En kompis till mig verkar alltid tro att jag har oändligt med tid att läsa böcker, artiklar och titta på tv-serier och filmer i jämförelse med honom. Det gäller i och för sig inte bara mig utan alla hans vänner. Han lider av en konstant känsla av att alla andra är mer uppdaterade och pålästa än vad han själv är.

Jag tänker på min kompis när jag läser om plundringen av butiker i England. Inte på grund av själva plundringen utan för känslan av att ens konsumtion på något sätt inte räcker till.

I en artikel i The Times (13/8) berättar nämligen Shaun Bailey, en välgörenhetsarbetare och konservativ politiker, om hur de ungdomar han jobbar med, oavsett hur fattiga de är, har såväl iPods som dyra sportskor.  Ändå, säger han, handlar allt om vad de inte har.

Men det är inte bara fattiga kids i västra London som har en känsla av att de inte har tillräckligt. I boken Richistan: A Journey Through the American Wealth Boom and the Lives of the New Rich av Robert Frank får man lära sig att även de superrika känner att de har för lite pengar. Oavsett om de har tillgångar på 10 eller 100 miljoner dollar känner de att de skulle behöva mer för att känna sig tillfreds. Det är uppenbart att ”tillfreds” inte är ett tillstånd som kan köpas för pengar.

Plundringen av affärer i London var så underlig. I Clapham, en mycket välmående del av London, plundrades alla affärer utom Waterstones, en bokaffär. På Boots tog någon hela lagret av Imodium. Folk sågs pröva skor och kläder innan de snodde dem från JD Sports och H&M. En tjej i norra London tog en platt-tv trots att hon redan hade en hemma på väggen.

Jag undrar över min egen del i att skapa den här kulturen av otillfredsställelse. Efter att ha skrivit om mode i över tio år kan jag verkligen fråga mig om jag har fått folk att känna sig otillräckliga och missnöjda med vad de har.  Visst försöker jag vara en sansad röst och har ofta tagit avstånd från de absolut värsta avarterna av överdriven konsumtion, men modets regler handlar om att ständigt göra sig av med och införskaffa nytt. Kanske har mitt bidrag i stället handlat om att göra folk osäkra över om det de har på sig är tillräckligt hippt eller snyggt. (Jag minns att DN På stan gjorde ett Stockholms-spel där jag i en ruta kom fram på den då trendiga klubben 76 och förklarade att spelarens tröja var fel eller ful eller både och.)

Men mest undrar jag över den moderna shoppingjournalistiken som uppstod med Ebba von Sydow och Sofi Fahrman och som förvaltas av dagens modebloggare. Modetidningar har förvisso alltid uppmanat till shopping, men jag misstänker att kopplingen till en person har förändrat hur folk upplever sig själva i jämförelse med denna. Att dag ut och dag in plåta sig själv i nya kläder, med nya väskor, nytt nytt nytt, skapar en illusion av att detta är en verklighet för någon, en person av kött och blod som bara råkar hamna på bild, när det egentligen är ett jobb (eller i vissa fall obetald praktik). Det sägs ju att den här tiden har skapat ökad transparens, men i det här fallet undrar jag om det inte har blivit tvärtom: mer rökridåer.

I veckan lanserades C Mode, en digital veckotidning byggd kring bloggaren Caroline Blomst. I pressreleasen förklaras det att ”C Mode är ett veckobaserat modemagasin som ger dig möjlighet att få inspiration, läsa, titta och shoppa var du än är.” I stället för ”inspiration” skulle vi kanske bara säga vad det handlar om: avundsjuka och otillräcklighet, motsatsen till ”tillfreds”.

Jag tycker det är otydligt om bloggare som Caroline Blomst köper kläderna eller om de lånar dem, om de får tag på dem på exklusiva utförsäljningar eller kanske får dem skickade till sig. I en klassisk modetidning vet vi att kläderna skickas från presskontor till stylister, men i modebloggar är den här gränsen suddig.

Det är på många sätt bara en förstärkning av modets förmåga att skapa en drömvärld som konsumenterna ska vilja vara en del av, bara det att drömvärlden nu poserar som en verklig värld. På samma sätt ger streetstylebloggare som Tommy Ton och The Sartorialist intrycket av att de skildrar människor som bara råkar vara snygga på stan, när de antingen plåtar människor med tillgång till kläder som de kan låna (Anna dello Russo, Emmanuelle Alt och alla andra på modeveckorna) eller ofta ringer upp personer och ber dem klä upp sig och komma ner på stan för att bli plåtade (Scott Schuman hörde en gång av sig till Rodeo för att få tag på Björn af Kleen). Jag har en stark känsla av att dessa bilder är mycket svårare att värja sig mot.

Efter några dagar av plundring och stöld i London som av nästan alla tyckare, tänkare, ungdomsarbetare och politiker har kopplats samman med den globala shoppingkulturen måste vi faktiskt ställa oss frågan vad det här gör med oss och om vi kan göra något åt det.