Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: DET ÄR BARA SJÄLVUPPTAGENHET

1979, när Woody Allens film Manhattan precis skulle gå upp på biograferna, frågade New York Times-journalisten Natalie Gittelson honom i en intervju om han gjort några framsteg efter tjugotvå år i psykoanalys. ”It’s very slow”, svarade han. ”But an hour a day, talking about your emotions, hopes, angers, disappointments, with someone who’s trained to evaluate this material – over a period of years, you’re bound to get more in touch with feelings than someone who makes no effort.”

Anstränga sig, alltså. Woody Allens inställning till sin psykoanalys liknar faktiskt väldigt mycket min inställning till hudvård. Jag har för närvarande sju masker som jag använder i princip dagligen. Jag läser recensioner av AHA-serum för att döda tid när jag åker tunnelbana. Jag blandar mitt eget ansiktsvatten.
Och det går långsamt. Eventuella förbättringar går oftast obemärkt förbi. I takt med att jag blivit allt mer intresserad av själva processen att få bättre hy har jag ironiskt nog intresserat mig allt mindre för resultat. I brist på rutiner – riktiga rutiner, där någon annan kräver något av mig – har jag skapat ett artificiellt uppdrag, visserligen ett helt meningslöst men som är precis lagom krävande för att jag ska orka ta itu med det varje dag. Jag anstränger mig.

I slutet av Manhattan får Woody Allens karaktär en novellidé där hans inställning till terapin ekar: “People in Manhattan are constantly creating these real unnecessary neurotic problems for themselves that keep them from dealing with more terrifying unsolvable problems about the universe.” Det finns de som lider av psykisk ohälsa och det finns de som lider av svår akne – ingen jämförelse i övrigt – men det Woody och jag ägnar oss åt när vi pysslar om hjärnan eller ansiktet är bara självupptagenhet, påhittade och onödiga problem för att slippa uppehålla oss vid det som ligger utanför vår makt, samtidigt som vi får en känsla av att vi gjort något. Åt vad? Tja. Det vill jag helst inte svara på.

 

 

Rodeo
Promotion

Krönika, Mode, Perspektiv

ANNA HELLSTEN: "GIRLS" FÅR MIG ATT MINNAS DEN JAG EN GÅNG VAR

Lena Dunham fortsätter komplicera tillvaron för mode-och skvallertidningsredaktörer över hela västvärlden. Det hela påminner lite om åren före Kate Winslets ansiktsbantning (det skulle kräva dubbla det här krönikeutrymmet att förklara vad det går ut på) då modetidningar med ansträngda leenden pratade om hennes ”kurvor”. Grundproblemet, som jag förstår det: Winslet hade och Dunham har ingen typisk couture-kropp, och därför har röda mattan-bevakarna inte en aning om hur de ska hantera hennes klädval.

Lena Dunham själv skiter förmodligen i vilket (även om den retuschering hon utsattes för i förrförra numret av Vogue skulle kunna förvandla vem som helst till Gunilla Persson). Dunham är ju ingen, ehrm, stilikon – inte på det gamla vanliga sättet iallafall. Däremot är klädfilosofin i ”Girls” en av de mest intressanta jag hört talas om.

I en kul text i New York Times för ett tag sen beskrev skribenten Karen Schwartz en av de viktigaste skillnaderna mellan ”Girls” och dess ständiga jämförelsepunkt ”Sex and the City”:  Carrie och kompanis kläder var ”aspirational” – syftade till att väcka klacksug och shoppinglusta alltså – medan kläderna i Girls handlar om något helt annat: misslyckanden och garderobiär evolution. För har man någonsin klätt sig märkligare än i 20-årsåldern? Såhär: kläderna i Girls får en inte att gå in på Net-à-porter eller klippa lugg. De får en istället att plötsligt minnas den där sommarmånaden 1995 då man tyckte det var en jättefunky idé att bära en t-tröja ovanpå en annan.

En nyckel till den effekten är att aldrig låta kläderna sitta perfekt, berättar seriens stylist för tidningen. En annan att aldrig använda för dyra kläder: Dunham exemplifierar själv med hur hon blir tokig på tv-serier där rollfigurerna ”har en ny vinterkappa varje dag” och tillägger att hon själv bar samma kappa i tre år, ”till och med efter att min hund kissat på den”.

Antitesten till glamour, skriver man om seriens estetik, och visst är det på sitt sätt så. Men för min egen del kompenseras bristen på flärd med ett desto starkare stråk av minnen och drömmar.

”Girls” får mig att ömsint blicka tillbaka på den där människan, ganska lik mig men yngre, rosigare och modigare, som ännu inte resignerat till ett par välsittande jeans och en svart tröja.

 

 

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: KVINNLIGHETEN ÄR INGET SÄRINTRESSE

I år är det 50 år sedan Sylvia Plaths The Bell Jar kom ut, och förlaget Faber firar det med ett nytt omslag. Denna roman om livsleda och självmordsförsök har i sin nya upplaga försetts med en reklambild från 50-talet av en kvinna som speglar sig i en puderdosa, titeln är skriven i busig chick lit-stil.

London Review of Books-bloggaren Fatema Ahmed gav det nya omslaget besk kritik och påpekade att varken George Orwell eller B. S. Johnson, som också förärats jubileumsomslag nyligen, inte fått genomgå samma kiosklitterära transformation.
Är allt Mad Mens fel? Den första gången jag läste The Bell Jar föreställde omslagsbilden en smal kvinna i ärmlös aftonklänning. Axlarna är framskjutna, nyckelbenen glansiga, halsen svanlikt utsträckt och ansiktet bortvänt. Det är en väldigt vacker bild. Jag kommer ihåg att jag tyckte om det omslaget. En invändning som Ahmed fått är att ett omslag som anspelar på ytlighet inte behöver vara fel för The Bell Jar, en bok som bitvis faktiskt handlar om just den glamourösa modevärldens kyla. Ser man på det med än mer blida ögon skulle man kunna tolka omslaget satiriskt.

Frågan är bara om man bör göra det. Något som slagit mig ibland när jag är inne på Pressbyrån är att tidningar som riktar sig till tonårskillar oftast har att göra med ett intresse – musik, sport, tv-spel – medan tidningar som riktar sig till tonårstjejer bara handlar om att vara kvinna i största allmänhet. Nästan alla tjejtidningar är i någon mån modetidningar, alltid med den egna kroppen som kanvas – det som rör någonting annat än den är helt enkelt inte intressant.

På samma sätt tenderar böcker av kvinnor att marknadsföras som om detta, författarens könstillhörighet, placerade dem i en speciell genre. Kvinnligheten är ett särintresse. En annan invändning mot Ahmed är att The Bell Jar bara berör ämnen som kvinnor bryr sig om. Oavhängigt sanningshalten i detta har jag svårt att tro att någon skulle missunna en kvinnlig läsare Ernest Hemingway med argumentet att han bara skriver för män.

 

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: HUNGERKONTROLL

I ett av de senaste avsnitten av ”Girls” ber en snipig gallerist sin assistent om ”juice number 5”, en som alla införstådda vet ingår i den enveckas juicefasta som blivit populär inom världsvana detoxkretsar. Artisten JoJo ägnar sig också åt detta och skriver på sin Instagram att hon efter tre dagar av flytande föda inte är hungrig utan ”actually quite satisfied”. Även skönhetsbloggen ”Into the gloss” publicerade nyligen ett tredelat reportage från ett dyrt detoxhotell i Italien. Dieten var 600 strikt kontrollerade kalorier om dagen och den ditsända redaktionsmedlemmen raljerade om sina måltider bestående av laxeringsmedel och ingefärste, men raveade ändå dag fyra om hur hon plötsligt vaknar upp pigg och med en kropp fri från slagg och med en plötslig naturlig livslust.

”Den energin brukade jag också känna när jag bara åt 600 kalorier om dagen, men det var för att jag var anorektiker” kommenterade en läsare skeptiskt. ”Att skära ner på alkohol och raffinerat socker är en sak, men att spendera tusentals dollar på att svälta sig själv verkar inte särskilt lockande.”

Nyligen fick jag för mig att jag inte längre bryr mig om att vara smal. Jag hade börjat träna och för första gången någonsin kändes detta, att bli smal, inte som det överordnade syftet med att gå till gymmet. Denna sunda insikt sprack något när jag efter ett par veckor inte längre kunde stå emot vågen i omklädningsrummet och fann att jag under 2012 gått ner till den vikt jag senast hade som fjortonåring utan att märka någonting. Jag hade inte alls blivit nöjd. Smalheten var, uppenbarligen, fortfarande det min självbild kretsade kring.

Vissa fraktioner av modevärlden verkar älska att förfasa sig över det sjukligt smala, vilket skiljer sig från det sunt smala genom att det ser oattraktivt ut. Där den anpassade modemänniskan vet var hon ska sätta stopp och svälter sig själv medelst råcentrifugerade grönsaker ur designad flaska sätter en person som Isabelle Caro upp en irriterande spegel framför smalhetsens struktur. Eller satte, hon är ju död nu.

Jag försöker att hålla det i huvudet när den ätstörningsanstrukna retoriken tar vägen runt hälsa: det enda som skiljer den ena självsvälten från den andra är yta.

 

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: TILL SMINKETS LOV?

Om jag sover borta och packar lätt tar jag med mig två saker: mina glasögon och mitt smink. Glasögonen är ett enkelt val: de reglerar ett handikapp jag har, utan dem fungerar jag överhuvudtaget inte. Sminket? Det är en trygghet, en förlängning av mig själv som jag har vant mig vid på samma sätt som jag har vant mig vid att det alltid går att ringa mig. Jag sminkar mig inte särskilt mycket, ändå svarar min egen bild av mitt utseende inte mot den av mitt osminkade ansikte. Jag tror inte att det är helt ovanligt.

I början av det här året lät New York Times en liten panel säga sitt om sminkets vara eller icke vara för kvinnors självförtroende. Med få undantag ansåg debattörerna att sminkets inflytande över humöret – vilket har bevisats – var oproblematiskt. ”Kvinnor borde göra som de vill”, lyder rubriken på det sista debattinlägget i serien.

För all del, men ”vilja” är ett så trubbigt verktyg. Väldigt många saker jag gör – att plugga, att jobba, att äta ordentligt med järn och vitamin B12 – handlar väldigt lite om min vilja i stunden, men ingen har för den skull tvingat mig till det. Borde det inte gå att sjunga sminkets lov utan att samtidigt börja kackla om valfrihet som om den vore helt oberoende av kultur?

Kanske är frågan illa formulerad. Om premissen är att kvinnor sminkar sig för att tillfredsställa någon annan än sig själva måste man veta vem denna andra är. Ett konkret exempel som ges i debatten är en arbetsgivare som krävt av sina kvinnliga anställda, men inte manliga, att sminka sig och ha fixat hår. Annars är adressaten mer oklar, en diffus omvärld bestående av bekanta man skulle kunna stöta på eller folk man skulle kunna hamna bredvid på bussen. När Caroline Hainer här på Rodeo skrev om samma debatt kommenterade en läsare med att hon givetvis sminkade sig frivilligt, men av hänsyn till omgivningen. Hon skulle själv inte vilja sitta bredvid någon på bussen som hade skitiga naglar eller luktade svett. Sminket ingår i en slags grundläggande hygienisk rutin för kvinnor, att likställa med att tvätta sig; det är kultur som upptagits i natur. Det är det jag önskar att New York Times debatt hade kunnat handla om.

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net