Få saker är så skadliga för människokroppen som elitidrott. Madelaine Levy skriver i Aftonbladet om chimären med den hälsosamma atletiska kroppen; muskelspel till ett pris av utslitning, neurodegenerativa sjukdomar och tablettmissbruk. Idrottens idealbild är minst lika farlig som modets.

Det stämmer ju, självklart. Redan den ärliga benämningen “elitidrottare” röjer vad vi har att göra med, kroppar och prestationsförmågor vars ouppnåelighet mytologiseras likt supermodellers och popstjärnors. De är inte som oss, de är bättre. “Övermänsklig” är ett rumsrent ord i sammanhanget.  Men idrotten är folklig på ett sätt som mode och pop inte är. Den skär med ett långt bredare blad genom åldrar och klasser och sporthjältens framgång låter sig förklaras med regler som är lätta att förstå, svåra att känna sig hotad av; på den olympiska stadion är vi alla Darwin. Det atletiska idealet, menar Levy, har ett falskt rykte som uppbyggligt i kontrast mot underhållningsindustrins skörlevnadsromantiska.

Samtidigt vill man invända att idrottsstjärnorna inte ens i OS-tider har ett inflytande som går att jämföra med mode- och musikindustrins. Att sångerskor och modeller krasst sett inte behöver vara smala, medan den atletiska kroppen har ett (om än konstruerat) syfte: fysisk prestation. Eller att träningen, tuktandet och missbruket förvisso rent privat är en tragedi för idrottaren som aldrig blir elit, men att träning per se troligen ändå är att rekommendera framför självsvält.

Man kan diskutera om vi som konsumenter av sportunderhållning har ett ansvar att inte göda ett klimat där idrottsstjärnor bryter ner sina kroppar för att få kyssa en guldmedalj. Man kan diskutera i vilken utsträckning vi har den makten. Men att ställa upp olika ideal mot varandra blir i slutändan meningslöst, en Sisyfosuppgift. Den vältränade kropp som hamnar på tidningsomslag är bara en variant av det smala ideal som genomsyrar hela samhället.

I Amy Heckerlings film ”Clueless” från 1995 – strängt taget Jane Austens ”Emma” i 1990-talets Beverly Hills – har huvudpersonen Cher en datoriserad garderob. I jakten på den klänning och handväska som ska få följa med till skolan använder hon ett dataprogram som innehåller bilder av samtliga hennes plagg och kan föreslå de snitsigaste kombinationerna.

Där och då kändes scenen som ett sätt att illustrera hur bisarrt de rika lever. Liksom, va! Klä sig med hjälp av datorn! I dag är den virtuella, systematiserade garderoben tillgänglig för vem som helst med en dator. Hos amerikanska Stylitics skaffar du ett konto och lägger in din garderob med hjälp av sökverktyg eller egna plaggbeskrivningar och foton. Via sajten håller du sedan reda på när du skaffade plagget, senast bar det, vad du hade till, vad det var för väder den dagen (man anger sitt postnummer vilket ger tillgång till lokal väderdata) och också – på ett ungefär – hur mycket pengar du investerat. I takt med att sajten lär känna sin användare kan den också rekommendera plagg eller inköp utifrån vad hen gillar, och också hur bra valuta du fått på ett plagg – en jacka för femtusen som du använt dagligen i ett halvår ger en rätt anständig månadskostnad.

Men funkar grundidén då? Har du plötsligt en kombinerad Rachel Zoe och påklädare i laptopen? Nja. För ett; sajten är primärt inriktad på den senaste säsongen av amerikanska märken. För Stylitics är – och det bör man komma ihåg – i lika hög grad en marknadsscanner för klädjättar som Gap eller J.Crew som ett hjälpmedel för klädroade privatpersoner.

Och två; att fylla sajten (som fortfarande är en betasajt, förvisso) så att den faktiskt korrekt representerar även en inte särskilt omfattande garderob kräver en professionell arkivaries tålamod. Själv lägger jag mödosamt in tre klänningar, ett par jeans och två par skor innan datorklockan påminner mig om att det är dags att börja jobba igen. Och hur ska jag egentligen beskriva de där jeansen? Skinny, cigarette eller ”other”? Är de ”dark blue”? ”Royal blue”? ”Caroline blue”? Vem är Caroline?

I kategorin narcissistisk nätunderhållning är Stylitics ungefär det största som hänt sen Facebook. I kategorin tidstjuv också.

När Hanna Johansson vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann hon sig liggande i sängen förvandlad till ett unikt penthouse invid Humlegården. Hon låg på rygg, den var hård som ekparkett, och när hon lyfte en aning på huvudet fick hon se sin fem meter höga mage med möjlighet till fem sovrum, walk-in-closet, SPA, tre badrum, gym och bibliotek. Smakfullt formgiven eldstad. På täcket, som nätt och jämnt låg kvar på henne, stod broderat: Stor möjlighet ges köparen att vara med och påverka utformningen av detta drömboende.

Investera i dig själv! Den senaste månaden har jag mötts av det imperativet var jag än går. Bakom uppmaningen står Atelier Restylane, en klinik i Stockholm som tillhandahåller behandlingar med injektionsfillers och vars reklamplansch med ett ungt kvinnoansikte i närbild sen en tid tillbaka pryder stan. En dag passerar jag av en händelse kliniken och tänker att det alltså är här det sker (den ser ut som en finare frisersalong, eller som hudkliniker gör mest, vit), här skulle jag kunna göra en investering, öka mitt marknadsvärde, öka min avkastning. Jag fantiserar om hur det kommer att bli efteråt. Vad jag kommer att få, vad jag kommer att kosta.

”Investera i dig själv!” är inte skönhet som kommer som en riddare på vit häst, inget löfte. I den uppmaningen ligger nämligen vetskapen om att ett ansikte befriat från kråksparkarnas och bekymmersrynkornas kättingar inte i sig är en tillräckligt storslagen belöning för de utgifter och besvär som en restylaneinjektion fordrar, att den estetiska perfektionen inom sin snäva och ungdomsdyrkande ram inte är något ändamål i sig. Men med en injektionsgel kan jag ingjuta värde i mig själv, bokstavligen talat lägga det under huden.

”Investera i dig själv!” är skönhetskrav förklätt till emancipation, passivitet förklätt till handlingskraftighet: var din egen lyckas smed, gör ett klipp! Unna dig lite vardagslyx, nej, du är vardagslyx. Walk-in-closet, SPA, gym och bibliotek. Jag är trött på att vara ett unikt penthouse.

Foto startsidan: Cindy Jackson, känd som rekordhållare i skönhetsingrepp/All Over Press.

Jag köpte precis en långklänning. En lång klänning snarare än en långklänning, men ändå. Jag ska nämligen delta vid en promoveringshögtid om en månad. Det ska vara kyrka och latin och procession och bankett. Och klädkoden är högtidskläder, vilket för oss med dubbla X-kromosomer innebär fotsid klänning. (Eller folkdräkt, men kom igen.) För män gäller frack, med en västkulör före klockan sex och en annan därefter. (Och doktorerna från de filosofiska fakulteterna förväntas bära en huvudbonad bestående av tvinnade grytkryddor under middagen, men den detaljen sätter vi upp på ett annat konto.)
När jag själv var student skydde jag alla högtidsövningar som hot shots och klamydia, från baler till mösspåtagning. Jag hann fylla 25 innan jag var på det klara över skillnaden mellan en smoking och en frack. Den här gången underkastar jag mig det hela, om inte annat av något slags masochistisk nyfikenhet, men det är ändå svårt att komma ifrån funderingen över varför just universitetsväsendet är så inne på klädformalia. Där frack och långklänning traditionellt markerat avstånd mellan socioekonomiskt åtskilda människor är plaggen idag inte samma hårda statusmarkör: att arrangera exempelvis bröllop med strikta klädkoder ägnar sig ju sannerligen inte bara den besuttna borgarklassen åt numera.
Inte minst skär det sig liksom med de aktiviteter som leder fram till ceremonin: en forskarutbildning som leder fram till avhandling är något som i allra högsta grad syftar till självständigt tänkande, till att göra något ingen annan gjort – åtminstone inte på just det här sättet. Det vore ju mer logiskt om en sådan fest uppmuntrade fritänkande och omfamnandet av just de där fristajlande klädkoderna som etikettexperterna hatar: som den underbart liberala ”festfin”, till exempel. Det är ju modernt att visa så kallad personlighet. Varför måste högtidligheten fortfarande sitta i en frackväst och fållhöjd?
Jag tänker på när Björk bevistade den urkonservativa Oscarsgalan i en knälång klänning med en låtsassvan draperad runt överkroppen. Jag tänker att det fortfarande är ett modigare modestatement än många av oss fattade.