• Start
• Trend
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Krönikör Björk
  • Veckans Mode
  • Tävlingar
  • Buzz
  • Intervju
  • Modevisningar
  • Modenyheter
  • Webb TV
• Skönhet
  • Rodeo Snygg
  • Skönhetsminnen
• Inspiration
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Hunnd
  • Pamela Bellafesta
  • Niotillfem
  • Johan Wirfält
  • Aplace
  • Festbilder
  • Porträtt
  • Lisa/Jon
  • Farnaz
• Bloggar
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Hunnd
  • Lisa/Jon
  • Farnaz
  • Aplace
  • Johan Wirfält
  • Pamela Bellafesta
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Niotillfem
  • Rodeo Snygg
• Info
  • Läs tidningen
  • Kontakta oss
  • Annonsera

Unisex är tydligen stort nu. Det var stort på Stockholms modevecka enligt City. Det är också avantgarde, trots att det har 40 år på nacken. Alla älskar Rad Hourani och Damir Doma. Det är modernt – för vem behöver könsroller idag, 2010?

Men handen på hjärtat. Finns det inte egentligen en enklare orsak till modevärldens unisexvurm? Det är ju alltid modemänniskor som älskar unisex. Vanliga konsumenter, not so much. De fortsätter köpa fodralklänningar och skaffa bröst som om Phoebe Philo fortfarande var mammaledig (för hello, Céline-looken är också unisex).

Och vad älskar modemänniskor över allt annat? Mer än till och med färgen svart? Mer än de älskade Alexander McQueen?

Unisex är bara ett nytt sätt att säga att man ska vara smal. Det kvittar om vi pratar Hourani eller Doma eller Philo – bröst får inte plats i plaggen, eller får dig att se ut som en fruktbarhetsgudinna. Deras kläder bygger på att man har en indiepojkes kropp.

Är det verkligen en slump att samtidigt som debatten om kroppsstorlek har tagit fart på ett sätt den aldrig gjort tidigare så börjar det viskas om unisex. Kolla på Houranis kläder och tänk er dem på en kort, rultig tjej med d-kupa. Damir Domas kvinnor skulle förvandlas till Montserrat Caballé om hon inte var en size zero. Till och med Céline-looken signalerar slankhet med sin maskulint inspirerade 70-talslook – och sjuttiotalet var ju som alla vet unisexets guldålder.

I Sverige tycker vi alltid att unisex är något slags framsteg. Det signalerar jämlikhet mellan könen, rättvisa och modernitet (eller framtid, ibland vet man inte). Gör en kollektion som raderar ut skillnaderna mellan könen, få applåder från modejournalister. Svårare än så är det inte. Och vice versa, gör en kollektion för kvinnliga kvinnor och få huvudet avhugget – när till och med helgonet Miuccia Prada fick sig en törn efter sin Mad Men-kollektion vet man att det är modemänniskornas största faux pas.

Vi tenderar att dela in kläder i bra och dåliga, moraliska och ickemoraliska. Det är naturligt. Men det finns inga goda eller onda kläder. Hemmafrulooken upplevs som bakåtsträvande, men för alla kvinnor med kurvor – eller, för att inte prata modespråk, normala kvinnor – tror jag det känns skönt med kläder som är lite mer tillåtande.

För modemänniskor är unisex dock en win-win. Det är kläder som är både moraliskt goda och tvingar folk att banta. Det kan inte bli bättre. Därav vurmen.

Antalet diskussioner inom modevärlden är inte otaliga. Eller snarare, de viktiga diskussionerna inom mode är ganska få och de försvinner inte bara för att någon skrivit en artikel eller blogginlägg. De aktualiseras om och om igen för att de säger något om oss och vår syn på skönhet.

Robin Givhan, en av världens absolut bästa modejournalister diskuterade i gårdagens Washington Post en annan aspekt av mångfald inom modet, nämligen den kontrovers som uppstått i USA när tidningen Essence, en modetidning som riktar sig till svarta kvinnor, utannonserade att deras nya moderedaktör var, håll i er, en vit kvinna!

Det finns alltid en risk när man tillhör en minoritet att man fastnar alltför mycket i identiteten, att den måste representeras av någon som är gay, buddhist, svart, och att människor med andra identiteter aldrig kan reppa för dig helt och fullt. Sålunda blev många upprörda över Essences nya redaktör eftersom de tyckte att en vit kvinna aldrig har haft svarta kvinnors hårproblematik och därför inte kan förstå dem.

Men Givhan tycker att en vit kvinna som moderedaktör för en tidning som riktar sig till svarta kvinnor är ett exempel på att allt har förändrats, ”a sign that Essence isn’t just about black women. Black women aren’t ’special.’ They are individuals and they are universal.”

Givhan vill helt enkelt att svarta kvinnor ska kunna representera alla kvinnor precis som en vit kvinna kan göra det idag. Och ibland kanske hon kan det. Som i en Beyoncé, eller en Liya Kebede, eller en Naomi Campbell. Men vita kvinnor plockar inte upp en tidning som är fylld av svarta kvinnor och modeller, om hon nu inte råkar ha ett specialintresse.

Hur som helst, Givhans text fick mig att tänka på en värld där saker och ting inte på det minsta sätt är förändrade: den svenska modevärlden. Den har alltid varit blond och medelklassig och i takt med att modebloggarna äntrat scenen känns det som om den blivit, om möjligt, ännu blondare.

Går man igenom de populäraste modebloggarna i Sverige är det som slår en inte den sedvanliga kritiken om att bloggarna inte skriver något vettigt eller substantiellt utan att looken är så uniform. Samma snygga svenska flickor, sida upp och sida ner, den nationella Stureplanslooken gone bezerk. Det här är inte någon kritik mot modebloggerskorna själva, det är ju inte de som väljer att klicka på deras sidor, men om svenskt mode har något mångfaldsproblem, är det inte detta? Är det inte att modebloggsfenomenet känns djupt medelklassigt och närmast etniskt svenskt? Självklart finns det undantag, som Rodeos egen Signe för att ta ett exempel som ligger nära till hands, men jag pratar om det generella intrycket. Är verkligen Sverige så vitt?

Vi pratar mycket om att andra än vita ska representeras i modetidningar och i kampanjer, men när folk får välja helt fritt på nätet så väljer de att följa en väldigt smalt definierad skönhet. Det kanske känns nedslående och som en bekräftelse av idén om att det är vita och blonda tjejer som säljer. Men det säger en hel del om hur mode fungerar.

För utseendet på svenska modebloggar är egentligen inte så fashion utan speglar en väldigt mainstreamig Stureplanifieread kvinnlighet – mode är, i alla fall mina ögon, mycket hårdare och estetiskt avancerat. Denna kvinnlighet är också ett ideal, en blondin med snygg kropp och långt svallande hår, killer heels och nya outfits varje dag. Att det är hon i hundratals versioner som folk dras till säger egentligen mer om svenska tjejers ideal är vem som är på omslaget till Elle.

Internationellt blev de mest framgångsrika modebloggarna de som var mest excentriska. I Sverige är excentricitet helt ointressant. Vad svenska modebloggar visar är att mode för Sveriges tjejer bara handlar om att vara snygg. Inte om att uttrycka en identitet, inte om att ha en egen stil, inte om att göra ett intryck, utan om det mest grundläggande och banala: att vara den där tjejen som alla vill vara.

Jag tror jag vänder kappan efter vinden här och nu. Jag tittar på Vogues septembernummer och känner att nog för att Halle Berry är den vitaste svarta personen som finns (sorry för det epitetet, men det är faktiskt sant), det är ändå stort. Hon är den första svarta kvinna som pryder omslaget till The September Issue sedan 1989 (då var Naomi Campbell den första svarta kvinna någonsin på septemberutgåvan) och Halle är den första kändisen. Vi kan väl alla enas i ett litet hurra här?

Ett jobb som jag suttit med idag fick mig att fundera på hur tråkigt 99% av modefotot är. Det är som om det har blivit en formel, att alla är ute efter samma sak, eller om det är marknadsavdelningar som bestämt sig för att ha fingrarna med i spelet allt oftare. Jag ser så sällan modebilder som överraskar mig. Visst finns det många fantastiska jobb, men även i det fantastiska jobben finns det något av formulär över det hela. Samma tjejer jämt, samma designers, samma idéer, samma referenser. Alltid samma sökande efter perfektion.

Och det är nu jag vänder kappan efter vinden. Jag tror att det vore bra att sätta lite andra regler för modeteamen. De är så vana att jobba med vita tjejer, de tycker att vita tjejer är som tomma dukar som man kan fylla med vad skit som helst. Svarta och asiatiska tjejer är redan etniska och man kan inte göra lika mycket med dem. Tycker de.

Vinden säger mig därför att det faktiskt vore skönt att se fler tidningar och nummer bestämma sig för att utesluta de vita tjejerna. För att se vad som skulle hända, med modet, med beautyn, med fotot. Nya idéer skulle kanske födas, och nya idéer är det vi verkligen behöver just nu.

Jag orkar inte med ett till omslag med Kate Moss på brittiska Vogue. Jag orkar inte med fler new faces-jobb med bara vita tonårstjejer. Jag orkar inte med mer tanklös nakenhet.

För att välja några exempel.

Men min cyniska sida säger att modevärldens kompromiss och lösning på viktfrågan är Lara Stone och Miranda Kerr. Så dess svar på mångfaldsdiskussionen kommer att vara modeller som Chanel Iman, de där som inte upplevs som så etniska (de skulle typ kunna vara spanskor). Och där passar Halle Berry in. Som ett smäck. Så ni vet när vi stannade för att hurra i början av den här texten? Vi kanske ångrar oss lite nu.

Det här inlägget är en bumerang eftersom en bloggkedja som sattes igång apropå mitt inlägg om att jämföra sig med modeller nu dissekerat det hela fram och tillbaka över sommarlovet. Det var Sofia Dahlén som ursprungligen ifrågasatte att sportstjärnor och modeller är en bra jämförelse:

Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.

Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.

Sydsvenskans Ida Skovmand hakade på och påpekade att dietistiska uppoffringar är som bortblåsta i modevärlden medan Benjamin trodde att kunna vara smal trots att man går ut, super, jobbar för mycket och shoppar i stället för att träna är själva grunden till varför vi dras till modeller och mode. Slutligen jämförde Sanna modeller som äter skräpmat med myten om den lyckliga horan.

Det förvånar mig att ingen har nämnt att modellvärlden och modellagenturerna under lång tid har varit väldigt noga med att ta avstånd från anorexi. Orsaken till att modeller ofta säger att de käkar skräpmat är naturligtvis för att modevärlden sedan länge varit under attack för att uppmuntra anorexi. Det har helt enkelt varit politiskt omöjligt att säga ”jag är smal av naturen, men för att bli ännu smalare äter jag bara sallad och isbitar”. Det är lite damned if you do, damned if you don’t eller?

Hela den här diskussionen får mig dock att minnas att Blackbook nyligen hade sammanställt diet- och träningstipsen från några av världens toppmodeller. Jag minns att bloggen som länkade till artikeln skrev något i stil med ”det kräver disciplin att vara modell”. Så jag ställer mig också tveksam till om det verkligen är så att modeller alltid framställs som att de kan göra vad som helst och ändå vara perfekta. Eller så är det vi ser en förändring i hur modeller framställs och framställer sig själva.

Det finns ju nämligen en logik i att modeller berättar om sina dieter och sin träning. Det gör dem mer uppnåeliga och är ytterligare ett steg bort från det tidigare modellidealet, som började nedmonteras någon gång efter supermodelleran, då modellerna var svåra att identifiera sig med, som någon sorts supermänniskor som hölls upp som ideal, men som var omöjligt glamourösa och omöjligt vackra.

Ibland kan jag fundera på om detta är en övergång från ett modeideal definierat av homosexuella män (megaglamour, superkvinnor, vampar, mode-mode) till ett ideal som bestäms av kvinnor och där kläder ska vara användbara snarare än hej-nu-blev-jag-en-skulptur-klänningar, där fokus är hälsa snarare än skönhet, och kanske även där modeller hamnar ännu närmare kunderna genom att visa att de också kämpar för att vara smala.

Den här diskussionen har paralleller med vad som hänt inom kändiskulturen där celebriteter har gått från att vara gudar och gudinnor till människor som plåtas när de bär ut sina sopor. Det finns också en annan likhet. Viljan att modeller ska avslöjas som ätstörda eller neurotiska träningsfreaks påminner om vår önskan att sticka hål på kändisarnas bubbla, något vi gör genom att skratta åt deras klädmissar, armsvett fångad på bild, dåliga skönhetsoperationer. Samtidigt dras vi till bilder där de ser vackra och glamourösa ut – både kändisarna och modellerna. Vi är både offer och mobbare i vår relation till famösa människor och vi rättfärdigar vår mobbning av dem genom att de får oss att känna oss små och otillräckliga bara genom att vara. Så vi slår tillbaka. Jag tror det är det som håller på att hända med modeller nu. Vi är redo att resa oss från golvet, åtminstone tillfälligt.

En kommentar på en tidigare krönika fick mig att fundera på det här med kvalitet. Anna, som tjejen som kommenterade hette, tyckte att jag var ”lustig” som tog upp Jil Sander som ett märke som stod för kvalitet när det enligt henne faktiskt var tvärtom, ett exempel på dålig kvalitet. Hon gav inga skäl till varför.

Nu har jag ett antal Jil Sander-plagg och kan garantera att de troligtvis är bland de bästa kläder jag har, kvalitetsmässigt. Till exempel en skinnjacka från AW 2008 som känns som att klappa en angorakanin. Det skinnet har en mjukhet som kostar, något en jacka från Topshop eller H&M aldrig kan uppnå, inte än i alla fall.

Annat mode kan vara riktigt undermåligt.

Som min stickade tröja från Jil Sander till exempel som blev ett noppmonster på bara ett par veckor. Min kompis köpte sedan för några år en Balenciagakappa som sprack i sömmarna första gången han tog på sig den. Och min pojkvän införskaffade ett par Acnekängor i höstas som redan har släppt mellan sula och läder, trots modest användning. En annan vän köpte en stickad Rick Owens-klänning som också blev noppig efter att hon bara haft på sig den en enda gång. Kvalitetetsskamvrån är stor och rymlig.

Samtidigt har jag billiga t-shirtar som håller i evighet eller å andra sidan en Gucciskjorta som jag köpte 1997 i Florens och som jag fortfarande använder ofta.

Ett lyxföretag borde se det som sin uppgift att alla deras kläder är av yppersta kvalitet, inte bara i själva designen, utan också i materialvalet och hur väl sydda de är.

Men vem försöker jag lura? Mig själv uppenbarligen. Jag tror att det ligger i företagens intresse att göra kläder som är av yppersta kvalitet, men det är så klart vinst som ligger i deras intresse. Jag tycker att det borde vara en självklar del av varumärket hos lyxföretag, men i dagens modevärld lägger man bara sådant krut på de där kläderna som ligger utanför normala människors plånbokstjocklek. Som min skinnjacka från Jil Sander, som jag aldrig skulle haft råd med om jag inte köpt den till vrakpris på utförsäljning.

När de säljer till dig och mig spelar det inte så stor roll om plaggen håller eller inte, om de är av högsta kvalitet eller inte. Vi köper inte de där plaggen för att vi söker kvaliteten, utan för att vi söker statusen (om jag får hårdra). Det gör lite ont när vi betalar 4 500 kronor för ett par skor och det är den känslan vi är ute efter, att vi kan, om än för bara livslängden av ett par skor, vara del av den högsta modekasten. Förhoppningsvis är vi också kära i hur skorna ser ut, men kvaliteten? Bryr vi oss egentligen, handen på hjärtat-style, så mycket om den?

Okej, jag överdriver. Min poäng är att de flesta inte dras till lyxmodet för kvalitetens skull. Jag är ganska övertygad om att det där oftast är svepskäl. Man kan dras till det för att idéerna bakom designen är bättre, materialen mer spännande, men vi kommer inte handla mer kläder bara för att kvaliteten är sjukt bra. Det kommer bara att resultera i att vi inte har råd med dem.

Det finns någonstans här en cynisk kalkyl som handlar om på vilken nivå de där kläderna som vi vanliga dödliga kan köpa ska ligga, rent kvalitetsmässigt. Sedan kan företagen lägga i överväxeln när de gör klänningar för 85 000 kronor eller rockar för 43 000. Men det är helt enkelt inte värt att satsa på kvalitet när det gäller de enklare kläderna, de där som vi köper. Och vi, vi är helt medskyldiga där vi sitter som de där människorna som äter på en dyr restaurang och inte vågar klaga när maten inte lever upp till priserna. De, och vi, är helt enkelt för upptagna med att leka rika.

I en intervju med Dazed Digital inför sin första herrvisning visade det sig att Haider Ackermann borde utfärda en liten heterosexualitetsvarning till många av sina fans.

Jag citerar:

Dazed Digital: Many womenswear designers have begun designing for men, which is almost more interesting. So much has done for women, but for men, so much is left to do.

Haider Ackermann: There is so much you can’t do on a man. You don’t want your man to look too fashionable.

DD: Why not?

Haider Ackermann: Man is about attitude, about gesture. You don’t want him to be trendy or too much of anything.

Varför tror Haider att det okej att prata på det här sättet men aldrig skulle få för sig att säga  ”man vill ju inte att en kvinna ska se för stark ut, en vän look passar kvinnor”? Det här med att män inte ska vara för fashionabla. Kan vi gäspa lite åt det igen? Eller ”inte för trendiga eller för mycket”? Please.

Kanske är det för att jag är en gay, men jag vill bara skicka Haider på dragskola. Jag brukar rekommendera alla män att någon gång ha på sig kvinnokläder för att det inte bara förändrar ens syn på högklackat för evigt (i mitt fall till något slags ”WHYYYY?”) utan också lär en något om en själv. Min kompis brukar också säga att det är ett slags ”terapi” eftersom en mans dragversion alltid blir en extrem version av hans egens personlighet.

Men var var jag? Jo, Haiders tröttsamma åsikter om män. Han går vidare och tycker inte att män ska ha tajta kläder (för feminint), att kvinnor är ”sensuella” medan män inte är det. I know, det är smärtsamt att läsa. Nästan så smärtsamt att det lite tar död på Haiders tjejkläder.

I onsdags visade Haider Ackermann så sin första herrkollektion i Florens under mässan Pitti Immagine. Och döm min förvåning när jag tittade på bilderna och det var det här som kom nerför catwalken.

Om det där är en man som i Haiders ögon inte är ”fashionable” eller ”sensuell” då undrar jag hur en sådan ser ut? I stället vill jag applådera den uppenbara feminiteten i looken. Att det sedan endast är gays som kommer köpa kläderna är självklart. Straighta män vill ju bara se ut som lokförare från 1943 nu för tiden har jag hört.

Men visst får man trots feminiteten straight man-vibbar från detta? Den här mjuka looken – jag tänker på Yohji, Damir Doma och även Ann Demeulemeester i vissa fall – den görs ju sällan av gay designers av någon anledning.

Jag är faktiskt väldigt fascinerad av hur eller om en designers sexualitet märks i kläderna de skapar och tycker trots allt att den oftast gör det. Urvalet – av straighta modedesigners, duh! – är förvisso för litet för att man ska kunna dra långtgående slutsatser, men finns det inte vissa tendenser ändå?

Jag tänker då först och främst att det finns en sorts stelt mode – tänk Raf Simons – som sällan verkar skapas av straighta modedesigners eller kvinnor. Undantaget är Miuccia Prada, som ibland verkar drivas av en vilja utsätta män för alla de underligheter modevärlden utsätter kvinnor för – tonåriga pojkmodeller och blöjliknande gördlar för att ta två exempel.

Och när man tittar på herrkollektionerna i stort så ser jag en tydlig gay sensibilitet. Kanske är det en viss syn på vad manlighet är, som ibland slår ut i ett förhärligande som hos Dolce & Gabbana, ibland överdrivet som hos D Squared, och som andra gånger närmast ska drivas med – Gaultier – för att också bli fetischiserat som hos Givenchy. Det är som om – om ni tillåter mig att ha väldigt lite på fötterna i den här spekulationen – gay designers pendlar mellan att sexualisera och avsexualisera mannen (det är inte så mycket sprudlande sexualitet på en Jil Sander-visning liksom) och hoppar från pojken till mannen.

Så jag återvänder till Ackermanns kläder med nya ögon och ser att en viss del av det feminina egentligen bara är en lyxhippieestetik, med indiska mönster och former och tofflor. Den sedvanliga lyxyogamannen helt enkelt. Och han kan, som vi alla vet, vara både gay och straight.

Om det säger något om Haiders egen sexualitet kan jag enbart spekulera i.

Jag vill ta det här tillfället i akt och klargöra en sak. Jag skrev en krönika här om modemänniskans död och vissa tolkade min text som att jag hatar budgetmode. Inget kunde vara mer fel. Jag undrar ärligen om någon företeelse har gjort mer för modevärlden och det allmänna modeintresset än H&M, Top Shop och Zara till exempel. Jag har berört detta tidigare, att budgetmodeföretagen har blivit enormt duktiga i jämförelse med 90-talet och att det gör att unga idag (och vuxna) kan leka med mode och stil på ett helt annat sätt än förr.

Men min poäng var att det också finns en gräns för budgetmodet. Det bästa budgetmodet är ofta bättre än mycket designermode, men det kan faktiskt aldrig konkurrera med det bästa som designervärlden har att erbjuda.

Riktigt bra designermode har helt enkelt material som är för dyra för budgetmodet, bygger på en designidé som är dragen till sin spets, där budgetmodet måste urvattna konceptet för att kunna sälja det, och har en bättre konstruktion och sitter därför bättre.

Det märks även på enkla saker. Jag har ett par kaschmirtröjor från Uniqlo, men när jag jämför dem med min kaschmirtröja från Liberty (som ju ändå inte ska gå att jämföra med till exempel Loro Pianas kaschmir och vicuña) frågar jag mig nästan om det är kaschmir över huvud taget. Och då var ändå priset för dem 500 för Uniqlo på något slags rea och 1000 för Libertytröjan på halva priset. I mina ögon var Libertytröjan den som var prisvärd så här i efterhand.

Samma sak med COS. Jag tycker deras t-shirtar är fantastiska och ett mycket bättre alternativ än att köpa en t-shirt från dyra händer, men om jag jämför dem med deras förebild Jil Sander så går det inte att komma undan att Jil Sander-sakerna är så oerhört mycket bättre, både när det gäller materialet, höjden på designen och konstruktionen.

Jag tvekar därför inte om att jag, om jag hade råd, skulle låta sy upp plagg på Savile Row eller gå till Azzedine Alaïa om jag var kvinna.

Vad jag ironiserade över i min krönika var att publiken i Gok Wans program verkade hävda att budgetmode och designermode har samma kvalitet och höjd (eller till och med att budgetmodet var bättre). Ja, ibland är designermode verkligen skräp, dålig kvalitet och logomani och chefer som bara vill tjäna pengar på undermåliga kläder som inte rättfärdigar det höga priset.

Men när designermode är bra då är det alltid bättre än budgetmode. Att låtsas som något annat är bara verklighetsfrämmande.

Däremot inte sagt att stil handlar om pengar. Det torde vara uppenbart för vem som helst som tittat på röda mattan-bilder. Stil kan vem som helst ha och kan likaväl komma med H&M-lapp eller inhandlas på Givenchy, eftersom stil handlar om styling lika mycket som plaggen i sig.

Det som däremot oroar mig är att om designermodets plagg är helt utbytbara mot motsvarande från valfritt budgetmodeföretag så finns det en risk att vi aldrig lär oss att uppskatta när en designer verkligen tar en kreativ idé till sin spets, inte ser när ett plagg är gjort med kärlek, eller glömmer njutningen i att gå klädd i de bästa materialen. Mode, med stort M, måste sträva efter konstnärlig höjd och yppersta kvalitet – precis som alla andra konstarter. Ingen skulle få för sig att jämföra posters på Gallerix eller hötorgskonsten på gatan med de bästa verken av Richard Prince, men i modevärlden är det en realitet. Jag tror det utarmar modet och riskerar att förvandla allt till konsumtion.

Nyligen sa plus size-modellen Crystal Renn att hon ville se mer variation i modevärlden. Det håller jag fullständigt med om. Mode har alltför länge varit fångat i en opersonlig och anonym modell-look istället för att satsa på karaktärer och människor som ser ut att ha ett intressant själsliv.

Men jag kan inte låta bli att samtidigt undra om det som är knas egentligen inte alls är modevärldens fixering vid ideal, utan vår egen fixering vid dem. Mode handlar faktiskt till stor del om skönhet, om vad det vackra är, och därigenom vilka som är vackra. Jag tror det är svårt att komma runt.

Så vår egen fixering vid idealet, kan vi komma runt det?

Jämför med sport. Sport handlar också om dem som är bäst. Fansen idealiserar och avgudar de allra bäst presterande atleterna i världen precis lika mycket som vi ser upp till modeller, om inte mer. Sportens ideal är också omöjligt och ouppnåeligt oavsett om du är en soffpotatis eller träningsfreak.

Ändå upplever vi inte sportens ideal som en form av förtryck. Vi inspireras av sportstjärnorna, men vi jämför oss inte med dem. Något sådant vore absurt för en amamtöridrottare.

Samma sak gäller egentligen exempelvis schack, eller genier som Albert Einstein och fysiker som Stephen Hawking. Så länge vi inte aspirerar till att bli världens bästa schackspelare eller vinna Nobelpris i fysik jämför vi oss knappast med dessa top-of-the-line-produkter inom sina fält.

Varför är mode annorlunda? Varför tittar tjejer på Kate Moss, Gisele Bündchen eller Lara Stone och jämför sin kropp med deras? Varför just det område där talang har väldigt lite att göra med arbetsinsatsen och desto mer med medfödda förutsättningar, eftersom modeller är födda med sitt vackra utseende?

Eftersom jag misstänker att mode alltid kommer föredra ett ideal framför andra av den enkla anledningen att det ligger i människans, idealets och modets natur har jag alltid förespråkat att man ska försöka koppla bort sig från idealet och dess krav på ens egen kropp. Att man ska förhålla sig lite mer till Gisele som man förhåller sig till Garri Kasparov helt enkelt.

Men i stället tittar vi på Gisele eller Simon Nessman och tänker att vi är för feta eller har för lite muskler eller för stor näsa. Jag kan inte komma på något annat område som framkallar just denna ”varför är inte jag perfekt?”-känsla som mode gör.

Möjligtvis känner vi något liknande av att inte räcka till när vi tänker på hur mycket vi tjänar, eller hur fint vi bor, vilka semestrar vi har råd med. Men den typen av otillräcklighet kommer enligt forskningen från att vi hela tiden jämför oss med dem som är en pinne upp på stegen. Vi försöker alltid vara lite bättre än vad vi är.

Modedesignern Ann-Sofie Back pratade mycket i början av sin karriär just om att mode handlar om att hela tiden vilja framställa sig själv som lite bättre än vad man egentligen är. Hon hävdade att det inte finns något sådant som glamour i verkligheten och deklarerade att hon ville sticka hål på illusionen, som om det var illusionen av glamour som var grunden i förtrycket.

Skillnaden mellan de två är dock återigen att vi inte inom mode jämför oss med modeller som är ”lite” snyggare än vad vi själva är. Vi jämför oss med modeller som är utvalda för att vara världens vackraste. Vi tittar väl inte på världens rikaste man och tänker ”det kunde vara jag”?

Eller så är det precis det vi gör. För just för att modeller och deras skönhet känns så orättvis och oförtjänt, tillsammans med mytbildningen om ”hon upptäcktes i kön till Avatar”, har vi en känsla av ”det kunde var jag” även om det är Gisele vi pratar om. Och i takt med att modellerna har blivit mer och mer anonyma har fler och fler människor kunnat känna igen sig i dem. Som om vi själva hade kunnat vara dem. Om bara vi fötts lite smalare, lite snyggare, med lite bättre läppar, ögon, hår eller ben.

Men om det är något som är en illusion så är det just detta. Det finns bara en Kate Moss.

Efter de senaste krönikorna här på Rodeo undrar jag om det inte är dags att begrava modemänniskan.

Egentligen borde jag ha förstått det här redan när jag bodde i England för ett par år sedan. Det var nämligen där jag för första gången kom i kontakt med Gok Wan, en asiatisk böglookalike till Tiina Rosenberg som gjorde succé med showen How to look good naked.

Gok desarmerade kvinnor med dåligt kroppsförtroende och fick tittaren och deltagaren att känna en varm känsla, ett slags snuttefilt i den kalla modevärlden.

Jag älskade How to look good naked på många sätt. Det var omöjligt att inte känna värmen och glädjen när en medelålders mamma slutade klä sig i svart fleece för att dölja sin kropp och faktisk inse att hon hade snygga bröst. Till exempel.

Det var först när Gok på allvar började utmana modevärlden som jag blev tveksam. I Gok’s Fashion Fix tävlade Gok mot butiker och stylister genom att sätta ihop en modeshow enbart med hjälp av budgetmode och sybehör. 40-årsjubilerande butiken Browns visade Pradaklänning och annat modemode och hade inga budgetramar, medan Gok bara fick springa på H&M, TopShop, Whistles, Primark och vad det nu kunde vara.

Efteråt fick publiken rösta på vilken visning som var snyggast och bäst. Gok vann alltid.

Det var då jag borde känt att modemänniskan var död.

För det var egentligen ingen match och hela idén om att det inte skulle gå att se någon skillnad på designerkläderna och budgetmodet var skrattretande. Så publiken röstade inte på den snyggaste visningen utan på det mode som de tyckte var moraliskt riktigt.

Jag kan inte annat än beklaga det här. För om det är något världen inte behöver så är det fler antielitister. Jag vill faktiskt inte leva i en värld där Idol, schlagerfestivaler, Lindex, Lady Gaga, Dan Brown och Avatar anses vara bra kultur. Vad vi behöver är fler snobbar, fler elitister, om vi inte ska gå ner oss i ett moras av skräpkultur. Vi behöver konst. Vi behöver riktigt mode.

Men konst verkar väldigt långt ner på det nutida samhällets priolista.

Vivienne Westwood håller just nu på att jobba med sitt nya Active Resistance-manifest. Få kommer läsa det, men det har aldrig varit viktigare än nu. För vad Gok’s Fashion Fix visade var hur människor aktivt väljer bort konsten till förmån för det enkla, det snabba, för konsumtionen.

Det får dem att känna sig bra och goda.

Men konst ska inte bädda in folk i tjocka filtar och ge dem varm choklad, och lika lite ska mode göra det. Och det är något som modemänniskan alltid vetat.

Så låt mig citera Westwood:

”We have a choice: to become more cultivated, and therefore more human – or by not choosing, to be the destructive and self-destroying animal, the victim of our own cleverness (To be or not to be).

We shall begin with a search for art, show that art gives culture and that culture is the antidote to propaganda.”

Så sant. Men så långt ifrån hur folk tänker idag. Vet människor ens vad kultur är när de aktivt väljer bort skönhet, design, idé, kultur, konst, till förmån för det enkla? När Gok Wan kan styla lite Primark-kläder, jämföras med den bästa designen idag, och komma ut som herre på täppan tvivlar jag. För modemänniskan hade en fördel i jämförelse med budgetmodemänniskan. Hon hade smak. Och smak tar tid att utveckla. För precis som när det gäller mat eller vin eller konst så måste man utsätta sig för bra mode för att lära sig uppskatta god design. Annars sitter man snart där och läser Camilla Läckberg, klädd i den billiga kopian och klagar på att modeller är för smala.

I en artikel på nätsajten The Daily Beast berättar reportern Jacob Bernstein om hur kändisarnas marknadsvärde har minskat i tidnings- och modevärlden.

Senaste omslagen från Vanity Fair, där fotbollspelarna Didier Drogba och Christiano Ronaldo visar upp sina kroppar enbart klädda i underkläder, och amerikanska Glamour, med modellerna Crystal Renn, Alessandra Ambrosio och Brooklyn Decker i bikini, tas som exempel på att något har hänt och Bernstein slår fast att ”after years of Hollywood dominating nearly every aspect of the pop culture landscape, a shift is taking place.”

Kan det verkligen vara kändiskulturens bane som har visat sig i form av Ronaldo och tre bikinitjejer?

Det handlar förvisso om mer än tidningsomslag. Efter ett årtionde då kändisar överbefolkade modehusens annonskampanjer är det nu nästan bara Dolce & Gabbana som framhärdar med Madonna. Bernstein påpekar att Angelina Jolie nu är borta från modemärket St. Johns annonser och frågar företagets VD som helt enkelt förklarar att Jolie hade ”överskuggat märket”.

Någonstans känner jag att hela det här reportaget undermineras av två ord: Lady Gaga. Finns det någon del av modevärlden hon inte penetrerat, från Vogue till Showstudio (som nyligen sände två timmar liveintervju med Gaga som man kunde ta del av mot betalning, förvånande nog)? Alltså: skepsis.

Och varför är det något nytt att sätta Ronaldo och Drogba på omslaget? Två sportstjärnor liksom, tillåt mig ta mig för pannan. Dessutom säger Glamours chefredaktör mer eller mindre att hon skulle döda för att få ha Sandra Bullock som cover girl. Sandra. Bullock.

Jag har svårt att se att kändiskulturen skulle vara död. Med mer media har vi större och större behov av att fylla sidor och sajter att tidningarna nu för tiden skapar kändisar som de sedan kan skriva om. Det räcker ju liksom att någon går ut i en galen klänning för att alla ska skriva om dem varje gång de sen visar sig. Men det innebär också ett slags the long tail of kändisvärlden, med en massa kända människor som egentligen inte skulle kvala in som celebriteter enligt forna dagars regelverk. Snarare är det väl de oåtkomliga kändisarna som tappat fotfäste? Jessica Simpson var ju nyligen på omslaget till Marie Clarie, oretuscherad, och Jessica Simpson är uppenbart en kändis som är tillgänglig, vanlig tjej, lex Sandra Bullock och Jennifer Aniston. Det är de som säljer lösnummer.

Kanske finns här en nyckel till vad som håller på att hända inom modevärlden och då särskilt med modeller: att tjejer, kvinnor, flickor, vill känna mer samhörighet med modellen. I fallet Crystal Renn är det uppenbart varför, men när det gäller Lara Stone eller Abby Lee Kershaw? Är det för att de inte känns som isdrottningar eller arga ryskor? Lite mer välkomnande, avslappnade ”hej jag är sexig”-tjejer? Eller är det Jamie Bochert och Iris Strubegger som kommer bli melodin? Modeller som har något slags karaktär.

Men i slutändan så pratar vi ändå om modeller. ”Mångfald” är ett ganska snävt begrepp när det gäller mode. Visst kan vi få se lite mer karaktärer, visst kan vi få se lite mer kurviga kroppar, visst kan vi få se svarta och asiatiska modeller? Men de kommer fortfarande vara modeller och sålunda, modellreglerna kommer fortfarande att gälla: majoriteten kommer vara smala och majoriteten kommer vara ultrasnygga.

Jag har svårt att se hur mode ska komma runt den här grundläggande grejen med att mode ständigt söker sig till det extrema, det ideala, det ouppnåeliga. För en kändis är det enklare. Jennifer Aniston känns så mycket som en vanlig tjej. Men kan en modell vara en vanlig tjej och ändå sälja Chanel? Är det inte detta som vi gillar med mode, att det INTE är en värld befolkad av vanliga tjejer? Jag menar, mode ska väl vara något annat än vardagen, det är ju det som är modets uppdrag och rättfärdigande, det ska vara dröm och fantasi och ideal och det är just detta som gör att vi både älskar och ibland hatar det.