerad, ömsom irriterad.
Den där tröttheten hade ingenting att göra med modets etiska dimensioner; det var inte kritik av produktionsvillkor eller konsumtion som jag sökte och blev besviken när jag inte fann. Jag hyser visserligen visst personligt agg gentemot Alexa Chung och celluliter, men inte ens det hör till saken. Men en sak vill jag kunna kräva av ett modemagasin: att det inte är torftigt.
_Rodeo
2012.11.27 11:57
Jag hatar att köa. Så jag har aldrig hängt utanför H&M när designerkollektionerna släppts. Köa vid skrivbordet är dock en annan femma. Och jag behövde bara vänta en dryg halvtimme innan jag blev insläppt till Margiela-kläderna, de budgetanpassade tappningarna av hans signaturplagg.
Den jag helst ville ha – den förstorade ullkappan – var slut i alla storlekar. De andra grejer jag kollat in fanns bara i största storleken (jättetröjan) eller den minsta (kavajen med en kokostoppsliknande formation på axeln). Ett plagg fanns däremot kvar, i samtliga storlekar: kjolbyxan. En gubbbyxa med kortkort kjol utanpå. Ett av Margielas viktigaste och mest karakteristiska plagg. Varför ingen huggsexa om den?
Kanske för att den skriker så högt om en annan tid. Kjolpåbyxa kallade vi det, och det var gränslöst chict 1998. Jag hade aldrig råd med Margielas, men jag gjorde en egen variant med vida ullbyxor och en mörkgrå lårkort klänning. En modekunnig person i min bekantskapskrets utdelade den hittills enda komplimang hen gett mig för min klädsel. (”I dag syns det att du jobbar på modetidning”, sade hen. Kanske det var ett konstaterande, snarare än en komplimang. Nåja.)
Därefter flyttades den snabbt från modets epicentrum till kompromissklädselns smakvrå: kläder som inte handlar om mode, utan om att dölja kroppen. För kjol på byxa var ju så förföriskt lättburet. Under omlottklänningens comeback cirka 2005-2006 var finska Nansos varianter populära på gatorna, men ytterligt sällan med bara ben eller strumpbyxor under, utan med uppvikta jeans. Klänningarnas starka signatureffekt gick visserligen förlorad, men det brydde bärarna sig inte om: det var varmt och skönt, och så kamouflerades rumpan. I samma veva blev det poppis att bära tajts under sommarklänningar, ett bruk som aldrig inhöstat modestatus men älskats likafullt. För kläder är ju inte bara estetik. De är funktion också. Och kjol-på-byxan är en av de mest förlåtande klädkombinationer någon kommit på.
Kan Margielas nyutgåva göra kjolpåbyxan salongsfähig igen? Själv har jag efter moget övervägande bestämt mig för att försöka igen. Med klapprande stövletter, med blekmatt puder, precis som då. Och den här gången har jag ju råd med originalet.
_Rodeo
2012.11.26 17:17
Många (med mig) verkar ha samma förhållningsätt till Made in China-kläder som till veganism: så länge ost är gott så spelar det ingen roll hur många dokumentärer man ser inifrån fabriksfarmar. I eftersnacket som följde på Kalla Faktas reportage om H&M:s fabriker i Sydostasien konstaterade Nöjesguidens moderedaktör Sanna Samuelsson att kunskapen om hur textilarbetarnas situation ser ut trots allt är förhållandevis spridd, men att många kanske lite hoppfullt väljer att ignorera detta. Pierre Börjesson som ansvarar för sociala hållbarhetsfrågor på H&M framhåller i samma program att H&M skapar arbetstillfällen i produktionsländerna och att de ständigt arbetar för att höja minimilönerna. Samtidigt flyttar H&M sin produktion från länder som Filippinerna till länder som Kambodja och Bangladesh, där minimilönerna är lägre.
På 90-talet myntades termen CSR, Corporate Social Responsibility, vilket är ett sätt att reglera ett företags i första hand juridiska och därefter etiska och filantropiska ansvar. Sedan dess har de flesta svenska klädleverantörer (bland andra Acne, H&M och Fabric Scandinavien som står för Weekday, Monki och Cheap Monday) en person som ansvarar för CSR-frågor. När granskningar av Kalla Faktas typ dyker upp – vilket de gjort länge och med viss regelbundenhet utan att arbetarnas situation nämnvärt förändrats – är det dock lätt att få intrycket att ”CSR-ansvarig” mest blir en punkt att bocka av. Att ständigt förhålla sig till minimilönen snarare än en lön som täcker en rimlig levnadsstandard sänder en tydlig signal om vems intressen som försvaras.
När SvD Näringsliv frågar H&M:s vd Karl-Johan Persson varför det är så svårt att se till att arbetarna på fabrikerna som används får löner de kan leva på svarar han att det dels ”inte finns fastslaget vad en levnadslön är” och att det är ”svårt att kräva det av leverantören då.” Dels att H&M inte är ensamma köpare hos en leverantör och att det då skulle bli ”uppror” om H&M höjde lönerna för just sina arbetare.
Jag tror – eller vill åtminstone – att H&M har mer makt och resurser än att de behöver avfärda frågan om sina textilarbetares rättigheter med ”svårt”. Tills vidare: vi stannar hemma på Margielasläppet på torsdag, va?
_Marcella Mravec
2012.11.14 15:14
För ett par månader sedan hörde jag talas om Instagram-hashtagen #hijabstyle. Sedan dess går jag in och kollar den med jämna mellanrum. Främst är den ett tillhåll för indonesiska tonårstjejer, men också för unga muslimska kvinnor från Danmark, Egypten och Storbritannien som byter tips på knytningar, mönster och slöjnålar. Lite påminner det hela om den sortens bilder på – och styling av – naglar som är så populära på samma forum: allt är brudigt, grällt, socialt; ”stil” och inte Mode i den Yves Saint Laurent-bemärkelse som Agnes Braunerhielm nyligen skrev om här på Rodeo.
Daniel Björk förutspådde häromåret att det bara är en tidsfråga innan niqaber, hijaber och thawber reducerats till ”snygga kläder”, allteftersom den sekulära medelklassen upptäcker plaggens förtjänster. När Nigella bar burkini i en tv-sändning kom debatten att handla om rättigheten till att skyla en kropp som vanligen ligger i skottgluggen för en oblygt dömande omvärld, snarare än om det eventuellt kontroversiella i att bära en baddräkt utformad med religiös hänsyn. Det skulle kunna bekräfta hans tes om hur det inom islam föreskrivna modet gradvis töms på laddning.
Man kan fråga sig om det verkligen är upp till den sekulära medelklassen att avgöra detta, men den religiösa verkar å andra sidan hålla med. Egyptiska författaren Mansoura Ez-Eldin säger i en aktuell intervju till Marie Silkeberg att det inte finns något självklart samband mellan att vara feminist och att inte bära slöja i arabvärlden. Slöjdesignern Iman Aldebe, som deltar i den svenska upplagan av tv-serien Project Runway, reagerade på arbetsmarknadens kyliga inställning till slöja genom att börja designa utsmyckade varianter till sig själv och andra. Hon vill hjälpa muslimska kvinnor att smälta in, menar hon. Samma tanke verkar prägla #hijabstyle-kidsen, där slöjan verkligen reduceras till ”snygg” samtidigt som bärarna är hemmastadda i dess religiösa symbolik.
Men att slöjan skulle förlora laddning för att den nu har en hashtag? Nja. Kanske illustrerar allt det här inget annat än vissa modeskribenters begränsade utblick på omvärlden.
_Marcella Mravec
2012.10.30 09:58
Harpers Bazaars moderedaktör Anamaria Wilson lämnade nyligen sitt jobb för att bli kommunikatör hos modeföretaget Michael Kors. Sean Hotchkiss från GQ jobbar för klädmärket J.Crew, och Faran Krentcil, en gång på magasinet Nylon, får nu sin lön av nätbutiken Shopbop.
Det är branschsajten Fashionista som satt fokus på trenden att modemagasinsredaktörer hoppar över till konsumtionssidan, och det är en trend som högt och tydligt pekar på var pengarna och musklerna finns. Inte minst belyser det ett faktum i den nya medievärlden: det finns andra publiceringskanaler än traditionell press.
När jag intervjuade Daniel Kjellsson för ett tag sen, en före detta magasinsredaktör som dragit till Australien som startat det annonsörsfinansierade bloggnätverket Fellt, påpekade han skillnaden i redaktionell budget mellan till exempel Net-à-porter och Vogue – och att det inte är Vogue som sitter på den största. Och läsarna är mindre bekymrade om avsändaren än vad de gamla mediehusen vill tro.
Som tidningsläsare av den lite mer konservativa sorten är det med blandade känslor man följer utvecklingen. Inte så mycket för att marknaden styr, för det har den alltid gjort, och inte för att en uttryckligen köpt publikation nödvändigtvis är tristare att läsa, för det är de inte nödvändigtvis. Snarare undrar man – och nu får ni förlåta om jag låter som en murvel i skinnväst – vad som kommer att hända med de kritiska perspektiven när det läcker som ett såll mellan redaktion och marknad.
Det är förvisso sant att redaktionellt innehåll kan rymmas inom fler ramar än bara klassisk tidning. Det är sant att läsaren inte är dummare än att hon kan tolka avsändaren. Och att en kul story är en kul story, oavsett om den står i den här tidningen eller i en kundtidning för ett visst märke. Men: risken med den allt intensivare kärleksaffären mellan märken och medier är att modepressen allt mer blir ett slags sponsrade lyxfanzines där alla är happy, happy. Det är de ju redan, kanske någon invänder – ja precis, och just därför skulle det ju behövas mer branschkritik och inte mindre, något som inte är ännu en variant på den sorglösa ”vill ha!”-journalistiken.
”Vi skriver om det vi gillar och struntar i resten”, brukade det heta på det tidningsglada nittiotalet. Inte anade man att den attityden en gång skulle bli ett problem.
_Ida Grundström Nyberg
2012.10.22 10:57
En av mina favoritstilikoner – jag har ett par stycken – är den amerikanska författaren Fran Lebowitz. Inom loppet av den senaste veckan har jag sett filmen ”Public Speaking”, Martin Scorseses dokumentär om henne, två gånger. Jag har återkommit till den då och då det senaste året när jag känt att jag behöver en en-och-en-halvtimmeskur med någon annans åsikter och referensramar. Eller när jag bara behöver flabba. Fran Lebowitz är nämligen inte bara snygg, hon är också otroligt rolig.
I tv-intervju efter tv-intervju, såväl på Studio 54 eller med en bedårande ung Conan O’Brien som i båset på Ye Waverly Inn, har hon likadana kläder: blåa jeans, kavaj och ljus skjorta. Allt ser ut att vara lite för stort, men inte på grund av slarvighet. Åtminstone vägrar jag tro det. Fran beskriver sig själv som sin generations lataste människa – ”jag kollade på klockan 1979, tittade upp, och så var det 2007” – men jag kan inte föreställa mig att hon är obrydd om sina kläder, hur otvungen de än får henne att se ut.
Fran Lebowitz är för hämnd men mot förlåtelse. Hon uttrycker sig lite som en ”I’m not here to make friends”-rapande dokusåpadeltagare: har hon något elakt att säga om någon sparar hon det gärna till när de vänder ryggen till. Inte av barmhärtighet, utan för att de på så vis får höra det fler än en gång. Hon har alltid svar på tal så till den milda grad att en bjäbbig frat-kille i New Orleans blev tvungen att byta skola efter att hon föreläst där.
Ibland är en kavaj bara en kavaj, men i Fran Lebowitz kavaj tycks vara insydd i fodret den torrt skoningslösa attityd som gör att jag har ett behov av att se om den där dokumentären gång på gång på gång. Fastän det skulle krävas mer än en kavaj för att jag skulle lyckas sätta skräck i omgivningen med min pondus påminner ”Public Speaking” om att man inte alltid behöver bry sig om att behaga. Att man inte behöver tänka på att vara ödmjuk. Att det bästa svaret på en fråga som inleds ”vad tycker du om—” ofta är: ”nej”.
_Marcella Mravec
2012.10.16 11:36
När Nigella Lawson – kock, korsettkvinna och jumpersetets beskyddare – nyligen lånade sitt ansikte till brittiska tv-tidningen Radio Times var hon stylad i röd klänning, korta Sophia Loren-lockar och med en gaffel spaghettistrån på väg in mellan hennes puderrosa läppar, helt i enlighet med det italienska temat för hennes nya kokbok. Det var nu inte frisyrbytet som orsakade hetast känslor. Det var att hon, kvinnan som gjort karriär som en ultaglamourös Gargantua, helt plötsligt gått och blivit ganska, eh, smal. På hennes Facebook-sida rasslade det in förfasade kommentarer. ”Old Nigella Please”, skrev en. En annan att hon inte såg ”sund” ut, en tredje att hon inte längre är en symbol för – suck – ”naturlig skönhet”.
Som ätande, matlagande och rund kvinna har Nigella varit en fyrbåk av hopp för alla kvinnor som slits mellan spinningpassen och spaghettin, alla som desperat behövt ett bevis på att big is beautiful, bokstavligen. En smal, kolhydratrestriktiv Nigella har vissa trovärdighetsproblem i rollen som storätande siren, det kan jag hålla med om – samtidigt infinner sig också frågan om det är rimligt att Nigella Lawson ska behöva härbärgera tusentals kvinnors orimligt dåliga samveten.
Sångerskan Christina Aguilera berättade i dagarna att hon av sitt skivbolag tvingats banta ner sig till tandpetardimensioner för tio år sen och att hon numera låtit hälsa dem att ”ni jobbar med en fet brud, haja läget och gilla läget”. Sådant applåderar vi gärna – men jubelropen tystnar snabbt när någon gör kroppsresan åt andra hållet. Och i fallet med den lustfyllt gräddvispande Nigella vill få tänka tanken att det kanske hela tiden suttit en smal brud och längtat ut under de där omhuldade formerna.
För såhär är det ju: varken Nigella Lawson eller Christina Aguilera har någon skyldighet att se ut på något visst sätt alls. Och det är inte Nigella Lawson som ska skämmas för att hon gått ner några storlekar. Det är vi, allihop, som inte låter kvinnor vara mer betydelsefulla än sina klädstorlekar.
_Marcella Mravec
2012.10.09 09:28
”När jag hade förlorat honom hade jag förlorat både mannen jag älskade och mitt arbete”, berättar Marina Abramović. ”Det fanns ingenting kvar. Jag var tom.” I dokumentären The Artist is Present följs hon av ett kamerateam inför konstverket med samma namn som uppfördes på MoMA 2010. Hon ser tillbaka på sitt liv. Under hennes och konstnärskollegan Ulays över tio år långa och ibland till synes kvävande symbiotiska relation hade de gång på gång utforskat egot och identiteten i performanceverk där de sprang in i varandra, skrek åt varandra, skadade varandra, stirrade på varandra, andades in i varandras lungor. Både förhållandet och det konstnärliga samarbetet kröntes (och dog) 1988 av performanceverket ”The Lovers – the Great Wall Walk”, där de vandrade från varsin ände av Kinesiska muren för att ta avsked av varandra.
”Det var då jag insåg att jag verkligen älskar mode”, berättar Marina Abramović. Bilden klipper från Kinesiska murens blåsiga mittpunkt till Givenchybutiken i Paris. Hon och Ricardo Tisci bläddrar bland kläderna och småpratar. ”Jag kände mig gammal och oeftertraktad. Jag köpte mina första designerkläder då. Jag gick till frisörer och jag gick och fick pedikyr och manikyr. Jag mådde så bra. Det var som en hemlig längtan.”
Det finns säkert åtskilligt skrivet om hur man bör bete sig för att sluta må dåligt efter att ha blivit dumpad, och ”att köpa dyra kläder” är väl beprövat. Men att en person som intresserar sig för växelverkan mellan underkastelse och individualitet också är intresserad av mode verkar logiskt. För att bekräftelsebehovet skall mättas kräver det någonting av dig; du måste utplåna något av ditt jag på bekostnad av inte en annans jag, utan en skör hybrid gödd på kärlek och tillit. Att vara modemedveten eller utseendefixerad är att både underkasta sig en makt och att kultivera sin individualitet, för många ett sätt att i förlängningen ta kontroll över sitt liv, göra sig till herre över sitt öde. Åtminstone i den mån en pärlbroderad jacka eller en skalpell förmår rita om dess kurs.
_Marcella Mravec
2012.10.02 17:46