Krönika, Mode

Tack för att ni läst mina krönikor

Det här är en ledsam dag på många sätt. Men jag har aldrig varit särskilt sentimental av mig, så jag ska inte sitta här och älta. Det enda jag vill säga är hur fantastiskt det har varit att jobba med Rodeo, dels väldigt hands-on med tidningen och den tidiga sajten, dels som krönikör nu under de senaste snart två åren.

Det som har varit roligt för mig under den här senare perioden är att jag har insett att jag kan vara en del av den konversation som mode har blivit under de senaste åren. Det kanske låter lite futtigt, men i takt med att modebloggarna blev allt mer lästa undrade jag lite över vad min plats var i den här världen. Ville någon verkligen läsa lite mer analyserande texter om mode? Hann de ens, mitt bland alla dagens outfit-bilder? Svaret var ja. Det gläder mig.

Eftersom jag har publicerat en ny text här i stort sett varje vecka, har jag kunnat se det här som en pågående diskussion med mig själv. Ett sätt att ständigt ompröva sina ståndpunkter. Och det har personligen varit väldigt utvecklande.

Jag vill ta det här tillfället i akt och tacka alla, främst Johan och Lisa, men även Agnes och alla andra för att jag har fått vara del av den här nätfamiljen. Vi kommer ses även i fortsättningen. Jag vill också tacka alla som har läst mig och kommenterat. Det känns alltid kul att veta att man har intelligenta läsare.

Rodeo
Promotion

Krönika, Mode

Omodernism

Det här är min sista krönika för Rodeo och det är det sista jag skriver för Rodeo under överskådlig framtid. För mig som en gång var delägare i företaget som drev Rodeo är det självklart ett kapitel som har betytt väldigt mycket för mig och som det därför är ledsamt att avsluta.

Men jag tänker inte blicka bakåt. Jag tänker inte prata om vad jag har lärt mig eller att det varit fantastiskt kul att hitta en naturlig plats på en ung och viktig plattform i modesverige.

I stället vill jag ställa en fråga om vart vi är på väg.

Under den senaste tiden har jag nämligen haft en allt starkare känsla av att jag inte fattar vad som händer inom modet. Inte för att jag känner mig gubbig och inte hänger med i det unga modet utan tvärtom: Jag tycker det känns mossigt.

Eller mossigt säger jag bara för att jag börjar associera samtiden allt mer med hur det kändes i början av 90-talet. Modebloggarna, intresset för vad moderedaktörerna har på sig, den ökade visuella kommunikationen inom modevärlden, allt detta samverkar för att skapa ett mode som rör sig allt mer mot det spektakulära. På ett dåligt sätt. I London var det väldigt uppenbart att för att bli plåtad av street style-fotografer så skulle man se ut som en julgran från 2086. I Milano var det viktigare att ha riktigt dyra kläder från senaste säsongen, gärna aldrig använda förut. Är man modell har man hög chans att ha sin bild tagen. Och så vidare.

Jag är ännu inte säker på varför det här stör mig så mycket, men jag tror det är för att jag inte tycker att mode handlar om det här, eller i alla fall att det inte borde handla om det. Mode ska inte handla om pengar eller skönhet, men det känns allt oftare som att alla springer så snabbt de kan i den riktningen. Det är idealet. Pengar och att se ut som Anja Rubik.

Och det känns mossigt.

Inte ens julgranarna i London gör mig glad, för jag upplever det inte längre som en del av det kreativa klubbmode som föddes i början av 00-talet utan mer som en audition: ”Kan BryanBoy och Susie Bubble så kan jag!”

Jag hör hur jag låter när jag skriver detta. Jag låter neggig och gnällig. Men jag tycker faktiskt inte att det är särskilt inspirerande att Anna dello Russo har på sig en guldklänning med stjärnor från Dolce & Gabbana eller en från Balmains resortlinje. Jag tycker inte att det är imponerande att Daiane Conterato ser bra ut i ett par gula byxor och en tanktop. Hon är faktiskt modell. Jag kan inte låta bli att tänka att vad vi ser är bara ett avgudande av pengar och skönhet på ett sätt som går emot allt jag vill att mode ska vara. Det är därför som jag associerar till axelvaddarna i början av 90-talet och hur mossigt Paris kändes med all sin teatraliska lyx och fokus på undersköna supermodeller och mammon.

Mode behöver nämligen ständigt omformuleras. Förr eller senare graviterar det ändå alltid tillbaka till centrum, till pengarna och det vackra folket. Så jag hoppas att det var något i den här stilen som Tavi kände när hon satt bredvid Anna Wintour i våras och kände att hon var över mode. Kanske pekar projekt som Rookie på att något håller på och bubbla bland unga modemänniskor, något som inte handlar om att vara modell eller ha råd med klänningar för 30 000 kronor. För jag vill bort från den här fixeringen vid modeller och priviligierade människor. Det känns helt enkelt fruktansvärt omodernt.

P.S. Jag kommer från och med nu finnas på Bon Magazines nylanserade sajt bon.se. Följ mig på Twitter (@danielbjork) för att hålla koll på vad som händer.

Foto på startsidan: annadellorusso.com

Rodeo

Krönika, Mode

Hädanefter kommer jag bara bära House of Dereon

Hur kommer det sig egentligen att många av de märken som är mest uppskattade och hyllade inom modevärlden också är de märken som känns mest vita? Det kvittar egentligen om vi pratar om Balenciaga eller Prada, om modevärlden rent generellt är vit så är märken som dessa den absoluta nollpunkten.

Häromdagen rapporterade BBC om en undersökning kring hur människors kläder påverkar uppfattningen om vilken hudfärg de har. Personer som befann sig på en skala från vit till svart blev plåtade i olika outfits, från kostym till sportkläder. En grupp människor fick sedan se en bild på dem och säga om de var just ”vit” eller ”svart”.
Naturligt nog var det ingen diskrepans mellan en bild där en väldigt vit person hade kostym eller sportkläder, men för de individer som hade en otydligare hudfärg fick foton där de var kostymklädda fler bedömare att säga ”vit” än då de hade sportkläder.

Okej, vi kanske inte svimmar av chock på grund av detta. Men det pekar på var den svårighet som modevärlden har när det gäller svarta modeller kommer ifrån. I början av 2000-talet gjorde Diesel en reklamkampanj där de hade vänt upp och ner på världsordningen. Alla modeller var svarta i en värld där Afrika var den rika kontinenten och svält plågade väst. I Diesels postmodernt ironiska värld kunde man sälja kläder genom att måla upp en verklighet som alla visste var absurd och falsk. I dag bygger avsaknaden av svarta modeller i modebranschens reklamkampanjer på samma uppfattningar om kopplingen mellan hudfärg och status.

Jag har fortfarande svårt att fatta att det var Vogue Italia som gjorde ett helt nummer med svarta modeller. Italien är ett av de minst sannolika länderna för politisk medvetenhet kring hudfärg. Vi pratar om ett ställe där det inte är ovanligt att man dricker kaffe och får små sockerpåsar med en svart, tecknad figur med röda ”negerläppar”. Ännu konstigare blir det när Vogue Italias sajt nyligen tipsade om ”slavörhängen” som om det vore den mest normala sak i världen. I Italien är svarta de där människorna som försöker sälja krimskrams (eller fejk-Gucci) till en.

Men visst finns det lyxmärken som använder svarta modeller. Först och främst tänker jag på herrlinjerna hos märken som Givenchy och Calvin Klein. De lyckas uppenbarligen arbeta runt våra förutfattade meningar. Eller? Givenchys Riccardo Tisci letar inspiration på gatan och refererar till gängkultur och rå sexualitet. Frågan är om det är särskilt progressivt. Det bygger inte direkt på en bild av svarta som sofistikerade medelklasspersoner utan snarare som ett släkte som är lite mer kroppsligt och fysiskt. På Calvin Klein jobbar Italo Zucchelli (är det en slump att båda märkena görs av italienare?) så hårt med sportreferenser att kopplingen till jamaicanska sprintstjärnor aldrig är långt borta. Även hos Calvin ses svarta män som fysiska praktexemplar, deras explosiva muskelstyrka blir en fetisch.

Samtidigt är det just detta som är den enda möjligheten för användandet av svarta modeller. Vi, kunderna, har idéer om hur en framgångsrik person ser ut och vill därför inte köpa märken som kommunicerar lågstatus. Men vi köper märken även av andra anledningar som inte är kopplade till status och klass: sex, som i exemplen ovan, och glamour, som i Beyoncé.

Glamour och sex är nämligen tillgångar som är oberoende av var man kommer från och det är också en av orsakerna till att en person som Kate Moss kan växa upp i Croydon i södra London. Vita modepersoner som jag borde därför fråga oss varför vi så ofta hyllar de sofistikerade märken som nästan uteslutande handlar med status och privilegium (och alltså inte om glam och sex). Som Prada. Som Jil Sander. Som Margiela. I sitt ifrågasättande av sexualitet och kvinnliga stereotyper, glömmer inte märken som dessa att ifrågasätta våra fördomar om etnicitet?

Vi kanske inte kan förvänta oss allt på en gång, men det finns en tendens hos mig och hos många andra modetyckare att dras till märken som känns väldigt vita. Det finns så klart något problematiskt med detta. Hädanefter kommer ni bara se mig klädd i House of Dereon.

 

 

Rodeo

Krönika, Mode

RIP modebloggarna

Är modebloggarna över? Under modeveckorna som fortfarande pågår har jag diskuterat denna fråga med flera människor.

Något har uppenbarligen hänt och revolutionen har förlorat fart. Är det för att när modebloggarna väl är insläppta i finrummet försvinner hela idén bakom dem – att vem som helst kan starta en modeblogg och få tusentals läsare?

De är ju inte vem som helst längre.

Ta Bryanboy till exempel. En gång var han en fashion fanatic som var utanför och ville in. Det var det som gjorde honom underhållande. I dag verkar han mest blogga första looken från visningar, eller en video från finalen. Han har aldrig några åsikter, förutom när det handlar om att säga hur bra senaste Dolce & Gabbana-visningen var (vilket var precis lika bra som förra visningen, surprise!).

Ärligt talat verkar inte heller modehusen lika intresserade av att bjuda in modebloggarna till showerna som de en gång var. (Och var det inte någon som pratade om att just detta hade hänt även på Stockholms modevecka? Mitt minne säger så.) Kanske handlar det om så enkla saker som att modebloggens läsekrets mest är ung och utan pengar – alltså inte lika spännande för den kommersinriktade modebranschen. Eller är det en fråga om att de inte vinner i någon gren? De har inte större läsarskara än Vogue, de är inte lika tunga som style.com, inte lika snabba som nowfashion.com, inte lika genomtänkta som Cathy Horyn, och de har inte samma erfarenhet och kunskap som Suzy Menkes. Deras styrka var alltid något slags oskuld, en känsla av storögdhet inför mode och modevärlden. En renhet.

Men modevärlden behöver inte renhet. Vad som pågår just nu är att vissa bloggare anses poänglösa och därför inte prioriteras av PR-personerna. Andra bloggare har en viss makt och inflytande och behandlas sålunda med samma Faust-inspirerade ”let’s make a deal”-leenden som den övriga pressen.

Det innebär att bloggarna har mer och mer att förlora, och deras oberoende och oskuld försvinner för varje säsong som de behandlas som en av de inbjudna.

Jag undrar om det inte är därför som Alex Fury på Showstudio har varit en sådan räddning under den här modesäsongen. Inte för att han är en modebloggare, men han har hållit webbens oberoende fana högt. Med sitt Twitterkonto har han fått mig att skratta högt genom sin kvickhet och bitchighet och hans recensioner har varit orädda och roliga på ett kissa på sig-sätt. I en värld där det så sällan finns folk som säger vad de tycker offentligt är det befriande. På sistone har det till och med känts som om style.com har blivit mesiga, möjligen är det så att när de nu lanserar sin tidning så kan de inte längre ignorera annonsörerna på samma sätt.

Frågan är bara om Alex Fury kommer bli inbjuden till visningarna nästa säsong om han fortsätter på det här sättet. I slutändan är det svåra med modevärlden att för att vara en riktig recensent så måste man se showen live, och för att få se showen live så måste man passera PR-teamets nålsöga. En kritisk röst måste väga upp med tyngden av en tidskrift som inte kan ignoreras. Det är sålunda inte så konstigt att man till slut sitter där och bloggar om första looken från Dolce & Gabbana.

 

Rodeo

Krönika, Mode

Life in plastic is fantastic!

Det är modeveckor så det kanske är passande att jag samtidigt läser ett antal böcker som handlar om skönhet. En av dem heter Living Dolls (2010) och är skriven av Natasha Walter. I slutet av 90-talet skrev Walter boken The New Feminism (1999), en optimistisk lunta om att kvinnor i Storbritannien var på väg framåt och att jämställdhet mellan könen inte var långt borta. I Living Dolls tar hon tillbaka allt och erkänner att hon hade fullständigt fel. Oops.

Orsaken till hennes kovändning är samtida idéer om att tjejer ska se ut som dockor, att stripplooken är ”empowering”, och en allt ökande Barbie-fiering av samhället. Hon tycker inte att något av det är bra. Walter intervjuar strippor och hon kollar på när grabbtidningen Nuts anordnar Babes on the Bed, en tävling där tjejer hånglar halvnakna med varandra på en säng framför ett hav av kåta killar. Vinnaren kan få visa brösten på bild! Var Walter än vänder sig ser hon hur jämställdheten förpassats till, om inte köket, så till bordellen.

När jag växte upp på 1980-talet var en liknande kultur på ropet. Utvikningstjejer som Samantha Fox och Sabrina Salerno hade stora hits med Touch Me och Boys Boys Boys. I tidningen OKEJ, som de flesta började läsa i mellanstadieåldern, visade man självklart upp dem halvnakna, samtidigt som man publicerade Madonnas nakenbilder för tidningen Playboy. Som jag minns det så kändes allt gladporrigt på ett sätt som gjorde att man i dag snarare associerar det hela till Benny Hill än till riktig porr. Det kändes löjligt och ofarligt, trots att det handlade om att visa upp ett par jättepattar. Var det helt enkelt oskyldigt?

Jag funderar på om dagens unga kommer tänka tillbaka på sin uppväxttid på ett liknande sätt. Det är självklart att man kan se den nutida utvikningskulturen som kvinnoförnedrande, det är tydligt att man kan uppleva bikinis för 8-åringar som en otäck sexualisering av barn, det är uppenbart att man kan bli skrämd av den parad av silikonförstärkta blondiner som dominerat dokusåpor som Big Brother, bloggar och media under de senaste åren.

Men tänk om vi om 25 år kommer känna att det var just oskyldigt? Tänk om det vi ser när vi blickar tillbaka från 2035 är att det känns mest lustigt att tjejer klädde sig som strippor när de gick ut? Tänk om det mest känns gladporrigt att många unga kvinnor aspirerade till att göra sig så lika Barbie och Bratz som möjligt? Här i Storbritannien har Katie Price, även känd som Jordan, lyckats bygga ett helt imperium kring att vara en rosaglittrande blondin med jättelika juver. (Nu senast beslutade hon sig för att det var onödigt att låta tidningar som OK och Hello tjäna pengar på hennes privatliv så hon ger numer ut tidningen Katie: My Magazine.) Det är inte helt osannolikt att vi kommer se tillbaka på hennes bisarra bröllop med Peter André och fascineras av den höggradiga kitschen. Det är inte heller otroligt att den generellt sett dåliga smak som genomsyrar den här världen – extensions, konstig hudfärg, porriga kläder och stora bröst: samtidens allmänna plastighet – kommer få oss att se det hela med mer humoristiska ögon än vad vi mäktar i dag.

Om det är något som den rådande dockestetiken är ett tecken på är det också den ökade vikt som läggs vid unga människors smak. För den här stilen kommer inte från modevärlden, den har fötts i samklang med en allt större ekonomisk makt hos tonåringar och nu även tweens. Det här förvisso ren spekulation från min sida, men det känns inte underligt att se blandningen av Barbie, Disney-prinsessa och porrstjärna som en karta över de osofistikerade idéer om vad som tilltalar det motsatta könet som man kan förvänta sig av någon som precis har blivit könsmogen. Att det också finns skrupelfria människor och företag som underblåser de här idéerna i monetärt syfte är en annan fråga.

 

 

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net