Moodgallerian i Stockholm har varit öppen i snart en månad. Jag älskar den, om än på ett lite distanserat vis. Att gå i den känns som att vara i en galleria någon har berättat om för en men som man själv inte sett. Kanske är det för att den fortfarande inte funnits särskilt länge, men varje gång jag går dit ser jag människor som inte verkar ha några ärenden. Jo, många äter lunch, och man kan göra naglarna. Men istället för att handla verkar de flesta bara strosa omkring med sin barnvagn – det är många barnvagnar på Mood – och se sig om.
Bara ett stenkast därifrån öppnade Nordiska kompaniet för snart hundra år sedan, mitt under första världskriget. Det behandlades som en stor nyhetshändelse. I tidningen Nya Dagligt Allehanda frågade man sig om Stockholm ”först med detta paradis har blifvit storstad”, och Stockholms dagblad kallade varuhuset för ”en kontinental sevärdhet af rang”. I tidningsartiklar från den tiden refereras det man ägnar sig åt på NK till som ”shopping”, snarare än att handla. Kunderna, oftast kvinnor, refererades till som ”nyfikna strövare” som skulle hållas kvar inom varuhusets murar medelst tesalonger och läsrum där de kunde koppla av, enligt principen att ju mer tid de tillbringade på varuhuset desto mer skulle de handla, förlåt, shoppa.
Ströva nyfiket hade förstås den tidens softa killar – Strindberg et al – gjort länge. Författaren Anna Branting skrev om flanörkulturen i romanen ”Staden”, om hur gatan tog ”allt vårt, våra män, våra söner, vår lycka, och ändå ha vi ej rätt att gå på den”. Varuhuset, en sorts inhägnad gata om man så vill, möjliggjorde den kvinnliga flanören. Men tveklöst en villkorad frigjordhet.
Mycket har som bekant hänt sedan NK-invigningen. När en ny galleria planeras skriver folk numera protestlistor snarare än jublar, vilket jag, för att kanalisera Émile Zola, tycker är rätt sunt. Och det känns avlägset att kalla Mood för ett paradis eller en sevärdhet av rang. Men vill man gå någonstans för att inte tänka är det ett utmärkt ställe.
_Rodeo
2012.04.17 12:42
När Madonnas varumärkessatsning ”Truth or Dare” presenterades i höstas fnissades det ordentligt på sina håll. Huffington Post, till exempel, kallade idén med en väsk-, sko- underklädes- och lifestylekollektion för ”very Jessica Simpson” (den amerikanska sångerskan som i nuläget genomgår en ytterst medial graviditet) och menade att lanseringen med bland annat en designad ögonbindel var ”pretty LOL-tastic”. Skrattretande alltså. Eller?
Att namnet ”Truth or Dare” stinker kan vi för all del enas om. Till och med “Blonde Ambition” hade varit bättre. Och, kära nån, en ögonbindel? Men, är det någon som är gjord för att varumärkefieras så är det Madonna. (Okej, linjen för H&M var hemsk, men låt oss glömma och förlåta.) Att vilja vara ett varumärke anses visserligen fult i dessa närodlade tider. Men i Madonnas fall skulle jag påstå att det är i prylarna snarare än i popen hon har sin mest lysande framtid. Inte minst parfymen som kröner märket och alldeles nyss släpptes i USA har goda möjligheter att bli den bästa kändisparfymen sen Sarah Jessica Parkers ”Lovely”.
Det var ju nämligen Madonna som i princip ensam byggde hajpen kring den franska fyrtiotalsparfymen Fracas när den relanserades i mitten av nittiotalet. Fracas var hennes mammas parfym, den mytiska mamman som dog när Madonna var liten. Och Fracas var så lite nittiotal och CKOne det bara gick, bokstavligen en fläkt av det förgångna – ett ton vita blommor, mäktiga, söta och högljudda. Att den alls tog sig ur retrogarderoben, och idag finns på varuhus till och med i det fräschörfixerade Sverige, hade aldrig hänt om inte Madonna lobbat så ihärdigt.
Parfymen ”Truth or Dare” är av allt att döma just en Fracas-hyllning: tuberos och gardenia uppjazzat med ”something new about it”. Bra copy? Nja. Men spännande? Jag vill nog påstå det. Inte minst som den befinner sig en produktnisch där det mesta luktar schampo. Där de flesta bara vill casha in på sina namn och polera upp sina spraysolbrännor (ja, Jennifer Aniston, jag tittar på dig nu). Den gäspiga ”MDNA” har jag redan glömt, men jag har ändå en känsla av att 2012 kan bli mitt mesta Madonna-år på evigheter.
_Marcella Mravec
2012.04.10 13:19
_Rodeo
2012.04.03 11:51
I ett några veckor gammalt nummer av Metro ges shoppingtips ur de nya vårkollektionerna som finns i butik. Under rubriken ”Köp inte” längst ned på sidan syns ett par brandgula shorts och en skjorta i samma färg. Dessa ska man alltså styra bort från i fall man ser dem, då de anses alltför svårburna. Motiveringen: för att klä i gult krävs en mörk hudton. Vilka det är man riktar sig till och inte riktar sig till med tipsen kunde knappast göras tydligare.
Den som vill göra poänger om rasismen inom modeindustrin har en tacksam uppgift framför sig. Vogue Italias ”slavörhängen” eller Vogue Paris reportage med Lara Stone i blackface ligger fortfarande ganska nära i tid, och det är än i dag något av en händelse när en icke-vit modell hamnar på någon stor tidnings omslag eller öppnar en modevisning. I en intervju i The Guardian med svarta modellen Leomie Anderson, som kallats för ”nästa Naomi Campbell”, frågar sig journalisten Hannah Pool om den västerländska populärkulturen inte kan hantera fler än en framgångsrik svart modell åt gången. Medan den vita hudfärgen kan stå för lite vad som helst (jag upprepar: Lara Stone i blackface) anses den mörka begränsa.
Ibland har jag funderat på vilket gissel det måste vara att hitta rätt nyans när man köper smink om man är en sådan som klär i gult; Make Up Stores puder går exempelvis som mörkast upp i en terracottafärg döpt till ”Mombasa”, en stad i Kenya. Ni får gärna gissa vilken färg pudren ”Stockholm”, ”New York” och ”London” har. Just nu frontar för övrigt Make Up Store sin hemsida med looken ”Ethnic”, inspirerad av ”a lively and enigmatic ancient Peru”.
Det är en förbluffande oblyg exotisering man ägnar sig åt när man kallar en sminkkollektion för ”Ethnic” eller målar en vit modell svart i ett europeiskt modemagasin, men det är också en väldigt förutsägbar reaktion hos vita modemänniskor att nöja sig med att bli chockade och upprörda. Såhär är det, såhär har det varit ett tag. Ska vi försöka göra någonting åt det?
_Rodeo
2012.03.20 12:38
När Richard Nicoll visade på Londons modevecka i mitten av februari bestämde han sig för att ge visningsformatet en twist. Istället för den sedvanliga, sakrala catwalkvisningen gick modellerna som på löpande band i ett utrymme som var som ett integrerat showroom och backstageområde. Besökarna kunde känna på upphängda kläder och prova solglasögon. Under de fem timmar som visningen varade pågick en lookbookfotografering.
Med bakgrunden att kollektionen döpts efter Charlie Chaplin-filmen Modern times – där Chaplin i filmens mest kända scen hamnar i ett jättelikt kuggverk – blir det en syrlig kommentar till modeindustrins takt, där såväl kreativitet som produktionskostnader pressas av påbudet att inte bara presentera vår och höst utan dessutom pre-fall, resort och gärna ett Topshop-samarbete.
Flera designers har de senaste åren försökt flagga för att modevisarna snurrar lite för snabbt. Man måste ändå hedra Nicoll för subtiliteten; Viktor & Rolf sände för några år sedan ut modeller med texten ”NO” målad över ansiktet, som vore de mänskliga Katharine Hamnett-tröjor. Efter Alexander McQueens självmord 2010 gjorde bland andra modejournalisten Stefano Tonchi gällande att det var pressen från industrin som stal hans livsgnista. ”Det är en maskin, och jag tror att den dödade honom” sade han då.
Mode är troligen den konstnärliga uttrycksform där den oheliga alliansen mellan kapitalism och kreativitet blir som mest uppenbar. Frågan, som Richard Nicoll med flera nu tycks ställa sig, är möjligen hur mycket av en allians det egentligen är. Bara i Sverige köper vi varje år tillräckligt med kläder för att fylla sex tvättmaskiner per person. Shoppandet har uppgraderats till en social aktivitet, det självklara målet med weekendresan.
I väntan på ett paradigmskifte kommer kanske aktioner som Nicolls bara kunna bedömas som mer eller mindre lyckade gimmicks. Men att allt fler luftar sina bekymmer allt mer högljutt torde åtminstone vara ett steg i om inte rätt riktning så en riktning. Det får räcka så länge.
_Rodeo
2012.03.06 14:32
Häromveckan plockade jag fram mitt enda par bootcut-jeans ur garderoben. Flera år har de legat övergivna därinne, längst ner i en hög med andra illa åldrade denimval. (Med förstapriset till en tajt, vadlång jeanskjol från Xuly Bët. Mer om den en annan gång.) Bootcutbrallorna sitter för all del bra. Har lagom hög midja, lagom långa ben, lagom tajta lår. Men själva benavslutet, den där stövelskärningen, har kastat en lång, dammig skugga över hela plagget. De har helt enkelt känts – förlåt ordvalet – plågsamt ohippa.
Bootcut-jeans har nu inte varit modemässigt på flera år. På amerikanska bloggar har man diskuterat om bootcut-jeans är ”the new mom jeans”, alltså jeans man enbart bär för deras bekvämlighet (tänk gravidjeans med hög, stretchig midja), och bland modefolk har man fnyst och fnissat åt skärningen i minst ett decennium.
Om man är konspiratoriskt lagd är det förstås lätt att härbärgera misstankar om att bootcut-modellens obefintliga status är kopplad till det faktum att den är så fokligt förankrad: för kvinnor med den vanliga kroppstypen breda höfter och smala ben blir utställningen vid foten ett tacksamt sätt att jämna ut proportionerna. Och eventuellt kommer 2012 att bli ett triumftåg för alla de som uthärdat ett decennium i skamvrån. Levi’s visade på den senaste modeveckan i New York en såkallad ”skinny bootcut”, en modell med en lågt sittande bootcut som enligt märkets creative director Len Peltier är ”super flattering” och super sexy”. Och Acne – alltid en pålitlig stjärttermometer på vad som är fashionworthy i Sverige – har vågat sig på ett slags capribyxa i vårkollektionen: en jeansmodell som slutar på halva vaden med en liten, liten utställning i nederkant. Inte direkt bootcut, snarare ankel-bootcut. Ankel-bootcut-ish. Men ändå.
Frågan är om det kommer att sluta med 70% rea när syrenerna slår ut, eller om världens mest sålda och minst älskade modell kommer att bli för den medvetna byxbäraren vad de upprullade chinosarna var 2009. Det här sparsamma modeoffret lyfte åtminstone precis upp sitt par ur återvinningspåsen.
_Rodeo
2012.03.05 13:44
Nu i dagarna släpptes Sports Illustrateds så kallade ”swimsuit issue” – det årliga baddräktsnumret. Det är ett tidningsevent i nivå med Vanity Fairs Hollywood-nummer eller Peoples ranking av världens 50 vackraste kändisar. I ett reportage syns Crystal Renn, en av världens mer uppmärksammade så kallade plus size-modeller. En vecka före Sports Illustrated-reportaget sade hon till nämnda People att modellyrket inte borde handla om storlekar – bara för att i samma tidning, en vecka senare, tvingas gå in i detaljerat försvar till varför hon numera är en storlek 38.
Storleksfixering har blivit en av den amerikanska kändisjournalistikens främsta signum, och det är inte bara skvallertidningar som People och Usmagazine som nischat in sig där. Ansedda tidningar som Vogue och Vanity Fair är minst lika förtjusta i att skärskåda berömda kvinnokroppar.
En välvillig tolkning i fallet Renn skulle kunna vara att People vill omfamna ett bredare spektrum av utseenden. Det blir ändå lika bakvänt som när sångerskan Beth Ditto hamnar naken på Love Magazine enbart för att hon väger hundra kilo – syftet må vara att ”hylla” hennes kropp, men det man de facto gör är att peka ut henne som avvikande. (I Ditto-intervjun fastslogs dessutom att hon inte luktade som man kunde förvänta sig att en person av hennes dimensioner skulle göra. Hon luktade ”bröd”. Jo, det är sant.)
För kroppsstorleken – i de fall den avviker från Hollywood-normen – är alltid villkorad: den som avviker måste kompensera med annat fysiskt attribut (senaste exemplet: när Karl Lagerfeld kallade Adele fet men nådigt klassade hennes ansikte som vackert); hävda att hon minsann värderar maten och rödvinet för mycket för att bry sig om sin figur (också Adele); eller understryka att hon trots sin kropp känner sig stolt/hälsosam/kvinnlig (Crystal Renn). Undertexten? Man måste visst bry sig. Hela tiden. Ständigt vara redo att försvara varför ens kropp ser ut som den gör.
Sångerskan och skådespelerskan Jennifer Hudson sade i en intervju med Self Magazine häromåret att hon är mer stolt över att erövrat size zero än sin Oscar. Vi måste komma ihåg att det inte är Jennifer Hudson som är dum i huvudet.
_Marcella Mravec
2012.02.29 11:42
Natten till den fjortonde september 1927 befann sig den legendariska dansösen och koreografen Isadora Duncan i Nice. Runt halsen hade hon en lång, handmålad sidenscarf, skänkt till henne av vännen Mary Desti. Hon hade tagit farväl av denna och resten av kvällens sällskap med frasen ”je vais à l’amour!”, satt sig i en sportbil tillsammans med den franskitalienske mekanikern Benoit Falchetto, och börjat åka mot sitt hotell. Men kvällen fick ett tragiskt slut: på vägen trasslade scarfen in sig i ett av bilens hjul, och innan någon hunnit göra något hade den brutit nacken av henne.
Jag ska försöka komma ihåg att återberätta detta nästa gång någon frågar mig varför jag hatar halsdukar. Jag hatar verkligen halsdukar. Jag kan acceptera ödet att tillbringa fyra månader om året förkyld, bara jag slipper att bära halsduk.
Vill man psykologisera skulle man kunna säga att avskyn hänger samman med en generell motvilja att underordna sig andra villkor än de man dikterar själv – värmeböljor hindrar mig inte heller från att bära yllestrumpbyxor, till exempel – men mot halsduken finns det trots allt en hel del mer rationella motargument. Duncan-historien är ju först och främst otroligt effektiv (om ni inte har tänkt på det innan: halsdukar kan fastna i tunnelbanedörrar som stängs. Varsågoda!), men det allra tyngst vägande är också det enklaste: det är fult.
Min kompis Hipster-Kristofer, som fått sitt namn av att han är oerhört trendkänslig, hatar halsduk med samma frenesi. När jag frågade honom varför svarade han: för att de förstör symmetrin i kroppen. Och så är det ju. Alla andra klädesplagg är inte fina, men de understryker åtminstone i någon mån kroppens grundfunktioner och former, och när de inte gör det är det ett överlagt avståndstagande hos designern. Halsdukar, däremot, är mot naturen.
Nu är vintern snart slut och terrorn snart över. Men för att slippa kompromissa bekvämlighet nästa år skulle jag helst injicera uppvärmt Restylane i halsen. Akademikliniken! Kan ni fixa?
Foto startsidan: Vivienne Westwood AW 2012, All Over Press/Firstview
_Marcella Mravec
2012.02.21 11:37
Jag köpte en Fendi-jacka i de sista ryckningarna av januarirean 2009. Originalprislappen kunde göra vem som helst med normalekonomi hjärtsjuk. Även på 70 procent rea kostade den fortfarande så mycket att jag fick något närbesläktat med ångest. Nej, låt oss icke missbruka ordet ångest. Skuldkänslor? Hur stötande är det att bära ett halvt studiemedel på överkroppen?
Just det köpet framstår dock som en jämförelsevis skinande klokskap. Jag använder den åtminstone. Ty i övrigt – minns ni Veckorevyns gamla klädhånarvinjett ”Mörkt i garderoben”? Ungefär så.
Jo, rea-djävulen härjar såhär års. Och det är vi som övriga tider på året försöker undertrycka vårt märkesberoende som den går hårdast åt. Jag vill minnas en Rocky-stripp där en figur sade något förklenande om stockholmshipsters på temat ”om de äter bajs från gatan i New York så äter stockholmshipstern också bajs från gatan”. Jag skrattade då. Stockholm var min hemstad på den tiden, men jag erkände inget hipsterskap. Ingen kuvelse under andras smakdiktatur.
Saken är bara den att min relation till svenska modehus under reaveckorna är just sån. Så länge avsändaren är rätt köper jag nästan vad som helst. Jag har en bolero – en bolero! – från Dagmar. Ni fattar? En bolero. Ett slags trikåtunika från Nakkna som i sina bästa stunder liknar ett husdjur. Häromveckan var jag endast ett kontobesked från att beställa hem en kortkort sak i kritvitt från Altewai Saome. (Jag är medelålders minus och blekast i Sverige.) Och jag skulle sannolikt köpa hotpants från Rodebjer bara för att det står Rodebjer i dem. Funnes det en stödgrupp för omdömeslösa modeoffer hade jag varit åtminstone styrelseledamot.
Apropå Rodebjer: jag Facebook-fnissade åt en keps från deras sommarkollektion för ett par veckor sen. Skrev något om att hur mycket jag än älskar det enda modehus som kan göra oversize sexigt kan jag inte ta en prislapp på 1600 spänn för en solskärm på allvar. Ni vet redan nu vem som kommer att smyga ut från junirean. Med skamköpandets rodnader på kinderna och en bit nedsatt läder i shoppingpåsen.
Text: Anna Hellsten
_Lisa
2012.02.13 16:12
Ett ord jag hörde ofta för några år sedan är ”walk-in-closet”. Det är ett lite snofsigare ord för klädkammare, kanske lanserat på engelska för att få folk att sluta tänka på malkulor och Narnia och i stället tänka på rader av färgkoordinerade Manolo Blahnik-skor och vadderade galgar. En walk-in-closet är helt enkelt en garderob som är ett rum i sig, vilket självklart fordrar att man fyller den – och inreder den – ordentligt.
Nu, två år efter att det dekadenta 00-talet tagit slut, hänger walk-in-closeten emellertid löst. Överkonsumtion håller på att bli omodernt. Detta slås fast av Svenska Dagbladets modeskribent Sofia Hedström, författare till boken Modemanifestet – de stilsmartas handbok. I en artikel häromveckan ritade hon upp linjerna mellan Donna Karans Seven easy pieces-kollektion, begreppet voluntary simplicity, frivillig enkelhet, och Cia Janssons garderobsminimalism. Jansson, som är mode- och kreativ chef på tidningen Elle, rensar ut sin garderob varje säsong och sparar några favoriter. Exempelvis kjolar från Rick Owens.
Konsumtionskritiken är visserligen välkommen, säkert också välmenande. Ändå är det någonting i den här retoriken om selektivitet som skaver lite. Jag kan inte låta bli att påminnas av hur finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl påpekade att SL-kortshöjningen förra året inte motsvarade mer än priset för ”tre chipspåsar”, insinuerandes att den som inte har råd med busskort skulle ha det om den bara kunde låta bli att köpa snacks för pengarna. Det hela reducerades till en fråga om prioriteringar och självkontroll.
De förhatligt sladdriga partytopparna från H&M är något av garderobens chips, snabbt konsumerade för omedelbar och ogenomtänkt njutning. Men tre H&M-toppar är inte lika med en Rick Owens-kjol. Att överkonsumtionen är på väg bort är med andra ord en förhastad slutsats. Den ”frivilliga enkelheten” är åtminstone inte något som bevisar det. Den är något så gammalt som och omodernt som ytterligare en metod med vilken att manifestera sin exklusivitet.
_Rodeo
2012.02.07 09:56