AH: Ska vi chatta snart? Jag ska bara kasta mig in i duschen och tvätta bort min Cybill Sheperd-föning.

AR: Nu är jag på plats.

AH: Och nu är jag också här. Utan Cybill.

AR: Jag vill prata om Cheap Monday-visningen. Det är intressant att Cheap Monday plötsligt har säckiga jeans efter att ha delat in mänskligheten i smala och Others så länge. De där rippade herrjeansen skulle nog till och med jag komma i. Herrjeans är för övrigt ett väldigt kul ord.

AH: Får mig att tänka på JC:s nya “Jeans for all”-reklam med hipsters och modeller. Alla, verkligen? Jag tycker inte mode måste vara demokratiskt men då tycker jag inte heller man ska låtsas att det är demokratiskt. Vad har du på dig förresten?

AR: När vi nu är inne på JC vill jag påminna om att JC från början stod för ”Junior Center” – oss lurar dom inte. Vad jag har på mig? Usch, jag vill egentligen inte avslöja att jag har en klänning från Marks & Spencer på mig. Förvisso från deras ”samarbete-med-unga-aspirerande-designers-kollektion” men i alla fall. Marks & Spencer. Den är faktiskt väldigt fin.

AH: Jag har morgonrock. Som jag fick när jag fyllde 30.  Ja herrjeans är fantastiskt. Boyfriend jeans däremot.

AR: Boyfriend jeans är en jävla styggelse.

AH: Men den är väl bibehållen. Morgonrocken alltså.

AR: Och du kommer i den fortfarande, haha!

AH: Annars vore det mycket, mycket allvarligt.

AR: Ja, onekligen.

AH: Men åter till de oversizade jeansen. Är det inte inne med indieben längre alltså?

AR: Nej, det verkar som om indiebenen slutgiltigt har gett vika. Inte en dag för tidigt om du frågar mig. Väldigt få kunde bära upp dem. Betydligt färre än som kände sig manade.

AH: Frågan är vad de säckiga jeansen kommer att göra för stilbloggsfoto av lår? Du vet, fototypen då man låtsas vilja avbilda sina skor, men i själv verkat vill visa att man har lår som inte möts. Effekten blir ju inte lika slående när man fotograferar sig själv från skrevet och neråt och det inte syns att låren inte går ihop. Eller inte lika avundsvärd iallafall.

AR: Men hallå, vi överlevde ju hela 90-talet med säckiga byxor. Det var för övrigt en härlig tid. Inte minst för att det inte då fanns någon möjlighet att mobilfota sig själv från skrevet och neråt. Det var också en fin tid eftersom man var smal. Det var en extra härlig känsla att ha säckiga byxor fast man egentligen inte behövde.

AH: Jag var inte smal. Jag hade säckiga jeans ändå. Jag såg för övrigt en VHS från min student för några dagar sen. 1992. Jag hade en vit, A-linjeformad tunika och säckiga jeans. Och inte tillstymmelse till frisyr. Men jag var glad! Hade det funnits kameramobiler på den tiden – not so much.

AR: Fåna dig inte. Du var visst smal. Och är fortfarande. Finaste du!

AH: Men är vi alltså tillbaka till ett inte bara oversize-mode, utan tvärtom till ett förfula-din-size-mode?

AR: Aha! Ja, förfula-din-size är ett välkänt modegrepp, ety det skiljer agnarna från vetet slutgiltigt. Den där tvärrandiga trikåensemblen som Cheap Monday visar nu, jag vet faktiskt inte vad man skulle behöva ha för kropp för att se bra ut i den.

AH: En barnkropp. Eller alltså, man ska vara ett barn, på riktigt. Då funkar det. Mitt barn hade för övrigt nästan exakt en sån där ensemble från Osh Kosh B’gosh för ett par år sen. Det är som Lindex, fast amerikanskt, och bara barnkläder.

AR: Jag vill gärna prata lite om svenska t-shirts med förbryllande engelska tryck. Cheap Monday har en i den här kollektionen som det står “Wild at heart and weird on top” på. Exakt vad betyder det? Har det en sexuell konnotation? Eller är “on top” en sorts omskrivning för “on the outside”? Annars är det mest i kedjornas butiker man brukar se såna där. Tröjor som det står “Surfing fun at UCLA” eller ”NYPD” på och sånt.

AH: Weird on top? Menar man weird ovanpå huvudet? Eller menar de “weird on top OF IT”, att de är både vilda och DESSUTOM krejsi? För då borde dom ha skrivit det. Det där strider mot korrekt språkbruk. Tror jag iallafall. Minns att jag brukades kalla för Momusgrammatikern på nittiotalet.

AR: Men hon har inget på huvudet mer än sitt raka grungehår. En av t-shirtarna hos Cheap Monday har ett stort frågetecken på sig. Det är i alla fall ärligare.

AH: Vad tycker vi om tröjor med budskap?

AR: Jag har inget emot tröjor med budskap om det bara är ett budskap. Det är de där random kombinationerna av engelska ord som låter tuffa som jag har problem med.

AH: Just det, du är ju en tygkassemänniska. Det brukar höra ihop. Jag tror jag fick nog av budskapströjor då när alla hade den där Kafkatröjan. Eller såna där t-tröjor för tjejer där det skulle stå nåt sexigt, typ ”All of me” tvärs över tuttarna.

AR: Kafkatröjan har jag fortfarande ibland, de få gånger om året jag går och tränar. Jag jobbade på Akademibokhandeln förr i tiden, och hade närmast fri tillgång till t-shirtlagret.

AH: Jag har bara t-tröjor när jag tränar. T-tröjor är ett bedrägligt plagg, eftersom nästan ingen passar i dem.

AR: Det är mycket sant. Det är märkligt att t-shirten är ett sådant mäkta populärt plagg över hela världen när nästan ingen ser bra ut i dem.

AH: Jag ska kanske tillägga att jag aldrig tränar. Det kan även vara därför jag inte ser bra ut i T-tröja.

AR: Populariteten kanske beror på budskapen.

AH: Ja. Men tillbaka till jeansen! Säger man förresten jeans nu igen? Ett tag fick man bara säga denim. Annars var man en tönt.

AR: På Friskis och Svettis, där jag tränar är det underbart. där är det massor av hurtiga tanter som har tröjor som det står typ “Ät frukt och var glad” på. De har alla bättre kondition än jag. Jag tycker vi ska återgå till att säga jeansbyxa. Som mammor sa när man var liten.

AH: Jag var så rädd för att göra fel med min denim att jag inte bar det på över tre år.

AR: Det är väldigt lätt att göra fel med denim. På nittiotalet var det ännu lättare.

AH: Sen hade jag jeans på kontoret en dag när alla mina second hand-klänningar var smutsiga, varpå en kollega genast sa att hen aldrig kunnat föreställa sig mig i denim. Eller hen sa nog jeans förresten. Hen jobbar med mode idag, så jag ska inte hänga ut hen.  Men ja, det var skitjobbigt. Alla de där sömmarna och skärningarna och tvättarna. Skulle man kemtvätta sin denim eller minns jag fel?

AR: Nu kommer man ju osökt att tänka på Evisu-praktikanten.

AH: Tänk att vi alltid pratar om nittiotalet förresten. JA! EVISUPRAKTIKANTEN Sorry caps lock, blev så uppspelt

AR: Jag tror att de mest noggranna kemtvättade dem. Undrar förresten om det är bättre kvalitet i Acne-denimen idag än det var förr i tiden. Jag har inte ägt ett par Acnejeans på minst tolv år, men jag minns att de gick sönder i sömmarna väldigt lätt.

AH: Evisupraktikanten hade lagt hela barnbidraget på Evisu. Det var fint, tycker jag.

AR: Ja, det var jättefint. Vi måste sluta prata om nittiotalet!

AH: Vi kan inte sluta prata om nittiotalet. Vi ÄR nittiotalet. Jag hade en jeans, förlåt denimkjol, från Xuly Bet. Men Evisu slutade vara hippt va? Den där måsloggan satt på var mans stjärt efter nåt år.

AR: Det tror jag. Jag höll på att skriva något om mina gamla Maharishibxor nu, men jag hejdade mig. Xuly Bet. Tänk att vi alltid hamnar DÄR.

AH: Jag vet. Bara vi inte börjar prata om Jus. Finns Jus fortfarande? Jag bor i Malmö, jag vet ingenting. Ska vi prata om att vi blev kränkta över att ingen fotograferade oss när vi var på modeveckan i vintras?

AR: Ja, det kan vi prata om.

AH: Det är därför vi gör det här framför datorn i år.

AR: Exakt.

AH: Jag var iofs lättad också, eftersom jag inte var dressed for the occasion. Jag hade en ryggsäck från Ikea. Jag tror man kan stenas för sånt. Den var inte ens vintage.

AR: Vi ska över huvud taget vara glada att vi inte blev stenade. Jag tror att man kan bli stenad för mycket mindre förseelser än att bära Ikearyggsäck på modeveckan.

Av: Annina Rabe och Anna Hellsten, Shampoo Rising