Foto: First View

Hur hanterar man frågor om representation i modebilden? Sheila Larsson har en bakgrund som modell, och var fram tills december 2012 verksam i modellagenturen Yuniik Models Stockholm, vars ambition var att representera en större etnisk mångfald som större delar av den svenska befolkningen kunde relatera till. 

Att marknaden styr är en ofta förekommande förklaring till varför modebilden är snäv. Hur kan en modellagentur arbeta för mer mångfaldig representation?
– Det här är en rätt enkel fråga egentligen som kräver ett ännu enklare svar. Agenturerna behöver ju bara börja representera ett bredare urval av variation genom att anlita modeller i alla längder, storlekar, färger, former och åldrar – det är inte svårare än så!
– Vill jag förändra och göra skillnad i vår omvärld måste det oavkortat alltid börja hos mig själv, inte tvärtom. Om kunderna i modebranschen som är missnöjda med modellernas utseende (som många modetidningar uppenbarligen nu är) skulle sluta upp med sitt halvhjärtade bojkottande, det vill säga att klaga på modell-kriterierna och agenturerna samtidigt som de med glädje rapporterar ifrån modeveckan där det är rätt uppenbart att väldigt många modeller är just size-zero, istället skulle föra sin bojkott fullt ut, det vill säga att inte acceptera något i överhuvudtaget som gestaltar någon form av undermålig vikt inom ALLA modesammanhang, då skulle vi förmodligen se en rejäl förändring.

Hur resonerade du kring representation på Yuniik?
– På Yuniik Models Stockholm var vår egen inriktning som agentur att försöka representera en större etnisk mångfald genom modeller som inte alltid faller in på begreppet ”klassisk”, att introducera ett utseende som fler människor bland vår befolkning kan relatera till, framförallt speciellt bland unga killar och tjejer som inte bär ett klassiskt skandinaviskt utseende. Det är (trots att agenturen inte längre finns) min personliga åsikt och passion att förmedla till medie- och modebranschen en förståelse för att den svenska befolkningen är underrepresenterad i media, framförallt inom modemedierna, och att de borde börja agera annorlunda utifrån den kunskapen, då det faktiskt också ligger i tiden att göra så. Vi måste förstå att det är en gradvis förändring som sker löpande för att uppnå en representation med större mångfald. Faktum är att det redan nu ser lite bättre ut än vad det gjorde för bara 3-4 år sedan, vad gäller etnisk mångfald iallafall. Det kommer bli bättre men det tar tid! Det är många polletter som ska trilla ner.

Vad ser du för nutida tendenser vad det gäller ideal i modellvärlden?
– Jag kan nog personligen se en intressant utsvävning i modellvärlden där vi ser modeller med attribut som är hämtade från subkulturer som annars varit klassade som ”lite för skitiga” dvs. att man tillåter modeller bära personliga kroppsutsmyckningar som piercingar, och tatueringar. Dock ofta som ett villkor eller som en addition eller efterfrågan till den estetik inom modegestaltningen som är aktuell just nu i modetidningar och reklamannonser. Jag hoppas att den inte är temporär utan snarare ett steg i riktningen mot en större mångfald och acceptans, eller tolerans om man så vill. Dock ser jag inga förändringar idealmässigt vad gäller längd, storlek eller kroppsform – den är densamma som den varit i snart trettio år och min egen prognos säger mig att vi tyvärr inte kommer se någon större förändring vad gäller just den biten.
– Däremot tror jag mer på att modellerna kommer att se friskare ut i takt med att människor och konsumenter i största allmänhet tänker mer på vad de äter och gör med sina kroppar för att leva ett hälsosammare liv. Samtidigt finns det tydliga tendenser inom svårare mode- och musikrelaterade grupper som leker i större utsträckning med sina biologiska utseenden, som med till exempel implantat där man i stort sett skiftar utseende. Musikvärlden är som vi nu ser rätt duktig på att bana vägen för den trenden. Två populära mode- och livsstilstidningar som välkomnar denna utveckling och gärna samarbetar med den är i-D och Dazed & Confused Magazine.

I en krönika som ifrågasätter om politisk korrekthet alltid värnar om den kreativa friheten i modebranschen så frågar sig Daniel Björk varför mode ”förväntas vara moraliskt uppbyggligt när inte konst eller litteratur gör det”. Kan, eller ska, mode vara moraliskt? 
– Först bör man bena ut vad mode egentligen är. Det finns så väldigt många ”avdelningar” inom begreppet mode, där de flesta angränsar till media och/eller konsumtion. Det är där problematiken uppstår, i skåran mellan vad som är konst och kommersiell produkt. Det är där Daniel Björks frågeställning blir väldigt träffsäker och relevant. För att göra Björks frågeställning tydlig, kan vi ställa två skilda ”mode-avdelningar” eller hellre två modeskapare mot varandra som representerar helt olika konsumtionsbehov. Vi kan ta Minna Palmqvist och Gina Tricot till exempel. Minna Palmqvist gör nästintill ”icke bärbart” mode utifrån ett konstnärligt avståndsförhållande till konsumtion, där hon arbetar med frågeställningar som för henne är viktiga i hennes konstnärliga uttryck som modeskapare där hon arbetar i en så kallad slow-process. Gina Tricot skapar mode mer eller mindre på samma sätt i sin grundtanke dvs. i den konstnärliga processen för hur ett plagg ska se ut, dock inte alls på ett lika djuplodat vis. Gina Tricot driver sin verksamhet och utformar sitt mode mer eller mindre som en snabbmatskedja – det ska behaga många samhällsgrupper samtidigt, var lättillgängligt och framförallt billigt. Jag tycker det är fel att moralisera mode när det som sagt ÄR en konstform som handlar om att ge uttryck för vår samtid och vår mänskliga utveckling.
Konsten i alla dess former är samhällets luftficka – den ger oss utrymme att reflektera över vår historia och framtid – utan den skulle självreflektion och kritik inte existera och det skulle med största säkerhet innebära mänsklighetens totala undergång.

– Däremot tror jag att modeindustrin i sin helhet på största allvar behöver börjar samtala med mediebranschen för att försöka hitta ett hållbart förhållningssätt till bärbart mode, konsumtion och materialtillverkning och därmed också hur modeller bör se ut representationsmässigt i medierna i Sverige. I takt med att världen ”krymper” och maktfästena sakta men säkert håller på att förflyttas från västvärlden till Asien och Afrika – två kontinenter som totalt kommer att dominera all form av konsumtionskultur – är det extra viktigt att börja öppna upp alternativa möjligheter redan nu för hur företagen knyter till sig konsumenter till sina produkter estetiskt genom bild, form och text i reklamannonser, på modevisningar, i tidningar, med mera.

Vilken modell eller agentur skulle du vilja lyfta fram, som bidrar till att tänja på idén om hur en modell eller en agentur “måste” se ut?
– Jag tycker inte det finns någon sådan agentur i Sverige som jag skulle vilja lyfta fram som en ”bra” agentur, tyvärr. Möjligtvis finns det frilansande castingagenter som är duktiga på att hitta icke normativa modeller som de sedan modigt presenterar för sina klienter inom reklam, media- och modebranschen. Det finns ingen specifik modelltjej eller -kille som jag tycker bidrar till att tänja på idén om hur en modell ”måste” se ut – det handlar inte om det och jag tycker inte att man heller ska stigmatisera en viss typ av utseenden bara för att det är bekvämt att peka ut ett offer och använda den som ledstjärna för hur man INTE ska se ut eller SKA se ut – det är ju precis det vi vill komma ifrån. Eller?

Flera agenturer har svarat på Rodeos frågor om modellscouting och skönhetsideal, läs mer här och här.
Även Rodeos Agnes Braunerhielm och reklamforskaren Nina Åkestam ger sin syn på saken.