Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: DU FÅR INTE SÄGA ”SLAVE EARRINGS”

I en recension av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah läser jag ett citat ur boken: att svarta författare som vill skriva om ras måste göra det antingen på ett smalt och pretentiöst sätt, eller vara vita. Vitas skildringar av hur människor berörs av rasism kan vara hur tydliga och aktivistiska som helst eftersom att de aldrig tolkas som hotfulla.

Det dröjde bara någon vecka innan den kultursidesdebatt om rasism som inleddes med Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask istället blev en plats för vita kulturjournalister att analysera sina egna fina värderingar i krönikor och helsidor, trots det ständiga påpekandet om hur viktigt det är att se och erkänna sin egen vardagsrasism. Jag tar åt mig av Americanah-utdraget därför att jag är vit och skriver om rasism inom mode ibland, men alltid i termer av vad Vogue Italia och gänget – inte mitt gäng – har gjort för dumt på sistone. Rasism inom modeindustrin är ungefär som villkoren för textilarbetare i Bangladesh eller modeller med ätstörningar: att det förekommer förvånar ingen längre. Så hur talar man om rasism bortom upprapandet av exempel?

Daniel Björk argumenterade nyligen i Bon för att konstnärligt skapande sällan är ”rent och sanitärt”. Varför ska då detta avkrävas modet? Han har en poäng, men jämförelsen mellan mode och konst eller litteratur haltar. Det är klart att det finns element av provokation och undersökning inom mode, men när Metro avråder läsare från att köpa gula kläder för att det inte passar en ljus hudton, eller när svarta musiker och modeller retuscheras ljusa i modereportage, eller när Rodeos stylingblogg Backstage Beauty by Redken publicerar totalt noll inlägg om afrohår, då är det inte fråga om huruvida den kreativa biten tillåts vara amoralisk eller ej.

Jag tror att det kan vara en början: man måste skilja på den mer abstrakta diskussionen om moral och den väldigt handfasta om representation. Så svårt är det inte. Du får inte säga negerboll, du får inte säga ”slave earrings”.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: LÄNGTAN EFTER DET OUPPNÅELIGA

Håkan Hellströms nya skiva släpps i dag, men redan i ett par veckor har man kunnat lyssna på låten Det kommer aldrig va över för mig. Jag tillhör inte dem som gjort det – någon gång i sena tonåren gick det upp för mig att jag inte gillade Håkan Hellström för att jag var intresserad av musik, utan för att jag var intresserad av mig själv. Nostalgichocken det skulle innebära att återvända skrämmer mig. Jag har läst texten – det räcker.

Samtidigt läser jag om en ny tidning, CRUSH fanzine. Deras senaste nummer är tillägnat ”kvinnor vi älskar”, bland dem många modeikoner som Anjelica Huston, Isabella Rossellini, Chloë Sevigny och – sammanhangets tyngsta, enligt mig – Peggy Moffitt.
Med bakgrunden att numret har en rätt hård övervikt av män bland medarbetarna har jag svårt att avvärja associationen till det omdebatterade danska public service-programmet Blachman, där en jazztrummis kommenterar en inbjuden, tyst kvinnokropp tillsammans med en inbjuden, manlig gäst. ”Kvinnokroppen törstar efter ord – en mans ord”, programledaren Thomas Blachmans förklaring av programkonceptet, har citerats otaliga gånger i svensk media den senaste veckan. Jag har inte läst CRUSH fanzine men bläddrat bland bilderna på deras hemsida. Det ser hippt och generiskt ut.

Ändå finns det någonting med anslaget som jag inte kan ogilla. CRUSH fanzine är en tidning som fångar modets essens: längtan efter något som är för bra, något som man egentligen vet är ouppnåeligt. Den handlar om precis vad den heter: crusher. Att vara besatt av någon snarare än kär. Att veta det och ändå köra.

Och där någonstans fiskar jag upp förklaringen till varför Håkan Hellström-nostalgin är så övervägande bitter istället för ljuv: Jag har bara älskat främlingar till hans låtar. I Det kommer aldrig va över för mig återkommer ordet ”kan” gång på gång. Jag kan bränna dig. Jag kan svepa bort dig. Jag kan älska dig.  Jag kan bli bästa kompis med Peggy Moffitt om hon bara fick tillbringa lite tid med mig och förstod att det är meningen. Jag lovar!

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: KNÄCKER EBAY-KODER (OCH DRABBAS AV BRUTAL ÅNGEST)

Jag var sjuk hela påsken och iakttog långfredagen traditionsenligt genom att växelvis lida och ha tråkigt. Det enda min energi räckte till var att stirra håglöst framför mig, ta min medicin och då och då stoppa en isglass i halsen för smärtlindring. Ibland samlade jag mina krafter, satte på en skiva och öppnade min eBay-app. Det var som en djupt torftig version av Marina Abramovićs nyseparerade Givenchy-shopping i början på nittiotalet.

Med få undantag har allt jag köpt det senaste året kommit från olika eBay-säljare, och jag har först nu börjat knäcka bokstavskoderna som följer med annonserna: NWT, new with tags, NWOB, new without box och så vidare. Det lite mer lättbegripliga ”Used”. Min sorgligaste annons är den som lägger sig någonstans mittemellan, där ägaren hävdar att plagget eller skorna bara burits en eller två gånger.

Tanken på att man kan tröttna på ett plagg efter att ha haft på sig det ”en eller två gånger” ger mig brutal ångest därför att det hänt mig så många gånger. Att veta att jag inte är ensam gör knappast saken bättre. De senaste tio åren har klädkonsumtionen ökat med 40 procent medan klädernas priser istället utvecklats åt andra hållet. Det finns redan kläder i omlopp för jag vet inte hur många livstider, samtidigt som produktionstakten ökar. Man kan möjligen trösta sig med alternativ som Lånegarderoben eller Bruno Pieters koncept Honest by, men jag tvivlar på att de någonsin kommer att ta klivet ur ”alternativ”-fåran.

Jorden kommer med andra ord att gå under och vi har bara oss själva att skylla, men vill man stryka sig själv medhårs kan man argumentera för att den ensamma auktionssajtsshoppingen åtminstone bryter mönstret där konsumtionen blivit gruppunderhållning, en ”upplevelse” högt upp på weekendresans prioriteringslista. Dessutom återvinner man. Men jag kan ärligt säga att jag eBayar av en mängd skäl som inte har det minsta med ansvar att göra. På långfredagen: för att jag ville muntra upp mig. Jag köpte en baddräkt. Den hade aldrig burits förr.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: ÄR HÅRET KVINNANS ÄRA?

När inga andra värden känns fasta känner jag en otrolig trygghet i vetskapen om att denna aktivitet alltid kommer att stå mig till buds: spara ut håret tills det är långt. Klippa av det. Upprepa tills jag dör.

I Chris Rocks dokumentär Good Hair säger poeten Maya Angelou att håret är kvinnans ära. I filmen intervjuas såväl Salt-n-Pepa som treåriga flickor om förhållandet till sitt afrohår. Och det är långt ifrån oproblematiskt – Sandy Denton (Pepa) berättar att hennes halvrakade skalle från Push it-videon inte var något modestatement utan en konsekvens av att hennes syster råkat bränna skalpen när hon försökte göra en hemma-rakpermanentning, och barn som inte ens börjat skolan uttrycker komplex för att deras hår inte blåser i vinden.
På bio kan man just nu se Anne Hathaway i Les Miserables få håret avklippt med en rostig kniv i hamnen. Efter det går det snabbt utför. Fram till 1800-talets mitt straffades verkligen kvinnor som fött barn utanför äktenskapet genom att håret kapades, vilket kan förklara sprängkraften när intellektuella kvinnor runt förra sekelskiftet – som feministen och litteraturkritikern Klara Johansson – började bära korta frisyrer.

Några och hundra år senare vandrar kortklippta kvinnohuvuden i Oscarsgalevimlet utan att någon ropar skandal, men avsägandet av det långa, fladdrande håret förbryllar fortfarande tillräckligt mycket för att det ska kunna publiceras uttömmande artiklar om hur attraktiv, säg, Michelle Williams frisyr är. Vilket gjordes för två år sedan av journalisten Mary Elizabeth Williams i Salon. Det är idiotiskt att vi ska underkasta oss rigida parametrar för vad kvinnlighet är, skriver hon, men överger ändå inte attraktiviteten som måttstock: ”What’s sexier than a woman who says she feels comfortable with herself?”

Min stora skräck var länge att förlora mitt hår, men jag börjar allt mer försöka tänka på det som vad det faktiskt är: död materia. Vill jag kommunicera att jag trivs med mig själv finns det andra och bättre sätt än att byta frisyr.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: DET ÄR BARA SJÄLVUPPTAGENHET

1979, när Woody Allens film Manhattan precis skulle gå upp på biograferna, frågade New York Times-journalisten Natalie Gittelson honom i en intervju om han gjort några framsteg efter tjugotvå år i psykoanalys. ”It’s very slow”, svarade han. ”But an hour a day, talking about your emotions, hopes, angers, disappointments, with someone who’s trained to evaluate this material – over a period of years, you’re bound to get more in touch with feelings than someone who makes no effort.”

Anstränga sig, alltså. Woody Allens inställning till sin psykoanalys liknar faktiskt väldigt mycket min inställning till hudvård. Jag har för närvarande sju masker som jag använder i princip dagligen. Jag läser recensioner av AHA-serum för att döda tid när jag åker tunnelbana. Jag blandar mitt eget ansiktsvatten.
Och det går långsamt. Eventuella förbättringar går oftast obemärkt förbi. I takt med att jag blivit allt mer intresserad av själva processen att få bättre hy har jag ironiskt nog intresserat mig allt mindre för resultat. I brist på rutiner – riktiga rutiner, där någon annan kräver något av mig – har jag skapat ett artificiellt uppdrag, visserligen ett helt meningslöst men som är precis lagom krävande för att jag ska orka ta itu med det varje dag. Jag anstränger mig.

I slutet av Manhattan får Woody Allens karaktär en novellidé där hans inställning till terapin ekar: “People in Manhattan are constantly creating these real unnecessary neurotic problems for themselves that keep them from dealing with more terrifying unsolvable problems about the universe.” Det finns de som lider av psykisk ohälsa och det finns de som lider av svår akne – ingen jämförelse i övrigt – men det Woody och jag ägnar oss åt när vi pysslar om hjärnan eller ansiktet är bara självupptagenhet, påhittade och onödiga problem för att slippa uppehålla oss vid det som ligger utanför vår makt, samtidigt som vi får en känsla av att vi gjort något. Åt vad? Tja. Det vill jag helst inte svara på.

 

 

Rodeo
Rodeo: Just nu